Текст книги "En Kamp Om Ära "

Kapitel sju

Gwen satt på knä vid Godfreys sida i den klaustrofobiskt trånga stugan intill Illepra, och hon stod inte ut längre. Hon hade lyssnat på sin brors jämrande i timmar, sett Illepras min bli allt bistrare, och det verkade uppenbart att han skulle dö. Hon kände sig så hjälplös, att bara sitta där. Hon var tvungen att göra något. Vad som helst.

Hon plågades inte av skuldkänslor och oro bara för Godfrey – utan även, och ännu mer för Thor. Hon kunde inte skaka av sig bilden av hur han red in i striden, rätt in i en fälla arrangerad av Gareth, och att han skulle dö. Hon kände att hon var tvungen att hjälpa Thor också, på något sätt. Hon höll på att bli tokig av att bara sitta här.

Gwen reste sig plötsligt och skyndade bort genom stugan.

”Vart ska du?”, frågade Illepra, med rösten hes av mässandet av alla böner.

Gwen vände sig mot henne.

”Jag kommer tillbaks”, sa hon. ”Det är något jag måste försöka.”

Hon öppnade dörren och skyndade ut i soluppgången, och fick blinka till inför synen som bredde ut sig: himlen hade stråk av rött och purpur och den anda solen hängde som en grön boll vid horisonten. Akorth och Fulton, till deras heder, stod fortfarande vakt därute – och de hoppade upp och såg oroligt på henne.

”Överlever han?”, frågade Akorth

”Jag vet inte”, sa Gwen. ”Stanna här. Håll vakt.”

”Och vart ska ni?”, frågade Fulton.

Hon hade fått en idé när hon sett den blodröda himlen, en mystisk förnimmelse i luften. Det fanns en man som kunde hjälpa henne.

Argon.

Om det fanns en man som Gwen kunde lita på, en som älskade Thor och som förblivit hennes far lojal, och som hade makt att på något sätt hjälpa henne, så var det han.

”Det är en viss person jag måste finna”, sa hon.

Hon vände om och skyndade iväg, började småspringa, och sedan löpa snabbare tillbaks i spåren mot Argons stuga.

Hon hade inte varit där på åratal, inte sedan hon var barn, men hon mindes att han bodde högt upp på en övergiven, stenig platå. Hon sprang och sprang, nästan utan att hämta andan, tills terrängen blev allt mer öde, mer vindpinad, och grus ersatte gräs, och så klippblock. Vinden tjöt där hon sprang fram och landskapet blev allt kusligare. Det var som att springa på ytan av en stjärna.

Till sist kom hon till Argons stuga. Hon bultade andfått på dörren. Det fanns inget handtag att vrida på, men hon visste att det här var rätt plats.

”Argon!”, skrek hon. ”Det är jag! MacGils dotter! Släpp in mig! Jag befaller dig!”

Hon bultade och bultade, men vindens vinande var det enda svar hon fick.

Till sist började hon gråta, utmattad och mer hjälplös än någonsin. Hon kände sig alldeles urholkad, som att det inte fanns någon mer plats att gå.

När solen sjönk på himlen, och det blodröda skenet förbyttes till skymning, vände Gwen om och började gå tillbaks nedför kullen. Hon torkade tårarna från ansiktet där hon gick och försökte desperat tänka ut vad hon skulle göra härnäst.

”Snälla far”, sa hon högt med slutna ögon. ”Ge mig ett tecken. Visa vart jag skall gå. Säg vad jag skall göra. Snälla låt inte din son dö idag. Och snälla, låt inte Thor dö. Om du älskar mig, så svara.”

Gwen gick fram i tystnad och lyssnade på vinden, när hon plötsligt fick en idé.

Sjön. Sorgernas sjö.

Naturligtvis. Det var till sjön man gick för att be för dem som var dödligt sjuka. Det var en ofördärvad, liten sjö mitt i Rödskogen, omgiven av väldiga träd som tornade upp sig mot himlen. Det ansågs vara en helig plats.

Tack far för ditt svar, tänkte hon.

