Текст книги "Ett Tappert Anfall "

”Argon!”, skrek han förskräckt.

”Sluta försöka rikta kraften”, sa Argon lugnt. ”Du måste förstå att kraften att stoppa det där djuret inte kommer från dig, utan från djuret självt. Släpp dig själv. Bli en med varelsen. Känn dess muskler och tre huvuden, stjärten, tungorna och giftet. Känn hur den rör sig på marken. Hur den längtar att döda dig. Känn hatet. Förstå hatet den känner.”

Thor blundade och sänkte sin hand och försökte göra allt som Argon sa. Han fokuserade, och väsandet blev högre ju närmare djuret kom. Han började känna något, först inte mycket alls men sedan allt starkare. Det var ormens kraft. Snabb och smidig, full av gift och hat. Den ville förstöra honom. Han kände det lika tydligt som om det var han som var det där djuret.

”Mycket bra”, sa Argon. ”Nu är också du ormen. Ändra din natur. Ändra ormens natur.”

I sitt inre befallde han ormen att stanna.

Han öppnade ögonen och tittade ned på ormen. Den var sex meter lång och hade stannat alldeles framför honom där den väste med sina huvuden men utan att kunna röra honom, som om den frusit fast på platsen. Vart och ett av de tre huvudena snäppte mot honom.

Thor kände djurets energi pulsera inom sig, men hur mycket han än ansträngde sig för att få det att vända om så gjorde det inte det. Han höll det undan, men inte mycket mer, och bara det krävde en oerhörd kraftansträngning. Hela kroppen skakade och han kände att han inte skulle klara det så mycket längre.

Plötsligt sträckte besten ett av sina tre huvuden och satte huggtänderna i Thors arm. Han skrek av smärtan när giftet rusade i honom och de två, långa huggtänderna satt kvar i hans underarm och det brände och smärtade mer än han någonsin varit med om. Det var som om hela armen brann.

”Du håller på att tappa dina krafter”, sa Argon.

”Hjälp mig!”. Thor flämtade av smärtan.

”Inte förrän du skickar iväg djuret”, sa Argon. ”Sluta kämpa emot det. Du kämpar fortfarande emot, till och med nu när den biter dig.”

Thor slöt ögonen. Smärtan var fruktansvärd och han var helt dränkt av svett, och han gjorde allt han kunde för att fokusera på Argons ord. Han försökte samla sig, lugna sig, mitt i den fruktansvärda smärtan och trots att han blev anfallen.

Till sist var det som om något inom honom rörde sig. Han slutade kämpa mot odjuret. Han lät det vara som det var. Och så lät han besten vilja dra ut sina tänder ur hans arm.

Ormen hörde, och Thor kände den oerhörda smärtan när den drog tänderna ur huden, men sedan hur känslan av brand avtog. Och så plötsligt vände ormen om och slingrade iväg, bort över ökensanden. Thor föll ihop.

Nu förstod han. Han hade kämpat mot ormen. Kämpat mot alla krafter runtom honom. Han hade inte sett att de i själva verket var en och samma sak. En väldig livskraft. Istället hade han bara sett vad som skiljde dem åt, och det var den klyftan som gjorde honom svag.

”Utmärkt”, sa Argon.

Thor öppnade ögonen och såg Argon stå böjd över honom och sträcka fram staven och röra såret på armen med dess gyllene ände. Ett ögonblick senare var han läkt, och armen var som om den aldrig blivit biten.

”Du lär dig snabbt”, sa Argon. ”Som din far.”

”Min far?”, frågade Thor. ”Känner du honom? Vem är han?”

”Det är klart jag känner honom”, sa Argon. ”Jag tränade honom.”

”Du tränade honom?”, frågade Thor. ”Berätta”, bad han. ”Vem är han?”

Argon skakade på huvudet.

”Allt ska bli uppenbarat när tiden är inne. Vad du bör fråga dig nu är om du vill leva. Väljer du att fullfölja ditt uppdrag? Och rädda Gwendolyn?”

”Det gör jag!”, ropade Thor till svar.

