Текст книги "Ärans Löfte "

Besten böjde sig bakåt och skrek. Ånga steg från dess ansikte och den höjde sina klor och rev sig över kinderna, ögonen och skallen. Den skrek igen, och denna gång så högt att Thor tvingades hålla händerna över öronen.

Till sist vände odjuret om och rusade bort, tillbaks in i djungeln där den försvann bland bladen.

Alla vände sig om och såg häpna och tacksamma på pojken. Han gick klädd i trasor, hade halvlångt brunt hår och kvicka, klargröna ögon och var täckt av smuts. Att döma av hans bara fötter och smutsiga händer så levde han härute.

Thor hade aldrig känt sig mer tacksam.

”Inga vapen kan skada Gatorbesten”, sa pojken och rullade med ögonen. ”Tur för er att jag hörde skriken och var i närheten. Annars hade ni varit döda nu. Vet ni inte att man aldrig ska ge sig på en Gatorbest?”

Thor såg på sina vänner och visste inte vad han skulle säga.

”Vi gav oss inte på den”, sa Elden. ”Den gav sig på oss.”

”De ger sig inte på en”, sa pojken. ”Inte om man inte ger sig in i dens revir.”

”Så vad skulle vi ha gjort då?”, frågade Reece.

”Till att börja med ska man aldrig se den i ögonen”, sa pojken. ”Och om den anfaller ska man ligga med ansiktet mot marken tills den sticker. Och viktigast av allt: försök inte springa.”

Thor steg fram och lade en hand på pojkens axel.

”Du räddade våra liv”, sa han. ”Vi står i stor skuld till dig.”

Pojken ryckte på axlarna.

”Ni ser inte ut som imperiesoldater”, sa han. ”Ni ser ut som om ni kom från någon annan del av världen. Så varför skulle jag inte hjälpa till? Ni liknar lite den där gruppen som kom från skeppet för några dagar sedan.”

Thor och de andra utväxlade menande blickar och vände sig mot pojken.

”Vet du vart den där gruppen tog vägen?”, frågade Thor.

Pojken ryckte på axlarna.

”Det var en stor grupp och de bar på ett vapen. Det verkade väldigt tungt: de fick hjälpas åt allesammans för att bära det. Jag följde efter dem i några dagar. De var lätta att spåra. Dels gick de långsamt. Men de var slarviga också. Jag vet vart de var på väg, även om jag inte spårade dem särskilt långt bortom byn. Jag kan ta er dit och peka ut riktningen om ni vill. Men inte idag.”

De andra såg frågande på varandra.

”Varför inte det?”, frågade Thor.

”Om bara några timmar är det natt. Man kan inte vara ute efter mörkrets inbrott.”

”Men varför?”, frågade Reece.

Pojken såg på honom som om han var galen.

”Etabaggarna”, sa han.

Thor klev fram och såg på pojken. Han tyckte genast om honom. Han var klipsk, ärlig, orädd och hade ett stort hjärta.

”Vet du någonstans där vi kan ta skydd för natten?”

”Jag tror inte att jag borde det”, sa han. ”Farfar blir arg.”

Plötsligt dök Krohn upp bakom Thor och gick fram till pojken – och pojkens ögon lyste upp av förtjusning.

”Oj!”, ropade han.

Krohn slickade pojken om och om igen i ansiktet och pojken fnissade förtjust och sträckte sig fram och klappade hans huvud. Så satte sig pojken på knä och lade ner sitt spjut och kramade Krohn, och Krohn tycktes krama tillbaka. Det fick pojken att skratta hysteriskt.

”Vad heter han?”, frågade pojken. ”Vad är han för något?”

”Han heter Krohn”, sa Thor med ett leende. ”Han är en sällsynt vit leopard och kommer från andra sidan havet, från Ringen. Det är därifrån vi kommer. Han gillar dig.”

Pojken pussade flera gånger på Krohn och reste sig till slut och såg på Thor.

”Ja”, sa pojken och tvekade. ”Jag antar att jag kan ta er med tillbaka till byn. Förhoppningsvis blir farfar inte alltför arg. Om han blir det är det synd för er. Följ mig. Vi får skynda oss på för natten faller snart.”

