Текст книги "Ärans Löfte "

KAPITEL TRE

Thor red vaksamt fram på skogsstigen, med Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna till häst vid sin sida och Krohn i hälarna, på väg ut ur skogen på andra sidan Klyftan. Thors hjärta slog snabbare när de till sist nådde den täta skogens gräns. Han lyfte en hand och signalerade att de andra skulle vara tysta, och alla stannade blickstilla bredvid honom.

Thor blickade ut och spanade över den vida vyn av stränder, öppen himmel och längst bort det väldiga gula hav som skulle föra dem till Imperiets fjärran länder. Tartuviska havet. Thor hade senast sett dess vågor på resan till De hundra. Det kändes märkligt att vara tillbaka – och denna gång på ett uppdrag som avgjorde ödet för hela Ringen.

Efter att de korsat bron över Klyftan hade ritten genom skogen i Vildlanden varit händelselös. Thor hade fått instruktioner av Kolk och Brom att spana efter ett litet skepp som skulle ligga förtöjt vid det Tartuviska havets stränder, väl dolt under ett jättelikt träds hängande grenar. Thor hade följt anvisningarna till punkt och pricka, och redan när de kom till skogsranden såg han skeppet, väl dolt och redo att föra dem dit de nu var tvungna att resa. Han var lättad.

Men så såg han sex imperiesoldater. De stod i sanden framför skeppet och inspekterade. En av dem hade klättrat ombord på skeppet, som låg där intill stranden och guppade i det stillsamma vågskvalpet. De skulle inte vara där.

Det var rena oturen. När Thor spanade ut mot horisonten såg han också den avlägsna siluetten av vad som såg ut som hela Imperiets flotta, tusentals skepp med Imperiets svarta banér. Som tur var seglade de inte i riktning mot honom, utan åt ett annat håll som skulle ta dem den långa vägen runt Ringen till McClouds sida, där de nu tagit sig över Klyftan. Det var tur att flottan nu var upptagen och på annan väg.

Men en patrull var alltså här. Sex imperiesoldater, förmodligen spanare på ett rutinuppdrag som mer eller mindre råkat snubbla över Legionens skepp. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. Om Thor och de andra kommit bara några minuter tidigare så skulle de förmodligen redan ha varit ombord och på sin väg. Nu hade de istället en strid framför sig. Det gick inte att undvika.

Thor spanade upp och ned längs med stranden och såg inga andra imperietrupper. Den omständigheten var åtminstone till deras fördel. Förmodligen var det alltså bara en patrull som var där på egen hand.

”Jag hade trott att båten skulle vara väl gömd”, anmärkte O’Connor.

”Inte tillräckligt, tydligen”, sa Elden.

De satt alla sex på sina hästar och såg mot skeppet och soldaterna.

”Det lär inte dröja länge innan de meddelar andra imperietrupper”, noterade Conven.

”Och då får vi ett helt litet krig i famnen”, tillade Conval.

Thor visste att de hade rätt, och att det var en risk de inte kunde ta.

”O’Connor”, sa Thor. ”Du är den träffsäkraste av oss. Jag har sett dig träffa mitt i prick på femtio meters håll. Ser du honom där i fören? Vi får bara en chans till det här. Klarar du det?”

O’Connor nickade sammanbitet, med ögonen fästade på imperiesoldaterna. Han sträckte sig målmedvetet efter bågen över axeln, lyfte den, satte en pil till strängen och stod redo.

Alla såg på Thor som själv kände sig redo att ge ordern.

”O’Connor skjuter på min signal. Samtidigt sätter vi andra av mot dem där nedanför. Alla vi andra använder kastvapen när vi närmat oss. Försök komma så nära som möjligt.”

Thor gjorde ett tecken med handen, och plötsligt hade O’Connor släppt strängen.

Pilen sköt genom luften med ett vinande läte. Träffen var perfekt och pilspetsen satte sig i hjärtat på imperiesoldaten i fören av skeppet. Soldaten blev stående en stund med uppspärrade ögon, som om han inte förstått vad som hänt, och sedan kastade han armarna åt sidan och föll huvudstupa framåt, i ett svanhopp som slutade platt på stranden vid de andra soldaternas fötter. Sanden färgades röd.