Argon såg länge på honom, som om han mätte honom med blicken. Och så till sist nickade han uppskattande.

”Res dig, djärve krigare”, sa han. ”Det är dags att du lever.”

Thor blinkade till flera gånger och öppnade ögonen och såg att han låg med ansiktet ned mot ökensanden. Runtom låg hans vapenbröder från Legionen, precis som han lämnat dem. Precis som tidigare låg de där på marken, samtidigt som den andra solen gled lågt på himlen och dagshettan kallnade av.

Thor reste sig långsamt på alla fyra. Han kände en ny energi och styrka strömma i ådrorna. Han kände sig annorlunda i hela sin varelse. Han gned sig om huvudet och undrade. Hade det varit en dröm alltsammans? Hur mycket hade egentligen varit verkligt? Hans mor? Argon?

Och vem var hans far?

Thor stod där på alla fyra och insåg att han var den ende som var vaken. De andra var antingen medvetslösa eller döda, han visste inte vilket.

Så hörde han fötter som rörde sig, och tittade upp och såg någon stå där över honom. Mannen bar en brun och gul kappa med ett brett, vitt bälte, och såg med vänliga, nyfikna ögon på Thor. Mannen var av ett folk som Thor aldrig träffat: hans hy var grön, näsan smal, läpparna breda och ögonen var oproportionerligt stora för ansiktet.

Han drog av sig huvan och kikade forskande på Thor, som om han tittade på någon sorts sällsynthet. Bakom honom dök det upp flera andra som liknade honom. Alla var korta, och var och en av dem höll en lång stav av rubin.

”Hjälp dem”, sa ledaren.

Männen kilade fram till legionärerna, Indra och Krohn och plockade upp dem. Två av dem lade Thors armar över sina axlar, och han lät dem släpa iväg med honom.

”Vilka är ni?”, frågade han.

”Ökenfolket”, svarade mannen. Thor kände en positiv energi från mannen och kämpade inte emot.

”Vart ska vi?”, frågade han.

”Unge krigare”, sa mannen. ”Du behöver vila upp dig.”

Thor visste inte hur länge de släpade iväg med honom och han gled in och ut ur medvetslösheten under tiden. Solen blev mörkare, och till sist såg han till sin häpnad att marken under hans fötter blivit mjukt, grönt gräs.

Thor hörde ljudet av porlande vatten och en flödande källa, och öppnade till sist sina ögon. Han blev överlycklig över att se att de befann sig i en oas i öknen. I en vid cirkel, kanske hundra meters diameter, omgavs de av det frodigaste gräs och palmträd som han någonsin sett. Mitt i låg en kristallblå sjö, och Thor stapplade fram, föll på knä med sina vapenbröder och lade sig med ansiktet först i vattnet.

De drack och drack, och för varje munfull kände Thor hur livet återvände.

Han drack tills han inte kunde dricka längre, och rullade över på rygg så att vattnet fortfarande svalkade hans nacke. Han såg upp mot himlen, såg palmträden vaja och kasta sin skugga över honom, och han undrade om han hamnat i paradiset.

”Vilka är ni?”, frågade Thor igen när mannen log ned mot honom.

”Vi har vakat över er under lång tid, djärve krigare”, sa han. ”Och vi har beslutat att inte låta er dö.”

KAPITEL TIO

Andronicus red in i det plundrade Silesia i triumf och njöt av sin seger. Utspridda omkring honom låg hundratals kroppar ur MacGils armé och silesiska soldater som låg kvar i högar där de dräpts. Därtill fanns tusentals fler silesier som tagits till fånga och nu gick i långa led, bundna till varandra och piskade när de leddes fram genom staden. Överallt hördes ljudet av hammare mot spik, och han såg jättelika kors resas, stora nog för de största av Silesias soldater. De gjorde sig redo att korsfästa alla ledare.

Redan hade många soldater skrikit när spikar drevs in genom hand– och fotleder och naglade fast dem mot korsen. Många hade redan dött, och de som överlevde skrek och stönade av smärtan. Andronicus log. Det här var den del av alltsammans som han tyckte bäst om: att sola sig glansen av smärtan hos det folk han krossat och lära dem vad det kostade att sätta sig upp mot den store Andronicus.

