Текст книги "En Kamp Om Ära "

Kapitel tolv

Gareth stod i sin kammare och blickade ut genom fönstret mot gryningen och ljuset som föll över Kungsgård och folket som samlades där nere – och mådde illa av synen. Där i horisonten besannades hans värsta farhågor, själva sinnebilden av det han fruktat mest: kungens armé som återvände med segern efter striden mot McClouds, och med Kendrick och Thor ridandes i täten, fria, vid liv – och som hjältar. Hans spioner hade redan informerat honom om vad som hänt, att Thor överlevt bakhållet och var vid god hälsa. Nu var alla dessa män styrkta av segern, och de återvände i samlad trupp till Kungsgård. Han kände hela kungariket falla samman över sig.

Gareth hörde ett knarrande ljud i rummet, snodde runt, och slöt snabbt ögonen igen inför synen, skräckslagen.

”Öppna ögonen, min son!”, hördes en dånande stämma.

Skakande öppnade Gareth ögonen, förskräckt över att se sin far, stående där, som ett ruttnande lik med rostig krona på huvudet och en rostig spira i handen. Han stirrade tillbaks med förebrående blick, precis som han hade i livet.

”Blod ropar efter blod”, förkunnade han.

”Jag hatar dig!”, skrek Gareth. ”JAG HATAR DIG!”, skrek han igen, och drog dolken från bältet och kastade sig framåt mot fadern.

Han högg till när han nått fram – men träffade bara tomma luften – och fortsatte snubblade fram genom rummet.

Gareth snodde runt, men vålnaden var borta. Han var ensam i kammaren. Han hade varit ensam hela tiden. Höll han på att förlora förståndet?

Gareth sprang över till rummets bortre hörn, rotade i klädskåpet och drog fram opiumpipan med skakande händer. Han tände hastigt och drog djupa bloss, om och om igen. Han kände drogen skölja genom kroppen och hur han tillfälligt försvann i ruset. Han hade tagit alltmer opium de senaste dagarna – det tycktes vara det enda som hjälpte för att jaga bort bilden av hans far. Gareth plågades av att vara där, och han började undra om hans fars ande fångats inom slottets väggar, och om han inte borde flytta sitt hov någon annanstans. Han skulle i vilket fall som helst gärna jämna dessa byggnader till marken – de innehöll alla de barndomsminnen han hatade.

Gareth vände sig mot fönstret igen, dränkt av kallsvett, och torkade pannan med handens baksida. Han såg ut. Hären närmade sig, och Thor syntes redan på det här avståndet. De korkade massorna flockades runt honom som en hjälte. Det gjorde Gareth rasande, fick honom att brinna av avund. Alla planer som han satt i verket hade misslyckats: Kendrick var befriad, Thor var i livet, och till och med Godfrey hade på något sätt klarat sig från giftet, fastän det varit tillräckligt för att ta död på en häst.

Men å andra sidan, hade andra av hans planer lyckats: Firth, åtminstone, var död, och det fanns inget vittne kvar som kunde bevisa att han dödat sin far. Gareth tog ett djupt andetag och insåg att saker inte var så illa som det verkade. Nevarerna var trots allt på väg för att föra bort Gwendolyn, släpa iväg med henne till någon gräslig avkrok i Ringen och gifta bort henne. Han log åt tanken och började må bättre. Ja, hon skulle åtminstone vara ur vägen inom kort.

Gareth hade tiden på sin sida. Han skulle hitta ett sätt att ta itu med Kendrick, Thor och Godfrey – han hade mängder av olika planer för att ta död på dem. Och han hade all tid och makt i världen för att se till att det blev av. Visst, den här ronden hade de vunnit. Men nästa rond var hans.

Gareth hörde ännu ett stönande, snodde runt, men såg inget annat i kammaren. Han var tvungen att ta sig ut härifrån – han stod inte ut längre.

Han vände om och stormade från rummet, och dörren öppnades innan han nått fram av tjänare som förutsåg vart steg han tog.

Gareth slängde på sig sin fars mantel och krona, plockade upp spiran, och marscherade iväg genom korridoren. Han gick fram längs korridorerna tills han nådde sin privata matsal, en utsirad kammare med stenväggar, med höga takvalv och målat glas som lystes upp av den tidiga morgonsolen. Två tjänare stod väntande vid den öppna dörren, och en annan stod vid bordets kortända. Det var ett långt bankettbord, säkert femton meter, med dussintals stolar på var sida, och tjänaren drog ut Gareths när han närmade sig. Det var en gammal ekstol som hans far använt ett oändligt antal gånger.

