Текст книги "Ett Tappert Anfall "

Plötsligt skriade besten till, och Thor såg den lyftas högt i luften. Han såg förvirrat upp utan att förstå vad som hände – tills han såg ett dinosauriestort, limegrönt monster, säkert trettio meter högt och med rakbladsvassa tänder. Det höll buffeldjuret i käkarna som ingenting, och böjde sig bakåt så att det gled in i munnen. Buffeldjuret vred sig i käftarna, men monstret bet till och svalde i tre stora tuggor och slickade sig om munnen.

Runtomkring såg Thor de gula odjuren vända om och fly från monstret. Men monstret rusade efter, piskande med den enorma svansen efter sig, och Thor och de andra slogs till av svansen bakifrån så att de kastades hårt i marken. Men monstret fortsatte rusa förbi, mer intresserad av de gula buffeldjuren än av dem.

Thor vände sig om och såg på de andra, som chockade satt där och såg tillbaks på honom.

Indra stod kvar och skakade på huvudet.

”Oroa er inte”, sa hon, ”det kommer att bli värre.”

KAPITEL ÅTTA

Kendrick gick långsamt genom det övre Silesias utbrända gator, med Srog, Brom, Kolk, Godfrey och ett dussin silvergardister vid sidan. De gick medvetet långsamt och med händerna knäppta bakom sina huvuden, som om de erkände sig besegrade.

Den lilla truppen tog sig förbi tusentals av väntande imperiesoldater och mot Andronicus väntande figur vid den yttre stadsporten. Kendrick kände allas ögon på sig och luften var tjock av anspänningen. Trots att det var tusentals soldater på borggården så var det så tyst att man kunnat höra en knappnål falla.

En timma tidigare hade Kendrick ropat upp till Andronicus att de kapitulerade, och gruppen hade gått upp tillsammans, utan några synliga vapen, på väg genom massorna av imperiesoldater för att formellt knäfalla inför Andronicus. Kendricks hjärta bultade för varje steg och han blev torr i halsen när han såg hur tusentals fiendesoldater omringade dem.

Kendrick och de andra hade övat sin plan, och när de närmade sig Andronicus och han med egna ögon fick se hur stor och vildsint han verkligen såg ut så bad han att den verkligen skulle fungera. Om inte så var det slut med dem.

De gick med klingande sporrar, tills en av Andronicus generaler klev fram – ett imponerande kreatur som blängde på dem – och satte en grov hand i bröstet på Kendrick. De fick stanna på ungefär sex meters håll från Andronicus, förmodligen som försiktighetsåtgärd. Soldaterna var klokare än vad Kendrick hade förutsett. Han hade hoppats att de skulle få gå ända fram till Andronicus, men det var uppenbarligen något som de inte skulle tillåta. Hans hjärta slog snabbare och han hoppades att avståndet inte skulle lägga hinder för planen.

Där blev de stående i tystnad, öga mot öga, tills Kendrick klarade strupen.

”Vi har kommit för att erkänna oss besegrade inför den store Andronicus”, förkunnade Kendrick med dånande stämma, i ett försök att låta så övertygande som möjligt där han stod med de andra, utan att röra sig och med blicken fästad på Andronicus.

Andronicus höjde en hand för att fingra på de krympta skallarna i halsbandet och såg ned på dem med något som liknade ett hångrin, eller kanske ett leende.

”Vi accepterar dina villkor”, fortsatte Kendrick. ”Vi erkänner oss besegrade.”

Andronicus böjde sig fram en aning där han satt på en stor stenbänk, och såg ned på dem med något som liknade ett leende.

”Det vet jag att ni gör”, sa han med en röst som mullrade över borggården. ”Var är flickan?”

Kendrick var förberedd på det.

”Vi har kommit som en trupp av våra högsta och mest dekorerade befäl”, svarade Kendrick. ”Först är vi här för att förkunna vår kapitulation. När det är klart följer de andra, med er tillåtelse.”

