Текст книги "Ärans Löfte "

KAPITEL NIO

Gwendolyn häpnade när hon såg upp mot Silesias portvalv av scharlakansröd sten som reste sig mot himlen, med massiva järngallerspetsar och en vällagd kullerstensgata som flankerades av vakter i räta rader, alla i givakt och alla i Silesiernas scharlakansröda rustning. Det var som att träda in i en annan värld.

Bakgrunden gjorde synen än mer overklig, med Klyftan och den väldiga öppna himlen, och de virvlande dimmorna som drog in. Staden satt på Klyftans kant, som om den balanserade där, med ena hälften byggd ovan jord och den andra under, huggen rätt in i Klyftans granitklippor. Det var som två städer i en. Den hade överlevt århundraden och blivit känd som Ringens ointagliga stad – men inget av allt Gwen hört kunde göra den rättvisa. Att se den nu som vuxen fick till och med barndomens minnen av den att verka små och obetydliga i jämförelse.

Silesias stenmurar reste sig trettio meter och var breda som tio män, och var fjärde meter syntes skottgluggar i rader där Silesiska bågskyttar stod redo. Högst upp, bland de svindlande höga bröstvärnen fanns ytterligare ett hundratal soldater, beväpnade med spjut, stenblock och, stora kittlar med kokande tjära åtta meter emellan. På murarna fanns till och med små katapulter avsedda att skjuta brinnande klot mot angriparna. Inget hade lämnats åt slumpen i den här staden.

Gwen fylldes av tacksamhet över att Srog förblivit lojal mot hennes far i alla dessa år. Om han inte varit det undrade hon om ens hennes fars män, om ens Silvergardet hade kunnat erövra den här staden. Silvergardet hade de bästa krigarna i världen – men ändå var det tveksamt om de kunnat göra något åt de här murarna.

Gwen fick nytt hopp när hon gick genom portarna. Hon fylldes av optimism. Kanske, kanske ändå, så skulle de här – bakom de tjocka murarna och på kanten av Klyftan – kunna hålla stånd mot ett anfall, till och med från Andronicus här. De kunde kanske inte vinna, men det var möjligt att de kunde hålla stånd länge nog. Länge nog för vad, det visste hon inte. Men i djupet av hjärtat hoppades hon trots allt att Thor skulle återvända med svärdet och rädda dem alla.

”Min fru”, sa Srog vördnadsfullt där han gick vid hennes sida genom portarna och ut på den stora borggården, ”min stad välkomnar er.”

Från alla delar av den väldiga borggården rusade folk klädda i rött fram och överöste Gwendolyn och hennes män med röda rosenblad. Alla bar de vänliga leenden och kom fram till Gwen och tog henne på axeln och lutade sig fram och kysste hennes kind, en efter en. Hon hade aldrig sett något som liknade den här platsen. Det kändes som om hon välkomnades av alla.

”Man kunde nästan tro att de inte visste om att kriget är på väg mot dessa portar”, sa Gwen, häpen inför folkets lediga och orädda sätt.

”De vet”, sa Srog. ”Men Silesier är kända för att inte ge efter för sin rädsla. Mitt folk känner den kanske – men de slösar ingen tid på den. Det är så vi lever. Vi menar att den som är rädd dör många gånger, medan den som inte är det bara dör en. Vi är ett lyckligt folk, nöjda med vad livet gett oss. Vi begär inget som hör till andra. Och vi är nöjda med dem vi är.”

Mer folk strömmade till och alla log mot Gwen och hennes följe och dunkade dem i ryggen och välkomnade trupperna och annat folk som om det gällt förlorade bröder. Gwen var chockad. Hon hade förväntat sig att folket skulle vara skeptiskt mot deras närvaro. De förberedde sig trots allt på en belägring, och här kom mängder av nytt folk innanför portarna som skulle skyddas av deras försvar och födas av deras ransoner. Men Silesierna tycktes tvärtom glada över att se dem. Deras gästfrihet var utan like.

”Det handlar inte bara om att ditt folk inte är rädda”, sa Gwen. ”De verkar lyckliga. Till och med när de stirrar den annalkande faran i ansiktet.”