Thor och de andra anföll, som ett väloljat maskineri där varje del var synkroniserad med de andra. Ljudet av hovar i galopp gick inte att dölja och de sex soldaterna vände sig om. Soldaterna kastade sig upp på sina egna hästar och red för att möta dem i mitten.

Men Thor och hans mannar hade fortfarande överraskningsmomentet på sin sida. Thor sträckte på sig och kastade en sten med slungan som på tjugo meters håll träffade i tinningen på en soldat som var på väg upp på hästen. Han föll av igen, död och med tömmarna fortfarande i sina händer.

När de kommit närmare kastade Reece sin yxa, Elden sitt spjut och tvillingarna sina dolkar. Sanden var ojämn och hästarna halkade fram vilket gjorde det svårare än vanligt att kasta. Reece yxa nådde sitt mål och dödade en, men de andra missade.

Då återstod fyra. Ledaren lösgjorde sig från gruppen och satte av mot Reece som var obeväpnad eftersom han just kastat sin yxa men ännu inte hunnit dra sitt svärd. Reece stålsatte sig, men i sista sekund hade Krohn kastat sig fram och bitit soldatens häst i benet. Hästen rasade ihop och ryttaren föll till marken så att Reece räddades i sista sekund.

Reece drog svärdet, stack och dräpte soldaten innan han hunnit komma på fötter.

Då återstod tre. En av dem var på väg mot Elden med en yxa som han svingade mot huvudet. Elden blockerade med skölden och svingade i samma rörelse sitt svärd och högg yxskaftet itu. Sedan slog Elden till med sin sköld, med en träff på sidan av angriparens skalle så att han slogs av hästen.

En annan soldat drog ett stridsgissel från höften och svingade snabbt den långa kedjans spikförsedda ände mot O’Connor. Det gick för snabbt för att O’Connor skulle hinna reagera.

Thor såg vad som höll på att hända och rusade fram till sin väns sida och högg med svärdet mot stridsgisslets kedja. Det hördes ett otäckt ljud av svärd som högg genom järn. Thor häpnade över skärpan i klingan. Spikklotet flög iväg utan att skada någon och landade i sanden. Det räddade O’Connors liv. Då red Conval fram och stötte ett spjut i soldaten och dräpte honom.

Den siste av imperiesoldaterna insåg att han var i ett desperat underläge. Han vände om med skräck i ögonen och galopperade bort över stranden med djupa hovspår efter sig i sanden.

Alla siktade nu in sig på den flyende soldaten. Thor kastade en sten med slungan, O’Connor höjde bågen och sköt och Reece kastade ett spjut. Men soldatens häst sjönk ned i sanden och fick honom att rida alltför oberäkneligt, och alla missade.

Elden drog sitt svärd och Thor såg att han skulle till att rida efter honom. Thor sträckte fram en hand och manade honom att stanna.

”Låt bli!”, ropade Thor.

Elden vände sig om och såg på honom.

”Om han får leva kommer han att skicka fler efter oss!”, protesterade Elden.

Thor vände sig och såg på båten, och han visste att det skulle ta värdefull tid att jaga ikapp soldaten – tid de inte hade råd att förlora.

”Imperiet kommer hur som helst att komma efter oss”, sa Thor. ”Vi har ingen tid att förlora. Det viktigaste just nu är att vi kommer härifrån. Till skeppet!”

Framme vid skeppet satt de av hästarna, och Thor började tömma sina sadelväskor på proviant och de andra gjorde som han. De fyllde på med vapen och säckar med mat och vatten. Vem visste hur lång tid resan skulle ta, hur länge det skulle dröja tills de såg land igen – om de överhuvudtaget skulle se land igen. Thor stuvade också in mat till Krohn.

De kastade upp säckarna över relingen på båten och de landade med dunsar uppe på däcket.

Thor grep tag i det tjocka knutade rep som hängde över sidan på båten. Det grova repet skar in i händerna när han drog för att pröva det. Så lade han Krohn över axlarna och började dra sig upp mot däck. Tyngden var en verklig prövning musklerna och Krohn gnällde honom i örat och klängde fast med sina skarpa klor.