Gareth satte sig och insåg hur mycket han avskydde detta rum. Han mindes hur han tvingats sitta här som barn, med hela familjen samlad runtom, och hur hans far och mor hade tillrättavisat honom. Nu var han helt ensam i rummet. Det fanns ingen annan än han själv – inte hans systrar eller bröder eller föräldrar eller vänner. Inte ens hans rådgivare. Under de senaste dagarna hade han lyckats stöta bort alla ifrån sig, och nu åt han för sig själv. Han föredrog det hursomhelst så – allt för många gånger hade han sett vålnaden av fadern där inne och fått skämmas inför andra över sina plötsliga utrop.

Gareth läppjade på sin morgonsoppa, och slog sedan plötsligt silverskeden i fatet.

”Soppan är inte tillräckligt varm!”, skrek han.

Den var varm, men inte brännhet som han ville ha den, och Gareth tänkte inte tolerera ytterligare misstag i sin närhet. En tjänare rusade fram.

”Jag ber om ursäkt, herre”, sa tjänaren och böjde sitt huvud när han skyndade sig för att ta bort den. Men Gareth lyfte fatet och kastade den heta vätskan i tjänarens ansikte.

Tjänaren tog sig för ögonen och skrek när soppan brände honom. Gareth tog fatet, lyfte det högt över huvudet och slog det över tjänarens huvud.

Tjänaren skrek och höll sig om sin blodiga skalle.

”För bort honom!”, skrek Gareth till de andra tjänarna.

De blickade tvekande mot varandra, och lydde sedan motvilligt.

”Skicka honom till fängelsehålorna!”, sa Gareth.

När Gareth skakande satte sig igen var rummet tomt, sånär som på en tjänare som fåraktigt klev fram mot honom.

”Min herre”, sa han nervöst.

Gareth tittade bort mot honom, fortfarande rasande. När han gjorde det kunde han se sin far sitta där, bara några stolar bort vid samma bord, och le ett ondskefullt leende mot honom. Gareth försökte titta bort.

”Den herre ni kallat efter har anlänt för att träffa er”, sa tjänaren. ”Lord Kultin, från provinsen Essen. Han väntar här utanför.”

Gareth blinkade till några gånger innan han förstod vad det var tjänaren talade om. Lord Kultin. Ja, nu mindes han.

”Skicka genast in honom”, beordrade Gareth.

Tjänaren bockade och sprang ut ur rummet, och när han öppnade dörren klev en väldig, bister krigare in, med långt svart hår, kalla svarta ögon och långt, svart skägg. Han bar full rustning och mantel, och vilade händerna på två långsvärd, ett på var sida om bältet, som om han var redo att försvara sig – eller anfalla – när som helst. Han såg själv rasande ut, men Gareth visste att så inte var fallet – Lord Kultin hade alltid sett ut på det där sättet, ända sedan hans fars tid.

Kultin stegade fram till Gareth och stod över honom, och Gareth vinkade mot en tom stol.

”Sitt”, sa Gareth.

”Jag står”, svarade Kultin kort.

Kultin såg bistert ned mot Gareth, och Gareth hörde styrkan i hans röst och visste att det här var en herreman som inte liknade någon annan. Han var vildsint, lustade efter blod, och redo att ge sig på vem och vadsomhelst utan förvarning. Han var precis den sorts man som Gareth ville ha i närheten.

Gareth log, nöjd för första gången under dagen.

”Vet du varför jag har kallat på dig?”, frågade Gareth.

”Jag kan gissa”, svarade Kultin kortfattat.

”Jag har beslutat att låta upphöja dig”, sa Gareth. ”Du kommer att stå över kungens män, till och med över Silvergardet. Från och med nu är du min personliga vakt. Kungens elit. Du och femhundra krigare kommer att få det bästa köttet, den bästa logi och den ärevördiga Silversalen. Det bästa av allt med andra ord.

Kultin kliade sig i skägget.

”Och om jag inte vill tjäna er?”, blängde han tillbaks, utmanande och med ett hårdare grepp om svärdet.