Vissa av fångarna lärde sig snabbt. För andra tog det längre tid. Silesierna var ett stolt, hårdhudat släkte, och de hade förvånat Andronicus genom att hålla ut betydligt längre än andra folk han underkuvat. Han beundrade dem för det. Men för det skulle de också få betala.

Det här var ett folk som vägrade låta sig kuvas. Hur mycket han än förslavade dem och torterade dem så var det ingen som ville svära honom trohet. Sedan deras första list, när de svurit sin falska ed, så hade de varit tysta, till och med när de ställdes inför tortyr och död. Men alla hade sina svagheter, och han skulle finna ett sätt att krossa dem, oavsett vad som krävdes eller hur lång tid det tog.

En kall vintervind ilade när han red runt i staden. Andronicus drog djupa andetag, äntligen nöjd efter att ha erövrat hela Ringen. Allt var Imperiet nu. Äntligen fanns det ingen plats i världen som inte trampats under hans fot. Äntligen var han världens oomstridde härskare.

Andronicus passerade rader av kvinnor och barn som kedjats samman och leddes till de nya läger som fördes upp. Redan nu sattes de i arbete med att bygga om staden från dess ruiner. Och på ett nytt sätt. Andronicus sätt. Mängder av slavar var redan i färd med att resa emblemet för Andronicus rike, lejonet med en fågel i munnen. Och en annan grupp arbetades hårt för att resa en staty av Andronicus själv. Det skulle bli en stor och bred staty, mitt på stadens torg, femton meter vid fundamentet och trettio meter hög. När de var färdiga skulle den täckas av guld, som en glänsande påminnelse om vem de tjänade nu.

Andronicus njöt när han såg fånge efter fånge ledas förbi, så många silesiska officerare och så många MacGils. Han skulle ta reda på vem som var vem, en i taget, och tortera dem alla för egen hand. Runtom honom brann det på alla håll och kanter i staden. Byggnader som ännu stod antändes, och de satte i sin tur eld på andra. Allt gammalt skulle förstöras och ersättas med det nya.

Mest angeläget just nu och vad som återstod var att ta sig ned till den lägre staden och för egen hand ta itu med den där MacGil flickan. Gwendolyn. Hans mannar hade redan rensat ut lägre Silesia från de flesta av dess invånare och tagit dem till fånga. Nu återstod det bara att hitta den där Gwendolyn. Hon var väl gömd. Hans män hade lyckats lokalisera henne till ett palats inne i Klyftans vägg, och inom några timmar skulle de ha fört henne till honom. Den här gången skulle hon inte komma undan. Den här gången skulle han statuera exempel med henne, låta alla män få henne och se till att alla var där och såg på. Och så, när han var klar med henne, skulle han själv ta död på henne.

Andronicus log och drog ett djupt andetag vid tanken.

Hans häst travade mot den inre porten och utsikten över den väldiga Klyftan där nedgången till lägre Silesia bara låg några meter bort. Hon kom allt närmare den stund då han skulle finna Gwendolyn och då hans seger bli fullständig. Det här var ett av de stora ögonblicken i hans liv, och när han torterat henne skulle det fullkomnas.

*

Kendrick kämpade för att få upp ögonlocken, tunga av utmattning, skador och blodförlust. Han kände kraftiga rep som band armarna bakom ryggen och vred skuldrorna i ett smärtsamt läge. Han släpades, slets i håret, och hela kroppen värkte och smärtade efter striden.

Han hade dräpt många imperiesoldater, men också fått oräkneliga sparkar, slag och armbågar över hela kroppen, sår av svärdshugg över en arm och över låret och svullnader i ansiktet och huvudet. Håret som hängde fram över ansiktet var tjockt av blod – han visste inte vems. Ena ögat var svullet och gick bara att öppna till hälften, och han hade svårt att se. Men det gjorde han – och önskade att han låtit bli.