Snart var Thor över relingen och Krohn hoppade av på däcket – och de andra kom inte långt efter. Thor tittade ned på hästarna som stod kvar på stranden och tittade tillbaks på honom, som om de inväntade sina order.

”Och vad blir det av dem?”, frågade Reece som kommit fram och ställt sig vid hans sida.

Thor vände sig och granskade skeppet. Det var kanske sju meter långt och mindre än hälften så brett. Det var stort nog för dem, men inte för deras hästar. Om de försökte ta med dem så kunde hästarna trampa sönder träet och skada båten. De var tvungna att lämna dem kvar.

”Vi har inget val”, sa Thor och tittade längtansfullt ned på dem. ”Vi får lov att hitta nya.”

O’Connor lutade sig över räcket.

”De är klyftiga hästar”, sa han. ”Jag har tränat dem väl. De återvänder hem på mitt kommando.”

O’Connor visslade högt.

På en gång vände hästarna om och rusade iväg, i full galopp över sanden och in i skogen igen, på väg tillbaka till Ringen.

Thor vände sig och såg på sina vapenbröder, på skeppet och på havet framför dem. Nu var de strandsatta, utan hästar och utan annat val än att fortsätta framåt. Deras verkliga belägenhet började gå upp för honom. De var helt ensamma, utan annat än den här båten och på väg att lämna Ringens kust för gott.

Nu fanns ingen återvändo.

”Och hur är det tänkt att vi ska få den här båten i vattnet?”, frågade Conval, och alla tittade de några meter ned längs skrovet. En liten del av båten låg i Tartuviska havets kluckande vågor, men större delen satt fast i sanden.

”Här borta!”, sa Conven.

De skyndade bort till andra sidan, där en tjock järnkedja dinglade över kanten och slutade i ett väldigt järnklot som låg i sanden.

Conven böjde sig och slet i kedjan. Han drog och stönade men kunde inte rubba klotet.

”Det är för tungt”, grymtade han.

Conval och Thor skyndade fram och hjälpte till, och de tre tillsammans höll i kedjan och drog. Thor chockerades över hur tung den var. Till och med när de var tre som drog rubbade de den inte mer än några centimeter. Till sist släppte de taget så att den föll tillbaks i sanden igen.

”Låt mig hjälpa till”, sa Elden och klev fram.

Elden tornade upp sig över dem med sin väldiga kroppshydda, och han böjde sig, drog i kedjan och lyckades på egen hand lyfta upp klotet i luften. Thor häpnade. Alla kastade sig fram och slet tillsammans och lyckades få upp klotet några decimeter i taget. Till sist hade de äntligen fått det över relingen och på däck.

Båten började röra på sig och gunga lite i vågorna, men den satt fortfarande fast i sanden.

”Pålarna!”, sa Reece.

Thor vände sig om och såg två träpålar, nästan sju meter långa, som satt surrade längs sidorna på båten, och han insåg vad de var till för. Han sprang fram med Reece och tog tag i en, medan Conval och Conven tog den andra.

”När vi knuffar iväg oss”, skrek Thor, ”så hissar ni andra segel!”

De lutade sig fram, tryckte pålarna i marken och knuffade av alla krafter. Thor stönade av ansträngningen. Långsamt började båten röra sig, bara en liten aning. Och samtidigt sprang Elden och O’Connor till båtens mitt och drog i linorna för att hissa seglen, mödosamt och några decimeter i taget. Lyckligtvis blåste stark bris, och samtidigt som Thor och de andra tryckte och pressade mot stranden för att få den förvånansvärt tunga båten att röra sig så steg seglen högre och började fångas av vinden.

Äntligen gungade båten till under deras fötter och gled ut på vattnet, guppande och viktlös. Thors axlar skakade av ansträngningen, Elden och O’Connor hissade seglen till toppen av masten, och snart gled de ut på havet.

De ropade alla av triumf och satte tillbaks störarna på sina platser och sprang fram och hjälpte Elden och O’Connor att fästa linorna. Krohn gläfste intill dem i upphetsningen.

Båten drev nu planlöst och Thor skyndade fram till rodret med O’Connor vid sidan.

