Текст книги "Förutbestämd"

KAPITEL SEX

Caitlin flög över det idylliska landskapet Umbrien, passerade över kullar och dalar, tittandes på det grönskande landskapet i det tidiga morgonljuset. Utspritt under henne var små jordbrukssamhällen och små stenstugor omgivna av hundratals hektar mark, rök stigande från deras skorstenar.

När hon rörde sig norrut, förändrades landskapet, och ändrades till bergen och dalarna i Toscana. Så långt hon såg fanns det vingårdar, planterade i böljande kullar, och arbetstagare med stora stråhattar redan på jobbet, som tog hand om vinrankorna tidigt på morgonen. Detta land var otroligt vackert, och en del av henne önskade att hon bara kunde landa här, slå sig ner och göra sig hemma i någon av dessa små stugor.

Men hon hade arbete att göra. Hon fortsatte att flyga längre norrut, och höll Rose tätt, hopkrupen inne i hennes tröja. Caitlin kunde känna att Venedig närmade sig, och hon kände sig dragen till det. Ju närmare hon kom, ju mer kunde hon känna hennes hjärtslag i väntan; hon kunde redan känna av människorna där hon en gång känt. Hon var fortfarande osäker om vem. Hon kunde fortfarande inte känna av om Caleb var där, eller om han ännu var vid liv.

Caitlin hade alltid drömt om att åka till Venedig. Hon hade sett bilder på dess kanaler, gondoler, och hade alltid trott sig komma dit en dag, kanske med någon hon älskade. Hon hade till och med föreställa sig att bli friad till på en av gondolerna. Men hon hade aldrig förväntat sig att åka så här.

När hon flög och flög, och komm allt närmare, slog det henne att det Venedig hon skulle besöka nu, år 1790, kunde vara mycket annorlunda från det Venedig hon hade sett bilder av på 2000-talet. Det skulle förmodligen vara mindre än hon trott, mindre utvecklat, mer lantligt. Hon föreställde sig också att det inte skulle vara så trångt.

Men hon insåg snart att hon inte kunde ha mer fel.

När Caitlin äntligen nått utkanten av Venedig, var hon chockad över att se, även från denna höjd, att staden under henne var förbluffande lik bilderna från modern tid. Hon kände igen den historiska, berömda arkitekturen, alla små broar, samma vändningar i kanalerna. I själva verket var hon chockad att inse att Venedig 1790 var inte, åtminstone till utseendet, olikt det Venedig från 2000-talet.

Ju mer hon tänkte på det, desto mer logiskt var det. Venedigs arkitektur var inte bara 100 eller 200 år gammal: det var hundratals år gamla. Hon mindes en historia lektion, i en av hennes många gymnasieskolor, undervisning om Venedig, om några av dess kyrkor, byggd på 1100-talet. Nu önskade hon att hon hade lyssnat mer noggrant. Det Venedig under henne, en spretig, uppbyggd massa av byggnader, var inte en helt ny stad. Den var redan år 1790, redan flera hundra år gammal.

Caitlin kände sig tröstad av detta faktum. Hon hade trott att år 1790 skulle vara som en annan planet, och hon var lättad över att veta att vissa saker faktiskt inte hade förändrats så mycket. Detta såg ut att vara i stort sett samma stad hon skulle ha besökt på 2000-talet. Den enda omedelbara skillnaden hon kunde se var att dess vattenvägar inte innehöll en enda motorbåt, så klart. Det fanns inga motorbåtar, inga stora färjor, inga kryssningsfartyg. Istället var vattenvägarna packad med stora segelfartyg, deras master flera meter höga.

Caitlin blev också förvånad av massorna. Hon dök lägre, nu bara några meter över staden, och kunde se att även nu, tidigt på morgonen, var gatorna helt packade med folk. Och att vattenvägarna var helt packade med båttrafik. Hon var chockad. Denna stad var mer överbelastad än Times Square. Hon hade alltid trott att åka tillbaka i historien skulle innebära färre människor, mindre trängsel. Hon gissade att hon hade fel om det också.