Överallt såg han kamrater ligga döda, medlemmar av MacGils armé, medlemmar av Silvergardet, folk som han växt upp med och kämpat vid sidan av i otaliga strider. Alla döda. Och ännu värre – en syn som fick honom att blunda och försöka skaka den av sig – var det att se hundratals medlemmar ur Legionen ligga döda. De var pojkar, och de hade dräpts redan i sin första kamp för äran, alldeles för unga.

När han såg det önskade han att han fått dö med dem. Det var en förbannelse att bli lämnad kvar här att leva.

Kendrick leddes iväg, släpades som en av oräkneliga fångar över borggården. Han såg eldarna, såg kvinnorna som angreps och att man till och med band fast barn. Imperiesoldaterna fanns överallt och staden hade blivit grundligt plundrad. Och redan höll de på att bygga upp den igen som en slavstad, som ännu ett monument över den store Andronicus erövringar. Slavdrivare var redan i färd med att piska på sina fångar för att få dem att arbeta bland ruinhögarna. Pisksnärtarnas ljud fyllde staden.

Kendrick fick en spark i ryggen och stapplade vidare med de andra. Han ville bara blunda och falla ihop. Men han såg en annan av fångarna kollapsa, bara någon meter bort, och så fort mannen slagit i marken steg en imperiesoldat fram med höjt svärd och stack det i hjärtat. Fången var för trött för att ens skrika ut – eller så brydde han sig inte längre – och dog i tystnad, som ännu ett lik utan namn.

Kendrick ville dö. Men han var besluten att inte göra det. Det gick emot hans tro. Han var en kämpe in i det sista, och han skulle leva, oavsett vad det innebar.

Han gled in och ut ur medvetslösheten men leddes bort tillsammans med några andra till ett högt kors. Han kände hur han lyftes upp, öppnade ögonen och såg att imperiesoldaterna lyfte honom högt över sina huvuden mot ett skevt träkors. Vid sin sida hörde han ett fruktansvärt skrik och tittade dit, och såg en man ur Silvergardet korsfästas. En imperiesoldat hamrade spikar genom hans hand– och fotleder. Kendrick kämpade för att ta sig dit och hjälpa sin kamrat, men han kunde inte röra sig.

Han tittade åt andra hållet, och hjärtat sjönk i bröstet när han såg några av sina goda kamrater. Kolk. Han var korsfäst sedan länge, och hängde där med huvudet lågt, knappt vid liv.

Och på ett kors på hans andra sida hängde Atme. Kendrick var lättad över att se att han ännu var i livet och i närheten. Men Atme såg ut som om han klamrade sig fast vid livet, med hela kroppen täckt av sår och skador.

Kendrick gjorde sig redo för det fruktansvärda öde som väntade honom när det var hans tur. Men imperiesoldaterna började gräla med varandra. Han kände att han bands fast vid korset, men förstod av soldaternas gräl att de fått slut på spik. Turligt nog för honom så kunde de i alla fall inte spika fast honom.

Men istället band de honom hårdare till korset. Och det var fortfarande fruktansvärt smärtsamt och kändes som om lemmarna sträcktes till bristningsgränsen.

Kendrick blundade och tänkte på allt han höll kärt i livet. Han tänkte på dem som stod honom närmast. Han bad tyst att de hade klarat sig. Mest av allt – och han skakade på huvudet och blundade hårt när han gjorde det – så bad han för sin lillasyster Gwendolyn.

Gode Gud, bad han. Av oss alla, låt henne få leva.

*

Gwendolyn gick fram och tillbaks genom den dunkla kammaren, och för miljonte gången den dagen fram till sitt fönster för att se det kaos som brutit ut i lägre Silesia. Hon var dold där, men kunde se ut över det lägre torget och se förödelsen som följde med Imperiets soldater. De klättrade som getter nedför klipporna i hundratal och terroriserade hennes folk. Det var inte mycket folk kvar nu. De flesta var redan bundna som fångar och leddes bort av soldaterna till den övre staden.