”Vill du ta rodret?”, frågade han O’Connor.

O’Connor flinade brett.

”Självklart vill jag det.”

De började få upp farten och gled fram över Tartuviskans gula vågor med vinden i ryggen. Äntligen rörde de på sig och Thor drog efter andan. De var på väg.

Thor gick fram till fören, med Reece vid sidan, och Krohn kom fram mellan dem och lutade sig mot Thors ben och fick sin mjuka, vita päls klappad. Krohn lutade sig fram och slickade honom, och Thor sträckte sig efter en säck och drog fram ett stycke kött som han snabbt nafsade åt sig.

Thor tittade ut över det väldiga hav som låg framför dem. Den fjärran horisonten fläckades av svarta imperieskepp som helt säkert var på väg mot McClouds sida av Ringen. Det var tur att de var distraherade och knappast kunde vara på utkik efter en ensam båt på väg mot deras territorium. Himlen var klar, vinden blåste starkt i ryggen och de började få upp farten.

Thor såg sig omkring och undrade vad som låg framför dem. Hur länge skulle det dröja innan de nådde Imperiets länder, och vad skulle vänta dem där? Han undrade hur de skulle kunna hitta svärdet, och hur allt skulle sluta. Han visste att de hade oddsen mot sig, men ändå kände han sig upprymd över att äntligen vara på väg, lycklig över att de klarat sig så långt och ivrig att återhämta svärdet.

”Vad händer om det inte är där?”, frågade Reece.

Thor vände sig om och såg på honom.

”Svärdet”, förtydligade Reece. ”Vad händer om det inte är där? Eller om det är försvunnet? Eller förstört? Eller om vi helt enkelt inte lycks hitta det? Imperiet är ju trots allt jättelikt.”

”Eller om Imperiet lyckas lista ut hur det används?”, frågade Elden med sin djupa röst sedan han kommit fram och ställt sig bredvid dem.

”Eller om vi hittar det men inte lyckas ta det med oss?”, frågade Conven.

Där stod de allihop, nedslagna av vad som låg framför dem och ett helt hav av obesvarade frågor. Den här resan var vansinne. Thor visste det.

Vansinne.

KAPITEL FYRA

Gareth stegade fram över stengolvet i sin fars arbetsrum – en liten kammare högst upp i slottet som hans far hade älskat – och slet rummet sönder och samman, bit för bit.

Gareth klev från bokhylla till bokhylla, slog ner värdefulla gamla volymer – läderband som funnits i familjen i århundraden – och slet upp bokryggarna och rev sidorna i bitar. Pappersbitarna föll som snöflingor över huvudet på honom och fastnade på kläderna och i dreglet som rann över hans haka. Han var fast besluten att förstöra allt, ned till minsta lilla bit av den här platsen som hans far tyckt om, en bok i taget.

Gareth skyndade fram till ett hörnbord och fick tag i vad som var kvar av opiumpipan. Han höll med skakande händer och sög hårt på pipan. Han behövde den nu, mer än någonsin. Han var svårt beroende och rökte så mycket han kunde, allt för att stänga ute bilderna av fadern som hemsökt honom i drömmarna, och nu också kom när han var vaken.

När Gareth ställde ned pipan såg han fadern stå där framför sig, som en ruttnande kropp. Varje gång han såg den var den ännu mer sönderfallen, och redan nu mer skelett än kött. Gareth vände sig bort från den ohyggliga synen.

Först hade Gareth försökt angripa synerna när de kom – men han hade lärt sig att det inte hjälpte. Så nu vände han bara bort blicken. Ständigt tittade han bort. Varje gång var det samma sak: fadern med rostig krona på huvudet, öppet gap, blicken full av förakt och ett anklagande finger pekande mot honom. Gareth kunde se det, i den där ohyggliga blicken såg han att hans egna dagar var räknade, att det bara var en tidsfråga tills han själv skulle förenas med fadern i döden. Det fanns inget han avskydde mer än att se sin far så där. Mordet på fadern borde i alla fall ha fört det goda med sig att han inte skulle behöva se honom igen. Men nu, ironiskt nog, så såg han honom oftare än någonsin.