När hon flög över det, och cirklade det om och om igen, var det som förvånade henne mest, att Venedig inte bara var en stad, bara en ö – den spreds ut över många öar, dussintals öar som sträcker sig i varje riktning, var och en med sina egna byggnader, en egen liten stad. Ön som Venedig satt på höll tydligt de flesta byggnaderna, och var den mest bebyggda. Men de dussintals andra öarna verkade alla sammanlänkade, en viktig del av staden.

Den andra saken som förvånade henne var färgen på vattnet: en glödande, turkos. Det var så lätt, så overkligt, den typ av vatten som hon skulle ha förväntat sig att hitta någonstans i Västindien.

När hon cirkulerade över öarna, om och om igen, försökte hon orientera sig, att räkna ut var hon skulle landa, och hon ångrade att aldrig ha besökt det på 2000-talet. Åtminstone skulle hon ha en chans nu.

Caitlin var också lite överväldigad. Det verkade som en så stor, spretigt plats. Hon hade ingen aning om var hon skulle landa, var hon ens skulle börja leta efter de människor hon kanske en gång hade känt – om de ens var här. Hon hade dåraktigt trott att Venedig var mindre, mer pittoreskt. Även här uppifrån, kunde hon redan nu säga att hon kunde gå i denna stad i dagar och inte gå från ena änden till den andra.

Hon insåg att det inte skulle finnas någon plats att sätta ned obemärkt på själva ön Venedig. Det var alltför trångt, och det fanns inget sätt att närma sig det utan att vara iögonfallande. Hon ville inte kalla till sig den typen av uppmärksamhet. Hon hade ingen aning om vilka andra klaner var där nere, och hur territoriella de var; Hon hade ingen aning om ifall den var snälla eller illvilliga; och hon hade ingen aning om människorna här, som de i Assisi, var på jakt efter vampyrer, och skulle jaga henne. Det sista hon behövde var en annan pöbel.

Caitlin beslutat att landa på fastlandet, långt från ön. Hon märkte stora båtar, fyllda med människor, som verkade vara att segla ut från fastlandet, och hon tänkte att det skulle vara den bästa startpunkten. Åtminstone skulle båtarna ta henne rätt in i hjärtat av staden.

Caitlin landade obemärkt bakom en skogsdunge, på fastlandet, inte alltför långt från båtarna. Hon satte ner Rose, som genast sprang till närmaste buske och lättade sig själv. När hon var klar, tittade Rose upp på Caitlin och gnällde. Caitlin kunde se i hennes ögon att hon var hungrig. Hon höll med: det var hon också.

Flygandet hade tröttat ut henne, och Caitlin insåg att hon inte hade helt återhämtat sig ännu. Hon insåg också att hon hade fått en aptit. Hon ville äta. Och inte på vanlig mat.

Hon såg sig omkring och såg ingen rådjur i sikte. Det fanns inte tid att gå och let. En högljudd visselpipa kom från båten, och hon kände att det var på väg att avvika. Hon och Rose skulle behöva vänta, och räkna ut det senare.

Med ett pang, kände Caitlin hemlängtan, saknade säkerheten och komforten i Pollepel, saknade att vara vid Calebs sida, hur han lärde henne hur man jagade, och hans vägledning. Vid hans sida, hade hon alltid känt att allt skulle bli bra. Nu, på egen hand, var hon inte så säker.

*

Caitlin gick med Rose vid hennes sida, till närmaste båt. Det var en stor båt med en långt repramp som ledde ner till stranden, och när hon tittade upp, såg hon att det var helt packat med folk. De sista passagerarna var på väg uppför rampen, och Caitlin skyndade upp, med Rose, skyndandes för att hinna innan den seglade.

Men hon blev överraskad av en stor, biffiga hand, som slog henne hårt på bröstet, nådde ut och stoppade henne.

"Biljett" hördes rösten.

Caitlin tittade och såg en stor, muskulös man stirra ner på henne. Han var ouppfostrad och orakad, och han luktade även härifrån.

Caitlins vrede steg. Hon var redan på kanten från att inte äta, och hon tyckt illa om att hans hand stoppade henne.

