Текст книги "Ärans Löfte "

”Lämna mig!”, skrek Gareth. ”ALLESAMMANS UT!”

Alla, inklusive Gareths vaktstyrka stegade ut ur salen.

Bara en var kvar, dröjande en stund efter de andra.

Lord Kultin.

Det var bara han och Gareth, ensamma i salen. Han steg fram till Gareth och stannade någon meter bort och såg granskande honom, som om han vägde honom med blicken. Som vanligt röjde hans ansikte inga känslor. Det var en legosoldats ansikte.

”Jag bryr mig inte om vad du gjort eller varför”, började han med sin dova, hesa stämma. ”Jag bryr mig inte om politik. Jag är en kämpe. Det enda jag bryr mig om är de pengar du ger till mig och mina män.”

Han väntade.

”Men jag vill ändå veta, bara för att stilla min personliga nyfikenhet: befallde du verkligen de där männen att bära iväg med svärdet?”

Gareth såg tillbaks på mannen. Det var något i de där ögonen han kände igen i sig själv. Också de var kalla, utan ånger och redo att dra nytta av ett tillfälle.

”Och om jag gjorde det?”, frågade Gareth till svar.

Lord Kultin stirrade tillbaks en lång stund.

”Men varför?”, frågade han.

Gareth såg på honom i tystnad.

Kultins ögon spärrades upp när han förstod.

”Eftersom du inte kunde lyfta svärdet så skulle ingen annan göra det heller?”, frågade Kultin. ”Är det så det är?” Han funderade över vad det betydde. ”Men trots det”, tillade Kultin, ”så var du naturligtvis medveten om att om att skölden skulle försvinna och att vi skulle bli sårbara för ett anfall om svärdet försvann.”

Kultin gjorde ännu större ögon.

”Du ville att vi skulle bli angripna, gjorde du inte? Det är något i dig som vill att Kungsgård ska förstöras”, sa han och insåg plötsligt alltsammans.

Gareth log till svar.

”Det är inte alla platser”, sa Gareth långsamt, ”som är tänkta att vara för evigt.”

KAPITEL FEM

Gwendolyn marscherade omgiven av ett stort följe soldater, rådgivare, tjänare och rådmän. Hela Silvergardet och Legionen och halva Kungsgård var med på färden – en hel stad på marsch – på väg bort från Kungsgård. Gwen var överväldigad av alla känslor. Å ena sidan var hon lättad över att äntligen vara fri från sin bror Gareth, utom hans räckhåll och omgiven av pålitliga krigare som kunde skydda henne. Hon behövde inte frukta förräderi eller att giftas bort mot sin vilja. Framförallt behövde hon inte ägna varje vaken minut åt att se sig över axeln av rädsla för lönnmördare.

Och hon kände sig både ärad och ödmjuk för att ha valts till att leda alla dessa människor. Alla följde henne, på väg på den långa marschen mot Silesia, som om hon var någon sorts profet. De såg henne som härskare och de lade sina förhoppningar på henne – det syntes i varje ögonkast hon fick. Hon kände sig skyldig eftersom hon föredragit att äran skulle ha gått till någon av hennes bröder – vem som helst, bara inte till henne. Men hon såg också hur det gav folket hopp att ha en rättvis ledare, och det gladde henne. Om hon nu kunde leva upp till den rollen, då skulle hon också göra det, särskilt i dessa svåra tider.

Gwen tänkte på Thor, på deras sorgsna avsked vid Klyftan. Det krossade nästan hjärtat i henne. Hon såg honom framför sig, försvinna in i dimman över bron, mot en resa som med största säkerhet skulle kosta honom livet. Det var ett tappert och hedervärt försök – ett som hon inte kunde neka honom – och något som hon visste var nödvändigt för Ringen. Men hon kunde ändå inte låta bli att fråga sig varför det nödvändigtvis måste göras av just honom. Hon önskade att någon annan kunde ha gjort det, vem som helst. Nu mer än någonsin ville hon ha honom vid sin sida. I den här tiden av kaos och omvälvningar, när hon lämnats kvar med hans barn inom sig och ensam att styra – nu ville hon ha honom hos sig. Och mest av allt oroade hon sig. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan honom. Tanken fick henne att vilja gråta.

