Текст книги "Ett Tappert Anfall "

Thor skakade på huvudet.

”Vi är inte som du”, svarade han. ”Vi lever inte för att rädda livet på oss själva. Vi lever enligt vår hederskodex, för tapperheten. Och vi går dit den kräver att vi ska gå.”

”Och se nu vart din tapperhet har fört dig”, sa Drake. ”Även med all din tapperhet är du inget annat än en dåre, precis som alla de andra. Tapperheten är värdelös.”

Thor såg hånfullt på honom. Han kunde knappt tro att de uppfostrats i samma hus, att han tillbringat hela sin barndom i sällskap av ett sådant kräk.

Knogarna vitnade om svärdshjaltet, och mer än något annat ville han ta död på den där människan. Drakes ögon följde hans hand.

”Gör det bara”, sa Drake. ”Döda mig. Få det gjort, en gång för alla.”

Thor såg kallt på honom och längtade efter att göra det. Men han hade gett Drake sitt ord att han skulle låta honom leva om han sa sanningen. Och Thor höll sitt ord.

”Det ska jag inte”, sa han till slut. ”Hur mycket du än förtjänar det. Du ska inte dö för min hand, för det skulle göra mig lika usel som dig.”

Thor började vända sig om, men Conven rusade fram och skrek:

”För min bror!”

Innan någon av dem reagerat så hade Conven höjt sitt svärd och stött det genom Drakes hjärta. Convens ögon lyste, galna av sorg, och han höll upp Drake i en dödlig omfamning, innan han lät kroppen falla slapp och död till marken.

Thor såg ned. Han visste att Drakes död inte skulle göra mycket för att lindra Convens förlust. Allas förlust. Men den var i alla fall något.

Thor blickade ut mot den väldiga öken som låg framför dem, och han visste att svärdet fanns någonstans där bortom dess gränser. Det såg ut som om en hel värld låg emellan. Just när han trott att de nått slutet av resan tvingades han inse att den knappt hade börjat.

KAPITEL TRE

Erec satt bland mängderna av riddare i hertigens vapensal i slottet. De var säkra bakom Savarias murar, men blåslagna och sårade efter mötet med monstren. Hans kamrat Brandt satt intill och höll huvud i händerna, precis som många andra. Stämningen var dyster i kammaren.

Erec kände det själv. Varje muskel i kroppen värkte efter dagens strider, först med borgherrens män och sedan med monstren. Det hade varit en av de hårdaste strider han varit med om, och hertigen hade mist många män. När han tänkte på det så insåg Erec att både han själv och Brandt och de andra skulle varit döda om det inte varit för Alistair.

Han var överväldigad av tacksamhet mot henne – och ännu mer av förnyad kärlek. Och han var nyfiken, mer än någonsin tidigare. Han hade alltid känt att det var något särskilt med henne, till och med att hon hade någon slags kraft. Men den här dagen hade det bevisats av hennes handlingar. Han brann av lust att få veta mer om vem hon var, om hemligheten med hennes ursprung. Men han hade svurit att inte snoka – och han visste hur man höll ett löfte.

Erec kunde knappt vänta tills mötet skulle ta slut, så att han fick se henne igen.

Hertigens riddare hade suttit där i timmar, för att hämta sig, försöka förstå vad som hänt och debattera vad de borde göra därnäst. Skölden var nere och Erec försökte fortfarande förstå vad det egentligen innebar. Det betydde att Savaria nu låg blottat för anfall. Och ännu värre var att nyheter nu strömmat in om Andronicus invasion, om vad som hänt i Kungsgård och Silesia. Hjärtat sjönk i hans bröst när han tänkte på det. Han ville vara bland sina vapenbröder i Silvergardet och försvara hemstäderna. Men nu var han här i Savaria, dit ödet lett honom. Och han behövdes lika mycket här: hertigens stad och folk var trots allt strategiska delar av MacGils rike, som även de behövde försvaras.