Hon kände att han var med henne nu, mer än någonsin, och hon började springa, rusa i riktning mot Rödskogen, och den sjö som skulle lyssna till hennes sorger.

*

Gwen föll på knä vid stranden av Sorgernas sjö. Knäna vilade mot de mjuka, röda barr som låg som en ring runt sjön, och hon blickade ut över det lugna vattnet, som låg mer stilla än något hon sett, och reflekterade den måne som nu steg upp på himlen. Det var en lysande fullmåne, större än någonsin, och den steg i samma stund som den andra solen sjönk, så för ögonblicket föll både sol– och månljus över Ringens rike. Solen och månen reflekterades båda, i motsatta sidor av sjön, och hon kände att det här var en helgad tid på dagen – porten mellan slutet på en dag och början på en annan – och att i denna heliga stund och på denna heliga plats så var allting möjligt.

Gwen knäföll, grät och bad av alla krafter. De senaste dagarnas händelse hade varit för mycket för henne, och hon lät allt rinna av sig. Hon bad för sin bror, och ännu mer för Thor. Hon stod inte ut med tanken på att förlora dem båda, att inte ha någon kvar förutom Gareth. Hon stod inte ut med tanken på att fraktas bort för att giftas med någon barbar. Hon kände livet falla samman omkring sig, och hon behövde svar. Men ännu mer behövde hon hopp.

Många i hennes rike bad till Sjöarnas gud, eller Skogarnas gud, Bergens gud, eller Vindarnas gud – men Gwen hade aldrig trott på någon av dessa. Precis som Thor så var hon en av få i riket som gick mot strömmen och följde en smalare väg och bara trodde på en enda Gud, ett enda väsen som styrde hela universum. Det var till den guden hon nu bad.

Gode Gud, bad hon. Låt Thor återvända till mig. Skydda honom i striden. Låt honom klara sig ur detta bakhåll. Jag ber, låt Godfrey leva. Och snälla se till mig – låt mig inte tas härifrån för att giftas med den där vilden. Jag gör vad som helst. Ge mig bara ett tecken. Visa mig vad du vill med mig.

Gwen satt där länge på knä och hörde intet annat än vinden som ylade uppe bland de ofattbart höga topparna i Rödskogen. Hon lyssnade på grenarnas milda knarrande där de gungade över hennes huvud och såg barren långsamt falla i vattnet.

”Var försiktig med vad du ber om”, hördes en röst.

Hon vände sig om, ryckte till och chockades över att se någon stå där så nära intill. Hon skulle ha blivit rädd om hon inte omedelbart känt igen rösten – en uråldrig röst, äldre än träden, äldre än jorden själv och hon blev lättare om hjärtat när hon insåg vem det var.

Hon vände sig och såg honom stå lutad över henne, i den vita kappan med huva, glänsande ögon som tycktes bränna genom henne, som om han såg henne rätt in i själen. Han höll staven i handen och den lystes upp av både måne och sol.

Argon.

Hon ställde sig upp och vände sig mot honom.

”Jag sökte dig”, sa hon. ”Jag gick till din stuga. Hörde du mig knacka?”

”Jag hör allt”, svarade han kryptiskt.

Hon blev tyst och tvekade. Hans ansikte hade inget uttryck.

”Säg vad jag måste göra”, sa hon. ”Jag gör vad som helst. Snälla, låt inte Thor dö. Du får inte låta honom dö!”

Gwen klev fram och grep honom bedjande om handleden. Men när hon rörde honom sveddes hon av en brännande hetta som strömmade från honom och upp i hennes hand, och hon drog undan handen, helt överväldigad av kraften.

Argon suckade, vände sig bort och tog några steg mot sjön. Han blev stående där och såg ut över vattnet, med återskenet från ljusen i ögonen.

Hon steg fram och ställde sig bredvid honom och stod tyst där, osäkert hur länge, och väntade på att han skulle vara redo att tala.

”Det är inte omöjligt att ändra ödet”, sa han. ”Men priset är högt för den som ber. Du vill rädda ett liv. Det är ett ädelt företag. Men du kan inte rädda två. Du måste välja.”

Han vände sig mot henne.

”Vill du att Thor skall överleva den här natten, eller din bror? En av dem måste dö. Så är det skrivet.”