Gareth vände sig om och kastade opiumpipan mot uppenbarelsen, i hopp om att om han bara kastade snabbt nog så skulle den verkligen träffa.

Men pipan flög genom luften och slog in i vägen och splittrades. Hans far bara stod där och såg bistert på honom.

”Drogerna kan inte hjälpa dig nu”, bannade hans far.

Gareth stod inte ut längre. Han rusad mot uppenbarelsen med utsträckta händer, kastade sig fram för att klösa den i ansiktet. Men som alltid famlade han bara i tomma luften, och den här gången fick det honom att stappla fram och falla över faderns bord, som välte och föll tillsammans med honom med ett brak i golvet.

Gareth tappade andan och vältrade runt på golvet. När han tittade upp såg han att han skurit sig i armen. Blodet droppade nedför skjortan, och när han tittade efter såg han att han fortfarande bar samma underskjorta som han sovit med i flera dagar. Faktum var att han inte bytt på veckor. Han tittade bort mot sin egen spegelbild och såg att håret stod på ända. Han såg ut som en verklig flåbuse. En del av honom kunde knappt tro att han sjunkit så lågt. Men en annan brydde sig inte längre. Det enda som fanns kvar av honom var en brinnande lust att förstöra – att förstöra alla spår som fanns kvar av hans far. Han ville jämna slottet med marken, och hela Kungsgård med det. Det skulle bli hämnden för hur han behandlats som barn. Minnena satt instuckna i själen på honom, som en tagg han inte kunde dra ut.

Dörren till faderns arbetsrum öppnades på vid gavel och en av Gareths tjänare rusade in med skräckslagen min.

”Herre”, sa tjänaren. ”Jag hörde ett brak. Är allt som det ska? Herre, ni blöder ju!”

Gareth såg upp på pojken med hat i blicken. Han försökte komma upp på fötter och fara ut mot honom, men halkade på något och föll i golvet igen, fortfarande yr av det sista opiumruset.

”Herre, låt mig hjälpa!”

Pojken rusade fram och grep tag i Gareths arm, som blivit så tunn att den nu bara var skinn och ben.

Men Gareth hade ännu lite krafter kvar, och när pojken rörde armen knuffade han bort honom över rummet.

”Rör mig igen så låter jag skära händerna av dig”, väste han.

Pojken backade skräckslagen undan. Samtidigt kom ännu en tjänare in i rummet, åtföljd av en äldre man som var vagt bekant för Gareth. Någonstans i bakhuvudet visste han vem det var, men just nu kunde han bara inte minnas.

”Herre”, hördes en åldrig, raspig stämma. ”Vi har väntat på er i rådssalen redan en halv dag. Rådets medlemmar kan inte vänta länge till. De har brådskande nyheter som måste delas med er innan dagen är över. Kommer ni?”

Gareth kisade med ögonen mot mannen i ett försök att få en klar bild av honom. Han hade ett vagt minne av att den mannen tjänat under hans far. Rådssalen… Mötet… Allt bara snurrade runt i huvudet på honom.

”Vem är du?”, frågade Gareth.

”Herre, jag är Aberthol, en av er fars betrodda rådgivare”, sa han och tog ett steg närmare.

Långsamt började det klarna. Aberthol. Rådet. Mötet. Det susade mellan öronen på honom och huvudet värkte fruktansvärt. Han ville bara få vara ifred.

”Lämna mig”, snäste han. ”Jag kommer.”

Aberthol nickade och skyndade ut ur rummet, åtföljd av tjänaren som stängde dörren efter sig.

Gareth stod kvar på knä med huvudet i händerna. Han försökte tänka, försökte minnas. Det var bara för mycket alltsammans. Och långsamt började det komma tillbaks till honom i små fragment. Skölden låg nere. Imperiet hade gått till anfall. Halva hovet hade lämnat honom… lett bort av hans syster, till Silesia. Gwendolyn… Så var det. Det var det han försökt komma ihåg.

Gwendolyn. Han hatade henne med en glöd som var fullkomligt obeskrivlig. Nu mer än någonsin ville han ha död på henne. Han måste få död på henne. Alla hans bekymmer i världen – allt var hennes fel. Han skulle finna ett sätt att ge igen, om han så skulle dö på kuppen. Och därefter skulle han dräpa resten av sina syskon.