Allt som återstod på de tomma gatorna var skriken som ekade mot Klyftans väggar och fördes bort av den ylande vinden. Imperiet hade tagit sig hit ned nu och det kunde bara betyda en enda sak: Kendricks sista försvarslinje hade fallit. Ingen fanns kvar som kunde kämpa mot Andronicus. Det var så en förlust såg ut. Den förlust som de alla hade vetat var oundviklig. Gwendolyn såg imperietrupperna genomsöka den lägre staden och hon visste att det var henne de letade efter. Hon befann sig i ett hemligt gömställe i det hemliga palatset som byggts in i klipporna, men hon visste att det bara var en tidsfråga innan de fann henne – innan de bar henne tillbaks dit upp, rätt in i Andronicus armar. Hon ryste vid tanken.

Hon visste att Argon inte skulle vara där och rädda henne, att han inte en andra gång skulle lägga sig i människornas affärer – och inte heller skulle hon räddas av sin amulett. Så mycket var klart. Thor var inte hos henne längre och hon visste inte var han befann sig, bara att han var långt borta och att ingen annan kunde hjälpa henne nu. Nu skulle hon få möta döden ensam.

Gwen såg en grupp imperiesoldater på väg mot hennes håll, och hon förstod att hon hade ännu mindre tid kvar än vad hon trott.

När hon såg ut så var det inte så mycket för sin egen del som hon sörjde, utan för alla de människor hon svikit. Hon blundade och tårar föll när hon tänkte på vilka tragiska öden som gått dem till mötes. Kendrick, Godfrey, Srog, Brom, Kolk, Atme och de andra, alla som gått dit upp var förmodligen döda nu. Det gjorde ont i bröstet på henne.

Hon tänkte på Thor och modet sjönk ytterligare. Hon älskade honom mer än hon någonsin kunnat säga och kunde inte tänka sig ett liv utan honom. En del av henne ville inte ens leva utan honom. Inte heller kunde hon tänka sig ett liv som Andronicus slav, som hans leksak. Om hon nu skulle dö så var det bättre att dö med värdighet.

Hon fattade sitt beslut.

Hon vände om och ropade till en tjänare som stod vid dörren.

”Hämta Illepra – genast!”, sa hon.

”Ja, min fru”, sa han och sprang ut ur rummet. Hon hörde hans fotsteg eka bort genom korridorerna.

Nu gick hon fram och åter i kammaren med hjärtat bultande i bröstet, och efter en kort stund öppnades dörren och Illepra sprang in med sin korg i armarna.

”Min fru, jag är glad att se att ni är på fötterna och rör på er! Färgen har återvänt till era kinder. Ni läker gott.”

”Lite för väl, är jag rädd”, svarade Gwendolyn.

”Min fru?”

”Jag behöver en viss liten flaska”, sa Gwen. ”Av det slag som ingen människa borde vilja ta. Men som vissa ändå måste ta, när inga andra örter hjälper.”

Illepra såg forskande på henne, och så vidgades hennes kloka ögon.

Hon skakade långsamt på huvudet.

”Ni ber om ett gift”, sa hon.

Gwendolyn nickade.

”Det som kungar och drottningar brukar”, sa hon.

Illepra skakade bestämt på huvudet.

”Jag gör det inte, min fru. Mitt arbete är att hela, och jag har svurit en ed.”

Gwendolyn var fast besluten.

”Jag är din drottning och jag befaller dig!”, sa hon kärvt.

Illepra stirrade tillbaks utan att röra sig, och Gwendolyn tog ett steg fram och höll hennes händer.

”Jag ber dig”, fortsatte hon. ”Ge mig flaskan.”

Hon kände tårar rinna nedför kinderna.

”Andronicus män är på väg för att hämta mig”, fortsatte hon. ”Kan du tänka vilken slags liv jag får bland dem? Alla vi älskade är döda och allt som fanns är förintat. Jag vill inte leva så här.”

Illepra såg länge och stint på henne i tystnad, och så sänkte hon huvudet med tårar rullande utför kinderna, grävde djupt i korgen, förbi alla örter, och rotade runt tills hon drog fram en liten flaska med svart vätska. Hon höll upp den mot ljuset.