”Ja, vi är ett lyckligt folk”, sa Srog. ”Det sägs att vi får det från luften i Klyftan och färgen på vår klädedräkt”, log han. Men sedan blev han allvarlig. ”Men det är mer än det. De är också glada över att se dig.”

”Men varför det?”, frågade Gwen överraskat.

”Kungsgård är vår systerstad, och ryktet om hur det står till sprids”, förklarade han. ”Ingen här var nöjd med din brors styre. De ser dig som den legitima arvingen till MacGils tron, och de är glada över att ha en verklig regent – inte någon uppkomling som avsatt sin far. Vi är ett rättvist och rättfärdigt folk, och vi förväntar oss samma sak från våra ledare. De vill ha den regent de förtjänar, och det är vad de ser i dig. De bryr sig inte ens om vi alla krossas av Imperiet. Det enda de vill, när de lever, är att få leva i rätt.”

Hjärtat svällde i bröstet på Gwen när hon hörde de orden. Alla såg visst vad de ville se i henne. För vissa var hon en frälsare, för andra en profet. För några var hon bara en flicka som tagit sig vatten över huvudet, och för åter andra var hon inget annat än en förlängning av sin far. Hon började inse hur mycket det betydde för andra att hon var regent. Det var överväldigande. Hon kunde ju inte vara allt för alla. Hon fylldes av stolthet, men också av ödmjukhet. Det slog henne hur mycket hon var en representant för sin fars namn, för hans ära och minne, och det var en börda att leva upp till det minnet och vara en lika god härskare som han hade varit. Hennes far hade varit som en gud för henne. Hon visste inte hur man styrde, men hon var fast besluten att lära sig, att försöka så gott hon kunde och vara lika hängiven mot dem som de hade varit mot henne.

De fortsatte längre in i staden och en trupp krigare med röda rustningar som prytts med olika medaljer steg fram. Gwen förstod genast att det här var Srogs elit.

De stannade för att hälsa henne, och krigaren i mitten – en lång, smal man med rött skägg och lysande gröna ögon – steg fram med huvudet sänkt och sträckte fram händerna, som höll en vacker, scharlakansröd silkeskappa som vikts prydligt.

”Min fru”, sa han lågt. ”Jag frambär denna kappa å den silesiska härens vägnar. Det är vår förra härskarinnas mantel, och ingen har burit den på många år. Den är ett tecken på vår yttersta vördnad. Det vore en ära för oss om ni bar den.”

Gwen sträckte sig mållös fram och tog försiktigt emot manteln. Hon hade aldrig hållit ett så mjukt plagg, tyget närmast smälte i händerna när hon vek upp det. Hon häpnade över den invecklade designen och det glänsande guldspännet. Hon svepte den runt axlarna och knäppte spännet runt halsen. Det kändes så naturligt. Den fick henne att känna sig så kunglig.

Ett ljud hördes runtom från gatorna, som ett mjukt kuttrande, och när Gwen tittade upp över de väldiga murarna or spirorna som reste sig högt i skyn såg hon människor klädda i rött i alla fönster sticka ut sina huvuden och göra lätet. När de gjorde det höjde de också tre fingrar till den högra tinningen, och sänkte dem sedan långsamt igen.

”Vad är det de gör?”, frågade Godfrey, som stod vid hennes sida.

”Det är Silesiernas honnör”, förklarade Srog. ”Det är en kärleksförklaring. Och betygar respekt.”

Gwen visste knappt vad hon skulle säga. Hon hade aldrig känt sig så älskad. Och hon hade heller aldrig känt ett sådant ansvar.

Det hördes ett brak av metall, och Gwen vände sig om och såg ett dussintal soldater stå på båda sidor om stadsportarna och stänga till järngallret när de sista som anlänt från Kungsgård vandrat in. Ljudet fick Gwen att rysa. Det var något slutgiltigt med det. Nu var de i Silesia. Det här var deras nya hem. Det kändes bra att vara här, men också ödesmättat. I klangen från de där portarna hörde hon hur de stålsatte sig inför kriget.

*

Gwendolyn satt i den vackra slottskammaren, högt uppe bland Silesias tinnar, och njöt av tystnaden. Hon kunde knappt komma ihåg när hon senast varit för sig själv. Srogs män fanns på post utanför den stängda dörren i väntan på hennes befallning. Men hon tänkte inte kalla på dem på ännu några minuter. Hon ville ha en stund för sig själv.