Pojken vände om och började kryssa fram genom djungeln, och Thor och de andra följde efter. Thor häpnade över pojkens smidighet och över hur väl han tycktes känna till djungeln. Det var svårt att hinna med.

”Folk kommer hit ibland”, sa pojken. ”Havet och strömmarna leder dem rätt in i hamnen. Vissa kommer från havet och genar förbi här på våg åt annat håll. Men de flesta klarar sig inte. De blir uppätna av ett eller annat i djungeln. Ni killar hade tur. Det finns betydligt värre saker här än Gatorbestar.”

”Värre än det där? Som vaddå?”

Pojken skakade på huvudet och vandrade vidare.

”Det vill ni inte ens veta. Jag har sett rätt ruggiga saker här.”

”Hur länge har du varit här?”, frågade Thor nyfiket.

”Hela livet”, sa pojken. ”Farfar tog oss hit när jag var liten.”

”Men varför just hit? Det måste väl finnas mer gästvänliga platser?”

”Du vet inte mycket om Imperiet, eller hur?”, frågade pojken. ”Trupperna finns överallt och det är inte så lätt att hålla sig undan. Om de tar oss så fångas vi som slavar. Men det är sällan de kommer hit – inte så långt in i djungeln.”

De banade väg genom ett stycke tät växtlighet och Thor sträckte sig för att borsta bort ett blad ur vägen, men pojken vände sig och knuffade undan Thors hand och skrek:

”RÖR INTE DEN DÄR!”

De stannade till och Thor tittade närmare på bladet som han nästan hade rört. Det var stort och gult och såg rätt oskyldigt ut.

Pojken sträckte sig fram med en käpp och rörde försiktigt vid bladets kant, och när han gjorde det slingrade sig bladet plötsligt runt käppen – otroligt snabbt! – och det hördes ett väsande ljud när käppens spets förångades.

Thor var chockad.

”Grämblad”, sa pojken. ”Gift. Om du rört vid den hade du inte haft någon hand längre.”

Thor såg sig omkring i grönskan med nyvunnen respekt. Han häpnade över vilken tur de haft som mött den här pojken.

De fortsatte vandringen och Thor och de andra höll händerna tätt intill kroppen. De försökte vara försiktigare nu med var de satte ned fötterna.

”Håll er nära varandra och följ exakt i mina fotspår”, sa pojken. ”Rör ingenting. Försök inte äta de där frukterna. Och lukta inte på de där blommorna heller – om ni inte vill tuppa av.”

”Vänta, vad är det där?”, frågade O’Connor och vände sig och såg på en stor frukt som dinglade från en gren och var lång, smal och blank och gul. O’Connor klev fram och sträckte sig mot den.

”NEJ!”, skrek pojken.

Men det var för sent. När O’Connor rörde den öppnade sig marken under deras fötter, och Thor kände hur han plötsligt rutschade nedför en brant av lera och vatten. De befann sig mitt i ett lerskred och kunde inte stanna.

De skrek och kanade i leran, många långa meter, rätt ned i djungelns svarta djup.

KAPITEL SJU

Erec satt till häst, drog tungt efter andan och förberedde sig att rida till anfall mot de tvåhundra soldater som ställt upp framför honom. Han hade kämpat tappert och lyckats besegra de första hundra – men nu var axlarna matta och händerna skakade. I sinnet var han redo att kämpa i evigheter, men han visste inte hur länge kroppen skulle orka. Ändå skulle han kämpa av alla krafter, som han gjort i hela sitt liv, och låt ödesgudinnorna fatta sina beslut.

Erec skrek, sporrade den häst han tagit från en av sina motståndare och red till anfall mot soldaterna.

De anföll också och mötte hans ensamma stridsrop med vilda skrik. Mycket blod hade redan spillts på det här fältet, och det var tydligt att ingen tänkte lämna det innan motståndaren var död.

På väg över fältet lossade Erec en kastkniv från bältet, siktade och kastade mot den ledande soldaten där framme. Det var ett perfekt kast. Kniven sjönk in i strupen, soldaten höll sig om halsen, tappade tömmarna och föll från hästen. Precis som Erec hoppats föll han framför hovarna på andra hästar och fick flera att snubbla och falla till marken med ett brak.