”Svartrot”, sa hon. ”Om du dricker det här så finns du inte mer. Var försiktigt min fru. Sätt den inte till era läppar om ni inte vill att det blir det sista ni någonsin gör.”

Illepra vände om och skyndade ut ur rummet och slog igen dörren efter sig.

Gwendolyn såg henne gå, och så höll hon upp flaskan och granskade den i ljuset. Hon såg den trögflytande, svarta vätskan röra sig i den timglasformade lilla flaskan. Det var både ondskefullt och vackert. Gwen mindes berättelserna från alla historieböcker, allt hon läst om kungar och drottningar som tagit det. Hon hade aldrig trott att hon en dag skulle göra detsamma.

”En dryck för kungar och drottningar”, hördes en röst.

Gwendolyn snodde runt och såg Argon stå där och se på henne med sina lysande ögon. Han tycktes se rakt igenom henne, rätt in i hennes mörkaste tankar. Plötsligt skämdes hon, och gömde genast flaskan i fickan.

Hon sänkte huvudet och rodnade.

”Du räddade mitt liv”, sa hon. ”På slagfältet. Jag vet inte hur jag ska tacka dig.”

Han såg uttryckslöst på henne.

”Men att döma av flaskan i din hand så kommer du snart vara död i vilket fall”, svarade han kyligt och med ogillande i rösten. ”Var det alltså meningslöst?”

Gwendolyn rodnade och kände sig skyldig.

”Det är aldrig meningslöst”, sa hon. ”Jag står i skuld till dig, om så i det här livet eller i nästa.”

”Vad du är skyldig mig är att leva”, svarade han.

Gwen rynkade på ögonbrynen.

”Jag förstår det ändå inte” sa hon. ”Hur gjorde du det? Jag trodde att du inte kunde ingripa i människors affärer, att trollkarlar var förbjudna att göra det?”

”Det är riktigt”, sa han och gick långsamt fram mot fönstret. Han såg trött ut där han gick. ”Vad jag gjorde var förbjudet. Jag bröt en helig trollkarlsed. Det var den första och enda gång jag gjort det under alla de tusen år som jag har blandat mig i människors angelägenheter. Jag bröt mot vår lag, och för det får jag betala ett dyrt pris. Det jag gjorde tömde mina krafter, och nu måste jag gå till en lång sömn. Du kommer inte att se mig igen på mycket länge. I alla fall inte på det sätt som du en gång gjorde.

Gwendolyn kände sig överväldigad av alla känslor.

”Jag är ledsen att du gjorde det för min skull”, sa hon. ”Och rörd över att du gjorde något sådant för mig, av alla kungar och drottningar du känt.”

”Du är annorlunda”, sa han. ”Du har ett större hjärta. Du är renare. Modigare. Du är ädel. En ledare. Och därför vet jag också att du inte kommer att dricka av den där flaskan i din ficka.”

Gwen rodnade.

”Menar du att jag alltså ska lämnas i Andronicus våld?”, frågade hon ilsket.

”Även i döden måste du vara ett exempel”, sa han. ”Det viktiga är inte om du dör eller inte. Utan om hur du dör. Det är vad det innebär att leva för andra.”

”Men hur kan jag leva efter vad han gjort mot mig?”, frågade hon plågat. ”Även om inget mer skulle hända?”

”Du kan leva lika väl som alla andra”, sa han. ”Det ligger ingen skam i vad som hände dig. Den enda skammen är att vara för feg för att fortsätta, och att inte begripa att det som hände dig inte är du. Vad som hänt är inte den du är. Just nu ser du på världen genom en mycket liten, materiell lins. Men världen är inte bara kropp – utan också ande. När man ser på den materiella delen av världen så är det dess lägsta form man ser.

”Tror du att du kom till den här världen enbart genom materien? Din tillkomst var också av andlig art, och det är våra livs högsta form. Och det är därför som vad som drabbar våra kroppar fysiskt inte spelar någon roll. De kan inte nå, inte röra vid vår ande och vår essens. Och det är samma sak om du river dig på armbågen eller mister ett finger. Du är fortfarande Gwendolyn.”