Men Gwen tog ett djupt andetag och höll sig vid mod. Hon hade allas ögon på sig nu på marsch med den enorma karavanen på de dammiga vägarna norrut, på väg mot det fjärran Silesia.

Hon var också i ett tillstånd av chock, uppryckt från sitt hemland. Hon kunde knappt fatta att den urgamla skölden nu låg nere och att fienden tagit sig över Klyftan. Rykten från spioner långt bort surrade om att Andronicus redan landstigit på McClouds stränder. Hon visste inte säkert vad hon kunde lita på. Hon hade svårt att tro att det kunnat gå så fort – Andronicus var trots allt tvungen att skicka flottan hela vägen över havet. Om nu inte McCloud legat bakom svärdsstölden och ordnat med skölden. Men hur? Hur hade han lyckats stjäla det, och vart hade han fört det?

Gwen kände hur alla omkring henne var nedslagna, och hon kunde knappast klandra dem. Uppgivenheten låg som ett lock över gruppen, och det fanns goda skäl till det. Utan skölden var de försvarslösa. Det var bara en tidsfråga. Andronicus skulle invadera, om inte idag så i morgon, eller dagen efter det. Och när han väl gjorde det så fanns inga möjligheter att hålla stånd mot hans män. Snart skulle den här platsen, allt hon lärt sig älska och bry sig om – alltihop skulle erövras och alla hon älskade skulle dödas.

De marscherade, men det var som om de marscherade mot döden. Andronicus var inte här ännu, men det kändes som om de redan var fångna. Hon mindes några ord från sin far: besegra en härs hjärta och slaget är vunnet.

Gwen visste att det var upp till henne att inspirera dem alla och få dem att känna trygghet och säkerhet – kanske till och med optimism. Hon var fast besluten att göra det. Hon fick inte låta sin egen privata rädsla och pessimism ta över i en tid som den här. Och hon vägrade att tycka synd om sig själv. Det här handlade inte längre bara om henne, utan om alla dessa människor och deras liv och deras familjer. De behövde henne. De hade vänt sig till henne för att få hjälp.

Gwen tänkte på sin far och undrade vad han skulle ha gjort. Tanken på honom fick henne att le. Han skulle ha behållit en självsäker min alldeles oavsett läget. Han hade alltid sagt åt henne att hon kunde dölja sin rädsla bakom ilsket gormande, och när hon tänkte på honom slog det henne att han aldrig verkat rädd. Inte en enda gång. Kanske var det bara teater, men i sådana fall var det bra teater. Som ledare visste han att han alltid fanns i allas blickar och att det var just teater de behövde, kanske till och med mer än verkligt ledarskap. Han hade varit för osjälvisk för att ge vika för sina privata rädslor. Hon skulle lära sig av hans exempel. Hon skulle inte heller ge vika.

Gwen såg sig omkring och lade märke till Godfrey som gick bredvid henne, och att Illepra, helerskan, gick intill honom. De var mitt i ett samtal och Gwen hade märkt – det var tydligt – att de tyckte allt bättre om varandra sedan den dag Illepra räddat hans liv. Gwen längtade efter sina andra syskon och önskade att de också var där. Men Reece hade rest med Thor, Gareth hade hon naturligtvis förlorat för alltid och Kendrick var fortfarande någonstans österut där han hjälpte till att återuppbygga en fjärran stad. Hon hade skickat en budbärare efter honom – det var det första hon gjort – och hon bad att han skulle nås i tid och att han skulle komma till henne i Silesia och hjälpa till med försvaret. Åtminstone två av hennes syskon, Kendrick och Godfrey, kunde finna en tillflyktsort i Silesia. Då återstod bara hennes äldsta syster, Luanda.

Det var första gången på länge som Gwen tänkt på Luanda. Hon och storasystern hade alltid varit bittra rivaler och Gwen hade inte alls blivit förvånad när Luanda tagit första möjliga chans att ge sig av från Kungsgård och gifta den där McCloud. Gwendolyn hade älskat henne och sett upp till henne när hon var liten. Men Luanda hade alltid bara tävlat och inte återgäldat kärleken. Och efter ett tag hade Gwen slutat att ens försöka.