Kendrick kände att tillägget ”med er tillåtelse” lät bra. Det gjorde det hela mer trovärdigt. För länge sedan hade en av hans militära rådgivare lärt honom en viktig läxa: när man har att göra med narcissistiska befälhavare ska man alltid försöka tilltala deras ego. Det fanns ingen gräns för hur stora misstag som kunde begås av ett befäl som blev smickrat och fick höra hur fantastiskt han var.

Andronicus lutade sig tillbaks och reagerade knappt.

”Självklart gör de det”, sa Andronicus. ”I annat fall vore det oklokt av er att dyka upp här.”

Andronicus satt kvar och såg ned på dem, som om han försökte bestämma sig. Han verkade ana att något inte var som det skulle. Kendricks hjärta bultade.

Till sist, efter en lång väntan, verkade han ha bestämt sig.

”Stig fram och fall på knä”, sa han. ”Allihop.”

De andra såg på Kendrick, som nickade.

Alla tog ett kliv fram och föll på knä inför Andronicus.

”Upprepa efter mig”, sa befälhavaren. ”Vi, Silesias representanter…”

”Vi, Silesias representanter…”

”Kapitulerar härmed för den store Andronicus…”

”Kapitulerar härmed för den store Andronicus…”

”och svär lydnad till honom i resten av våra dagar och därutöver…”

”och svär lydnad till honom i resten av våra dagar och därutöver…”

”Och tjäna som slavar åt honom så länge vi lever…”

De sista orden var svåra att få fram för Kendrick, och han svalde hårt tills han slutligen upprepade dem, ord för ord:

”Och tjäna som slavar åt honom så länge vi lever…”

Det gjorde honom illamående att göra det, och det fick hjärtat att bulta i öronen. Äntligen var plågan av det över.

En spänd tystnad följde, och till sist log Andronicus brett.

”Ni MacGils är vekare än jag hade trott”, hånlog han fram. ”Det ska bli mig ett sant nöje att förslava er och lära er hur saker sköts i Imperiet. Gå nu och hämta flickan, innan jag ändrar mig och dräper er alla på fläcken.”

Kendrick såg hela sitt liv blixtra förbi för ögonen när han satt där på knä. Han visste att det här var ett av de avgörande ögonblicken i livet. Om allt gick som han hoppats så skulle han leva och en dag berätta om den här stunden för sina barnbarn. Om inte så skulle han ligga här som lik om bara några ögonblick. Han visste att oddsen var mot honom, men att det var en risk han var tvungen att ta. För sin egen skull, för huset MacGil, och för Gwendolyn. Det var nu eller aldrig.

I en snabb rörelse satte han handen i ryggen, drog ett kortsvärd som gömts under skjortan, ställde sig och skrek när han slungade det av alla krafter.

”ANFALL SILESIER!”

Kendricks svärd sköt snurrande genom luften, rakt mot Andronicus bröstkorg. Det var ett kraftfullt kast, väl riktat och djärvt nog att döda vilken krigare som helst.

Men Andronicus var inte vilken krigare som helst. Kendrick var någon meter för långt bort, och Andronicus var något för snabb. Han lyckades ducka undan i sista sekund. Ändå skrek han av smärtan när klingan gräste armen och drog blod, och därefter fortsatte den genom luften och dräpte generalen intill honom, där den satte sig i buken.

När Kendrick ropade utbröt kaos. Intill honom drog de andra sina dolda svärd och halshögg de soldater som stod intill. Brom drog en dolk ur bältet och högg bakom sig genom halsen på en soldat i närheten. Kolk slet loss en kort slunga från midjan, lade i en sten och kastade, med träff i huvudet på en avlägsen soldat som stod med en båge i handen, alldeles innan han avlossat. Godfrey kastade en dolk, men var inte lika träffsäker som de andra, och dolken missade sitt mål och satte sig istället i benet på en ung soldat.

Överallt hördes skriken från sårade imperiesoldater som inte förväntat sig attacken.

Som på en given signal dök det i samma ögonblick fram silesiska soldater från både marken och väggarna runt torget. De kastade sig fram med vilda stridsrop, siktade sina pilar och förmörkade himlen med dem. Tusentals pilar flög över borggården och fällde imperiesoldater åt alla håll. Soldaterna anfölls från alla sidor och visste inte vart de skulle vända sig, och i den panik som utbröt kom det sig att de ofta attackerade varandra.