”Du tjänade min far.”

”Ni är inte er far”, svarade han.

”Det är sant”, sa Gareth. ”Men jag är betydligt rikare än vad han var, och betalar betydligt bättre. Tio gånger vad han betalade dig. Du och dina män skall bo i Kungsgård. Du svarar inför mig personligen – ingen annan står över dig. Du kommer att få med dig rikedomar tillbaks till din provins bortom vad du någonsin kunnat föreställa dig.”

Kultin blev stående och kliade sig i skägget, och plötsligt slog han till med näven i bordet.

”Tjugo gånger”, svarade han. ”Och vi dödar vem ni än befaller. Vi vaktar er med våra liv, vare sig ni förtjänat det eller inte. Och vi dödar vem som än kommer i närheten av er.”

”Vem som helst”, förtydligade Gareth. ”Kungens soldater eller inte. Silvergardet eller inte. Om jag säger åt dig att döda dem, då gör du det.”

Kultin log nu för första gången.

”Jag bryr mig inte vem det är jag dräper. Bara priset är det rätta.”

Kapitel tretton

Thor satt vid det långa bankettbordet i Vapensalen, omgiven av vapenbröder från Legionen, av sina nära vänner, mängder av män ur Silvergardet, med Kendrick mittemot, Kolk och Brom i närheten, och han kände sig mer hemma än någonsin förr i livet. Dagen hade varit som en virvelvind. Tidigare hade de fortfarande sett på honom som en främling, eller i bästa fall som bara ytterligare en bland andra legionärer. Men efter den här dagen – han såg det tydligt i allas blickar och hörde det i hur de tilltalade honom – nu var han en av dem. En jämlike. Han hade alltid beundrat de män som nu satt omkring honom, och nu bemötte de honom med den respekt han eftersträvat i hela livet. Det fanns inget han önskat mer än det, att bara få sitta här bland dessa män, få kämpa vid deras sida och accepteras av dem.

Thor var tröttare än någonsin förr, efter två nätter utan sömn. Och kroppen var täckt av blåmärken, skrubbsår och hack, och hade inte fått vila på han visste inte hur länge. Den kroppsliga delen av honom ville bara kollapsa och sova utan att vakna på en vecka. Men han kom in i en andra andning. Männen och pojkarna var muntrare än han någonsin sett dem förr. En väldig anspänning hade brustit, och det var en lättnad i rummet. Det var mer än bara lättnad: det var äkta glädje. Glädjen av seger. Glädjen över att ha räddat deras hemland. Och allt hade med Thor att göra.

Den ene efter den andre av männen ur Silvergardet kom förbi och lade armen om honom, dunkade honom i ryggen, skakade om honom, grep tag i hans underarmar och kallade honom ”Thorgrinson”. Det var ett sätt att uttrycka respekt, ett som vanligen brukades endast för vuxna och som betydde att Thor var en elitkrigare. Om pojkarna någonsin använt titeln för varandra så hade det bara varit på skoj. Men nu använde dessa krigare den för Thor, på fullaste allvar.

Ännu en kanna skummande öl sattes i händerna på Thor, och han tog en djup klunk och kände det stiga till huvudet på honom. Så sträckte han sig efter ett stort stycke vilt som lagts ut framför honom. Han var utsvulten, men räckte ändå över den första biten till Krohn, som glatt snappade åt sig från hans hand. Thor tog ännu ett stycke till sig själv och tuggade och tuggade. Maten var utsökt.

Tjänsteflickor utan mycket kläder på kroppen passerade raderna av män och fyllde deras ölstånkor och bägare med vin, och när en av dem kom förbi tog en av krigarna tag i henne och drog ned henne i knät. Hon fnittrade. En annan flicka kom i närheten av Thor, och krigaren drog tag i henne och försökte knuffa henne i knät på Thor – men han höll upp en hand och sköt henne vänligt åt sidan.

”Gillar du inte kvinnorna?”, frågade krigaren Thor.

”Visst gör jag det”, sa Thor. ”Men det finns en alldeles särskild som jag sparar mig för.”

”Bara en?”, frågade krigaren besviket. ”Ta två eller tre. Fall inte för bara en enda. Det är du för ung för. Ta så många som du kan hålla i händerna”, sa han, och greppade själv tag i en flicka som skrek av förtjusning, och bar bort henne över axlarna till ett avlägset hörn av rummet och en hög av mjuka mattor.