Erec höjde ett spjut i en hand och en sköld i den andra, sänkte sitt visir och red av alla krafter. Han skulle rida så hårt och snabbt som det var möjligt in i hären, blockera de slag han kunde och skära rätt igenom trupperna.

Erec skrek och red rätt mot soldaterna. Åratal av tornering kom till användning nu, och han använde det långa spjutet till att stöta den ene soldaten efter den andre från hästen. Han hukade sig lågt i sadeln och skyddade sig med skölden. Slagen regnade från alla håll mot hans sköld och rustning. Svärd, yxor, stridsklubbor – en storm av stål – slog ned, och Erec bad att hans rustning skulle hålla. Han höll hårt om spjutet och fällde så många soldater som han kunde och skar en väg genom trupperna.

Erec saktade inte ned, och inom en minut kom han ut på andra sidan, efter att ha skurit en rak väg av förödelse genom soldaternas mitt. Han hade dräpt ett dussintal soldater – men han hade också betalat för det. Han andades tungt, kroppen värkte och klangen av metall ringde i öronen. Det kändes som om han gått genom en köttkvarn. När han tittade ned såg han att han var täckt av blod. Lyckligtvis kände han inte av några större sår. Det tycktes vara mindre skråmor och skärsår.

Erec red runt i en vid cirkel och tillbaka igen, redo att åter möta hären. Soldaterna hade också vänt om, i sin tur redo till nytt anfall. Erec var stolt över de segrar han haft så långt, men det blev allt svårare att hämta andan, och han visste att nästa ritt bland de där soldaterna kunde bli hans sista. Ändå gjorde han sig redo att anfalla igen, ovillig att någonsin vika från en strid.

Så hördes andra, oväntade rop som kom från den andra sidan av hären. Erec blev först förvirrad när han såg en trupp av soldater som anföll från andra sidan. Men så kände han igen rustningarna, och han blev lättare om hjärtat. Det var hans vän från Silvergardet, Brandt, och med honom kom hertigen och ett dussin av hans män. Erec kände ett styng av oro när han såg Alistair ibland dem. Han hade bett henne att sätta sig i säkerhet i slottet, men hon hade inte lyssnat. För det älskade han henne mer än han någonsin skulle kunna säga.

Hertigens män anföll hären bakifrån med vildsinta stridsrop och skapade kaos. Hälften av hären vände om och mot dem och det hördes ett våldsamt brak av metall när de slog ihop. Brandt ledde vägen med sin tvåhandsyxa. Han svingade mot den främste av soldaterna och högg huvudet av honom och fortsatte sedan i samma rörelse igen och fäste den i bröstet på en annan.

Erec gladdes och kände styrkan återvända. Han drog nytta av kaoset och red mot återstoden av hären. När han galopperade fram böjde han sig åt sidan och slet till sig ett spjut som satt i marken, lutade sig bakåt och kastade det med styrkan av tio män. Spjutet sköt rätt genom halsen på en soldat och fortsatte genom och satte sig i bröstet på en annan.

Så höjde Erec svärdet högt över huvudet och högg mot förste soldat som kom inom räckhåll. Först klöv han skaftet på soldatens stridsklubba och sedan snurrade han runt och högg huvudet av honom.

Erec fortsatte kämpa och kastade sig in bland soldaterna med alla krafter han hade kvar, och stack och blockerade, parerade och anföll soldaterna som svärmade runt på alla sidor. Han växlade mellan att höja skölden till försvar och skydd mot slag efter slag och egna anfall. Inom några ögonblick var han omringad av slag från alla håll av dussintals soldater.

Han dräpte fler än han kunde räkna, men till och med med hertigens män som anföll i flanken var de för många. En av dem lyckades få in ett slag med en stridsklubba i ryggen på Erec, mitt mellan skulderbladen. Han skrek av smärtan när det taggiga metallklotet träffade hans ryggrad och han föll från hästen till marken och tappade andan av smällen.