Kendrick såg förtjust att planen fungerade perfekt. Srog hade upplyst honom om de dolda tunnlar som förband lägre Silesia med övre och som byggts med tanke på belägring, som ett överraskningsmoment som sista utväg. Soldaterna hade väntat tålmodigt, alla på plats, redo för Kendricks signal.

Och nu kom de i tusental och avlossade pilar med sådan hastighet att imperiesoldaterna inte fick tid att reagera. Kendrick kastade sig in i drabbningen, slet till sig ett svärd från en död imperiesoldat och anföll de soldater som stod närmast, flankerad av sin vän Atme och de andra. Imperiesoldaterna sprang åt alla håll i paniken, osäkra på vart de skulle ta vägen.

Det var tusentals imperiesoldater, och alla så bortkollrade att de började springa bort mot ytterportarna bortom borggården. I trängseln sprang de förbi Andronicus och hans närmaste män, trampade ner dem, och de som försökte hålla stånd trängdes undan av blotta mängden. De pressades ut genom ytterporten som boskap, desperata att undkomma pilarna som fortsatte regna ned från all riktningar. Och när silesierna fick slut på pilar drog de sina svärd och anföll tillsammans med sina vapenbröder.

Antalet imperiesoldater var enormt, men de var inte vältränade soldater – de flesta av dem var bara kroppar, förslavade folk i tjänst under Andronicus. Silesierna å andra sidan var färre till antalet, men var och en av dem var en elitsoldat, härdad och väldrillad, var och en värd tio av imperiets män. Och dessutom hade de överraskningsmomentet på sin sida, och ännu viktigare – det brann av stridslust i deras ådror. De hade ryggarna mot väggen, vilja att leva, behov att skydda sina kära, och raseri över vad som gjorts mot Gwendolyn. Det var trots allt deras stad. Och de visste att alternativet till seger var döden.

Mängder av silesier blåste i hornen, det skrämmande ljudet av en väldig armé, och fler och fler av dem fortsatte att strömma till från tunnlarna. De anföll som om livet hängde på det, med tusentals av dem mot tusentals imperiesoldater.

Striden var tät och våldsam, borggården täcktes av blod och svärd mötte svärd och dolk mötte dolk i strid man mot man och öga mot öga. Snart hade striden vänt till silesiernas fördel.

Ännu en hornstöt hördes, och ut från de inre portarna strömmade Legionen, hundratals man stark och med sitt eget vilda härskri. De höjde slungor, bågar, spjut och svärd och kastade sig in i striden och dräpte imperiesoldater till höger och vänster och hjälpte till att vända stridens riktning. Trots deras unga ålder så var legionenärerna redan härdade krigare, och när de rusade fram och ropade så var det till kamp för Gwendolyn och Thor.

Legionen skapade lika mycket förödelse som de andra som de förenade sina styrkor med och pressade imperiet längre och längre ut mot porten. Snart hade striden vänt till deras fördel och kroppar av imperiesoldater låg överallt, och de som ännu stod var panikslagna och sprang. En miljon imperiesoldater väntade utanför portarna – men en flaskhals av soldater flydde ut genom dem och spärrade vägen så att de inte kunde komma in.

Andronicus reste sig och deltog rasande i striden och kämpade för att hindra horderna av flyende soldater och anföll sina egna, grep soldater med bara händer och slog samman deras skallar, bröt nackarna av dem och dödade dem på fläcken.

”VI RETIRERAR INTE!”, vrålade han.

Han tog svärd från soldaternas händer och högg dem i brösten med deras egna vapen. Till och med ensam var han som en våg av förödelse, men ironiskt nog till hjälp för silesierna.

Några få av hans närmaste soldater kämpade också, och lika vildsint som honom själv.

Men de förmådde ingenting mot den panikartade rusningen av soldater som kom som en stor flodvåg mot dem. Trots alla ansträngningar tvingades de bakåt, hela vägen ut mot ytterportarna.