"Jag har inte någon" snäste Caitlin. "Kan du inte bara låta oss gå på?"

Mannen skakade på huvudet ordentligt och vände sig bort, för att ignorera henne. "Ingen biljett, ingen tur", sade han.

Hennes ilska steg ett snäpp, och hon tvingade sig att tänka på Aiden. Vad skulle han ha sagt till henne? Andas djupt. Koppla av. Använd ditt sinne, inte din kropp. Han skulle ha påmint henne om att hon var starkare än denna människa. Han skulle ha sagt till henne att centrera sig själv. Att fokusera. Att använda hennes inre talanger.

Hon slöt ögonen och försökte fokusera på sin andning. Hon försökte samla sina tankar, att rikta dem mot den här mannen.

Du kommer att låta oss på båten, tänkte hon. Du kommer att göra det utan att vi betalar dig.

Caitlin öppnade ögonen och förväntade honom att stå där, och erbjuda henne passage. Men, till sitt förtret, gjorde han inte det. Han ignorerade henne fortfarande, och tog loss det sista av repen.

Det fungerade inte. Antingen hade hon förlorat sina hjärntvättningskrafter, eller så hade de helt enkelt inte kommit tillbaka ännu. Eller kanske var hon alldeles för uppspelt, inte centrerad nog.

Hon mindes plötsligt något. Hennes fickor. Hon sökte snabbt igenom dem, undrande vad, om något, hon hade fört tillbaka från 2000-talet. Hon hittade något, och var lättad över att se att det var en $20 sedel.

"Här", sa hon och räckte den till honom.

Han tog den, skrynklade till den och höll upp den för att granska den.

"Vad är det här?", Frågade han. "Jag känner inte igen det här."

"Det är en $20 sedel," förklarade Caitlin och insåg, även när hon förklarade det, hur dum det lät. Självklart. Varför skulle han känna igen den? Den var amerikansk. Och den skulle inte existera på ytterligare två hundra år.

Med ett pang av rädsla, insåg Caitlin plötsligt att alla pengar hon hade på henne skulle vara meningslösa.

"Skräp", sade han, och knuffande tillbaka den i hennes hand.

Caitlin tittade bort och såg med ett pang av rädsla att de lossade repen, att båten höll på att förbereda att avgå. Hon tänkte snabbt och nådde återigen in i hennes fickor, och drog ut lite småmynt. Hon tittade ner och sträckte ut handen och gav den till honom.

Han tog den, mer intresserad, och höll upp den mot ljuset. Men han var inte övertygad.

Han sköt tillbaka den i hennes hand.

"Kom tillbaka med riktiga pengar", sade han; Han tittade också på Rose, och tillade, "och inga hundar."

Caitlins sinne vände sig till Caleb. Han kanske var där, precis utom räckhåll, på ön i Venedig, bara en båttur bort. Hon kände sig rasande att den här mannen höll henne från honom.

Hon hade pengar – bara inte hans pengar. Plus, båten såg knappt sjöduglig ut, och den höll hundratals människor. Gjorde en mer biljett verkligen så stor skillnad? Det var bara inte rättvist.

När han satte pengarna i Caitlins hand, knöt han plötsligt sin stora, svettig hand över hennes, och tog tag i hennes handled. Han sneglade ner och visade ett stort, snett leende, och avslöjade flera saknade tänder. Hon kände hans dålig andedräkt.

"Om du inte har några pengar, kan du betala mig på andra sätt", sade han, och bredde ut sitt kusliga leende, och nådde samtidigt upp med sin andra hand och rörde vid hennes kind.

Caitlin reflexer reagerade, och hon slog automatiskt bort hans hand, hårt, och drog hennes handled ur hans grepp. Hon blev förvånad över sin egen styrka.

Han såg tillbaka på henne, uppenbarligen chockad över att en så liten flicka skulle ha sådan kraft, och hans leende vände sig till en upprörd bister uppsyn. Han harklade upp något från halsen, och spottade det sedan vid hennes fötter. Caitlin tittade ner och såg det landa på skorna, och blev äcklad.