Men nyheter kom om att Andronicus sänt en av sina bataljoner hit, för ett anfall på Savaria, och Erec visste att den miljonhövdade hären snart skulle ha spridit sig till alla delar av Ringen. Andronicus skulle inte lämna någonting efter sig. I hela sitt liv hade Erec hört berättelser om Andronicus erövringar, och han visste att den mannen saknade sin like i grymhet. Ekvationen var enkel. Hertigens män var för få för att kunna försvara sig. Savaria var en dömd stad.

”Vi bör kapitulera”, sa hertigens rådgivare, en grånad gammal krigare som satt hopsjunken över en mugg öl vid ett avlångt bord och slog stridshandsken i träskivan. Alla soldater tystnade och såg på honom.

”Vad har vi för val?”, tillade han. ”Vi är några få hundra, mot miljoner.”

”Kanske kan vi försvara oss, åtminstone hålla staden”, sa en annan soldat.

”Men hur länge?”, frågade ytterligare en.

”Tillräckligt för att MacGils ska sända förstärkningar, om vi kan hålla ut tillräckligt länge.”

”MacGil är död”, svarade en annan krigare. ”Ingen kommer att hjälpa oss.”

”Men hans dotter lever”, sa ännu en. ”Och hans män. De skulle inte lämna oss i sticket!”

”Men de kan ju knappt försvara sig själva!”, protesterade någon.

Ett upprört mummel bröt ut där alla grälade med alla och försökte överrösta varandra, utan att komma någon vart.

Erec satt och såg på alltsammans och kände sig tom inombords. En budbärare hade kommit bara någon timma tidigare med det fruktansvärda budskapet om Andronicus invasion – och vad som för Erec var ännu värre och som han fått veta först nu: att MacGil hade mördats. Han hade varit så långt från Kungsgård, och så länge, att det var första gången han fått höra nyheten. Den hade stuckit som en dolk genom hjärtat på honom. Han hade älskat MacGil som en far, och förlusten lämnade efter sig en tomhet som han inte kunde sätta ord på.

Det blev tyst i rummet när hertigen harklade sig, och allas ögon vändes mot honom.

”Vi kan försvara vår stad mot ett anfall”, sa han långsamt. ”Med vår skicklighet och de här murarna kan vi hålla stånd mot en här som är fem gånger – kanske till och med tio gånger – så stor som vår egen. Och vi har tillräckligt med proviant för att klara en belägring i veckor. Mot vilken vanlig armé som helst så skulle vi segra.”

Han suckade.

”Men Imperiet har ingen vanlig armé”, fortsatte han. ”Vi kan inte försvara oss mot en miljon man. Det vore meningslöst.”

Han blev tyst en stund.

”Men det vore det också att kapitulera. Alla vet vi vad Andronicus gör med sina fångar. I mina ögon ser det ut som att vi dör vad vi än väljer. Frågan är alltså om vi dör på rygg eller med stövlarna på. Jag menar att vi ska dö med stövlarna på!”

Alla instämde med ett våldsamt hurra i salen. Erec höll fullkomligt med.

”Då har vi inget annat val”, fortsatte hertigen. ”Vi ska försvara Savaria. Vi kapitulerar aldrig. Vi kommer kanske att dö, men vi dör tillsammans.”

En tung tystnad sänkte sig över salen och man nickade till varandra. Det verkade som om man fortfarande sökte ett svar.

”Det finns ett annat alternativ”, sa Erec till sist och bröt tystnaden.

Han kände hur allas ögon vändes mot honom.

Hertigen nickade åt honom att fortsätta.

”Vi kan anfalla”, sa Erec.

”Anfalla?”, ropade en av soldaterna förvånat. ”Några hundra av oss, anfalla en miljon av dem? Att du är utan fruktan vet jag, Erec. Men är du tokig?”

Erec skakade på huvudet. Han var dödligt allvarlig.