Snart fanns inte en enda imperiesoldat kvar på den inre borggården. Legionen rusade till porten, kämpade tappert, och när de kom fram slet de av alla krafter i de grova repen. Mer än en av legionärerna dog när han drog i repen och blottade sig, men de vek inte undan. Slutligen drogs det väldiga järngallret mot marken och smällde igen, och stängde staden för imperiearmén.

Porten föll ner med en duns, och efter den föll ett ögonblicks tystnad. Det var en chockad tystnad, chock över segern. Silesierna hade återvunnit sin stad.

De ropade av triumf. Kendrick omfamnade de andra, och de var i extas och kunde knappt tro det. De hade segrat. De hade verkligen segrat.

*

När järngallret smällde igen vände sig Kendrick mot de andra. Han hade kämpat med dessa djärva krigare vid så många slag och erövringar, men han hade aldrig sett dem så lättade som nu. De andades ut en gemensam suck av lättnad. Den riskabla planen hade lyckats. Mot alla odds hade de kastat ut Andronicus män. Planen hade verkligen fungerat.

För första gången på så länge han kunde minnas kände han sig faktiskt optimistisk. Kanske, tänkte han, kanske kunde de trots allt hålla staden, kanske kunde de hålla stånd mot Andronicus. Här stod de nu, i den sista lilla remsa som var fri från Imperiet. Ännu var den deras. Och oavsett vad som hände i framtiden så skulle Andronicus aldrig kunna förtiga den seger de uppnått den dagen.

Männen spred sig över borggården, sänkte garden, samlade sina sårade, firade och omfamnade varandra, och fler och fler av folket från lägre Silesia kom upp för att se segern med egna ögon – tills plötsligt något hände. Deras värld skakades till av ett väldigt brak, högt nog för att få marken att darra under deras fötter. Det var en klang av metall mot metall, följt av ett djurs rasande vrål.

Kendrick vände sig och såg till sin fasa att Imperiet inte ödslade någon tid, utan omgrupperat och anföll med en väldig murbräcka av järn. De vräkte den in i järnporten, som var det enda som låg mellan staden och massorna där ute. Gallret vek sig på mitten, och bräckan slog om och om igen, och inför deras ögon gav den till sist vika.

Imperiesoldaterna hurrade.

Men de anföll inte genom öppningen. Istället, och mer oroande, steg de åt sidan. De lämnade vägen fri, och så hördes ännu ett djuriskt rytande.

Kendrick överväldigades av synen av en elefant som rusade genom porten. Den lyfte sina väldiga fötter och trampade ner silesierna omkring sig så att marken skakade.

Hans mannar stod först som bedövade, men omgrupperade snabbt och gjorde sitt bästa för att kämpa tillbaka. De sköt pilar och kastade spjut. Men alla studsade harmlöst mot djurets tjocka hud, och silesier dog på alla håll.

I hälarna på elefanten följde imperiesoldater, som kom springande genom den öppna porten.

”ANFALL!”, ropade Kendrick till sina män, för att få dem att möta imperiesoldaterna innan de hunnit för långt in på borggården och samtidigt undvika elefanten.

Men det var ett försök utan större nytta. Den här gången kom Andronicus män strömmande in, snabbt och vildsint, och Kendricks män var upptagna med att hålla sig undan elefanten. Inom bara några ögonblick fanns imperiesoldater över hela borggården och dräpte silesier.

Soldaterna fortsatte att strömma in i en till synes ostoppbar, oändlig flod.

Kendrick höjde sitt svärd mot en soldat som högg mot hans ansikte, parerade och snodde runt och högg soldaten över buken. Han klev fram och blockerade ytterligare två hugg – men så kände han en spark i ryggen, och föll huvudstupa.

Han snurrade runt och såg en soldatstövel på väg ner mot ansiktet. Den hade hunnit halvvägs när Atme hann fram och stötte sitt spjut i magen på soldaten innan stöveln hunnit krossa Kendricks ansikte.