"Du har tur att jag inte nitar dig", sa han grymtade åt henne, sedan vände plötsligt ryggen till och gick tillbaka till att knyta upp repen.

Caitlin kände hennes kinder rodna, allt eftersom hennes ilska steg. Var män densamma överallt? I varje tid och ålder? Var detta en förhandsvisning av vad hon kunde förvänta sig för behandling av kvinnor i denna tid och plats? Hon tänkte på alla de andra kvinnorna där ute, på allt de måste ha haft att stå ut med i denna tid, och hon kände hennes ilska växa. Hon kände sig som hon behövde stå upp för dem alla.

Han stod fortfarande böjt och knöt upp repen, och hon lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt, precis på hans rumpa. Sparken fick honom att flyga över bryggan, huvudet först, rätt ner i vattnet, ett par meter ner. Han landade med ett högt plask.

Caitlin gick snabbt upp för rampen, Rose vid hennes sida, och trängde sig på det stora segelfartyget, packat med folk.

Det hade hänt så fort, ingen, hoppades hon, hade sett det. Det verkade vara fallet, eftersom besättningen drog in gångbryggan, och fartyget började sätta segel.

Caitlin skyndade till kanten och tittade ner: hon kunde se honom plaska i vattnet, guppa med huvudet upp och ner, medan han satte upp en näve på båten.

"Stoppa båten! Stoppa båten!" skrek mannen.

Hans rop drunknade ut, tack vare de hundratals glada passagerare som jublade vid båtens avfärd.

En av besättningen märkte honom, dock, och sprang över till den sidan av båten, följande mannens finger, som pekade mot Caitlin.

Caitlin väntade inte för att se vad som hände. Hon dök snabbt in i den tjocka publiken, Rose vid hennes sida, smet och vävde hit och dit, tills hon var djupt i mitten av båten, i mitten av den tjocka folksamlingen. Hon knuffade sig in djupare, och höll sig i rörelse. Det fanns hundratals människor som trängdes, och hon hoppades att de inte skulle upptäcka henne, eller Rose.

Inom några minuter var båten allt snabbare. Efter ett tag, kunde Caitlin äntligen andades djupt. Hon insåg att ingen skulle komma efter henne, eller, så vitt hon kunde avgöra, söka efter henne.

Hon började lugnt tränga sig fram genom folkmassan, Rose bredvid henne, på väg mot den bortre sidan av båten. Hon kom till slut fram, trängde sig fram till räcket, och lutade sig över och kollade.

På avstånd var mannen fortfarande guppande i vattnet, och drog sig upp på bryggan, men nu var han bara en prick vid horisonten. Caitlin log. Det förtjänade han.

Hon vände åt andra hållet och såg att Venedig väntade rakt fram.

Hon log bredare, lutad över och kände det svala havsvattnet trycka tillbaka håret. Det var en varm dag i maj, och temperaturen var perfekt, och luften uppfriskande. Rose hoppade upp bredvid henne, tryckte hennes tassar på kanten av räcket och såg ut och luktade också på luften.

Caitlin hade alltid älskat båtar. Hon hade aldrig besökt en autentisk historisk segelfartyg – än mindre seglat en. Hon log och korrigerade sig: det var inte längre ett historiskt fartyg. Det var ett modernt. Det var ju fortfarande 1790. Hon skrattade nästan högt vid tanken.

Hon tittade upp på den höga trämasten, stigande mot himlen. Hon tittade på när sjömännen stod uppradade och hävde de tjocka repen och hur när de gjorde det lyftes stora ytor av segel högt, och hon kunde höra flaxandet av materialet. Det såg tungt ut och matroserna svettades i solen, där de drog i repen med allt de hade bara för att höja duken några centimeter.

Så det här var hur det gjordes. Caitlin var imponerad av effektiviteten i det hela, hur smidigt det fungerade. Hon kunde inte tro hur snabbt denna enorma, trångt båt rörde sig, särskilt utan hjälp av moderna motorer. Hon undrade vad kaptenen på fartyget skulle göra om hon berättade för honom om 2000-talets motorer, om hur mycket snabbare han kunde åka. Han skulle nog tro att hon var galen.