”Vad ni glömmer att ta med i beräkningen är att Andronicus män aldrig skulle förvänta sig ett anfall. Vi skulle ha överraskningsmomentet på vår sida. Det är precis som ni säger. Om vi blir kvar här för att försvara oss så kommer vi att dö. Om vi anfaller så kan vi ge dem betydligt större förluster, och mer än så – vi kan till och med vinna.”

”Vinna?!”, ropade alla och såg på Erec, fullständigt frågande.

”Vad är det du menar?”, frågade hertigen.

”Andronicus förväntar sig att vi ska bli kvar här och försvara vår stad”, förklarade Erec. ”Hans män kommer aldrig förvänta sig att vi kommer att vara därute, vid någon slumpmässigt vald flaskhals i terrängen utanför murarna. Här i staden har vi fördelen av starka murar – men där ute, i terrängen, har vi överraskningsmomentet. Och överraskning vinner alltid över styrka. Om vi kan besätta en naturlig flaskhals och driva dem till en viss punkt, då kan vi anfalla därifrån. Det är Östra klyftan jag talar om.”

”Östra klyftan?”, frågade en soldat.

Erec nickade.

Det är en djup sänka mellan två klippor, enda passet genom Kavoniabergen, ungefär en dagsritt härifrån. Om Andronicus män är på väg så går den rakaste vägen genom klyftan. Annars måste de gå över bergen. Vägen från norr är för lerig och smal så här års – man skulle förlora flera veckor. Och om man kom söderifrån så skulle man behöva ta sig över Fjordfloden.”

Hertigen såg beundrande på Erec, gned sig om skägget och tänkte.

”Du kan ha rätt. Andronicus kan mycket väl leda sina män genom klyftan. För en annan armé vore det höjden av hybris. Men för honom, med en miljon man, så är det fullt möjligt att han gör det.”

Erec nickade.

”Om vi kan ta oss dit, om vi kan hinna först, så kan vi ta dem på sängen och ligga i bakhåll. I den typen av läge så räcker det med några man för att hålla tillbaks tusentals.”

Soldaterna såg på Erec med något som liknade nyvunnet hopp och beundran i blickarna, och det låg en tät tystnad i rummet.

”En djärv plan min vän”, sa hertigen. ”Men så är du också en djärv krigare, som du alltid har varit.” Hertigen nickade åt en tjänare. ”Hämta mig en karta!”

En pojke sprang ut ur rummet och kom tillbaks genom en annan dörr med en stor pergamentrulle i famnen. Han rullade ut den på bordet, och soldaterna närmade sig och granskade den.

Erec sträckte fram en hand, fann Savaria och drog en linje med fingret åt öster tills det kom till Östra klyftan. Det var en smal dalgång, omgiven av berg så långt ögat kunde nå.

”Det är helt perfekt”, sa en av soldaterna.

De andra nickade och gned sina skägg.

”Jag har hört berättelser om hur några dussintal män hållit tusentals stångna vid den där klyftan”, sa en annan av soldaterna.

”Det där är en gammal amsaga”, svarade ännu en soldat cyniskt. ”Visst, vi kommer att ha överraskningsmomentet. Men vad mer? Och vi kommer inte ha skyddet från våra murar.”

”Men vi kommer att ha skydd av naturens egna murar”, sa en annan. ”De där bergen, det innebär skyhöga solida klippväggar.”

”Inget är säkert”, tillade Erec. ”Det är som hertigen sa, att antingen dör vi här eller så dör vi därute. Jag röstar på att vi dör därute. Segern gynnar den djärve.”

Efter att ha gnidit sitt skägg en lång stund nickade hertigen till sist och lutade sig tillbaks och rullade ihop kartan.

”Förbered vapnen!”, ropade han. ”Vi rider i natt!”