Kendrick kom på fötter, slet till sig svärdet och snodde runt för att möta ytterligare två soldater. Men innan han ens han hugga tacklades han från sidan av en tredje. Och så av en fjärde.

Imperiesoldaterna kom från alla håll, som en svärm av gräshoppor. De var så många fler att det inte var mycket Kendrick och de andra kunde göra. Bredvid honom föll även Atme, och runtomkring dem såg han sina män möta liknande öden.

Kendrick gav sig inte utan strid: han slogs vilt och dräpte två av de män som höll ned honom. Men ännu en klev fram och slog till med stridshandsken i hans ansikte och träffade tinningen. Kendrick hörde en metallisk klang i öronen när han slog i marken med bultande hjärta. Soldaten var på väg med ännu ett slag, men Kendrick slet åt sig en stridsklubba från marken och snodde runt och slog undan honom med en träff över skallen.

Men han hade knappt hunnit avsluta sitt slag när han fick en härd smäll i revbenen och föll på ansiktet igen. Han tittade upp och såg att han trycktes till marken av en soldat som inte liknade de andra, en av Andronicus elitstyrka.

Mannen klev på hans revben så att det nästan krossade livet ur honom, och höll en metallspets mot nacken på honom. Kendrick fick runt armen och lyckades dra sin dolk och höja den tillräckligt för ett stick i fiendens fot. Mannen skrek av smärta och klev av honom.

Men så snart han lyckats med det såg Kendrick i ögonvrån en annan soldat som kom svingande med en hammare. Kendrick duckade inte i tid, och slaget slog ned i hans hjälm och slog honom till marken med ett metalliskt ringande i öronen.

Huvudet slog i marken, och den här gången visste han att det var för gott.

KAPITEL NIO

Thors krafter var på upphällningen och han stapplade allt djupare in i öknen med de andra. Varje steg kändes som tusen kilo. Han var dränkt i svett och flämtade efter luft, och de två solarna strålade ned med en styrka som han inte trott varit möjlig. Runtomkring sig hörde han vapenbröderna från Legionen kippa efter andan och hasa fram på fötter som blev allt tyngre att lyfta från marken. Han kunde inte annat än känna att de stapplade allt djupare in i intet, vidare mot döden.

Även Indra som var infödd kämpade för varje steg, och Krohn som gick intill dem hade till sist slutat gnälla. Han var för trött för det nu. Han bara flämtade med öppen mun och tungan hängande utanför, med kisande ögon och huvudet lågt. Det såg inte lovande ut för någon av dem.

Thor gjorde en sista ansträngning för att lyfta hakan och se bort mot horisonten. Han kisade bort i intigheten och det skarpa, bländande ljuset och hoppades för miljonte gången att han skulle få syn på något – vad som helst. Men han såg inget annat än tomhet. Ökenjorden blev allt hårdare och mera sönderbränd, och Indras varning ringde honom i huvudet. Hon hade haft rätt hela tiden. Det var omöjligt att korsa den här öknen. Det hade varit rena vansinnet att försöka. Han ledde dem alla i döden.

Thor kände sig svagare än någonsin, helt uttorkad, och han lyfte sitt tomma vattenskinn, öppnade och klämde till för miljonte gången. Naturligtvis kom ingenting. Vattnet hade tagit slut redan för länge sedan. Han visste inte varför han fortsatte att försöka. Någon liten del av hans hjärna hoppades väl att det skulle finnas ännu någon droppe kvar.

Den enda som hade något vatten kvar var Indra. Mot sin vilja kunde han inte låta bli att vända sig om och se på henne, med blickar mot vattenskinnet som hängde vid hennes midja. Han slickade sina torra läppar, men tvingades sig sedan att genast titta bort. Det var hennes. Hon hade ransonerat bättre än de andra, och eftersom hon var mindre och lättare så behövde hon heller inte lika mycket som de. Hon kände också bättre till terrängen. Han undrade om hon skulle bli den enda av gruppen att överleva.

Plötsligt hördes en tung duns, som av en fallande stock, och Thor och de andra vände sig om och såg Elden falla till marken. Han var störst av dem och föll hårt i marken och landade på ena axeln och rev upp ett moln av damm. Och så bara låg han där på rygg, orörlig.