Gwen fasade inför frågan.

”Vad är det för val?”, frågade hon. ”Genom att rädda en dömer jag den andre.”

”Det gör du inte”, svarade han. ”De är båda menade att dö. Jag är ledsen. Men det är deras öden.”

Gwen kände det som en kniv stuckits i magen på henne. Båda menade att dö? Det var för fruktansvärt för att föreställa sig. Kunde ödet verkligen vara så grymt?

”Jag kan inte välja en över den andre”, sa hon till sist med låg röst. ”Min kärlek till Thor är naturligtvis starkare. Men Godfrey är mitt eget kött och blod. Jag kan inte leva med tanken på att en av dem överlever på bekostnad av den andre. Och jag tror inte att någon av dem skulle vilja det.”

”Då ska de båda dö”, svarade Argon.

Gwen överväldigades av panik.

”Vänta!”, ropade hon efter honom när han börjat gå sin väg.

Han vände om och såg på henne.

”Men jag då?”, frågade hon. ”Kan jag dö i deras ställe? Är det möjligt? Kan båda få leva om jag dör?”

Argon såg på henne en lång stund, som om han vägde hennes innersta väsen.

”Du har ett rent hjärta”, sa han. ”Den mest renhjärtade av alla MacGils. Din far valde klokt. Det gjorde han…”

Argons röst försvann bort och han fortsatte att se henne i ögonen. Det var besvärande, men Gwen vågade inte se bort.

”Genom ditt val, genom ditt offer denna natt”, sa Argon, ”har ödesgudinnorna hört dig. Thor ska räddas i natt. Och det ska även din bror. Även du kommer att leva. Men en liten del av dit liv kommer att tas. Minns att det alltid är ett pris. Till en del kommer du att dö, som betalning för båda deras liv.”

”Vad innebär det?”, frågade hon skräckslaget.

”Allt kommer med ett pris”, svarade han. ”Du har ett val. Föredrar du att inte betala det?”

Gwen stålsatte sig.

”Jag gör vad som helst för Thor. Och för min familj.”

Argon stirrade rakt igenom henne.

”Thor har ett stort öde”, sa Argon. ”Men ödet kan ändras. Det följer med stjärnorna. Men det styrs också av Gud. Gud kan ändra öden. Thor var tänkt att dö den här natten. Han kommer att leva, endast på grund av dig. Du kommer att få betala priset. Och det kommet att bli högt.”

Gwen ville veta mer, och hon sträckte sig fram mot Argon, men plötsligt, när hon gjorde det, blixtrade ett skarpt ljus framför henne, och Argon försvann.

Gwen snodde runt och såg efter honom åt alla håll, men han fanns ingenstans i närheten.

Till sist vände hon sig och såg ut över sjön. Den låg där så stilla, som om ingenting hänt där den natten. Hon såg sin egen spegelbild, och den såg så avlägsen ut. Hon fylldes av en stor tacksamhet, och till sist av en känsla av frid. Men hon kunde inte annat än fasa inför sin egen framtid. Hur mycket hon än försökte få det ur tankarna så kunde hon inte annat än undra vilket pris hon skulle få betala för Thors liv.

Kapitel åtta

Thor låg mitt på slagfältet på marken, fastnaglad av McClouds soldater och med larmet av strid, hästars gnäggande och döende män ringande i öronen. Plötsligt blockerades den sjunkande solen och den stigande månen – en måne större än han någonsin sett – av en väldig soldat som klev fram, höjde sin treudd och beredde sig att stöta till. Thor visste att det här var slutet.

Han slöt ögonen och förberedde sig på döden. Han kände ingen rädsla. Bara sorg. Han ville få mer tid att leva, han ville få upptäcka vem han egentligen var, vad hans öde var, och mest av allt ville han få mer tid med Gwen.

Han kände att det inte var rättvist att han skulle dö så här. Inte här. Inte på det här sättet. Det var inte dags för honom ännu. Han kände det. Han var inte redo ännu.