”Lyssna inte på honom”, hördes en röst.

Thor tittade dit och såg Reece sitta där bredvid honom och lägga en hand på hans axel.

”Gwen skulle vara stolt”, sa Reece. ”Jag är stolt. Det är precis det svar som jag skulle vilja höra från en svåger.”

Thor log åt tanken.

”Om jag skulle fria till henne, skulle du verkligen acceptera mig som en av familjen?”, frågade han.

”Vad är det för en fråga?”, sa Reece. ”Du är redan min bror. I ordets alla bemärkelser. Min verklige bror.”

Thor kände sig hedrad. Han kände detsamma om Reece.

”Var god mot henne”, fortsatte Reece. ”Det är allt jag ber om. Hon är hård, men känslig. Ta ingen andra hustru. Och håll dig till henne.”

Reece återgick till sitt dricka, och innan Thor hunnit svara hade Kolk plötsligt ställt sig intill Thor och slagit ölkruset flera gånger i träbordet, tills det slutligen blev tyst i rummet. Allt som hördes nu var elden som sprakade längst bort i salen, och morrandet av hundarna som slogs om en plats intill värmen.

”Legionärer!”, utropade han med sin dundrande stämma. ”Män av Silvergardet! Kungens soldater! Idag var en ärans dag för MacGils! Och det skulle vara att försumma plikten att inte nämna en särskild krigares dåd: Thorgrinson!”, ropade han och höjde sitt krus mot Thor.

Plötsligt ställde sig alla i salen och höjde sina bägare.

”Thorgrinson!”, vrålade de och bröt ut i allmänt jubel.

Thor stod upp och kände hur han dunkades i ryggen och ruskades om. Han kände sig förlägen och överlycklig på en och samma gång. Han visste knappt vad han skulle tro. Kolk. Den krigare som alltid tillrättavisat honom. Det här hade han aldrig väntat sig.

Kolk slog med kruset igen, och alla satte sig och det blev tyst i rummet.

”Thors handlande var ett praktexempel på allt vi önskar av en medlem av Legionen, allt vi vill ha av en medlem av Silvergardet. Ära skall belönas, till varje pris. Så från och med idag, Thorgrin, utnämner vi dig till kapten över Legionen. Du svarar endast inför mig, och resten av Legionen svarar för dig. Du har nu befäl över hundra av de finaste krigare som vårt rike kan erbjuda. För Thorgrinson!”, skrek han igen.

”För Thorgrinson!”, vrålade man i rummet.

När de bänkat sig igen satt Thorgrin där, chockad. Han kunde knappt andas och visste inte vad han skulle tro om alltsammans. Han, yngst bland medlemmarna i Legionen, utnämnd till allas kapten. En del av honom kände att han inte riktigt förtjänat det. Han hade bara gjort vad han tränats att göra.

I rummet återgick man till festligheterna, och Thor hörde ett gnyende intill sig. Han tittade ned och såg Krohn, med huvudet vilande i hans knä, och insåg att han kände sig förbisedd – och hungrig. Thor sträckte sig fram efter ett nytt stycke kött, ännu större än det förra, ett helt bakben med ben och allt, och Krohn nafsade det åt sig från handen på honom och gick glatt iväg med det genom rummet. Han fann en plats intill elden, mitt bland varghundarna. Fastän de alla var större än honom flyttade de sig åt sidan där han klev fram i mitten, och ingen vågade utmana honom. Redan nu utstrålade Krohn en energi som inte liknade något annat djurs. Thor såg honom växa sig större, kraftfullare och mer mystisk för var dag.

”Det är en välförtjänt ära”, sa Reece, som reste sig och omfamnade Thor. Thor stod och kramade honom tillbaka, och fick kramar från Elden, O’Connor och tvillingarna. En efter en kom andra medlemmar av Legionen fram och skakade hans händer och greppade hans underarmar. Alla visade sin respekt och att de var glada att ha honom till kapten.

”En seger vunnen bara med tricks och trollkonster”, hördes en mörk röst.