Det var en vacker kammare, ett rum som hört till hans fru, och Gwen reste sig och gick långsamt runt och såg sig omkring. Golvet och väggarna var huggna ur underbar röd sten och släta och nötta av ålder och taket reste sig i dramatiska valv. Kammaren låg högst upp i slottet, vänd västerut, med höga spetsbågiga fönster med vidsträckt utsikt över Klyftan.

Gwen blickade ut och beundrad den vördnadsbjudande utsikten. Hon hade aldrig haft en sådan utsikt över Klyftan förr som härifrån, bokstavligt talat från kanten. Härifrån såg Klyftan ut att vara hela världen, en väldig grop huggen ur jorden och fylld av virvlande dimmor i alla färger. Det var en oförglömlig syn, vacker och skrämmande på en och samma gång.

Gwen blickade ännu längre bort, mot den fjärran horisonten, mot Vildlanden, och ännu längre bort fick hon en vag skymt av Tartuviska havets gula vatten. Det fick henne att tänka på Thor och det öppnade i sin tur ett sår i hjärtat. Hon slöt ögonen och bad av alla krafter för hans trygghet. Nu mer än någonsin önskade hon att han varit här vid hennes sida. Hon ville att han skulle leva. Hon ville att han skulle vara där och uppfostra barnet de väntade tillsammans.

Gwen lade en hand på sin mage och kunde känna babyn. Hon visste att det var omöjligt efter så kort tid, men ändå kände hon sig helare, mer som sig själv nu. Hon kände två människors styrka inom sig.

Dagen hade varit överväldigande och Gwen kämpade med motstridiga känslor när hon såg ut över landskapet. Hon försökte förbereda sig mentalt för att bli en ledare, förbereda sig på vad som säkerligen skulle bli den värsta belägring i Ringens historia. Hon hade svårt att värja sig för tanken att den här staden skulle bli den plats där hon fick sin sista vila.

Hon försökte skaka av sig de dystra tankarna. Hon gick fram till en liten stenfunt, skopade upp det kalla vattnet och skvätte sig flera gånger i ansiktet. Kalla vintervindar svepte in i rummet och smekte hennes våta ansikte med kalla nålstick. Det kändes bra. Hon behövde bli stungen. Hon behövde vakna till och inse var hon befann sig någonstans och vad som höll på att hända. Hon var tvungen att sluta tänka på sig själv och ha klart för sig att det nu var dags att leda, att folk såg upp till henne.

Tanken överväldigade henne. Hon tänkte på sin far och på vad han skulle ha gjort, på hur han skulle tänka. Han hade lärt henne att alltid utstråla självsäkerhet, vare sig hon kände den eller inte. Fatta djärva beslut. Inte visa svaghet, inget velande, ingen tvekan. Att ge folk något att tro på. Gwen längtade efter sin far, särskilt vid tillfällen som det här. Hon skulle ge vad som helst för att ha honom här för att ge råd i några minuter. Om så bara några meningar. En del av henne kände att han var där med henne. Hon hörde ett skri och tittade ut genom fönstret och såg en fågel försvinna i dimman, och hon undrade.

Gwen korsade rummet till den spiraltrappa av sten som vindlade sin väg upp till bröstvärnet. På några ögonblick hade hon nått till slottets tak.

I ensamheten häruppe kände hon tydligt de kalla vindarna och härifrån var Klyftan ännu mer hisnande. Hon såg åt alla håll efter Estopheles, men såg henne inte.

Gwen gick fram till kanten av bröstvärnet och blickade ut över Silesia. Hon tittade ned mot Klyftans brant och såg den nedre delen av staden, som hon ännu inte besökt. Den var byggd lågt, flera hundra meter ned längs Klyftväggen. Det var makalöst. Hon undrade hur många Silesier som bodde där nere, hur många som trodde att hon kunde rädda dem. Hon hoppades att det var möjligt.

”Gömmer du dig igen?”, hördes en röst.

Gwen fick en instinktiv känsla av äckel när hon hörde den där rösten. Hon vände sig långsamt, fast hon egentligen inte behövde vända sig alls för att veta vem det var. Den rösten kände hon igen, och den gav henne en klump i magen. Misstanken bekräftades när hon såg det där förhatliga ansiktet: Alton.