*

Erec var återigen klädd i rustning, och gick med svärdet svängande vid höften längs korridoren i hertigens slott, i motsatt riktning mot alla andra män. Han hade en sista viktig uppgift innan han gav sig av för vad som kunde bli hans sista strid.

Han måste få träffa Alistair.

Sedan de återkommit från dagens drabbning hade Alistair väntat på att han skulle komma till henne i kammaren i slottskorridoren. Hon skulle förvänta sig en lycklig återförening, och han gruvade sig när han tänkte att han skulle berätta den dåliga nyheten att han skulle ge sig av igen. Det gav honom ett visst mått av lugn att hon skulle vara i trygghet här, säker innanför slottsmurarna, och han kände sig allt fastare besluten att hålla stånd mot Imperiet så att hon fick fortsätta vara trygg. Det gjorde ont i hjärtat vid tanken att lämna henne – ända sedan de svurit att gifta sig hade han inte önskat något hellre än att få tillbringa tid med henne. Men det tycktes inte vara meningen att det skulle bli så.

Erec kom runt ett hörn med klirrande sporrar och ekande stövlar i de tomma slottskorridorerna, och han stålsatte sig inför avskedet som han visste skulle bli smärtsamt. Till sist nådde han den gamla, bågformiga trädörren, och knackade försiktigt med stridshandsken.

Fotsteg hördes inifrån rummet, och ett ögonblick senare öppnades dörren. Erecs hjärta sjöng, som alltid när han fick se Alistair. Där stod hon som en uppenbarelse i dörren, med sitt böljande, långa, blonda hår och stora, kristallblå ögon och såg på honom. Hon tycktes bli allt vackrare för varje gång han såg henne.

Erec steg in och omfamnade henne, och hon kramade tillbaks. Hon höll honom hårt och länge, som om hon inte ville att han skulle gå. Det ville han inte heller. Mer än något annat önskade han att han bara fick stänga till dörren bakom sig och stanna här med henne så länge det bara var möjligt. Men det var inte menat att det skulle bli så.

Känslan av hennes värme fick allt att kännas bra i världen, och han ville inte släppa taget om henne. Till sist drog han sig undan och såg in i hennes glittrande ögon. Hon såg ned på hans rustning och vapen och drabbades av insikten att han inte var där för att stanna.

”Ska ni gå igen min herre?”, frågade hon.

Erec sänkte huvudet.

”Det är inte min önskan, min fru”, svarade han. ”Imperiet närmar sig. Om jag stannar kommer vi alla att dö.”

”Och om du inte stannar?”, frågade hon.

”Jag dör förmodligen i vilket fall”, erkände han. ”Men det ger oss i alla fall en chans. En liten chans bara, men ändå en chans.”

Alistair vände sig bort och gick bort till fönstret och såg ut över hertigens borggård i kvällssolen, vars mjuka ljus också spelade i hennes ansikte. Erec såg sorgen teckna sig i det, och han gick fram och strök håret från hennes nacke och smekte henne.

”Var inte sorgsen, min fru”, sa han. ”Om jag överlever det här så återvänder jag till dig. Och då ska vi vara tillsammans för alltid, fria från alla faror och hot. Fria att äntligen leva tillsammans.”

Sorgset skakade hon på huvudet.

”Jag är rädd”, sa hon.

”För den annalkande hären?”, frågade han.

”Nej”, sa hon och vände sig mot honom. ”För dig.”

Erec såg frågande på henne.

”Jag är rädd att du kommer att se annorlunda på mig nu”, sa hon, ”efter vad du såg därute på slagfältet.”

Erec skakade på huvudet.

”Det får mig inte alls att se annorlunda på dig”, sa han. ”Du räddade mitt liv, och för det är jag tacksam.”

”Men du fick också se en annan sida av mig”, sa hon. ”Du såg att jag inte är normal. Jag är inte som alla andra. Jag har krafter inom mig som jag inte förstår. Och nu är jag rädd att du ska se på mig som något sorts monster, som en kvinna du inte längre vill ha till fru.”