De andra samlades slött omkring honom och tittade ned, som om de såg på sig själva. Det fanns ingen förvåning i blickarna. Det enda som förvånade Thor var att ingen av dem kollapsat tidigare.

”Elden”, ropade Indra och föll på knä vid hans sida. Hon som alltid var så hård, så på sin vakt och så noga med att låta andra veta att hon inte brydde sig. Thor var förvånad över att se hennes ansikte så oroligt och bekymrat.

Hon böjde sig fram och torkade svetten ur pannan på Elden och strök honom över håret. Elden hade halvslutna ögon, och han slickade sig om och om igen om läpparna. Indra lossade vattenskinnet från bältet i en gest av ofattbar generositet, och så lyfte hon Eldens huvud och gav honom allt som var kvar. Han drack girigt av det och slickade sig om läpparna när vattnet rann utefter hakan på honom, och drack och drack. Inom några ögonblick var vattnet slut.

Hon sänkte ned hans huvud, och Elden lade sig och hostade och flämtade.

Thor såg för första gången hur mycket hon brydde sig om honom, och han förstod också hur mycket han underskattat henne. De hade tagit henne för bara ännu en slav, en tjuv dessutom – men det visade sig att hon varit både rådigast och givmildast av dem alla. Utan henne hade Elden dött, det var ingen tvekan om det.

”Du är en heder för ditt folk”, sa Thor till henne.

Hon skakade ödmjukt på huvudet och såg ned på Elden.

”Det är ingen heder i det”, sa hon. ”Snart ska vi alla gå samma väg som allt annat kött en gång. Vad jag gjorde gör ingen skillnad i tidens hjul.”

Indra böjde sig fram för att hjälpa Elden på fötter, och de andra ställde sig på huk för att hjälpa henne. Tillsammans med Reece reste hon på honom, och så kom Thor fram och hjälpte till med att lägga Eldens armar över axlarna på dem.

Thor och Reece vandrade vidare och släpade med Elden genom öknen, nedtyngda av hans väldiga kroppshydda. Elden var bara till hälften medveten, och snarare släpade på fötterna än gick med dem. Det hade varit oerhört mödosamt tidigare, men nu, med Elden, var det outhärdligt. Thor förstod inte hur han skulle kunna klara det.

Men de kämpade vidare, vandrande sida vid sida och med ett steg efter ett annat, allt djupare in i intigheten. Solen tycktes bli starkare för varje steg.

Till sist gav Reeces ben upp, och han föll ihop och drog med sig Elden och Thor. Thors ben var för svaga för att hålla emot. Han låg där som hjälplös och såg sig omkring för att se om de andra skulle komma till hjälp.

Men till sin förvåning såg han att de andra redan kollapsat och låg utslagna en bit från varandra på ökenmarken. Han hade varit för utmattad och förvirrad för att ens märka att han var den ende som fortfarande var på fötter, tills han själv föll.

Nu låg de där allesammans, orörliga i ökengruset under den obönhörliga himlens solar, och bara väntade på döden.

*

Thor märkte att han var ensam. Han stod i en liten båt som drev omkring, mitt ute på ett stort, tomt hav. Långt bort syntes klippor resa sig ur havet, och på toppen av en av dem, längst ut på kanten, låg ett slott. Det såg magiskt ut, som en fantastisk plats som balanserade längst ut på världens kant och uppe bland molnen. Det såg ut som en plats som låg skyddad från världens alla faror, och där allt var möjligt. Thor kände, till och med på det här avståndet, att en väldig kraft strålade därifrån, och mer än något han önskat sig tidigare i livet så ville han få vara där, inne i slottet.

Men mest av allt kände han att det var där, högst upp på den där magiska platsen på klippan, som hans mor levde. Han förstod att han var på väg till druidernas land.