Men han gav inte upp. Instinkterna tog över och han hade sinnesnärvaro nog att snabbt rulla runt och höja skölden till skydd mot det slag som var på väg mot hans huvud. Så riposterade han med sitt svärd och högg armen av mannen.

En annan soldat försökte trampa honom i huvudet, men Erec snodde runt och högg benen av hästen så att ryttaren kastades till marken – dit Erec rullade fram och stack honom i bröstet.

Fler och fler män drog samman runt Erec, och han lyckades komma upp på knä och blockera slag efter slag och kontra när han kunde mot svärmen av fiender. Han blev allt svagare i axlarna. En ovanligt stor riddare med ett rakt, långt skägg klev fram och höjde en yxa högt över huvudet. Erec höjde sin sköld för att blockera, men en annan soldat sparkade den ur hans hand, och innan han reagerat hade ännu en soldat kommit fram och tryckt ned honom i marken med foten. De var allt för många, och Erec var för utmattad. Han kunde inte annat än se på när den store riddaren påbörjade hugget med yxan.

Plötsligt hördes ett väldigt larm, och Erec tittade upp och såg Brand kliva fram med ett vildsint rop och höja svärdet och svinga det av alla krafter och med ett och samma hugg klyva skaftet på yxan och hugga huvudet av riddaren.

Hertigen och hans män kom efter och anföll soldaterna runt Erec och högg sig fram till honom. Erec själv snodde runt och greppade benet på soldaten som ställt sig på honom, slet honom till marken och rullade fram och bröt nacken av honom med sina bara händer.

Erec slet en dolk från den döde mannens bälte, snodde runt och stack en annan fiende, som just högg mot honom, i sidan av halsen. Han kom på fötter igen, lyfte svärdet från det blodiga fältet och kände hur han ännu en gång återfick krafterna.

Erec svingade svärdet åt alla håll, upplivad av att åter kämpa vid sidan av sin vän Brandt och förstärkningarna från fler av hertigens män. Snart hade de huggit sig fram och tillsammans dräpt minst ett dussintal av de män som stått runt dem.

Erec fann en ny häst och satt upp igen, och snart hade han förenats med de andra. Han tog in situationen. Han hade flera dussin av hertigens män vid sin sida, och tillsammans stod de nu inför vad som återstod av borgherrens män, omkring hundra män allt som allt. Han spanade genast efter Alistair, och såg att hon satt upp på Warfkin vid sidan av slagfältet. Hon var trygg där från striden och det fick Erec att känna sig lättad.

Erec andades tungt, och bredvid honom drog Brandt, som också han var täckt av blod, lika tungt efter andan.

”Jag visste att jag skulle slåss vid din sida igen”, sa Brandt. ”Jag trodde bara inte att det skulle bli så snart.”

Erec log.

”Det tycks som om jag är skyldig dig mitt liv igen”, sa han.

”Inte alls”, sa Brandt. ”Kommer du inte ihåg i Artanien, för tio år sedan? Nu är vi lika.”

De beredde sig på ett nytt anfall mot de hundra män som var kvar när plötsligt ännu ett rop höjdes från truppens bortre delar och Erec vände sig dit i förvirringen och försökte ta in vad som hände. Han kisade med ögonen och tyckte att han såg strid som pågick i de bakersta leden bland fienden. Han förstod inte vad som hände. Kämpade borgherrens män nu mot varandra?

”Är det fler av dina män?”, frågade Erec hertigen.

Men hertigen skakade på huvudet, själv lika undrande.

”Alla mina män är med mig. Jag vet inte vem som anfaller där borta.

Erec såg förbluffat hur fiendearmén upplöstes i kaos och män vända om och fly från slagfältet.

När kaoset kom närmare såg Erec vad det var. Hans blod frös i ådrorna vid synen.

Borgherrens män hade angripits bakifrån av en mängd varelser. De var mer än dubbelt så höga som män och dubbelt så breda, med gult glänsande skinn, två huvuden och armar som var mer än två meter långa. Erec kände genast igen dem. Covenier. Odjur från sagorna som sades ha sådan styrka att de kunde slita en man i stycken med bara en enda hand. De bar inga vapen – de behövde inga.