Hon tittade ner och såg omkring 5 meter under vattnet som rusade förbi henne, de små vågorna som slog mot sidan av båten. Vattnet var så lätt, så blått, det var magiskt.

Runt omkring henne, pressades människor, alla försökte att ta sig till räcket och titta ut. Hon såg sig omkring och insåg hur enkelt de flesta av dem var klädda, många i tunikor och sandaler, och en del barfota. Andra var elegant klädda, och verkade försöka hålla sig borta från massorna. Några personer hade utarbetade masker, med en lång, näbb till näsa. De skrattade och trängdes med varandra, och verkade berusade.

I själva verket, när hon tittade efter, märkte hon att en stor del av passagerarna drack från vinflaskor och verkade berusade, såhär tidigt på morgonen. Hela båten, nu när hon märkte det, hade en festlig, bråkig atmosfär, som om de alla var på väg till en gigantisk fest.

Caitlin trängde sig längs räcket, genom folkmassan, förbi föräldrar som höll sina barn, och sakta men säkert tog hon sig till fronten. Till slut hade hon utsikten hon ville. Hon lutade sig över kanten och tittade på när båten banade väg direkt mot Venedig.

Den ohindrade vyn av staden lämnade henne mållös. Hon kunde se dess kontur, de vackra, historiska byggnaderna, alla uppradade prydligt bredvid varandra, alla byggda för att möta vattnet. Några av fasaderna var riktigt stora, utsmyckade, deras vita fasader täckta i alla typer av lister och detaljer. Många hade välvda väggar och välvda fönster öppna mot vattnet, och förvånansvärt nog hade de deras huvudsingång precis vid vattenytan. Det var otroligt. Man kunde bokstavligen dra ända fram till sin ytterdörr med båt och stiga in.

Mitt bland alla byggnader fanns spiror stigande från kyrkor, och enstaka kupoler som punkterade horisonten. Detta var en stad med magnifik arkitektur, av en stor, utsmyckande stil, och det hela verkade utformat för att möta vattnet. Det inte bara samexisterade med vattnet, utan omfamnade det också.

Och längs med det hela, som förbinder den ena sidan av staden till den andra, var små, välvda gångbroar, med trappsteg upp på varje sida och en bred platå i mitten. Dessa var fulla med folk som gick upp och ner eller bara satt på kanten och tittade på alla fartyg som åkte förbi.

Och överallt – överallt – fanns fartyg. Kanalerna var helt fullproppad med trafik, med fartyg i alla former och storlekar, så många att hon knappt kunde se vattnet. De berömda gondolerna fanns också överallt, med deras roddare stående på kanten och styrde dem i vattnet. Hon blev förvånad över hur långa de var, några tycktes sträcka sig nästan 10 meter. Mellan dessa var mindre fartyg och båtar av alla slag, en del för att leverera mat, en del för att ta ut avfall. Denna plats levde, den var livlig. Hon hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv.

När hon blickade ut över massorna, massorna av människor, kände hon en rysning, då hon undrade om Caleb kunde vara bland dem. Kunde hon titta på honom nu? Hon visste att det var dumt, speciellt på så långt avstånd, men ändå försökte hon se, att skanna deras ansikten, för att se om kanske, bara kanske, hon kunde upptäcka honom.

Medan Caitlin tog in storleken, oändligheten av staden, de tusentals människor som svärmade i alla riktningar, kände sig en del av henne, den intellektuella delen, hopplös. Hon insåg att detta var ett meningslöst uppdrag, att det inte fanns något sätt hon någonsin kunde hitta Caleb bland alla dessa människor. Men en annan del av henne, den del av henne som trodde på ödet, kände sig glad, kände sig optimistisk, bara av att veta att på något sätt, innerst inne, om Caleb var här, så skulle de finna varandra.

Och hur som helst, kunde hon inte låta bli att känna spänningen av äventyr och spänning. Hon reste. Färdades runt om i världen. På väg att uppleva en ny stad.

Och kanske, bara kanske, skulle Caleb vara på dess stränder.