Gwen kunde knappt tro det. Här var han, den där föraktlige ädlingen, ett skrattretande försök till en man, den som hon hatade mer än allt annat. Där var ynglingen som försökt skilja på henne och Thor, han som fyllt hennes huvud med lögner, som plågat henne halva livet. På något sätt hade den lilla vesslan följt hennes karavan hit, och på något sätt hade han lyckats tala sig förbi alla vakter. Hon var inte förvånad. Han var envis, han gav aldrig upp, och han var en förträfflig lögnare. Och han var utmärkt på att övertyga andra om att han var kunglig.

Naturligtvis var han inte det. Som bäst var han en tredje klassens kunglig, med föräldrar som var avlägsna kusiner till kungafamiljen. Men det hade inte hindrat honom från att se sig själv som något annat. Hon hade aldrig mött någon med högre uppfattning om sin egen betydelse.

Hon rodnade av ilska. Hur vågade han dyka upp här, av alla platser och tidpunkter. Han hade bara klivit upp här och förmodat att han kunde få en audiens med henne närhelst han ville, att han kunde tala till henne i sådana ordalag – som om han vägrade erkänna hennes nya ställning. Hans blotta närvaro, både fräck och utan förvarning, var en styggelse i hennes ögon.

”Vad gör du här?”, frågade hon kallt.

”Jag följde med hälften av Kungsgård”, sa han. ”För att vara med dig.”

”Det betvivlar jag starkt”, sa hon och såg igenom hans lögner. ”Du kom för att rädda ditt liv.”

Alton ryckte på axlarna.

”Kanske hade jag flera skäl. Det stämmer ju att Gareth är från vettet och att Kungsgård är sårbart. Man skulle kunna säga att jag sporrades av en viss självbevarelsedrift.”

Han log och tog ett steg fram mot henne.

”Men jag kom också för din skull”, sa han. ”För att ge dig en ny chans.”

Gwen fnyste, rasande över hans arrogans.

”För att ge mig en andra chans?”, upprepade hon. ”Hör du inte hur galen du låter? Du inser att Gareth är tokig – men inte att det också gäller dig själv?”

Alton ryckte oförskräckt på axlarna.

”Det förflutna är förflutet”, sa han. ”Jag förlåter dig dina misstag. Vi vet båda att vad som nu hänt mellan oss inte längre spelar någon roll. Omständigheterna har ändrats. Här är du nu – en drottning utan en kung, en härskare utan ett hov. Varje drottning behöver en kung. Härskare får styrka i par. Tror du verkligen att du kan styra denna väldiga stad och alla dessa arméer på egen hand?

Gwen skakade på huvudet. Hon kunde knappt tro att han var så patetisk.

”Jag förmodar att du ser dig själv som den som ska komma till min räddning, och dela styret med mig?”, frågade hon hånfullt.

”Vem annars?”, svarade han stolt, med ett allt bredare leende. ”Vi har känt varandra sedan barnsben. Vi är kungliga båda två. Folket älskar oss båda.”

Gwen skrattade igen.

”Gör de det?”, frågade hon. ”Jag hade ingen aning om att folket älskar dig. Faktum är att jag inte hade en aning om att de ens vet vem du är.”

Nu var det Altons tur att rodna förläget.

Innan han öppnat munnen igen höll Gwen upp en hand. Hon hade fått nog. Hon kunde inte slösa mer tid på det här. Hon hade viktigare saker att handskas med.

”Inte ett ord mer om det här”, sa hon. ”Jag är inte intresserad av dig, och det har jag aldrig varit. Och jag kommer med all säkerhet aldrig att styra något med dig – inte för att jag tror att du skulle var kapabel att styra något. Du kan knappt ens styra dig själv. Dessutom är jag bunden till Thor, och han till mig. Så du kan gå nu.”

Alton skrattade, ett kort, hånfullt skratt.

”Är det allt?” frågade han. ”Är det vad som står emellan dig och mig? Thor? Du kan inte mena allvar. Han har övergett dig för sitt idiotiska lilla uppdrag. Vid det här laget är han djupt inne i Imperiet, och vi vet båda två att det inte finns någon som helst möjlighet att han kommer tillbaka.”