Tanken fick honom att må lite bättre.

Med en oerhörd kraftansträngning kämpade han sig upp på fötter, stapplade bort genom kammaren och välte ett litet bord på vägen. När han närmat sig dörren fick han syn på en alabasterbyst som föreställde hans far, en skulptur som fadern hade älskat. Han böjde sig fram, grep statyn runt huvudet och slängde den i väggen.

Bysten sprack i tusen bitar och Gareth log för första gången den dagen. Kanske skulle den här dagen trots allt inte bli så illa.

*

Gareth struttade in i rådssalen omgiven av flera tjänare. Han smällde upp de stora ekdörrarna med handflatan och fick alla i salen att hoppa till när han kom. Alla ställde sig snabbt i givakt.

I vanliga fall skulle Gareth få viss tillfredställelse av alltsamman, men den här dagen hade han annat i tankarna. Han kände sig hemsökt av sin fars vålnad och glödde av raseri mot sin syster. Känslorna virvlade runt i bröstet på honom och han tänkte låta det gå ut över världen.

Gareth snubblade fram i opiumdimmorna genom den stora salen, på väg genom mittgången upp mot tronen och förbi mängder av rådmän som steg ur hans väg. Fler hade kommit till hovet. En märklig, nervös energi låg i luften och fler och fler tycktes strömma till efter nyheten om att halva Kungsgård gett sig av och att kraftskölden låg nere. Det var som om alla som fanns kvar nu kommit för att få svar.

Gareth hade självfallet inga svar att ge.

När han svassade upp för elfenbenstrappan till faderns tron såg han Lord Kultin tålmodigt på post bakom den. Legosoldaten och hans trupp var de enda kvar i hovet som han kunde lita på. Intill honom stod ett dussintal av hans kämpar, tysta och med händerna på svärden, redo att kämpa till döden för Gareth. Det var det enda som fortfarande gav honom tröst.

Gareth satt på tronen och blickade ut över salen. Där var så många ansikten, några som han kände igen men andra nya. Han litade inte på någon av dem. Var dag gjorde han nya utrensningar från hovet. Han hade redan sänt så många till hålorna, och ännu fler till bödeln. Det gick inte en dag utan att han lät döda minst en handfull. Han uppfattade det som klok politik. Det höll folk på tå och förhindrade kuppförsök.

Salen var tyst, alla stirrade som bedövade på honom. De såg för skräckslagna ut för att tala. Vilket var precis vad han önskade. Inget var så tillfredsställande som att få undersåtarna att darra av skräck.

Till sist steg Aberthol fram. Käppen ekade mot stengolvet och han klarade strupen.

”Herre”, började han med sin urgamla stämma. ”Kungsgård befinner sig i ett tillstånd av stor oreda. Jag vet inte vilka av nyheterna som ännu har nått er. Skölden är nere, och Gwendolyn har lämnat Kungsgård, och med henne gick Kolk, Brom, Kendrick, Atme, Silvergardet – och hälften av er armé. De som är kvar här vänder sig till er för vägledning och för att få veta vad vi ska göra nu. Folket vill ha svar min herre.”

”Därtill”, sa en annan rådsmedlem som Gareth vagt kände igen, ”så har nyheten nått oss att Klyftan redan överkorsats. Enligt ryktet så har Andronicus invaderat McClouds sida av ringen med sin miljonhövdade här.”

En upprörd flämtning spred sig genom salen. Mängder av modiga krigare viskade till varandra. Skräck och panikkänslor spred sig som en löpeld.

”Det kan inte vara sant!”, ropade en av soldaterna.

”Men det är sant!”, vidhöll rådmannen.

”Då är allt hopp förbi!”, ropade en annan soldat. ”Om McClouds har besegrats så kommer Imperiet snart till Kungsgård. Det finns inga möjligheter att hålla dem stångna.”

”Vi blir tvungna att diskutera olika villkor för kapitulation, herre”, sa Aberthol till Gareth.

”Kapitulation!?”, ropade en annan. ”Vi kapitulerar aldrig!”