Thor vände sig och fick se sina riktiga bröder, Drake, Dross och Durs. Hjärtat hoppade över ett slag när han fick se dem där, bara någon meter bort, där de såg ned på honom kallt och utan leenden. Han hade inte sett till dem under lång tid, och nästan glömt bort dem. Han såg i ögonen på dem att de fortfarande hatade honom, och det fick gamla minnen från barndomen att vakna till liv, minnen av att känna sig ovärdig och liten intill dem.

”Du kämpade inte som en krigare”, sa Drake, den äldste. ”Du kämpade inte som oss andra. Om du gjort det så hade du aldrig vunnit.”

”Du förtjänar inte all den ära de öser över dig nu”, tillade Dross.

”Oavsett vad dessa män tror, så vet vi sanningen om dig. Du är fortfarande vår yngste bror”, sa Durs. ”Fortfarande bara en fattig herde. Den minste och minst förtjänte av oss alla. Du fuskade din väg in till Legionen, och fuskade dig till alla de ärebetygelser du vann idag.”

”Och ni vet förstås allt om fusk?”, gav O’Connor svar på tal, och steg fram till Thors försvar.

”Och vad gör er så överlägsna?”, tillade Elden. ”Att ni är äldre?”

”Det stämmer”, sa Drake. ”Vi är äldre. Och större. Och starkare. I kamp man mot man skulle vi slå er till mos, när som helst.”

”Så varför gör ni inte det?”, svarade Reece. ”Låt oss arrangera en strid man mot man, och se vem som vinner?”

Dross skrattade hånfullt.

”Jag behöver inte lyssna på dig”, sa han. ”Du är för ung och okunnig för att ens tala till mig. Jag är en bättre krigare än du någonsin kommer att bli.”

”Inte till mig kanske, men till Thor måste du lyssna”, svarade Reece. ”Han är din kapten nu. Hörde du inte Kolk? Från och med nu måste du lyssna till vartenda ord från Thor. Hur känns det?” Reece log.

De tre bröderna blängde bistert ned.

”Vi kommer aldrig att lyssna på dig”, fräste Drake åt Thor. ”Vi kommer aldrig ta order från dig. Någonsin. Inte så länge vi lever.”

Thor häpnade inför deras hat mot honom.

”Varför hatar ni mig?”, frågade Thor. ”Ni har alltid gjort det, så länge jag kan minnas.”

”För att du är värdelös”, snäste Durs.

”Med det vände de tre på klacken och försvann bort i vimlet. Thor kände hjärtat bulta och hur det knöt sig i magen.

Reece sträckte fram en hand och lade den på hans axel.

”Bekymra dig inte för det där. De är inte värda marken du går på.”

O’Connor vände sig mot honom.

”Vissa bara hatar, utan anledning”, lade han till. ”De bara är så.”

”Och andra har bara avund, mot allt och alla”, fortsatte Elden. ”De behöver någon eller något att skylla på, och så beslutar de att det är du som är orsak till att de inte har allt de vill ha i livet, och så hatar de dig för sina misslyckanden. Det är lättare för dem – att skylla på dig istället för att se sanningen i ansiktet och ta ansvar. Det är bara ännu en form av översitteri.

Thor insåg att det var så. Men ändå gjorde det honom ont. Han kunde inte förstå vad han gjort för att förtjäna så mycket fientlighet från sin egen familj. Inte bara nu, utan i hela livet. Varför hade han måst födas in i en sådan familj? Varför var de tvungna att vara där, överallt, och förstöra för honom, även i hans lyckligaste ögonblick?

”Min vän”, sa Reece.

Thor såg upp.

”Det är något där borta i rummet som kanske kan muntra upp dig.”. Han lade en hand på Thors axel och vände honom i riktningen mot andra sidan rummet.

Där, i dörröppningen och med ett leende mot honom, var Gwendolyn. Thors hjärta slog ett extra slag.

”Hon tycks vänta på dig”, sa Reece och log.

Thor hade alldeles glömt bort. Med all uppståndelse omkring hade han glömt att möta henne vid bakdörren.

Thor skyndade genom salen, visslade efter Krohn som sprang för att hinna ikapp. Han såg Gwen le brett och försvinna ut genom bakdörren, och hans hjärta bultade när han insåg att, äntligen, efter allt, så skulle de nu få en chans att vara tillsammans.