*

Caitlin klev av båten med hundratals andra passagerare och klämde sig mellan dem medan hon arbetade sig framåt, med Rose bredvid henne, nedför den branta rampen. Det var fullständigt kaos. Vid det här laget, hade de flesta, om inte alla, av passagerarna blivit berusade, och det var fritt fram för alla att komma till bryggan.

Caitlin var lättad när fötterna rörde marken, och hon guidade snabbt Rose med henne bort från den tjocka folkmassan, från bryggan, och in på gatorna i Venedig.

Det var överväldigande. Caitlin hade hoppats att när hon kom bort från båten, att massorna skulle lätta men det var knappast fallet. Det fanns folk överallt. Hon blev knuffad åt vänster och höger.

Hon befann sig på en enorm öppen plats, runt vilket det stod enorma byggnader. Hon läste skylten: Piazza San Marco. Markusplatsen. Dominerade torget gjorde en enorm kyrka, Basilica di San Marco och mittemot det var ett enormt, magert torn, som nådde hundratals meter mot himlen, Campanile. Som på en given signal, klämtade den stora kyrkklockan, och ljudet fyllde torget som en bomb.

Tusentals människor gick omkring och deltog i en svindlande mängd aktiviteter. När hon väl vågade sig ut på torget, närmade sig främlingar henne från alla håll som alla försökte sälja sina varor. De höll ut små trädockor, färgglada glas, vinflaskor, och mest av allt, masker. Vart hon än tittade fanns det masker. Ännu konstigare var att överallt runt omkring henne bar folk dessa masker. Den vanligaste masken var vit, med en lång, näbb-lik näsa, men det fanns masker av alla former och storlekar. Ännu konstigar var att många människor gick omkring i full kostym, en del helt täckta av kappor. Det var som om hon hade kommit till en stor Halloween-fest. Hon hade ingen aning om vad tillställningen var. Klädde sig folket här alltid såhär?

Som om inte det vore nog verkade alla vara berusade, eller snabbt på väg att bli berusade. Folk skrattade för högt, sjöng sånger för sig själva, trängdes med varandra, och drack öppet ur kannor med vin. Det var musik överallt, endast ett par meter mellan varje gitarrist eller violinist, som satt på en låda eller pall, och spelade med en öppen hatt och bad om pengar.

Scenen fullbordades med jonglörer, komiker, clowner och artister av alla slag. Framför henne, jonglerade en man färgglada bollar, medan en annan man jonglerade facklor av eld. Caitlin stannade, i förundran, och tittade.

Hon blev knuffad, och vände sig för att se en stor man, klädd i en mantel och mask, berusad, snubblande, hans arm runt en omsorgsfullt klädd kurtisan. Medan Caitlin kollade, sträckte han sig ner och tog tag i hennes bakdel, och hon skrek av skratt.

Denna stad var som en cirkus. Det var den vildaste, mest kaotiska plats hon någonsin hade sett. Hon förundrade sig över att alla dessa utsvävningar kunde äga rum just här, framför dessa kyrkor. Det var det märkligaste dikotomin hon någonsin hade sett. Var staden bara en oändlig fest? Eller hade hon anlänt vid någon speciell tid?

Caitlin såg en liten grupp av fint klädd kvinnor tränga sig igenom folkmassan. De var alla klädda i utarbetade klänningar, och kämpade sig fram, och höll en liten påse mot sina näsor när de gick.

Caitlin undrade vad de höll i, och vid just det tillfället, slog det henne. Stanken. Hon hade varit alltför chockad för att märka det i början, men nu, när hon gick där, var hon överväldigad av den fruktansvärda lukten av allt och alla runt henne. Det luktade som om ingen här hade badat. Någonsin.

Och sedan kom hon ihåg: naturligtvis hade de inte det. Det var 1790, trots allt. Rörmokeri hade inte uppfunnits ännu. När solen steg högre, och temperaturen likaså, blev stanken ännu värre. Caitlin höll för näsan, men oavsett vilken väg hon vände, kunde hon inte komma ifrån det. Det är därför kvinnorna höll påsarna mot sina näsor: för att blockera lukten.