Men ändå undrade hon nu och oroade sig. Vad hade det blivit av henne, nu när McClouds invaderats av Andronicus? Skulle hon dödas? Gwen ryste vid tanken. De var kanske rivaler, men de var trots allt också systrar, och hon ville inte se henne död i förtid.

Gwen tänkte också på sin mor, som var den enda av familjen som nu var kvar där i Kungsgård med Gareth, och fortfarande i samma skick. Tanken fick henne att bli kall. Vad skulle hända om Kungsgård blev intaget? Skulle hennes mor slaktas?

Gwen kunde inte annat än känna hur det liv som genom åren byggts upp omkring henne nu höll på att kollapsa. Det kändes som bara igår, när det var högsommar och Luandas bröllop. Det hade varit en otrolig fest, Kungsgård hade varit fullt av överflöd och hon och hennes familj hade firat tillsammans – och Ringen hade varit ointaglig. Det hade känts som att det skulle vara för evigt.

Men nu hade allt fallit i bitar. Inget var som det en gång varit.

En kall höstvind friskade i och Gwen drog den blå ylletröjan närmare runt axlarna. Hösten hade varit kort det här året. Vintern var redan på väg. Hon kände de iskalla vindarna som blev allt tyngre av fukt när de rörde sig norrut längs Klyftan. Himlen mörknade tidigare på kvällen och vinden bar på ett nytt läte: vinterfåglarnas skrin, ljudet av de röda och svarta gamar som cirklade lågt över marken i kylan. De kraxade oupphörligt och ibland gick lätet henne på nerverna. Det var ljudet av annalkande död.

Efter avskedet till Thor hade de fortsatt utefter Klyftan på väg norrut, en väg som de visste ledde till västra Ringens västligaste stad – Silesia. Klyftans kusliga dimma vältrade sig in över vägen och slingrade sig runt Gwens fotleder.

”Det är inte långt nu min fru”, hördes en röst.

Gwen tittade dit och såg Srog stå där vid hennes sida, klädd i Silesias typiska röda rustning och omgiven av åtskilliga krigare, som också de bar röda ringbrynjor och stövlar. Gwen var rörd över Srogs vänlighet mot henne, och över hans lojalitet mot minnet av hennes far, som fått honom att erbjuda Silesia som tillflyktsort. Hon visste inte vad hon och alla dessa människor annars skulle ha gjort. De skulle fortfarande ha varit fast i Kungsgård och i Gareths förrädiska händer.

Srog var en av de mest hedervärda herremän hon träffat. Han hade tusentals soldater till sitt förfogande, och kontrollerade Västerrikets starkaste fäste. Srog hade inte behövt svära trohet till någon. Men ändå hade han svurit trohet till hennes far. Maktbalansen hade alltid varit hårfin. På hennes farfars tid hade Silesia verkligen behövt Kungsgård. Det stämde mindre bra på hennes fars tid. Och nu, i hennes tid, så stämde det inte alls. Faktum var att nu, med skölden nere och Kungsgård i kaos, så var det de som behövde Silesia.

Visst hade hon Silverlegionen, de bästa krigare som fanns att få, och tusentals soldater – hälften av Kungens armé – hade hon också med sig. Men Srog kunde likväl ha gjort som de flesta andra herrar, och helt enkelt stängt sina portar och skött sitt och de sina.

Istället hade han varit den som sökt upp Gwen och svurit henne sin trohet, och han hade insisterat på att de skulle komma till honom som gäster. Det var en vänlighet som hon var fast besluten att en dag betala tillbaks. Om de överlevde.

”Oroa dig inte”, svarade hon vänligt och lade en hand på han handled. ”Vi skulle gå till jordens slut om det var nödvändigt för att nå fram till din stad. Vi har tur som får del av din godhet i denna svåra tid.”

Srog log. Han var en medelålders krigare med ett ansikte som fått alltför många fåror av strider, med rödbrunt hår, markerad haka och inget skägg. Srog var en man bland män, en verklig krigare och inte bara en herreman.