Plötsligt drogs båten av en stark ström som förde honom mot den skrovliga stranden vid klippans fot. Den var full av svarta, skarpa klippblock. Där stannade båten, och han stapplade av och föll på ansiktet mot klipporna, alltför utmattad för att orka lyfta huvudet. Han visste att någonstans däruppe på klipporna fanns hans mor. Men han hade inte kraft att ta sig dig.

”Min Thorgrin”, hördes en röst.

Det var en kvinnas röst, den mildaste och lugnaste han hört.

Han förstod att det var hans mors röst och att hon stod lutad över honom, och han kände det starka ljus och den kraft som strålade från henne. Han visste att han bara behövde lyfta på huvudet för att få se henne, men han var alltför utmattad till och med för det.

”Mor”, flämtade han, inte högre än en viskning.

”Min son”, sa hon. ”Jag har vakat över dig. Jag har väntat på dig. Det är dags att du kommer hem nu. Det är dags att vi träffas.”

”Det vill jag”, sa han. ”Men jag kan inte komma till dig. Jag tar mig inte över öknen. Jag kan inte finna svärdet.”

”Det kan du”, sa hon, med en röst som var full av övertygelse. ”Och det ska du. Ännu är det inte dags för dig att dö, djärve krigare. Döden kommer snart nog. Men inte nu. Nu ska du leva. Res på dig och möt ditt öde.”

Thor kände en hand som lyfte hans kind. Det var den mjukaste hand han någonsin känt och den lyfte hans huvud så att han tittade upp och såg mot sin mor. Han försökte desperat att se hennes ansikte, men det mjuka, blå ljuset som strålade från henne var så starkt att han bländades av det. Det var som att se mot solen.

”Jag är med dig, Thorgrin”, sa hon. ”Res dig nu och gör mig stolt.”

Plötsligt öppnade han ögonen och såg att han låg och såg ned i ökensanden. Han blinkade och vände sig för att se efter de andra. Men det fanns ingen i sikte. Han låg där ensam, förvirrad och förbryllad.

Han kände en ny kraft strömma i kroppen, och långsamt reste han sig upp på alla fyra. Han kände någon sorts närvaro, som stängde ute solarna, och när han tittade upp såg han till sin förvåning Argon. Han stod där med staven i hand och blickade mot honom med ögon så ljusstarka att de till och med sken starkare än solarna.

Thor kom upp på fötter. Han kände sig starkare, och såg sig omkring och undrade var de andra tagit vägen.

”Du har klarat många prövningar”, sa Argon långsamt. ”Och ändå återstår det många. De viktigaste uppdragen kräver de största mödorna. Och för krigaren väntar alltid ett nytt uppdrag efter det först.”

”Var är mina vänner?”, frågade Thor.

Argon skakade på huvudet.

”De befinner sig någonstans mellan liv och död. Det är där du vandrar nu. Du har ännu inte dött. Men du lever inte. Du skulle ha dött idag om det inte vore för din mors nåd. Du har mäktiga varelser som vakar över dig, och du har fått många chanser i livet.”

Argon vände sig och blickade ut mot öknen.

”Innan du kan återvända till de andra”, sa Argon. ”Så måste du fortsätta din träning. Du kommer inte längre på den här vägen utan att din träning fördjupas. Öknen är vid och djup, och endast en skicklig andens krigare klarar sig över. Är du redo för nästa nivå?”

Thor nickade bestämt.

”Jag vill inget hellre. Säg vad jag ska göra.”

”Följ mig”, sa Argon.

Thor gick sida vid sida med Argon, allt längre in i öknen. Han undrade vart de var på väg. En stark kraft strålade genom honom med varje steg han tog, som om han långsamt började bli sig själv igen. Han kände sig starkare än någonsin.

De gick, men plötsligt stannade han tvärt, chockad inför vad han såg. Marken föll bort framför fötterna, och han stod nu vid randen av Klyftan.

Han såg ned, överväldigad av Klyftans djup och bredd. Den såg ut att sträcka sig i evigheter. Den märkliga dimman virvlade omkring honom, och Thor tittade bort och såg att Argon stod där bredvid och blickade ut han också.

”Hur kom vi hit?”, frågade Thor. ”Hur kom vi tillbaks till Ringen?”