Erecs hjärta nästan brast när han hörde henne, och han klev fram och tog hennes händer i sina och såg in i hennes ögon med allt allvar han kunde uppamma.

”Alistair”, sa han. ”Jag älskar dig av hela mitt väsen. Det har aldrig funnits en kvinna som jag älskat mer, och det kommer det aldrig att finnas. Jag älskar allt vad du är. Jag ser dig inte som annorlunda. Oavsett vilka krafter du har, oavsett vem du nu är – även om jag inte förstår det, så accepterar jag det. Jag är tacksam för alltsammans. Jag svor att jag inte skulle snoka, och det är ett löfte jag ska hålla. Vad du än är så accepterar jag dig.”

Hon såg långe på honom, och så långsamt bröt hon ut i ett leende och hennes ögon blinkade av tårar av lättnad och glädje. Hon vände sig om och omfamnade honom, höll honom hårt av alla krafter.

Hon viskade i hans öra: ”Kom tillbaks till mig.”

KAPITEL FYRA

Gareth stod vid mynningen av grottan, såg solen gå ned, och väntade. Han slickade sina torra läppar och försökte fokusera nu när opiumets effekter till sist höll på att sjunka undan. Han var yr i huvudet och hade varken ätit eller druckit på dagar. Han tänkte tillbaks på sin våghalsiga flykt från slottet, hur han smitit ut genom lönngången bakom eldstaden alldeles innan Kultin försökt med sitt bakhåll. Det fick honom att le. Kultin hade varit listig – men han, Gareth, hade varit listigare. Precis som alla andra så hade Kultin underskattat Gareth, inte insett att Gareths spioner fanns överallt och att han omedelbart fått reda på planen.

Gareth hade flytt precis i det ögonblick när Kultin försökt mörda honom och Andronicus samtidigt invaderat Kungsgård och jämnat staden med marken. Kultin hade gjort honom en tjänst.

Gareth hade följt den urgamla, hemliga gång som ledde från slottet i vindlande underjordiska vägar och till sist fört honom ut på landsbygden och upp till marken igen vid en avlägsen by, långt från Kungsgård. Han hade kommit upp i närheten av den här grottan och kollapsat när han nått fram och sovit sig genom dagen, skakande i den obarmhärtiga vinterkölden. Han önskade att han tagit med sig några tjockare kläder.

Men Gareth var vaken nu, och han hukade sig och spejade från avstånd mot den lilla bondbyn. Det var en handfull hus där röken steg från skorstenarna. Överallt syntes Andronicus soldater på marsch genom byn och över landsbygden. Gareth hade väntat tålmodigt på att de skulle skingras. Magen värkte av hunger, och han visste att han var tvungen att ta sig till ett av de där husen. Han kände doften av mat därifrån.

Gareth sprang bort från grottan, hela tiden med blickarna omkring sig, flämtande och skräckslagen. Han hade inte sprungit på åratal och kippade efter andan av ansträngningen. Det fick honom att inse hur mager och sjuklig han blivit. Såret i huvudet bultade, där hans mor hade slagit till honom med statyetten. Han lovade sig själv att döda henne med sina egna händer om han överlevde det här.

Han sprang in i byn och lyckades undvika de få imperiesoldater som ännu var kvar och hade ryggen åt honom. Han sprang till den första stuga han fick syn på, en enkel boning som de andra, med ett rum som det lyste varmt inifrån. Han såg en tonårsflicka, kanske i hans egen ålder, gå in genom dörren med ett fat med kött. Hon log mot en yngre flicka som följde efter, i tioårsåldern och kanske hennes syster – och han beslöt sig för att det var rätt ställe för honom.

Gareth rusade efter dem in genom dörren, smällde igen den efter sig och grep tag i den yngre av flickorna bakifrån med en arm runt hennes hals. Flickan skrek till och den äldre av flickorna tappade fatet när Gareth drog fram en kniv och höll den mot sin fånges hals.