”Om vi inte gör det”, ropade ännu en soldat, ”blir vi krossade. Hur ska vi kunna hålla stånd mot en miljon man?”

Upprört mummel bröt ut i salen och soldater och rådmän grälade med varandra i kaoset.

Rådets ordförande smällde sin järnstav i stengolvet och skrek:

”TILL SAKEN!”

Långsamt blev det tyst i salen. Alla vände sig och såg på honom.

”Det här är saker för kungen att besluta, inte för oss”, sa en av rådmännen. ”Gareth är vår lagliga kung, och det är inte upp till oss att diskutera villkor för kapitulation – eller om vi överhuvudtaget ska kapitulera.”

Alla vände sig mot Gareth.

”Herre”, sa Aberthol med matthet i rösten. ”Hur anser ni att vi ska hantera imperiearmén?”

Det blev dödstyst i salen.

Gareth blev sittande och stirrade ned mot männen. Han ville svara. Men det blev allt svårare för honom att tänka klart. Han bara hörde sin fars röst i huvudet som skrek åt honom som när han var barn. Det gjorde honom tokig och rösten ville inte försvinna.

Gareth sträckte en arm och skrapade om och om igen på tronens armstöd av trä. Det skrapande ljudet av fingernaglarna var det enda som hördes i salen.

Rådmännen utväxlade oroliga blickar.

”Herre”, fordrade en annan rådman, ”om ni väljer att inte kapitulera så måste vi omgående börja förstärka Kungsgårds befästningar. Vi måste säkra alla ingångar, alla vägar och portar. Vi måste inkalla alla soldater, förbereda försvaret. Vi måste bereda oss på en belägring, ransonera maten och skydda invånarna. Det är mycket att göra. Jag ber er, herre, ge oss er befallning. Säg vad vi ska göra.”

Återigen föll tystnaden i salen och allas ögon vändes mot Gareth.

Till sist lyfte han hakan och blickade ut i salen.

”Vi ska inte kämpa mot Imperiet”, förklarade han. ”Och inte heller ska vi kapitulera.”

Alla i salen såg förvirrat på varandra.

”Så vad är det i ska göra, herre?”, frågade Aberthol.

Gareth klarade strupen.

”Vi ska döda Gwendolyn!”, förkunnade han. ”Det är det enda som betyder något nu.”

En bedövande tystnad följde.

”Gwendolyn?”, ropade sedan en av rådmännen förvånat, samtidigt som ett förvånat mummel spred sig.

”Vi ska sända alla styrkor efter henne och slakta både henne och alla som följt henne innan de nått fram till Silesia”, tillkännagav Gareth.

”Men herre, hur kan det hjälpa oss?”, ropade en annan rådman. ”Om vi ger oss av för att angripa henne så innebär det att våra styrkor ligger oskyddade. De kommer att omringas och slaktas av Imperiet.”

”Det skulle också lämna Kungsgård utan försvarare!”, ropade en annan. ”Om vi inte kapitulerar så måste vi genast förstärka Kungsgård!”

Många av männen ropade till bifall.

Gareth vände sig och gav rådmannen en kall blick.

”Varenda man ska användas till att dräpa min syster!”, sa han hotfullt. ”Vi ska inte undvara en enda!”

Det blev tyst i salen och en rådman sköt tillbaks sin stol så att den skrapade mot stengolvet och reste sig upp.

”Jag tänker inte stå vid sidan av och se på när ni driver Kungsgård i fördärvet bara för att tillfredsställa era tvångstankar. Jag, för min del, står inte på er sida.”

”Och inte heller jag!”, upprepade hälften av männen i salen.

Gareth kände hur han kokade av ilska, och han skulle just ställa sig upp när plötsligt dörrarna till salen slogs upp och befälhavaren över den kvarvarande armén rusade in. Alla ögon vändes mot honom. I armarna släpade han en man, en orakad buse med flottigt hår och bundna händer. Han släpade mannen ända till mitten av salen och stannade framför kungen.

”Herre”, sa befälhavaren bistert. ”Sex tjuvar avrättades för stölden av Ödessvärdet. Den här mannen är den sjunde, han som kom undan. Han berättar den mest ofattbara historia om vad som hände.”