”För din far skulle jag gå genom eld”, svarade han. ”Det finns inget att tacka för. Det är en stor ära att få återbetala vad jag är skyldig honom genom att tjäna hans dotter. Det var trots allt hans önskan att du skulle styra. Så när jag lyder dig, så lyder jag honom.”

Även Kolk och Brom marscherade i närheten av Gwen, och bakom dem hördes det eviga slamret av tusentals sporrar, svärd som svängde i skidorna och sköldar som skrapade mot pansar. Det var en kakafoni av oväsen, på väg längre och längre norrut längs Klyftans kant.

”Min fru”, sa Kolk. ”Samvetet plågar mig. Vi borde inte ha låtit Thor, Reece och de andra ge sig av själva mot Imperiet. Fler av oss borde ha anmält sig att gå med dem. Skulden är min om det händer dem något.”

”Det var ett uppdrag de valde”, svarade Gwen. ”Det var ett ärofullt uppdrag, och de som var menade att gå har gått. Skuldkänslor tjänar inget till.”

”Och vad händer om de inte återvänder i tid med svärdet?”, frågade Srog. ”Det lär inte dröja länge innan Andronicus här står inför våra portar.”

”Då blir det strid”, sa Gwen självsäkert, med så mycket mod i rösten som hon kunde och i hopp om att det skulle lugna de andra. Hon märkte att generalerna vände sig och såg mot henne.

”Vi försvarar oss till siste man”, fortsatte hon. ”Det blir ingen reträtt och ingen kapitulation.”

Hon anade att generalerna imponerats. Hon blev själv imponerad av sin egen röst och förvånad över styrkan som vällde upp inom sig. Det var styrkan från hennes far, från sju generationer kungar av huset MacGil.

De fortsatte marschen. Vägen böjde snart av skarpt till vänster, och när Gwen kom runt kröken blev hon stående mitt i steget, andlös inför synen.

Silesia.

Gwen mindes att hennes far tagit med henne hit på resa när hon var en liten flicka. Staden hade funnits med henne sedan dess i drömmarna, nästan som en magisk plats. När hon nu såg den igen, som vuxen kvinna, så fick den henne fortfarande att tappa andan.

Silesia var den märkligaste stad hon sett. Alla byggnader, alla befästningsverk, all sten i staden var samma urgamla, glänsande röda. Silesias övre del reste sig hög, lodrät och full av bröstvärn och spiror på fastlandet, medan stadens lägre del var huggen in i sidan av Klyftan. Klyftans virvlande dimmor gled in och ut ur staden och fick den röda stenen att glittra i ljuset – och staden att se ut som om den var byggd bland molnen.

Yttermurarna reste sig trettio meter, krönta av bröstvärn och med rader av inre murar i ryggen. Hela staden var en fästning. Även om en här på något sätt lyckades bryta igenom murarna så skulle den fortfarande behöva ta sig ned till stadens nedre delar, rätt nedför klippväggarna, och kämpa på randen till själva Klyftan. Det var en typ av strid som ingen invasionsarmé önskade utkämpa. Och det var skälet till att staden stått i tusen år.

Hennes män stannade och gapade, och Gwen insåg att även de häpnade.

För första gången på länge kände Gwen ett visst hopp. På den här platsen var de utom räckhåll för Gareth. Det här var en plats de kunde försvara. Det var en plats där hon kunde styra. Och kanske – bara kanske – fanns det hopp om att MacGils rike kunde resa sig ur askan igen.

Srog stod där med händerna i höfterna och såg på sin stad som om han såg den för första gången, med ögon strålande av stolthet.

”Välkommen till Silesia.”

KAPITEL SEX

Thor öppnade ögonen i gryningen och blickade ut över havets mjukt rullande vågor som sjönk och steg till höga kullar, täckta av den första solens lena ljus. Tartuviska havets ljusgula vatten blänkte i morgondimmorna. Båten guppade tyst i vattnet och det enda som hördes var vågornas kluckande mot skrovet.