Så plötsligt kände han något välla upp inom sig: en vildhet, en rå styrka som inte liknade något han känt förut. Hela kroppen brände och hettade, och en ny känsla bröt fram, upp genom fotsulorna, genom benen, upp i bröstet och genom armarna på honom, tills fingertopparna tycktes brinna och spraka av en kraft han knappt kunde förstå. Thor chockades när han hörde sitt eget våldsamma rytande, som en drakes när den reste sig från underjorden.

Han kände tio mäns styrka i kroppen när han slog soldatens grepp åt sidan och kastade sig på fötter. Innan soldaten hann stöta med treudden hade Thor klivit fram, greppat om hjälmen och skallat honom så att näsbenet krakade och bröts – sedan sparkade han till så att mannen kastades med sådan kraft att tio män fälldes i fallet.

Thor vrålade med ett nytt raseri och grep tag om en annan soldat, lyfte honom högt över huvudet och kastade honom mot hopen, där dussintals män fälldes som käglor. Så sträckte han sig och slet en stridsklubba med lång kedja ur handen på en soldat, och svingade den, runt, runt över huvudet, tills skrik hördes i en stor cirkel runtom, där fienden nu föll i mängder.

Thor kände kraften fortsätta välla fram inom sig, och han lät den ta över. Fler män rusade mot honom, och han sträckte fram handen och överraskades av en sprakande känsla och av synen av en frusen dimma som flödade fram ur den. Plötsligt stannade angriparna, omslutna av block av is, fastfrusna på platsen.

Thor riktade handen runtom, och överallt frös män till block av is, som om de fallit runtom på slagfältet.

Han vände sig mot sina vapenbröder och såg soldater i färd med dödliga slag mot både Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna. Han riktade en hand mot var och en av dem och frös angriparna, och räddade livet på sina bröder. De vände sig mot honom med lättnad och tacksamhet i ögonen.

Männen i McClouds här blev nu allt motvilligare till att anfalla Thor. De började hålla sig på säkert avstånd. De var krigare, men skräckslagna när de såg mängder av kamrater frysa fast på slagfältet.

Men så hördes ett våldsamt rytande och en karl klev fram som var fem gånger större än de andra. Han måste ha varit fyra meter lång, och höll ett svärd i handen som var längre än något Thor sett.

Thor reste en hand för att frysa mannen, men det verkade inte på honom – han slog kraften åt sidan, som om det varit en irriterande insekt, och fortsatte rusa mot Thor. Thor började förstå att det fanns brister i kraften. Han var överraskad och kunde inte förstå varför han inte fått styrkan att få stopp på mannen.

Jätten hann fram med tre långa kliv och överraskande snabbhet, och slog till med öppen hand så att Thor kastades till marken.

Thor slog hårt i backen, och innan han hunnit sno runt var jätten där och lyfte honom med båda armar över huvudet. Han kastades, och McClouds armé jublade av triumf när Thor flög tio meter genom luften, slog hårt i marken och rullade runt flera varv tills han stannat. Thor kände det som om alla revben i bröstkorgen brutits.

Thor tittade upp och såg jätten kasta sig på honom, och den här gången fanns det inget att göra. Han hade slut på krafter nu.

Han slöt ögonen.

Gode Gud, hjälp mig.

Jätten vräkte sig över honom, men Thor hörde ett dämpat surrande i huvudet, och det steg och steg tills det snart var ett surrande som omgav allt, ett surrande ute i universum. Han kände en märklig känsla som han aldrig upplevt tidigare, han började känna sig som ett med själva luften, med rörelserna i träden, grässtrånas bugande. Han hörde det surrande ljudet från allt, och när han sträckte ut handen kändes det som att han samlade in det höga ljudet från universums alla hörn, som om han styrde det med sin vilja.

Thor öppnade ögonen och hörde ett ofattbart surrande från himlen, och såg till sin förvåning en enorm bisvärm som samlades där ovan. De kom från alla håll, och när han lyfte sina händer kände han att han styrde dem. Han visste inte hur han gjorde det, men att han gjorde det var alldeles klart.