Caitlin kände sig plötsligt klaustrofobisk, och såg vad såg ut som en sidogata; hon trängde sig igenom en grupp av jonglörer och gitarrister, och när hon gick över torget, såg hon att det fanns många sidogator som ledde in och ut från torget. De var mer som smala gränder, under välvda byggnader, och hon duckade in i den närmaste.

Äntligen kunde hon andas; Rose såg också lättad ut. De gick ner för den smala sidogatan, och vävde sin väg till vänster och höger. Gatorna var så smala, och byggnaderna blockerade ut det mesta av ljuset, att hon började känna sig instängd i den här staden. Hon stod där och tänkte efter vilken väg att gå. Hon hade knappt gått några kvarter, och hon kände sig redan desorienterad, omvänd. Hon hade ingen aning om vart hon var på väg, eller var hon skulle leta efter Caleb – om han ens var här. Hon önskade att hon hade en karta men sedan kom hon på att hon inte hade några pengar, eller åtminstone inte pengar som gick att betala med.

Ännu värre var att hon kände hungern gnaga på henne igen, och kände sig allt mer irriterad. Rose, som om att ha läst hennes tankar, gnällde. Den stackaren var också hungrig. Caitlin var fast besluten att hitta ett sätt att få dem både mat.

Hon hörde plötsligt en trälucka öppnas ovan, följt av ett högljutt stänk. Hon hoppade tillbaka, då en hink med vatten slog i marken, nära henne, och skrämde henne. Hon tittade upp och såg en gammal kvinna, som saknade tänder, titta ner när hon fortsatte att tömma en hink, och sedan smällde igen luckorna.

Caitlin kände en hemsk stank, och behövde inte någon förklaring för vad kvinnan precis hade gjort: kastat en hink med urin ut genom fönstret. Hon kände sig spyfärdig. Hon hörde en annan lucka öppnas, i fjärran, och tittade bort för att se någon annan göra samma sak. Hon tittade ner och insåg att gatorna kantades av urin och avföring. Hon märkte också av flera råttor som ilade fram och tillbaka. Hon kräktes nästan. Det fick henne att, för första gången, verkligen uppskatta de uppfinningarna och bekvämligheter från hennes tid som hon alltid hade tagit för givet. Rörmokeri. Avloppssystem. Hon längtade efter renlighet, och kände mer hemlängtan än någonsin. Om detta var en förhandstitt på stadslivet år 1790, var hon inte säker på att hon kunde hantera det.

Caitlin skyndade iväg innan några fler luckor öppnades, och till slut såg hon vad som såg ut som en öppning där framme. Hon hade nått slutet av gränden, och den öppnade upp mot ett annat torg, detta mindre trångt. Hon var lättad över att vara ute från sidogatorna och tillbaka ut i det fria ljuset och luften igen.

Hon korsade torget, och satte sig på kanten av den stora, runda fontänen, i en av de få tomma platserna mitt i folkmassan. Rose hoppade upp bredvid henne och satt och såg upp på henne, gnällande.

Medan Caitlin satt där och försökte samla sina tankar, närmade sig en person henne, höll fram en duk och pekade på den med en pensel. Hon tittade upp på honom, förbryllad, och han fortsatte peka. "Jag målar din bild", sade han. "Mycket vacker. Mycket fin. Du betalar mig. "

Caitlin skakade på huvudet. "Jag är ledsen", sade hon. "Jag har inte några pengar."

Mannen skyndade snabbt iväg. Caitlin såg sig runt torget, och märkte gatukonstnärer överallt, alla försökte få folk att betala dem. Och sedan märkte hon något som oroade henne: flockar med vilda hundar. De kammade längs sidorna av torget, rotande genom skräp, och hon såg en hund stanna och se henne på henne. Den tycktes fokusera på Rose – och snart var det trav i deras riktning.