Thor satte sig upp och såg sig omkring. Ögonen var tunga av sömn – faktum var att han aldrig känt sig så trött. De hade seglat i dagar och allt på den här sidan världen kändes annorlunda. Luften var så tjock av fukt, och det var så mycket varmare, det var som att andas in en ständig ström av vatten. Det fick honom att känna sig slö, med tunga armar och ben. Det var som om han kommit rätt in i sommarhettan.

Thor såg sig omkring och märkte att vännerna, som vanligtvis var uppe före gryningen, alla låg utslagna och sov på däck. Till och med Krohn, som alltid var vaken, låg och sov intill honom. Det täta, tropiska vädret hade påverkat dem allesammans. Ingen brydde sig ens längre om att sköta rodret – det hade de gett upp redan två dagar tidigare. Det var inte lönt: seglen stod i toppen av masten och pressades på av västanvinden, och havets märkliga tidvatten drog skeppet i en och samma riktning. Det var som om de drogs mot en viss plats. Flera gånger hade de försökt att styra undan och byta kurs – men det var meningslöst. De hade gett upp, beredda att låta Tartuviska havet föra dem dit det ville.

De hade ju ändå ingen aning om vart i Imperiet de skulle, tänkte Thor. Så länge tidvattnen förde dem till torra land så fick det duga.

Krohn vaknade till, gnällde lite och lutade sig fram och slickade Thor i ansiktet. Thor sträckte sig efter säcken, som nu nästan var tom, och gav Krohn en av de få bitar torkat kött som var kvar. Men till Thors förvåning så snappade Krohn inte åt sig biten som vanligt. Istället tittade han mot den tomma säcken och sedan på Thor med en menande blick. Han tvekade inför att ta maten, och Thor insåg att Krohn inte ville ta hans sista bit.

Thor blev rörd av gesten, men han envisades och tryckte in biten i kamratens mun. Han visste att de snart skulle ha slut på mat och bad att de nu var nära land. Han hade ingen aning om hur mycket längre resan skulle vara. Tänk om det tog månader? Hur skulle de få mat?

Solen steg upp snabbt här och blev bländande stark alldeles för tidigt, och Thor reste sig samtidigt som dimman drevs bort av hettan och gick fram mot fören.

Han stod där på det gungande däcket och blickade ut över dimman som upplöstes. Han blinkade till och undrade om han såg i syne, men långt där borta vid horisonten syntes verkligen konturerna av avlägset land. Pulsen slog snabbare i kroppen. Det var land. Land på riktigt!

Landet antog en märklig form när dimman lättade: två långsmala halvöar stack rätt ut i havet, som spetsarna på en högaffel. Thor tittade till vänster och häpnade över att se två landtungor, en på var sida om båten och inte mer än femtio meter bort. De sögs rätt in i en lång, smal vik.

Thor visslade till och vapenbröderna från Legionen vaknade. De kom på fötter och skyndade fram till hans sida där han stod i fören och såg ut.

De tappade andan inför synen och blev stående: kuststräckan var den mest exotiska de någonsin sett, tätt bevuxen av djungel och med höga träd som klamrade sig fast vid stranden, så täta att det var omöjligt att se något bortom dem. Thor fick syn på väldiga ormbunkar som lutade sig över vattnet, säkert tio meter höga, och träd i gult och purpur som sträckte sig mot himlen. Från alla håll hördes främmande och påträngande läten av djur, fåglar och insekter, morranden, skrin och sång som han inte kunde placera.

Thor svalde. Det kändes som om de var på väg in i ett ogenomträngligt djurrike. Allt här kändes annorlunda. Luften luktade annorlunda, främmande. Inget påminde överhuvudtaget om något i Ringen. De andra legionärerna vände sig om och såg på varandra, och Thor såg tveksamheten i deras ögon. Alla undrade de vilka odjur som låg och väntade på dem inne i den där djungeln.

Men de hade knappast något val. Strömmen bar dem åt det här hållet, och uppenbarligen var det här de var tvungna att stiga iland för att nå Imperiet.

”Här borta!”, ropade O’Connor.