Han tog ett steg närmare, bedjande.

”Säg som det är Gwen. Du vet sanningen. Du vet att han är borta. Han kommer aldrig tillbaka. Han har lämnat dig ensam. Så, som du ser, så finns det inget kvar som håller oss ifrån varandra. Det är dags att vi gifter oss nu. Om inte med mig, så med vem? Du blir kvar ensam här i världen. Var inte rädd. Du kan erkänna dina verkliga känslor för mig.”

Gwen kokade inombords.

”Jag säger det bara en gång”, sa hon långsamt. ”Lyssna noga den här gången, för det är sista gången du hör det. Jag har inga känslor för dig. Jag vill inte se dig igen. Jag vill inte höra din röst. Om du kommer i närheten av mig igen utan att det meddelats så får jag dig arresterad. Lämna mig nu.”

Och med det vände Gwen ryggen åt honom och tog två steg fram, med blicken ut över bröstvärnet mot Klyftan. Hjärtat bultade hårt och hon bad att han skulle begripa den här gången och lämna henne, och att hon aldrig skulle behöva se honom igen. Hon skakade av ilska över hans förmätenhet och hon ville inte göra något överilat.

Gwen hörde inte hans fotsteg avlägsna sig. Hon skulle just till att vända sig om och se efter när hon kände en stark hand över munnen och en annan som grep henne runt bröstet. Alton höll henne fast trots att hon kämpade, och han var förvånande stark för en tunn och tanig yngling. Han tog flera steg fram med henne och lutade henne fram över bröstvärnets kant.

Gwen blev kall om hjärtat när hon stirrade rätt ned i avgrunden och insåg hur nära hon var att knuffas över kanten.

”Ser du den där avgrunden?”, skrek Alton. ”Inser du vad jag kan göra? Bekänn dina känslor för mig. Erkänn! Om inte ska jag—”

Gwen kom plötsligt ihåg allt som hon lärt av sin fars krigare. Hon mindes att stövlarna hade klackar av trä och lyfte ena foten högt och stampade ned mot Altons tår.

Han skrek som en flickunge och tappade greppet. Hon fick loss en arm, drog fram den, och armbågade honom i solarplexus.

Han flämtade efter andan och föll väsande på knä.

Så såg han upp mot henne igen, med död i blicken, och han reste sig och förberedde sig att anfalla igen.

Gwen sträckte sig efter dolken i bältet, redo att dra.

Men plötsligt skrek Alton till och föll på knä.

Gwen såg Steffen stå där, och hon insåg att han just gett Alton ett slag i ländryggen. Steffen grep Alton i håret, drog huvudet bakåt mot himlen och slet en dolk från bältet och tryckte den hårt mot Altons hals.

”Det räcker med ett ord, min fru”, sa Steffen, ”så raderar jag det här skräpet ur huset MacGils historia.”

”Snälla, snälla!”, bönade Alton. ”Snälla gör det inte! Jag menade det inte. Jag ville bara vara med dig!”

Alton såg patetisk ut där han satt på knä och gnällde och bad om nåd.

”Jag borde låta honom skära halsen av dig på en gång”, sa Gwendolyn rasande, och fortfarande yr efter att ha knuffats över kanten. Det var skrämmande hur nära hon varit.

”Jag ber!”, bönade Alton. ”Du får inte döda mig! Jag är trots allt kunglig! Du får inte röra mig!”

Det hördes ett plötsligt oväsen, och flera män kom upp på taket. Srog var i täten, följd av Kolk, Brom och flera medlemmar ur Silvergardet. De sprang fram till henne, och flera soldater grep bryskt tag om Alton och ryckte honom på fötter där de höll fast honom.

”Min fru”, sa Srog och flämtade efter andan och såg förlägen ut. ”Jag ber att ni tar emot mina ödmjukaste ursäkter. På något sätt lyckades den här pojken ta sig förbi vakterna. Han sa till dem att han var kunglig, att ni var släkt.”

Gwen skakade fortfarande efter det inträffade, men vågade inte visa det.