Kapitel fjorton

Thor höll förväntansfull Gwens hand, och hon ledde honom genom den månbelysta natten, längs de vindlande stigar som ledde över de mjuka kullarna utanför Kungsgård. Krohn gick vid deras sida, och när de nästan kommit till toppen av en kulle kom Gwen leende upp bakom ryggen på Thor och lade en hand för hans ögon och fick honom att stanna.

”Titta inte”, sa hon, och ledde honom fram, ett steg i taget.

Thor log och höll ut händerna framför sig.

”Vart är vi på väg?”, frågade han.

”Det är något jag vill att du skall se”, sa hon. ”Men vänta tills vi nått till toppen av kullen. Bara några steg till. Öppna inte ögonen innan jag säger till. Lova!”

Thor log brett. Han älskade hennes leklust, det hade han alltid gjort.

”Jag lovar”, sa han.

Långsamt flyttade Gwen på händerna. Thor väntade, och till sist sa hon: ”Nu”.

Thor öppnade ögonen och blev alldeles andlös vid synen: så långt ögonen kunde nå bredde sig böljande fält fyllda med de vackraste och mest exotiska nattblomster han någonsin sett. Han hade inte ens vetat att sådana blommor fanns. Det var blommor som kom till liv under månskenet, de blommade, och mer än så. De glödde verkligen och lyste upp natten. Där låg hela fält av lysande gult och violett och vitt, vajande i nattvinden, och de fick fälten att se levande ut, som tusentals vajande ljus. Det fick honom att tappa andan som inget annat tidigare.

”Lysblomster”, sa hon och steg fram intill. ”Är de inte vackra?”

Hon tog hans hand, och de såg ut över fälten, och han böjde sig fram och kysste henne.

De höll kvar kyssen länge, tills de slutligen höll varandras händer och fortsatte sida vid sida fram längs stigen över de lysande fälten, med Krohn hoppande vid sidan av.

De hade gått i vad som kändes som en evighet när Thor med ett leende frågade: ”Vart är vi på väg?”

Hon log till svar.

”Till en plats som är alldeles speciell för mig”, svarade hon. ”En plats som ligger nära mitt hjärta, och som få känner till.”

De fortsatte en stund i tystnad, med inget annat ljud än vindens visslande, en och annan nattfågel och Krohns andhämtning vid deras sida. Då och då hoppade Krohn in bland blommorna, på jakt efter något djur de inte kunde se, och sedan kom han tillbaks och travade segerrikt vidare med dem.

”Jag bad för dig”, sa Gwen försiktigt. ”Jag tackar Gud för att du återkom tryggt igen till mig. Tanken på att missta dig var för mycket för mig.”

”Jag är ledsen att jag lämnade dig”, sa Thor. ”Jag önskar att jag inte varit tvungen.”

”Det är lustigt”, sa Gwen, ”men ända sedan jag träffade dig har jag haft svårt att tänka på något annat. Du har ett sätt att hamna i blodet på mig. Det är svårt att fokusera när du är borta. Men också när du är nära.”

Thor kramade hennes hand hårdare, överväldigad av kärlek för henne och häpen över att hon kände på samma sätt för honom som han för henne. Han brann av lust att fråga henne om hon ville gifta sig med honom. Han undrade om nu var den rätta tiden och platsen. Han skulle just till att göra det, och klarade strupen, men så blev han nervös, rädd att hon skulle säga nej.

Han stålsatte sig själv. Han öppnade munnen för att tala och skulle just till att fråga henne.

Men plötsligt kom de runt en krök och stannade när de såg en liten men utsökt byggnad, byggt som ett slott i miniatyr, litet och sött. Det låg inbäddat uppe bland kullarna, högt upp, med imponerande utsikt över ängarna och omgivet av tusentals lysande nattblomster.

”Min mors hus”, sa Gwen.

”Din mors?”, frågade Thor.

”Hon och min far fick allt svårare att stå ut med varandra när de blev äldre. Hon lät bygga det här stället åt sig själv, främst för att komma bort från honom. Från oss allihop. Hon tyckte om att vara ensam. Inte nu längre. Numer, ironiskt nog, så är hon fast i slottet – åtminstone tills hon blir bättre. Det är inte många som känner till det här. Jag kom hit ibland när jag var yngre, för att komma bort från alltsammans, när hon inte var här. Jag ville dela det med dig”, sa hon och kramade hans hand.