Mot sin vilja kände Erec rädslan i hjärtat.

”Det är inte möjligt”, sa Brandt. ”Covenier finns bara på andra sidan Klyftan. Vad gör de här?”

”Den enda möjligheten är att de funnit en väg över Klyftan”, sa hertigen.

”Eller att skölden är nere”, sa Erec med allvar i rösten.

I ögonblicket han yttrade orden insåg Erec att det var sant, och hans hjärta fylldes till brädden av verklig rädsla. Skölden är nere. Ringen ligger öppen för ett anfall. Det var mer än han kunde ta in. Han oroade sig inte för sin egen del, men för Ringens öde. Om skölden var nere här så kunde den vara det över hela Ringen. De kunde härjas. Eller ännu värre, Imperiet kunde invadera.

Hären framför Erec bröt samman och männen flydde för sina liv när Covenierna närmade sig, anföll i ryggen, lyfte dem med bara en arm och bet huvudena av dem.

”Reträtt till Savaria!”, befallde hertigen. ”Vi måste genast stänga portarna!”

Som en man vände de om och galopperade bort från slagfältet, och Erec stannade bara så länge som det tog honom att rida upp bredvid Alistair, kasta sig upp framför henne på Warfkin och rida bort. Hennes mjuka händer höll honom hårt bakifrån, och när han kände hennes hud och visste att de var tillsammans och att hon var trygg så fick det allt i världen att kännas rätt.

”Jag är skyldig dig mitt liv”, sa Erec till henne när de red bort med de andra.

”Och jag är skyldig dig mitt”, svarade hon.

KAPITEL ÅTTA

Kendrick stod framför den återuppbyggda stadsmuren och beundrade hantverket. Han och en liten grupp ur Silvergardet hade arbetat med att förstärka den här muren i dagar och slagit läger där i denna stora stad i Ringens östra utmarker som fått stora skador under McClouds räd. Legionen hade skickats att förstärka de mindre byarna söderut och Kendrick hade tyckt att det passade att Silvergardet befäste de större städerna i öst, eftersom det var ett farligare område, närmare McClouds. Det var rätt sak att göra, att leda genom att föregå med gott exempel.

Arbetet med återuppbyggnaden hade gått bra och de var nästan färdiga. Han hade inte varit hemma på flera veckor och inte hört några nyheter från världen utanför, och han saknade verkligen Kungsgård, sin syster, sin gode vän Atme, vapenbröderna i Silvergardet – han saknade till och med sin väpnare, Thor. Han ville tillbaks till Kungsgård så snart som möjligt för att försäkra sig om att hans syster var i säkerhet och hjälpa henne att avsätta Gareth. Kendrick hade kastats i fängelse av Gareth och mer än många andra drabbats av hans onåd, och nu brann han av lust att ställa saker till rätta och sätta sin syster på tronen – för sin fars skull, för Kungsgård, och för Ringen.

Den andra solen stod redan lågt på himlen, snart var ännu en dag av hårt slit över, och Kendrick höll uppsikt över ett hundratal stadsbor som fraktade väldiga stenblock och lade bruk på de gamla murarna. Kendrick och hans män gav råd om var det var bäst att förstärka och varifrån man skulle försvara, var man borde bygga bröstvärn och hur man konstruerade stentorn för att ha utkiksposter. Innan han kom så hade öppningarna i stadens befästningsverk varit alltför vida och det hade inte funnits några skottgluggar för att skjuta pilar, och murarna hade varit för tunna. Men nu var murarna metertjocka och det fanns bara en ingång till staden och den var byggd så att den lätt kunde vaktas från insidan och bemannas av bara några man. Och man hade också byggt nya bröstvärn varifrån stadsborna kunde försvara sig med några kittlar kokande tjära och mängder av pilbågar.

Kendrick var nöjd med resultatet. På platsen som den nu var kunde några hundra vältränade män hålla tusentals stångna. Folket här hade varit i desperat behov av de professionella soldaternas arbete och kunnande och nu var deras stad betydligt säkrare.