Thor riktade händerna mot jätten, och samtidigt blev himlen mörk av alla bin som dök ned och fullständigt täckte den väldige krigaren. Jätten höjde händerna och skrek och fäktade omkring sig och vrålade när bina svärmade omkring honom, och han fick tusentals stick, föll på knä, på ansiktet, och dog. Marken skakade där han föll.

Thor riktade sedan svärmen mot McClouds här, som satt där till häst och stirrade, som chockade vittnen till händelsen. De försökte vända om och fly – men hann inte reagera i tid. Thor svepte med handen mot dem, och bisvärmen lämnade jätten och anföll soldaterna.

Hela McClouds armé skrek av fasa, och de vände om som en man och flydde, men stacks oräkneliga gånger av svärmen. Snart tömdes fältet på soldater, allteftersom bisvärmen jagade bort dem. Men vissa lyckades inte fly undan i tid, och en soldat efter en annan föll och fyllde fältet med kroppar.

Överlevarna galopperade bort, jagade av svärmen mot horisonten, där det väldiga surret blandades med skrik av skräck och dånet av hovar.

Thor var själv som bedövad. På bara några minuter hade slagfältet tömts och tystnat. Allt som återstod var jämrandet från de skadade McClouds som låg kvar i högar. Thor såg sig omkring mot kamraterna, som stod utmattade och flämtande. De var blåslagna, och hade mindre sår, men verkade i övrigt oskadda. Förutom, naturligtvis, de tre legionärer som låg där döda.

Det hördes ett väldigt muller vid horisonten, och Thor vände sig ditåt och såg MacGils armé storma upp över kullen och ned mot dem, med Kendrick i täten. De kom i galopp, och inom bara några minuter gjorde de halt framför Thor och hans kamrater, de enda överlevarna på det blodiga fältet.

Thor blev stående, i chock, och stirrade tillbaks när Kendrick, Brom och de andra satt av och långsamt klev fram mot honom. De åtföljdes av ett dussin män ur Silvergardet, de främsta krigarna i kungens armé. De såg att Thor och de andra var ensamma kvar, segerrika, på ett slagfält täckt av hundratals kroppar, täckt av besegrade McClouds. Thor såg undran, respekt och bävan i deras blickar. Han såg det i ögonen på dem. Det var vad han önskat i hela livet.

Han var en hjälte.

Kapitel nio

Erec galopperade i rasande fart längs den södra vägen, fortare än någonsin, och han gjorde sitt bästa för att undvika groparna i vägen i nattens mörker. Han hade inte slutat rida sedan han hört om kidnappningen av Alistair, att hon sålts till slav och förts till Baluster. Han kunde inte sluta anklaga sig själv. Han hade varit dum och naiv som litat på den där värdshusvärden, som föresatt att han skulle hålla vad han lovat och följa sin del av avtalet och ge honom Alistair efter torneringen. Löften var en hederssak för Erec, och han hade förmodat att det var något heligt även för andra. Det var ett idiotiskt misstag. Och Alistair hade fått betala för det.

Hans hjärta brast vid tanken på det, och han sporrade hästen hårdare. En så vacker och elegant dam, att hon först skulle tvingas stå ut med skammen att arbete för en typ som värdshusvärden – och så nu, säljas som slav, och ännu värre, slav till sexhandeln. Tanken gjorde honom rasande, och han kunde inte annat än känna sig ansvarig för vad som hänt: om han aldrig dykt upp i Alistairs liv, om han aldrig erbjudit sig att ta henne därifrån, då hade värdshusvärden kanske aldrig kommit på den här tanken.

Erec sprängde vidare genom natten, med ljudet av hästens hovar och andhämtning ständigt i öronen. Hästen var mer än utmattad, och Erec var rädd att han skulle rida honom i graven. Själv hade han gått till värdshusvärden så snart torneringen var över, utan att stanna till för en paus, och han var så trött av utmattning att han kände det som att han när som helst kunde säcka ihop och falla av hästen. Men han tvingade sig att hålla ögonen öppna, tvingade sig att hålla sig vaken, och red vidare under det sista av fullmånen på vägen söderut mot Baluster.