De sprang fram till O’Connors sida av relingen där han lutade sig fram och pekade ned i vattnet. Där nere såg de, simmande bredvid båten, en väldig insekt, tre meter lång och i glänsande purpur, med hundratals ben. Den glänste under vågorna, men sedan kom den upp och kilade en bit på ytan, och när den gjorde det så började tusentals små vingar surra och den lyfte precis över vattenytan. Därefter gled den fram på vattenytan igen, och så dök den under. Processen upprepades om och om igen.

När de tittade på den så steg den plötsligt högre upp i luften, ända till ögonhöjd med pojkarna, och hovrade där och stirrade på dem med fyra stora gröna ögon. Den väste till och de hoppade bakåt på ren reflex och drog efter svärden.

Elden klev fram och högg till. Men innan han fått upp svärdet i luften var den redan i vattnet igen.

Thor och de andra föll plötsligt handlöst på däcket. Båten hade gått på grund och stannat till med ett ryck.

Thors hjärta slog snabbare när han såg ut över kanten: där nere sträckte sig en smal strandremsa som bestod av tusentals små skarpa, klart purpurfärgade stenar.

Land. De hade nått fram.

Elden gick fram till ankaret och de hjälptes åt att lyfta det och kasta det över relingen. Var och en klättrade ned längs kedjan och hoppade i land, och Thor räckte Krohn till Elden på vägen.

Thor drog en suck av lättnad när han satte fötterna i marken. Det kändes fantastiskt att ha land – torrt och stadigt land – under fötterna igen. Han skulle gärna slippa sätta sig i en båt igen.

De tog alla tag i linorna och drog båten så långt upp på land som möjligt.

”Tror ni att tidvattnet driver iväg med den?”, frågade Reece och tittade upp mot båten.

Thor såg på den. Den såg ut att ligga säkert i sanden.

”Inte med det där ankaret”, sa Elden.

”Tidvattnet kommer inte att ta den”, sa O’Connor. ”Frågan är väl om någon annan kommer att göra det.”

Thor såg en sista gång på båten och insåg att hans kamrat hade rätt. Även om de hittade svärdet så skulle de mycket väl kunna komma tillbaks till en tom strand.

”Och hur skulle vi då ta oss tillbaks?”, frågade Conval.

Thor kunde inte hjälpa det. Det kändes som att de brände alla broar bakom sig.

”Vi kommer på något”, sa Thor. ”Trots allt måste det väl finnas andra skepp i Imperiet, eller hur?”

Han försökte låta säker för att uppmuntra sina vänner. Men innerst inne var han inte så säker. Hela resan kändes allt mer olycksbådande.

Tillsammans vände de om och såg mot djungeln. Allt man såg var blad, och bakom dem var det svart. Lätena av olika djur steg i en sådan kakafoni därbakom att han knappt kunde höra vad han själv tänkte. Det var som om alla djur i hela Imperiet kommit dit för att för att hälsa dem välkomna med skrik.

Eller för att varna dem.

*

Thor och de andra gick sida vid sida genom den täta, tropiska djungeln, försiktigt och på sin vakt. Thor hade svårt att höra sig själv tänka för alla skrin och oljud som kom från djur och insekter runtomkring. Men märkligt nog såg han inte ett enda av dem när han spanade in i lövverkets mörker.

Krohn gick i hälarna på honom och morrade med rest ragg. Thor hade aldrig sett honom så vaksam. Han tittade bort mot sina vapenbröder och såg att alla gick med händerna på svärdsfästet, på helspänn de också.

De hade redan vandrat i timmar, allt djupare in i djungeln. Luften blev allt hetare och tjockare, fuktigare och tyngre att andas. De hade följt vad som såg ut att en gång ha varit en stig, och några brutna kvistar antydde att en grupp män kommit den här vägen. Thor kunde bara hoppas att det var spåren efter de män som stulit svärdet.

Thor tittade upp, häpen inför naturen. Allt här hade växt till väldig storlek, varje blad var stort som honom själv. Han kände sig som en insekt i ett land för jättar. Han såg något prassla till bakom några blad men kunde inte se vad det var. Han fick den obehagliga känslan av att de var iakttagna.