Han stod där och kände tillfredsställelsen efter en hård dags arbete och av att hjälpa sina landsmän – men något längst bak i huvudet bekymrade honom. Han var inte helt säker på vad det var. Tidigt på morgonen kunde han ha svurit på att det var Estopheles han såg cirkla där högt uppe i luften och skria på ett sätt som oroade honom. Det kändes som en varning. Och vad värre var så hade han legat vaken i timmar efter en mardröm där staden brann och allt han gjort här raserades till marken. Han hade haft samma dröm inte bara en, utan hela tre gånger under natten, och den tredje gången hade den varit så verklig han vaknat för gott.

Han visste inte vad alltsammans betydde. Han hade inte haft mardrömmar sedan han var barn, sedan natten innan han farfar hade dött. Han hoppades att det inte var en föraning om något ont.

”Herre!”, hördes en jäktad röst.

Kendrick vände sig om och fick se en budbärare springa mot sig. Det var pojken som han utnämnt till vaktpost i det nybyggda vakttornet.

”Kom fort! Jag ser något vid horisonten. Jag förstår inte vad det är.”

Kendrick vände om och sprang bort med budbäraren, och flera av hans mannar följde efter. De genade över de vindlande gatorna i staden som Kendrick nu lärt känna utantill, och vidare längs en smal stig som ledde upp till en höjd i stadens utkant där de byggt det nya stentornet. Det var stadens högsta punkt, och en plats där Kendrick beordrat att man skulle hålla ständig vakt. Det här var första gången vaktposten hade sett något och Kendrick gissade att det bara var falskt alarm av en lättskrämd gosse.

Kendrick kom upp till toppen och stod med de andra på den smala runda plattformen och följde med blicken dit spejaren pekade med fingret mot horisonten. Det var en klar, blå och gul dag, utan moln så långt ögat nådde och med utmärkt sikt. Kendrick såg flera kilometer när han blickade österut mot Högländerna och gränsen mot McClouds. Högländerna låg långt borta, men en dag som den här kunde Kendrick vagt se bergskedjan resa sig mot horisonten, höljd av dimma.

Till sin förvåning såg även Kendrick något när han tittade närmare.

”Där, herre”, sa spejaren och pekade något till höger.

Först såg Kendrick inte exakt vad spejaren menade. Men när han granskade horisonten började han också att se det. Ett litet, vagt moln längst bort i horisonten tycktes aningen tätare än de andra, och något närmare marken. Det tycktes växa sig tätare och mörkare inför blicken på honom.

”Det ser ut som rök”, sa spejaren. ”Jag begriper det inte.”

Kendrick nickade. Han hade rätt: det gick inte att begripa. Varför skulle det brinna på McClouds sida av Ringen? Inga av deras egna hade vad han visste gett sig över på räd in i McClouds territorium.

”Kanske är det bara en vanlig eld som brutit ut i en av deras städer”, föreslog en av Kendricks män som stod där vid sidan.

Kendrick nickade och funderade. Visst var det möjligt, men han kände att det inte var fallet. Han kände att något var fel, att det var något större på gång. Något han inte förstod.

Kendrick blev stående, han undrade och överlade med sig själv om vad han borde göra härnäst. Han hade börjat förbereda sig mentalt för att lämna dessa gränstrakter och återvända till Kungsgård. Han ville inte leda en expedition för att undersöka det här, en hel dags ritt åt andra hållet, mot Högländerna, om det inte var absolut nödvändigt.

Plötsligt hördes uppståndelse och Kendrick vände sig och fick se en ensam ryttare närma sig staden från den långa väg som ledde mot Kungsgård. Han gladdes i det ögonblick han kände igen ryttaren: både rustningen och hästen var bekanta. Det var en man han känt och kämpat med ända sedan han själv lärt sig gå, hans kamrat från Silvergardet, Atme.

Det värmde hjärtat att se honom igen, men när Kendrick såg hur han galopperade mot stadsportarna förstod han av brådskan och hållningen att något var fel. Det här var inget vanligt besök. Atme hade ett viktigt ärende och Kendrick anade att det var dåliga nyheter.

Han tog sig samman och väntade när Atme red genom stadsportarna, fick syn på honom, red fram till tornet och satt av och sedan sprintade upp till Kendrick, tre trappsteg i taget.