Hon rodnade skamset. Hon visste att det låg sanning i vad han sa, men hade svårt att ta det till sig som saker var nu. Hon märkte själv att hon gick i försvarsställning.

”Jag är ingen ynkrygg”, sa hon och knöt nävarna.

”Det vet jag att du inte är”, sa han. ”Och jag vet också att du betalar dina skulder.”

”Skulder?”, frågade hon förvirrat.

”Minns du inte dagen då du bad mig att rädda Thors liv? Jag sa att det inte var menat, men ändå insisterade du och sa att du skulle ge vad som helst. Jag sa till dig att för att betala den skulden så skulle du bli tvungen att dö, en liten död. Nu har du betalat den skulden. Det där var din död, en smärre död i anden. Men inte i kroppen. Och inte i själen.”

Gwen mindes alltsammans, den dagen när hon bett för att rädda Thors liv. Det gav någon sorts mening åt de fasor hon genomlevt. Nu hade det i alla fall en betydelse.

”Du bör vara tacksam”, fortsatte Argon. ”Du lever fortfarande. Du har hälsan. Du bär på Thors barn. Skulle du offra ditt barn genom att döda dig själv? Av ren feghet? Är du verkligen så självisk?”

”Jag är inte självisk”, sa hon trotsigt, fastän hon visste att han hade rätt.

”Från den punkt där du befinner dig just nu så tycks framtiden inte ha annat än ännu mer lidande och sorg i beredskap”, sa Argon. ”I dina ögon har du blivit så förödmjukad att du aldrig kommer att återhämta dig. Men din synvinkel är begränsad. Du ser på tiden från en enda punkt, och det perspektivet är begränsat. Det är den lins som används av alla som utsatts för lidande. Och det är en lins som förvränger. Framtiden kommer att förvåna dig. Kanske blir den långt mycket ljusare än vad du någonsin föreställt dig. Och det som händer dig idag kommer att sjunka undan i sinnet, sjunka så djupt att du kanske inte ens kommer att minnas det. Livet är inte ett: det är många. Och dina nya liv kommer att tvätta bort all den smärta och ånger som fanns i de gamla. När vi drabbas av tragedier i livet fastnar vi, som i lera. När vi befinner oss där i leran känns det som att vi aldrig kommer att kunna ta oss loss. Men dessa tillfällen är där för att lära oss en viktig läxa: att det är vi själva som måste slita oss ur leran. Inte bara en gång, utan om och om igen. Det här är tillfället för dig att slita dig loss, och visa livet att du är större än dina egna rädslor. Om du nu inte är för rädd.”

”Jag är inte rädd”, svarade hon beslutsamt.

Argon log tillbaks, och det var första gången hon sett honom le.

”Det är inte mig du måste övertyga”, sa han. ”Utan dig själv.”

Gwen vände sig om och gick långsamt tillbaks till fönstret, tog några djupare andetag och kände sig bättre. Kanske var allt han sa sant. Men det var fortfarande en sak som bekymrade henne.

”Men hur blir det med Thor?”, frågade hon. ”Efter vad som hänt mig… han kommer inte att älska mig längre. Jag kommer att ha sjunkit i hans ögon.”

”Har du så låga tankar om Thorgrin?”, frågade Argon. ”Kanske kommer han att älska dig ännu mer.”

Gwen hade inte tänkt så.

”Kanske gör han det”, sa hon, ”men längst innerst inne så kommer han kanske att känna något annat. Jag vill inte lägga den bördan på honom. Jag vill inte att han ska känna att han är tvungen vara med mig. Jag vill att han ska vilja vara med mig.”

Argon skakade långsamt på huvudet.

”Du har grovt underskattat vår vän Thor”, sa han. ”Hans kärlek till dig är större än den han bär till sig själv.”

Gwendolyn böjde huvudet och kände en tår rulla ned för kinden. Hon visste att det Argon sa var sanningen.

”Så vad gör jag nu då?”, frågade hon. ”Här kan jag inte bli kvar. Jag kommer att bli tillfångatagen. Ska jag bara kapitulera?”