Hon skrek och grät.

”PAPPA!”

Gareth vände sig om och såg sig omkring i den hemtrevliga stugan, fylld av brinnande ljus och dofterna av matlagning, och han såg att intill tonårsflickan stod hennes mor och far vid ett bord och såg på honom med rädsla och ilska i ögonen.

”Håll er undan så låter jag bli att döda henne!”, ropade Gareth medan han desperat backade undan med den lilla flickan i ett hårt grepp.

”Vem är du?”, frågade tonårsflickan. ”Jag heter Sarka. Min syster heter Larka. Vi är en fredlig familj. Vad vill du med min syster? Låt henne vara!”

”Jag vet vem du är”, sa pappan och kisade ogillande ned mot honom. ”Du är den förre kungen. MacGils son.”

”Jag är fortfarande kung”, skrek Gareth. ”Och ni är mina undersåtar. Ni ska göra som jag säger!”

Pappan såg bistert ned på honom.

”Om du nu är kung, var har du din armé?”, frågade han. ”Och om du är kung, vad ska det betyda att du tar en liten oskyldig flicka till gisslan med den där kungliga kniven? Kanske är det samma kniv som du använde för att dräpa din egen far?” Mannen hångrinade mot honom. ”Jag har nog hört ryktena.”

”Du har en skarp tunga”, sa Gareth. ”Fortsätt prata, och jag dräper din lilla flicka.”

Mannen svalde hårt, gjorde stora ögon av rädsla och tystnade.

”Vad vill du med oss?”, ropade mamman.

”Mat”, sa Gareth. ”Och tak över huvudet. Om soldaterna får veta att jag är här, då lovar jag att jag dödar den lilla flickan. Så inga trix, förstått? Ni låter mig vara, och hon får leva. Jag vill tillbringa natten här. Du Sarka, ge mig det där köttfatet. Och du, kvinna, få liv i elden och ge mig en mantel att lägga om axlarna. Men inga snabba rörelser!”, varnade han.

Gareth såg mannen nicka åt kvinnan. Sarka samlade upp köttet på fatet igen, samtidigt som kvinnan närmade sig med en tjock mantel och lade den över hans axlar. Gareth skakade fortfarande och backade långsamt mot eldstaden och lät de sprakande flammorna värma hans rygg när han satte sig intill den på golvet. Han hade Larka i ett fast grepp och hon fortsatte att gråta. Sarka närmade sig med fatet.

”Sätt ner det på golvet intill mig!”, beordrade han. ”Långsamt!”

Sarka blängde mot honom när hon gjorde det. Hon såg oroat på sin syster och smällde fatet i golvet intill honom.

Gareth var helt överväldigad av doften. Han sträckte sig efter en bit kött med den hand som inte höll kniven mot Larkas hals. Han tuggade och tuggade med slutna ögon och njöt av varenda bit. Han tuggade snabbare än han hann svälja, så att mat hängde ur munnen på honom.

”Vin!”, ropade han.

Kvinnan kom fram med en vinlägel, och Gareth klämde till så att vinet sprutade in i munnen på honom efter maten. Han drog djupa andetag, tuggade och drack och började känna sig som sig själv igen.

”Låt henne gå nu!”, sa mannen.

”Inte en chans”, svarade Gareth. ”Jag ska tillbringa natten här, så här med henne i armarna. Hon är trygg så länge jag är det. Vill du leka hjälte? Eller vill du att din flicka ska leva?”

Alla i familjen såg på varandra, mållösa och tveksamma.

”Får jag fråga dig en sak?”, sa Sarka. ”Om du nu är en så bra kung, hur kan du behandla dina undersåtar så här?”

Gareth såg frågande på henne, och till sist lutade han sig tillbaks och brast ut i skratt.

”Vem i all världen har sagt att jag är en bra kung?”