”Vi är överallt och ingenstans”, svarade Argon. ”Vi färdas genom sprickan mellan alla riken. Tiden och rummet är bara en illusion, förstår du. I detta ögonblick ser vi igenom illusionen. Jag vill att du ser in i Klyftan, in i dimmorna. Vad är det du ser?”

Thor kisade in i vidderna, men såg inget annat än virvlande dimma som lyste upp i alla upptänkliga färger.

”Jag ser ingenting alls”, svarade han.

”Det är för att du ser med dina ögon istället för med ditt medvetande”, sa Argon. ”Slut ögonen nu”, sa han bestämt, ”och se.”

Slut ögonen och se? Thor undrade vad det skulle betyda. Han förstod det inte.

Men han gjorde som han blivit tillsagd, blundade och vände sig ut mot Klyftan och kände dimmans virvlar mot ansiktet. Fukten kändes så bra i hettan.

”Se det i ditt inre öga”, sa Argon. ”Låt det komma till dig.”

Thor tog ett djupt andetag och fokuserade, och försökte förstå. Han visste inte hur länge han stått där, när han till sist långsamt började se.

Där nere såg han en röd stad, byggd på randen av Klyftan. Stadens sten glittrade röd, och den var uppdelad i en övre och en lägre del.

”Jag ser en röd stad”, sa Thor.

”Bra. Vad mer?”

Thors hjärta slog hårt när han såg att staden stod i brand. Där var förödelse. Blodspillan. Människor som dog.

”Jag ser en här”, sa Thor, ”snabb som blixten täcker den hela Ringen. Den bryter in i staden. Förstör den.”

”Ja. Vad mer?”

Thor kämpade. Först var det dolt, men sedan kom det i skärpa.

Hjärtat föll i bröstet när han såg en sista sak. Det var för fruktansvärt, och han ville vända bort blicken. Men han kunde inte. Han såg Gwendolyn ligga i sjuksäng. Nära döden. Hon omgavs av svarta dödsänglar. De väntade tålmodigt, redo att föra henne bort.

Thor öppnade ögonen och snodde runt och såg på Argon.

”Är det sant?”, frågade han. ”Gwendolyn? Är hon död?”

”Det finns många typer av död”, sa Argon.

”Hon behöver mig. Jag måste tillbaks till henne.”

”Nej”, sa Argon bestämt. ”Hon har sitt eget öde.”

”Jag måste tillbaks till henne!”, ropade Thor.

”Nu är inte tiden för det”, sa Argon. ”Du måste fullborda ditt uppdrag. Du måste fullborda din träning. Om du återvände till henne nu så skulle ni båda dö.”

”Vad ska jag göra?”, frågade Thor desperat.

”Fram tills nu har du kämpat främst med dina händer, och ibland med ditt hjärta och din själ. Men du är ojämn. Det beror på att du ännu klänger fast vid din mänskliga natur. Du klänger dig fast i den här världen och alla materiella ting omkring dig, som om de var verkliga. På en nivå så är de det. Men på en annan så är de det inte. De är bara former av energi. Tills du förstått det så kommer dina krafter att vara ofullständiga.”

Argon vände sig om.

”Där borta”, nickade han, ”ser du den?”

Thor hörde ett väsande läte och snodde runt och såg att han var tillbaks i öknen. Mot honom rusade en jättelik orm med tre huvuden som den höll högt och med tungorna ut ur gapen. Den slingrade rätt mot honom.

”Stoppa den!”, sa Argon.

Thor sträckte sig efter svärdsfästet.

”Nej!”, befallde Argon. ”Inte med svärdet! Använd dina sinnen. Använd din inre styrka.”

Hjärtat slog hårt i Thors bröst när odjuret hastigt närmade sig. En del av honom ville lita till sin mänskliga sida, dra svärdet och hugga den itu. Det krävdes all hans viljestyrka för att istället släppa svärdet och stå där vid Argons sida och hålla ut den ena handens flata mot ormen.

Han försökte rikta sin energi mot den – men inget hände. Ormen kom närmare.