”Senast jag såg dig löpa så där så var det från skulder”, sa Kendrick och log när hans gamle vän kom upp och flämtade efter luft, och de omfamnade varandra.  En tjänare sprang fram och räckte Atme en hink vatten. Han drack länge och öste sedan resten över skallen.

”Imperiet, Klyftan”, flämtade Atme fram. ”Skölden är nere.”

Kendricks hjärta stannade till vid de orden. Om de kommit från någon annan, vid något annat tillfälle, så skulle han förmodat att det var ett skämt. Men inte när de kom från Atme, och inte nu.

Kendrick kunde knappt fatta innebörden. Skölden var nere. Det var inte möjligt. Inte så länge Ödessvärdet fanns i Kungsgård.

”Men Ödessvärdet?”, frågade Kendrick.

Atme skakade allvarsamt på huvudet.

”Det finns inte längre”, sa han. ”Det är borta. Stulet.”

Luften frös till is i Kendricks lungor.

”Stulet”, flämtade han. ”Men hur?”

”En stor grupp män stal det under natten. De tog sig över Klyftan, steg ombord på ett skepp och har fört det till Imperiet.”

Det kändes som en dröm. Ödessvärdet, själva livsgnistan för MacGils rike under århundraden. Och nu var det stulet. I händerna på Imperiet. Ringen låg oskyddad. På något vis kände han att det var Gareth som låg bakom alltsammans.

Kendrick vände sig bort och såg på den nya stadsmur han just byggt och insåg att det hade varit förgäves. Utan skölden så kunde hela Imperiet invadera – ingenting, och absolut inte den här stadsmuren, kunde sätta stopp för det.

Kendrick tänkte genast på sin familj, på Gwendolyn, Reece och Godfrey. Han tänkte på Kungsgård som nu låg öppet för ett anfall.

”Kungsgård måste genast befästas”, sa han.

Återigen skakade Atme olycksbådande på huvudet.

”Det har skett en splittring. Din syster har lämnat Kungsgård och tagit halva befolkningen med sig, den del vi bryr oss om. Nu marscherar de mot Silesia. MacGils rike är nu delat i två. Kungsgård är helt i Gareths händer. Det var Gwendolyn som skickade mig för att hämta dig.”

”Då ska vi i sådana fall till min syster”, sa Kendrick. ”Till Silesia.”

Kendrick blickade ut över stadsborna nedanför.

”Utan skölden är människorna här försvarslösa”, sa han. ”Befästningarna är gjorda för att hålla tillbaka McClouds trupper, inte Andronicus miljonhövdade armé. Folket här kommer aldrig att överleva om Imperiet invaderar.”

”Kendrick vände sig mot Atme.”

”Ta dig till min syster. Rid före. Säg åt henne att jag kommer. Jag kan inte återvända utan dessa människor.”

Oro syntes i Atmes ansikte.

”Det är hedervärt av dig”, sa han, ”men de kommer att röra sig långsamt. Om du väntar för att slå dem följe är det möjligt att du inte hinner till Silesia i tid.”

”Det är en risk jag måste ta”, sa Kendrick.

Atme såg på sin gamle vän och nickade långsamt.

”Jag hade heller inte förväntat mig annat”, sa han. ”Och det är en risk som jag tänker dela med dig. Jag rider vid din sida. Alltid!”

”Herre!”, hördes en panikslagen röst från spejaren, som nu slog Kendrick lätt på axeln.

Kendrick vände om och följde återigen spejarens finger mot horisonten. Den här gången kom något mer konkret i sikte.

Först blinkade Kendrick till. Han hade inte sett något liknande i hela sitt liv. Han var en härdad krigare – och ändå fick det honom att tappa andan.

Hela horisonten mörknade inför hans ögon. Det såg ut som om jorden långsamt täcktes av en armé av svarta myror. Som om alla som fanns nu rann ut där borta över världen. Hundratusentals soldater, alla i Imperiets svarta kläder, bredde ut sig över horisonten och rörde sig i en stor svärm på väg mot dem.

Andronicus.

Hans miljonhövdade här hade kommit.