”Jag är tacksam för omtanken”, sa hon och försökte använda sin mest drottninglika röst, och på alla sätt leva upp till den roll som förväntades av henne. ”Men det är ingen fara med mig. Han är inget annat än en dåraktig pojke, och Steffen var här och hjälpte mig.”

Srog nickade tacksamt mot Steffen.

”Silesisk lag kräver att den som bär han på en kung eller drottning ska avrättas.”, sa Srog.

”NEJ!”, skrek Alton och grät som ett barn. ”Snälla! Ni kan inte!”

Gwen såg ned på honom och skakade på huvudet. Hur patetisk han än var så stod hon inte ut med tanken på att döda honom – även om han förtjänade det.

”Min herre, svarade Gwen Srog. ”Jag är ny här, och därför vill jag be om en tjänst. Denna enda gång ber jag att ni ser vid sidan av lagen. Jag vill inte att han dödas. Istället föredrar jag ett annat, mildare straff.”

”Som ni önskar, min fru”, sa han. ”Vad hade ni tänkt er?”

Gwen tänkte efter och försökte komma på något som skulle få bort Alton från hennes liv för gott.

”Nå, med tanke på att pojken här envisas med att han är kunglig så kan han väl få del av det kungliga privilegiet att kämpa tillsammans med soldaterna. Ge Alton vapen och rustning och skicka honom med övriga soldater till fronten.”

”Nej, min fru!”, vrålade Alton. ”Jag är ingen kämpe!”

”Då ska du lära dig att bli det”, sa Gwen. ”Kanske kan du få utlopp för dina stridskonster på fienden istället för på en försvarslös kvinna. För bort honom”, beordrade hon.

Vakterna sprang fram för att utföra ordern och släpade iväg med Alton, som skrek i protest hela vägen.

”Ett klokt beslut, min fru”, sa Srog full av beundran.

”Min fru. Över till viktigare angelägenheter”, sa Brom och klev fram. ”Vi får rapporter om mobiliseringen av Andronicus armé. Det är svårt att skilja fakta från rykte. Men om rapporterna stämmer så har vi inte så mycket tid att förbereda oss som vi trott. Vi måste göra våra sista förberedelser och omedelbart stänga av staden.”

”Staden är byggd med en yttre försvarslinje”, sa Srog, ”just för tillfällen som det här. Vi kan försegla våra portar också – men när väl det är gjort så kan de inte öppnas igen. Då kommer ingen in och ingen ut.”

Gwen tänkte efter. Hon visste att de var tvungna att förbereda sig, men hon var inte beredd att försegla staden riktigt ännu.

”Min bror Kendrick är ännu därute”, sa hon. ”Och det gäller även Thorgrin och de andra modiga legionärerna. Jag vill inte att vi förseglar innan de haft en chans att komma hit.”

”Ja min fru”, sa Srog.

Gwendolyn hoppades, trots allt, att Thor skulle återvända innan de förseglade stadsportarna. Men hon visste, fastän det smärtade av sorg, att det förmodligen var omöjligt. Hon avskydde idén att stänga honom ute.

”Min fru, det är en sak till”, fortsatte Srog och harklade sig, uppenbarligen tveksam. ”Staden är byggd med flykttunnlar, djupt under marken. Om vi hamnar i riktigt svåra omständigheter så finns det ett sätt för några av oss att ta sig ut. Så att ni kan ta er ut. Om vi är helt omringade och våra murar ger vika, då kommer Andronicus dräpa oss alla. Vi kan föra er i säkerhet. Bortom murarna. Långt härifrån.

Gwendolyn blev rörd över erbjudandet. Men hon skakade långsamt på huvudet.

”Jag är djupt tacksam för erbjudandet”, sa hon. ”Men jag skulle aldrig överge er. Eller den här staden. Den är mitt hem nu. Om Silesia faller, då faller vi alla tillsammans. Det blir ingen flykt. Inte för mig.”

Männen såg på henne, och hon märkte en nyvunnen respekt i deras blickar. För första gången började hon känna sig som en härskare. En verklig härskare. Det var vad det innebar att styra, tänkte hon. Att leda med sitt eget exempel.

Gwendolyn vände sig om och såg ut över Klyftan, på dimmorna om virvlade upp och belystes av den nedåtgående solen, och återigen tänkte hon på Thor.

Snälla Thor, bad hon. Kom hem till mig.