Plötsligt slutade stigen framför dem i en tät vägg av grönska. De stannade till och såg förbryllat på varandra.

”Men stigen kan ju inte bara försvinna!”, sa O’Connor uppgivet.

”Det gjorde den inte heller”, sa Reece som såg närmare på bladen. ”Djungeln har helt enkelt växt ihop.”

”Så vart ska vi nu ta vägen?”, frågade Conval.

Thor såg sig omkring och undrade samma sak. Lövverket växte lika tätt åt alla håll och det tycktes inte finnas någon väg ut. Han kände sig alltmer illa till mods och vilsen.

Så fick han en idé.

”Krohn”, sa han och föll på knä och viskade i Krohns öra. ”Klättra upp i det där trädet. Spana åt oss. Säg vilken väg vi ska ta.”

Krohn såg upp mot honom med sina själfulla ögon och Thor kände att han hade förstått.

Krohn rusade fram mot ett jättelikt träd med en stam bred som tio man, och utan att tveka kastade han sig mot det och drog sig upp med klorna. Krohn rusade rakt upp och hoppade sedan ut på en av de högsta grenarna. Han gick ut till slutet av grenen och blickade ut med spetsade öron. Thor hade alltid känt på sig att Krohn förstod honom, och nu visste han det med säkerhet.

Krohn drog sig bakåt med ett underligt spinnande läte från strupen och satte sedan av nedför stammen och bort i en bestämd riktning bland träden. Pojkarna utväxlade nyfikna blickar och vände sedan om, följde efter Krohn in i djungeln och sköt tjocka blad åt sidan för att ta sig fram.

Inom några minuter såg Thor stigen ta vid igen, med samma brutna kvistar som visade vart gruppen innan tagit den vägen. Det var en lättnad. Thor böjde sig ned och klappade Krohn och pussade honom på huvudet.

”Jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan honom”, sa Reece.

”Inte jag heller”, svarade Thor.

Krohn spann förtjust, stolt över sig själv.

De fortsatte djupare in i djungeln på den vindlande stigen och kom fram till en ny typ av lövverk, fullt av enorma blommor i Thors egen storlek och sprudlande av kraftiga färger av alla slag. Andra träd bar frukter stora som stenbumlingar från grenarna.

Alla stannade till i beundran och Conval gick fram till en av frukterna som var lysande röd och sträckte sig upp för att röra vid den.

Plötsligt hördes ett dovt, morrande läte.

Conval backade undan och sträckte sig efter svärdet, och de andra blickade nervöst på varandra.

”Vad var det där?”, frågade Conval.

”Det kom därifrån”, sa Reece med en gest mot en annan del av djungeln.

Alla vände sig om och såg efter. Men Thor kunde inte se annat än blad. Krohn morrade tillbaka. Lätet växte sig starkare och mer ihållande, och plötsligt började grenarna att skaka. Thor och de andra tog ett steg bakåt, drog sina svärd och väntade. De fruktade det värsta.

Varelsen som klev fram ur djungeln överträffade Thors värsta farhågor. Framför dem reste sig en enorm insekt, fem gånger större än Thor. Den liknade en bönsyrsa, med två bakben och två kortare framben med långa klor som den höll dinglande i luften framför sig. Kroppen var lysande grön, täckt av fjäll, och hade två små vingar som surrade och vibrerade. Högst upp på huvudet satt två ögon, och ett tredje satt längst fram på dess nos. Den grep i luften omkring sig och visade fler klor som tidigare dolts under halsen, som darrade och klippte i luften.

Där stod den, högt över dem, och ännu en klo sträcktes fram på en lång, mager arm från dess buk. Plötsligt, snabbare än någon av dem hann reagera, hade den sträckt på sig och ryckt till sig O’Connor. Tre klor grep honom om midjan och lyfte honom högt upp i luften, som bara ett blad.

O’Connor högg till med svärdet, men allt för långsamt. Odjuret skakade om honom några gånger, öppnade sedan ett gap med rad efter rad av skarpa tänder, vände O’Connor på sidan och började mata honom mot munnen.

O’Connor vrålade. Han var på väg rätt mot en snabb men plågsam död.