Erec hade hört om Baluster hela livet, men hade själv aldrig varit dit. Ryktet sa att det var en plats för spel, opium, sex och alla upptänkliga laster i riket. Dit strömmade missnöjda från Ringens alla håll för att hänge sig åt alla ljusskygga förlustelser. Platsen var raka motsatsen till honom själv. Han spelade aldrig och drack sällan, utan föredrog att tillbringa sin lediga tid med träning för att förbättra sina färdigheter. Han förstod sig inte på den sorts folk som hängav sig åt lust och lättja, som de som kom till Baluster. Det bådade inte gott att han var här. Inget gott kunde komma ut av det. Själva tanken att hon var på en plats som denna vägde som bly i bröstet på honom. Han visste att han var tvungen att rädda henne snabbt och få ut henne därifrån, innan skadan var skedd.

Månen stod i nedan och vägen blev bredare och mer välanvänd, och Erec fångade en första skymt av staden: murarna lystes upp av en oändlig rad facklor som fick staden att likna ett bål i nattmörkret. Erec var inte förvånad, invånarna påstods ju hålla igång hela natten.

Erec red fortare och staden kom närmare, och slutligen red han över en liten träbro omgiven av facklor på sidorna, och en vakt som slumrade vid brofästet ryckte till när Erec red förbi. Vakten ropade efter honom: ”HALLÅ DÄR!”

Men Erec saktade inte ens in. Om mannen tog tillräckligt mod till sig för att jaga efter honom – vilket Erec betvivlade var särskilt sannolikt – så skulle han se till att det blev det sista den vakten gjorde.

Erec stormade genom de stora, öppna portarna, in i en stad som byggts som en kvadrat omgiven av låga, urgamla stenmurar. Han red fram längs de smala gatorna, som alla var klart upplysta av rader av facklor. Husen stod tätt ihop och gav platsen ett trångt, klaustrofobiskt intryck. Och gatorna var alldeles packade med folk. Nästan alla verkade berusade och stapplade fram och tillbaks, skrek i högan sky och knuffade runt varandra. Det var som en stor fest. Och var och varannan inrättning var en bar eller spelhåla.

Erec visste att han kommit rätt. Han kunde känna att Alistair var här, någonstans. Han svalde hårt och hoppades att han inte kommit för sent. Han red fram till vad som tycktes vara en ovanligt stor krog mitt i staden, där mängder av folk stod och hängde utanför. Han tänkte att det kunde vara en bra plats att börja.

Erec satt av, skyndade in och armbågade sig förbi folk som hunnit bli oregerliga av allt dricka, fram till värdshusvärden. Han stod mitt i rummet och skrev ned folks namn, tog deras mynt och hänvisade dem till olika bås. Det var en hal, svettig typ med ett falskt leende, och han gnuggade händerna när han räknade genom mynten. Han tittade upp mot Erec med ett konstlat flin på läpparna.

”Ett rum, min herre?”, frågade han. ”Eller är det en kvinna ni vill ha?”

Erec skakade på huvudet och ställde sig närmare mannen för att bli hörd över sorlet.

”Jag letar efter en handlare”, sa Erec. ”En slavhandlare. Han red från Savaria för bara en dag sedan eller två. Han hade värdefull last med sig. Mänsklig last.”

”Den information ni söker är värdefull”, sa mannen. ”Jag kan stå till tjänst med det, lika enkelt som jag kan erbjuda ett rum.”

Mannen sträckte fram handen, gned fingrarna mot varandra och höll ut handflatan. Han såg upp mot Erec och log, med droppar av svett på överläppen.

Erec äcklades av mannen, men han behövde information, och han hade ingen tid att förlora, så han drog fram ett guldmynt ur pengapungen och lade det i mannens hand.

Mannen spärrade upp ögonen och granskade myntet.

”Kungens guld”, noterade han imponerat.

Han såg upp och ned på Erec med både undran och respekt i blicken.

”Har ni alltså ridit hela vägen från Kungsgård?”, frågade han.

”Nu räcker det”, sa Erec. ”Det är jag som ställer frågorna. Du har fått betalt. Berätta nu: var hittar jag handlaren?”

Mannen slickade sig flera gånger om munnen, och lutade sig sedan fram.