”Tala!”, uppmanade befälhavaren och skakade skurken.

Busen såg sig nervöst åt alla håll och det flottiga håret klistrade sig mot kinderna. Till sist skrek han ut:

”Vi befalldes att stjäla svärdet!”

Ett upprört mummel gick genom salen.

”Vi var nitton från början!”, fortsatte busen. ”Ett dussin av oss skulle ta det med, i skydd av mörkret och över bron vid Klyftan och bort i Vildlanden. De gömde det i en vagn och eskorterade det över bron så att inga av soldaterna som stod vakt skulle förstå vad det var. Vi sju som var kvar hade order om att stanna kvar efter stölden. Vi fick höra att vi skulle fängslas, men bara på låtsas, och att vi sedan skulle släppas fria. Istället avrättades alla mina kamrater, och det skulle jag också ha blivit om jag inte lyckats fly.”

Upprörda röste höjdes runtom i salen.

”Och vart skulle de föra svärdet?”, fordrade befälhavaren.

”Jag vet inte. Till någonstans långt inne i Imperiet.”

”Och vem befallde något sådant?”

”Han!”, sa busen och pekade plötsligt ett benigt finger mot Gareth. ”Vår kung! Han befallde oss att göra det!”

Ett våldsamt, förfärat mummel spred sig i salen och folk ropade, tills en rådman till slut slog flera gånger med sin järnstav och skrek åt folk att vara tysta.

Det blev något tystare, men inte helt.

Gareth som redan skakade av skräck och ilska reste sig nu långsamt från tronen. Alla tystnade och såg mot honom.

Han gick ett steg i taget nedför elfenbenstrappan. Fotstegen ekade i tystnaden som låg så tät att man kunnat skära den med kniv.

Han gick genom salen tills han till sist kom fram till busen. Han gav honom en kall blick, på bara en halvmeters avstånd och mannen vred sig i befälhavarens grepp och såg sig vilt omkring.

”Tjuvar och lögnare vet vi hur man tar hand om i mitt rike”, sa Gareth lent.

Plötsligt drog han en dolk från höften och stack den i skurkens hjärta.

Mannen skrek av smärtan så att ögonen stod ut ur hålorna, och sedan föll han död till golvet.

Befälhavaren såg bistert på Gareth.

”Ni har just mördat en som vittnade mot er”, sa befälhavaren. ”Inser ni inte att det bara förstärker misstanken om att ni är skyldig?”

”Vilket vittne?”, frågade Gareth med ett leende. ”Döda män talar inte.”

Befälhavaren blev röd i ansiktet.

”Om ni kanske har glömt det så för jag befäl över hälften av armén. Jag tänker inte hållas för en fåne. Från era handlingar kan jag inte annat än anta att ni verkligen är skyldig till det brott som han anklagade er för. Därför är varken jag eller min här längre i er tjänst. Faktum är att jag tar er i förvar, för förräderi mot Ringen!”

Befälhavaren nickade till sina män, och flera drog på en gång sina svärd och steg fram för att arrestera Gareth.

Men Lord Kultin klev fram med dubbelt så många av sina egna män, alla med dragna svärd bakom Gareth.

Där blev de stående, mitt emot befälhavarens soldater och bakom Gareth.

Gareth log segervisst mot befälhavaren. Han visste att befälhavarens styrka var underlägsen hans egen.

”Jag ska inte sättas i något förvar”, snäste Gareth. ”Och allra minst av din hand. Ta dina män och lämna mitt hov – eller känn på min egen vaktstyrkas vrede.”

Efter flera spända sekunder vände befälhavaren om med en gest till sina mannar, och de backade vaksamt ut ur salen med dragna vapen.

”Låt det bli känt”, dundrade befälhavaren, ”att från den här dagen är vi inte längre i din tjänst! Du får möta imperiearmén på egen hand. Jag hoppas att de kommer att behandla dig väl. Bättre än du behandlade din far!”

Soldaterna stormade ut ur salen med skrällande rustningar.

Ett dussintal rådmän, tjänare och adelsmän stod kvar i tystnad och viskade till varandra.