Argon suckade.

”Du är beläst”, sa han. ”Minns du vad forna tiders kvinnor gjorde när de blivit angripna? Vart de tog vägen?”

”Tog vägen?”, frågade hon förvirrat. Och när han gjorde det så kom det som en aning till henne, och långsamt kom minnet tillbaka.

”Tillflyktens torn”, sa Argon.

När han sa det så började hon minnas.

”I södra delen av Ringen”, sa hon. ”En plats dit kvinnor reser för att läka. Ett kloster. De tar ett tystnadslöfte. Vissa återvänder till samhället, och andra inte.”

”Det är en helig plats”, fortsatte Argon, ”en plats där ingen kommer åt dig. Inte ens Andronicus. Ta dig tid att läka och reflektera. Därefter kan du fatta ditt beslut. Bättre att resa dit och dra sig undan från världen än att dö.”

Gwendolyn tänkte på saken, och när hon såg ut genom fönstret såg hon Andronicus trupper närma sig. Långsamt kom de tillbaks till henne, alla berättelser hon läst om Tillflyktens torn, den plats dit kvinnorna i gamla tider drog sig undan för att läka och tänka om. Ju mer hon tänkte på det, desto mer lät det som rätt sak att göra. Hennes folk behövde henne inte längre här. Vad de behövde var att hon överlevde.

”Men tänk om–”, sa Gwen och vände sig mot Argon. Men han var redan försvunnen.

Hon såg sig förbluffat omkring i rummet. Men han syntes inte till.

Gwen visste att hon inte hade mer än några minuter på sig. Hon tog fram flaskan och såg på den igen och kämpade med sig själv.

Plötsligt hade hon fattat ett beslut. Argon hade rätt: hon var starkare än så. Hon skulle aldrig vika sig för rädslan. Aldrig.

Gwen sträckte på armen och kastade flaskan så att den krossades mot väggen. Vätskan fäste med ett väsande ljud vid väggen och droppade långsamt ned, som tjära.

”Steffen!”, ropade hon och skyndade sig mot dörren.

Inom bara ett ögonblick kom Steffen rusande in genom dörren och såg på henne med panik i ögonen.

”De hemliga tunnlar som du berättade om. Vet du var de är?”

”Ja, min fru”, sa han skyndsamt. ”Srog visade mig. Han befallde mig att bli kvar vid din sida och visa dig vägen, om du någonsin skulle behöva dem.”

”Visa mig nu”, sa hon.

Hans ögon lyste upp av upphetsning.

”Men min fru, vart ska ni ta vägen?”

”Jag ska genomkorsa Ringen och ta mig söderut, till Tillflyktens torn.”

”Min fru, jag måste följa er. Det är ingen resa ni bör göra ensam.”

Hon skakade ängsligt på huvudet och hörde redan fotstegen av soldater ute vid grindarna.

”Du är en sann vän”, sa hon, ”men det kommer att bli en farofylld resa, och jag tänker inte försätta dig i fara.”

Han skakade beslutsamt på huvudet.

”Jag tänker inte visa dig tunnlarna om ni inte låter mig följa med. Min heder förbjuder mig.”

Gwendolyn hörde avlägsna fotsteg av soldater som närmade sig och visste att hon inte hade något val. Och som alltid var hon tacksam för Steffens lojalitet.

”Som du vill”, sa hon. ”Låt oss gå.”

Steffen vände om och skyndade ut ur rummet, och hon följde honom hit och dit längs korridorerna, tills de kom till en lönndörr i slutet av en sal, kamouflerad i stenen. Steffen öppnade den, och hon ställde sig på huk vid hans sida och kikade in.

Tunneln var mörk, fuktig och kall. Insekter kröp på väggarna och hon rös till i draget av en vindil. De utväxlade oroade blickar med varandra, och hon svalde hårt vid tanken. Men hon hade inget val. Det var detta eller döden.

Soldaternas stöveltramp växte sig allt högre, och tillsammans skyndade de in och började sitt långa, besvärliga krypande mot friheten.