Thor var förbluffad över att platsen överhuvudtaget existerade. Anblicken av det var fantastisk, så näpet inbäddat där med sin gamla stenfasad bland kullarna, med väggarna täckta av lysande, klängande blomster. Det såg magiskt ut.

Gwendolyn ledde honom över ängen, upp till byggnaden och till en liten dörr under ett valv. Hon tände en fackla när de steg in, och använde den till att tända andra, och lyste upp rum efter rum där de gick fram. Gwen tände en brasa i eldstaden och fäste facklan på väggen, och hon och Thor låg där på en hög med fällar framför flammorna. Krohn kom fram och satte sig någon meter bort, nära elden. Han satt vänd mot dörren, som vakt och skydd för dem.

Thor och Gwen satt intill varandra, och Gwen lutade sig fram, höll hans fingrar mellan hennes, och de kom närmare och kysstes. Thor kände att hennes hand skälvde, och han var själv nervös. Han smekte hennes nacke, och de kysstes länge.

Han låg där och kände sig överväldigad av kärlek för henne, och det var så många saker han ville säga. Mest av allt var det något han ville fråga. Något han måste fråga. Han ville vara med henne för alltid, och han ville att hon skulle veta det.

”Det är något jag måste fråga dig”, sa han till sist med bultande hjärta.

Men Gwen sträckte fram handen och lade ett finger över hans läppar och tystade honom. Hon lutade sig fram och kysste honom.

”Nu är ingen tid för ord”, sa hon mjukt och log.

Thor kämpade inte emot när hon kysste honom igen och igen. Snart låg de i varandras armar, rullande över fällarna intill den sprakande elden. Det hade redan varit en dag bortom hans vildaste drömmar, och att vara här, i armarna på Gwen, överträffade allt. Det fanns ingen plats i hela världen där han just nu hellre ville vara. Han kunde bara be att natten aldrig skulle ta slut.

*

Gwen simmade i Sorgernas sjö. Det var en vacker, solig dag, och vattnet var klarare än hon någonsin sett det förr. Hon blickade ned där hon simmade, och under henne passerade ett stim med fiskar med de klaraste färger hon sett – klarblå, skära och gula – och de simmade runtomkring henne. De simmade förbi och hon såg ned till botten och märkte att sanden där nere var täckt av guld, och den glimmade och glittrade under henne med miljoner reflektioner i vattnet.

Gwen beslöt att dyka ned, djupare och djupare, fast besluten att få tag i något och ta med det upp. Men desto djupare hon kom, ju längre bort låg botten. Snart var den helt försvunnen.

Gwen blinkade till, och när hon öppnade ögonen såg hon att hon stod på toppen av en kulle. Hon var i ett öde landskap som hon genast kände igen som Argons. Men när hon såg sig omkring fanns hans stuga inte i närheten. Det fanns i själva verket ingenting att se. Det fanns bara vindens ylande över klippblocken.

Plötsligt kände hon en rörelse inne i magen, och hon tittade ned och chockades över att hennes mage svällt upp och stack ut. Hon var gravid.

Hon kände med båda sina händer på magen. Hon häpnade över att känna en spark.

Plötsligt hörde hon Argons röst:

”Du bär en mäktig varelse inom dig”, sa han.

Gwendolyn tittade ned och tårar vällde upp i ögonen, och hon visste att vad han sagt var sant. Hon höll om magen med båda händerna, som för att skicka kärlek dit in, och hon kände kraften strömma därifrån. Det sparkade till svar.

Gwen öppnade ögonen och såg sig omkring, andades tungt och undrade var hon var någonstans. När ögonen långsamt vant sig såg hon att hon låg i Thors armar på en hög med fällar i hennes mors slott, intill de sista glödande kolen i elden. Hon vände sig och såg det första morgonljuset bryta in genom fönstret, såg Krohn ligga i sömn, och insåg att allt varit en dröm.

Hon reste sig, drog sig försiktigt från sidan av Thor, som fortfarande sov djupt, och gick bort till fönsteröppningen. Hon tittade ned och kände med en hand över magen. Inget hade förändrats.

Men ändå kände hon sig på något sätt annorlunda inuti. Hon kände en kraft strömma inom sig. Hon kunde inte förklara det, men på något sätt visste hon att hon förändrats för alltid.

Och i det ögonblicket visste hon, hon bara visste, att hon bar på Thors barn.