Rose måste ha känt det också, eftersom hon vände sig långsamt och stirrade på djuret. Caitlin kunde känna Rose spänna sig, och hon spände sig också. Den stora, skabbiga hunden såg ut som en schäfer, och den kom upp till Rose och nosade på henne. Rose nosade tillbaka, håret stående upp på ryggen; när hunden försökte gå bakom Rose, brast Rose plötsligt och morrade med ett okristligt buller och visade tänderna och bet hundens hals hårt.

Hunden gnydde. Även om den var större, var Rose helt klart mer kraftfull och hon släppte inte taget. Till slut sprang hunden iväg.

Rose, uppspelt, satt där, morrandes, ett ont, okristligt ljud, och flera personer backade undan, vilket gav dem utrymme.

Caitlin var chockad. Hon hade aldrig sett Rose så här innan. Det fick henne att inse att Rose inte var den lilla oskyldiga valp hon mindes; Hon hade växte upp, och snart skulle hon bli en fullfjädrar varg, och en kraft att räkna med.

Caitlin kände ovälkomna blickar i deras riktning, och bestämde sig för att gå vidare, innan någon insåg att Rose inte bara var ännu en hund. Det sista hon ville var att dra mer uppmärksamhet till dem.

Caitlin reste sig och ledde Rose till den motsatta sidan av torget. Hon såg på alla sidogator och gränder som ledde till och från torget, och kände sig överväldigad. Hade hon varit dum att komma hit? Hur skulle hon någonsin möjligen hitta Caleb bland dessa massor, i denna labyrint till stad? Kanske borde hon ha följt prästens råd, och gått till Florens i stället. Hade hon varit dum att följa sitt hjärta?

Innan hon kunde avsluta sin tankegång, fångade något hennes uppmärksamhet. På den bortre sidan av torget, märkte hon en flicka som drogs ned för en gränd, och hörde hennes dova rop, innan en hand knäppte över hennes mun. Uppenbarligen var hon i trubbel.

Utan att tänka, sprang Caitlin efter mot henne.

Hon sprang in i gränden, Rose vid sin sida, och fann snart sig själv springandes ner för en uppsättning av gränder. Hon hörde dova rop i fjärran, och vände ner för en annan gränd, sedan en annan, och gick vilse i en labyrint av smala sidogator.

Till slut såg hon flickan där framme. Hon höll på att dras av tre män i slutet av en gränd, en av dem med en hand över hennes mun, och de andra höll i varsin arm. De var stora män, alla skallig, täckta av ärr, och onda blickar.

Flickan stretade emot tappert, bet en av deras händer, ögonen öppna breda i rädsla medan hon ryckte i hennes armar och armbågar och ben – men det var inte till någon nytta. Dessa män var klart starkare än henne.

"Låt henne gå!" skrek Caitlin, när hon sprang mot dem och stannade.

De tre männen stannade, vände sig om och såg på Caitlin. De måste ha varit chockade att se en enda tjej konfrontera dem. Till en början hade de inte vetat vad de ska göra.

"Jag sa, låt henne gå," sade Caitlin med en låg, hård röst. "Jag tänker inte säga det igen."

Caitlin tänkte tillbaka på alla de tider i hennes liv när hon hade varit nedtryckt, övermannad, speciellt när hon hade varit människa. Hon hatade översittare, mer än något annat. Och om det fanns något hon hatade mer än det, så var det att se en kille som försökete skada en flicka. Hon kände ilska överväldiga henne, kände värmen stiga upp från tårna, upp genom benen och axlarna och händerna; Hon kände att det förvandlade henne, gav henne makt hon aldrig visste att hon hade. Det var bländande, omfamnande. Hon hade inget annat val. Det styrde henne.

De tre idioterna tappade flickan, klumpigt, på stenarna, log mot varandra, och vände sig om och gick mot Caitlin. Flickan kunde ha sprungit, men i stället stannade hon där hon var och såg på. Caitlin hörde Rose morra bredvid henne.

Caitlin väntade inte. Hon tog tre steg framåt, hoppade upp i luften, och satte två fötter hårt på en av männens bröst, och sparkade honom så hårt att han flög tillbaka flera meter.

Innan de andra kunde reagera armbågade hon en av den hårt i ansiktet, och spräckte hans käke med ett högt ljud, och skickade honom mot marken.