Thor reagerade. Utan att tänka lade han en sten i slungan, siktade och kastade mot bestens tredje öga, mot spetsen av nosen.

Det var en direkt träff. Odjuret skrek, ett fruktansvärt obehagligt läte, högt nog att klyva trä, och släppte O’Connor som rullade åt sidan och föll med en duns i djungelns mjuka mark.

Odjuret var rasande nu och vände sig mot Thor.

Thor visste att det var meningslöst att försöka hålla stånd och kämpa mot besten. Minst en av hans vapenbröder skulle dö i striden, och förmodligen också Krohn, och det skulle ta allt av den lilla energi de hade kvar. Kanske hade de kommit in i odjurets revir och i så fall skulle den kanske lämna dem ifred om de lyckades ta sig tillräckligt snabbt därifrån.

”SPRING!”, skrek Thor.

De vände och sprang – och odjuret jagade efter.

Thor hörde ljudet av bestens klor som högg genom tjocka blad bakom honom och i luften och bara missade hans huvud med centimeter. Sönderrivna blad kastades upp i luften och regnade ned över honom. De sprang tillsammans, och Thor anade att de kanske skulle kunna ta skydd, om de bara lyckades komma på tillräckligt avstånd. Om det inte gick var de tvungna att ta strid.

Men plötsligt snubblade Reece bredvid honom, fälld av en gren, och med huvudet först in i grönskan. Thor visste att han inte skulle hinna upp i tid. Han stannade och drog sitt svärd och ställde sig mellan Reece och odjuret.

”FORTSÄTT SPRING!”, skrek Thor till de andra över axeln, samtidigt som han själv stod kvar, redo att försvara Reece.

Odjuret kastade sig fram med ett skri och högg en klo mot Thors ansikte. Thor duckade undan och svingade på samma gång svärdet, och odjuret skrek fruktansvärt när Thor högg av en klo. En grön vätska sprutade ut över Thor, men till sin fasa såg han att bestens klo växte ut igen, lika snabbt som den försvunnit. Det var som om han aldrig gjort någon skada.

Thor svalde. Den här besten var omöjlig att dräpa. Och nu hade han gjort den arg.

Odjuret svepte ned med ännu en arm, från någon annan del av kroppen, och träffade Thor så hårt i sidan att han kastades undan och landade bland några trädstammar. Besten kom fram och sänkte ännu en klo mot honom, och nu visste han att han var illa ute.

Elden, O’Connor och tvillingarna kom rusande just som besten högg med ännu en klo mot honom. O’Connor sköt en pil genom gapet som satte sig i halsen och fick den att vråla. Elden högg med tvåhandsyxan i ryggen, samtidigt som Conven och Conval kastade var sitt spjut som fäste sig på var sida av odjurets hals. Reece kom på fötter och stötte svärdet i bestens buk. Thor hoppade upp och högg mot en av armarna. Och Krohn kastade sig fram genom luften och sänkte sina huggtänder i odjurets hals.

Besten utstötte skrik efter skrik och tog emot värre skador än Thor trott var möjligt. Men det var ofattbart – den stod ännu upp och vibrerade ännu med vingarna. Odjuret vägrade dö.

De såg med fasa hur besten sträckte sig upp och, ett i taget, slita loss spjuten, svärden och yxan som fäst sig i den, samtidigt som såren läktes inför deras ögon.

Odjuret var oövervinnerligt.

Besten reste sig och röt och allt Thors vapenbröder kunde göra var att chockerat se på. De hade gjort sitt bästa men inte ens lämnat en skråma.

Besten förberedde sig för ett nytt anfall och klippte med sina rakbladsvassa käkar och klor, och Thor insåg att det inte fanns något mer att göra. De skulle dö.

”UR VÄGEN!”, hördes plötsligt ett rop.

Rösten kom bakom dem, och den lät ung. Thor vände sig om och fick se en liten pojke, kanske i elvaårsåldern, som sprang fram med vad som såg ut som en kruka med vatten i händerna. Thor duckade och pojken kastade upp vattnet så att det plaskade rätt över monstrets huvud.