”Den man ni söker heter Erbot. Han kommer hit en gång i veckan med en ny last horor. Han säljer dem på auktion till den som betalar bäst. Sannolikt hittar ni honom i hans håla. Följ den här gatan tills den tar slut, och där hittar ni hans ställe. Men om den flicka ni söker är något att ha så är hon förmodligen borta redan. Hans horor försvinner snabbt.”

Erec vände sig för att gå, när han plötsligt kände ett svettigt grepp på sin handled. Han vände sig om, förvånad över att se värdshusvärden röra vid honom.

”Om det nu är horor ni är ute efter, varför inte prova några av mina? De är lika bra som hans, och halva priset.”

Erec fräste av avsky. Om han haft mer tid så skulle han förmodligen dräpt mannen, bara för att befria världen från typen. Men han tänkte efter och beslöt att det inte var värt besväret.

Erec skakade loss handen och lutade sig fram.

”Rör mig igen”, varnade han, ”och du kommer att önska att du låtit bli. Och ta nu två steg bort från mig, innan jag hittar ett bra ställe för det här svärdet.”

Värdshusvärden tittade bort med ögon vida av skräck och tog flera steg tillbaks.

Erec vände om och stormade ut ur rummet, armbågade sig fram bland gästerna tills han slagit sig ut genom dubbeldörrarna till gatan. Han hade aldrig känt så mycket äckel för människor.

Erec satt upp på hästen, som frustade och stampade mot ett förbipasserande fyllo som lagt ögonen på den – tveklöst, tänkte Erec, för att stjäla den. Han undrade om de verkligen skulle ha gjort ett försök, och påminde sig om att han skulle binda hästen säkrare vid nästa ställe. Han häpnade inför alla laster i den här staden. Men hans häst, Warfkin, var trots allt en härdad stridshingst, och den som försökte sig på att stjäla honom skulle snart finna sig trampad till döds.

Erec satte hälarna i Warfkin och de galopperade bort nedför gatan, där Erec gjorde sitt bästa för att hålla undan från folksamlingarna. Det var sent på natten, men ändå tycktes gatorna bli allt fullare, med folk av alla slag som blandades i trängseln. Åtskilliga fyllbultar skrek åt honom när han sprängde förbi, men han brydde sig inte. Han kände att Alistair var i närheten och hade ingen tanke på att stanna innan han hade henne hos sig.

Gatan slutade i en stenmur, och den sista byggnaden till höger var en sned och vind taverna med vita lerväggar och halmtak som såg ut som att ha sett bättre dagar. Att döma av utseendet på folk som kom och gick var det rätt ställe.

Erec satt av och band hästen säkert vid en påle, och rusade in genom dörren. Så stannade han till, mitt i steget, förvånad.

Stället var dunkelt upplyst, ett enda stort rum med flämtande facklor på väggarna och en döende brasa i eldstaden i hörnet. Det var mattor överallt, och på dem låg mängder av kvinnor, lättklädda och fastbundna med tjocka rep till varandra och i väggarna. De såg alla drogade ut – Erec kände doften av opium i luften och såg en pipa som skickades runt. Några välklädda herrar gick runt i rummet och knuffade till och klämde här och var på kvinnorna, som för att bilda sig en uppfattning om varan innan de beslöt sig för att slå till.

Längst bort i hörnet satt en ensam man i en sammetsstol med hög rygg, klädd i en sidenkappa och omgiven av kvinnor som kedjats fast intill honom. Bakom honom stod väldiga, muskulösa män, både längre och bredare än Erec och med ansikten täckta av ärr. De såg ut som den typ av män som njöt av att döda.

Erec såg sig omkring och insåg vad det var för ett ställe: det här var sexhandel, kvinnorna hyrdes ut, och mannen i hörnet var ledaren, den som tagit Alistair – och förmodligen alla andra kvinnor i rummet. Alistair, insåg han, kunde till och med vara där i rummet, just nu.

Han satte sig i rörelse och skyndade desperat förbi gångarna med kvinnor och sökte efter hennes ansikte. Men det var dussintals kvinnor i rummet, och vissa hade tuppat av och rummet var så mörkt att det var svårt att se klart. Han tittade på ansikte efter ansikte, på väg längs raderna av kvinnor, tills plötsligt en bred handflata stötte till honom i bröstet.

”Har du pröjsat ännu?”, hördes en grov röst.

Erec tittade upp och såg en väldig karl stå där och blicka ned på honom med bister min.

”Om du vill se på kvinnorna så måste du betala”, dundrade mannen med sin mörka röst. ”Det är reglerna.”

Erec morrade åt mannen och kände hatet välla upp inom sig, och snabbare än mannen hann blinka hade han slagit till med handflatan mot struphuvudet.

Mannen flämtade till med uppspärrade ögon, föll på knä och höll sig om halsen. Erec slog en armbåge i tinningen på honom, och han föll framstupa på ansiktet.

Erec gick snabbt förbi raderna och sökte desperat bland alla ansikten efter Alistair, men hon syntes inte till. Hon var inte där.

Hjärtat bultade i bröstet på Erec, och han skyndade bort till hörnet där den äldre mannen satt och övervakade allt.

”Har ni funnit något ni tycker om?”, frågade mannen. ”Något ni vill bjuda på?”

”Jag söker en kvinna”, började Erec, med en röst av kallt stål. Han försökte hålla sig lugn. ”Och jag säger det bara en gång. Hon är lång, har blont hår och grön-blå ögon. Hon heter Alistair. Hon togs from Savaria för en eller två dagar sedan. Jag har fått veta att hon är här. Stämmer det?”

Mannen skakade långsamt på huvudet och grinade.

”Varan ni söker har redan sålts, är jag rädd”, sa mannen. ”Ett fint exemplar, verkligen. Ni har god smak. Välj en annan istället så får ni rabatt.”

Erec kokade inombords med ett raseri som inte liknade något han tidigare känt.

”Vem tog henne?”, morrade han.

Mannen log.

”Minsann, ni är verkligen fast besluten att ha just den där slavinnan.”

”Hon är ingen slav”, morrade Erec. ”Hon är min fru.”

Manne såg chockad tillbaks på honom – och så vrålade han plötsligt av skratt.

”Din fru! Den var bra. Inte längre, min vän. Nu är hon någon annans leksak.” Värdens ansikte mörknade till en ondskefull min, och han vinkade åt sina hejdukar. ”Gör er av med den här sopan nu.”

De två muskulösa männen steg fram och sträckte sig mot Erec, båda på en gång och med en snabbhet som var överraskande.

Men de insåg inte vem det var de anföll. Erec var snabbare än båda. Han steg åt sidan, grep den ene om handleden och vred runt tills mannen föll på rygg, och armbågade i samma stund den andre i halsen. Erec klev fram och stampade den som redan låg ned på strupen, och böjde sig sedan fram och skallade den andre, som stod och höll sig om halsen.

De två karlarna blev liggande medvetslösa, och Erec klev fram över deras kroppar mot värden, som nu skakade på huvudet med ögon uppspärrade av skräck.

Erec sträckte sig fram, grep mannen i håret, ryckte bak huvudet på honom och höll en dolk mot hans hals.

”Säg var hon är, så låter jag dig kanske leva”, morrade han.

Mannen stammade.

”Jag skall berätta, men du slösar din tid”, svarade han. ”Jag sålde henne till en herreman. Han har sin egen styrka med riddare, och sitt eget slott. Han är en mycket mäktig man. Slottet har aldrig kunnat intas. Och dessutom har han en armé i reserv. Han är mycket rik – han har en hel armé av legoknektar beredda att när som helst utföra hans order. Om han köpt en flicka, då behåller han henne också. Det finns ingen möjlighet för dig att få henne fri. Så gå tillbaks dit du kom ifrån. Hon är borta nu.”

Erec pressade klingan närmare mannens hals, tills den började dra blod och mannen skrek.

”Var finns den där herremannen?”, fräste Erec, som började tappa tålamodet.

”Hans slott ligger väster om stan. Ta Västerport och fortsätt tills vägen tar slut. Du kommer att se hans slott. Men det är ett slöseri med tid. Han betalade en rundlig summa för henne – mer än hon var värd.”