Текст книги "En Kamp Om Ära "

Kapitel femton

Kung McCloud kokade inombords när han stegade fram över torget framför sitt slott. Det var täckt av hans sårade och besegrade soldater. Överallt låg hans män och jämrade sig och blödde, och de som inte var sårade satt nedslagna på marken. Det fick honom att må illa. Det spelade ingen roll att de just haft hundra dagars oöverträffade segrar och byten, och nått längre in på MacGils sida än någon av hans förfäder lyckats med. Nu var allt som dessa män skulle komma ihåg att de besegrats, att de berövats sitt byte, alla skador och de vapenbröder de förlorat. Och allt på grund av den där pojken.

Det var en vanära.

McCloud blängde där han klev fram med sparkar hit och dit mot soldater som satt på marken, knuffade andra och smällde till sårade, omgiven av ett litet följe rådgivare, varav ingen vågade tilltala honom. De visste, klokt nog, att det skulle vara ett misstag.

McCloud tänkte över det om och om igen och försökte finna orsaken till att de förlorat, till att det gått fel, och vad han kunnat göra annorlunda. Kanske skulle han ha stannat innan den sista staden, kanske borde han inte ha vågat sig så djupt in. Om han återvänt tidigare, då hade han kommit över till McClouds sida av Högländerna på sina egna villkor, som en segerrik hjälte, en större kung än någon tidigare McCloud.

Men han hade prövat lyckan, hade tagit en stad för mycket, riskerat en strid för mycket. Han hade missbedömt MacGils försvar. Han hade varit säker på att MacGils son, Gareth, var en vekling som omöjligen kunde uppbåda något försvar. Kanske hade trupperna gått ut i strid trots Gareth. Han förstod det inte.

Och minst av allt förstod han sig på den där pojken, Thor. Han hade aldrig mött någon med sådana krafter i strid, ingen så mäktig. Mot det hade han helt enkelt inget försvar.

McCloud klev fram bland männen i lägret och visste att ett uppror var oundvikligt. Förr eller senare så skulle hans män, som just höjt honom till skyarna, resa sig mot honom i revolt och försöka avsätta honom. Istället för att bli känd som den störste av alla McClouds kungar så skulle han gå till historien som en misslyckad McCloud. Och det var inget han kunde tillåta.

Han var tvungen att förhindra det. Han skulle bli ännu hårdare och våldsammare mot sina män, så brutal att de inte ens skulle tänka tanken på uppror. Och sedan skulle han utarbeta en ny plan för ett nytt anfall mot MacGils, och slå till ännu hårdare.

Men när han såg sin armés bedrövliga skick kunde han inte begripa hur det skulle vara möjligt. Han blev rasande på dem. De hade svikit honom – och ingen svek honom.

McCloud vände runt ett hörn och drog fram genom ännu en rad av nedslagna soldater och såg framför sig sin sons, Bronsons, nya hustru. MacGils dotter Luanda, bunden med rep på marken med de andra slavarna. Där hade han äntligen ett utlopp för sitt hat.

Plötsligt mindes han allt igen: han hade verkligen njutit av den där flickan, när Luanda avbrutit, smugit sig upp på honom – och nu skulle hon få känna på hans raseri. I henne såg han själva symbolen för sina mäns olydnad. Hans egen sons fru hade försökt döda honom, och det mitt under hans största seger. Det var mer än han kunde ta. Hennes beteende skulle göra de andra männen djärvare, och nu, mer än någonsin, behövde han sända dem ett tydligt budskap.

McCloud stormade fram till Luanda, som låg på rygg och med ögonen vidöppna av rädsla, och han sträckte sig efter sin dolk. Hon ryggade tillbaks när han närmade sig, rädd för att han skulle hugga henne – men han hade andra planer. Han böjde sig ned och skar av repen som band henne. Hon häpnade över att ha befriats från repen och verkade förvirrad – men han gav henne ingen tid att tänka på det.

McCloud sträckte sig ned och ryckte upp henne på fötter, grep tag i skjorteln och lyfte henne från marken med bister min. Hon blängde tillbaks på honom, och sedan, till hans stora förvåning, spottade hon honom i ansiktet.

Han häpnade över hennes mod och djärvhet. Utan vidare tanke tog han sats och smällde till henne, tillräckligt hårt för att få männen i närheten att vända sig om och se vad som stod på. En allt större mängde soldater närmade sig, och hon slutade kämpa emot i hans armar, började förstå vad som hände, redan blåsvart i ansiktet efter slaget. Han höll henne högt över huvudet och vände sig långsamt runt, mot soldaterna på det dammiga torget.

”Låt det här bli ett budskap för alla dem som vågar trotsa min befallning!”, dundrade han. ”Den här kvinnan vågade höja handen mot sin kung. Nu får hon känna på min rättvisas fulla vrede!”

”Ett jubel steg och McCloud bar henne bort över torget, böjde fram henne över en stor trästock, grep tag i hennes handleder, drog dem bakom hennes rygg och band dem till stocken. Hon blev stående där böjd och hjälplös över stocken. Hon skrek och kämpade emot, men till ingen nytta.

McCloud vände sig mot massan av soldater.

”Luanda vågade trotsa mig. Hon blir ett exempel för alla kvinnor som vågar trotsa sina män och alla undersåtar som vågar trotsa sin kung. Jag dömer henne härmed till offentlig våldförelse! Alla män som så vill, kliv fram och gör vad ni önskar med henne!”

Ett vrål steg bland soldaterna, och flera av dem steg fram och skyndade sig mot henne i försök att hinna först.

”NEJ!”, skrek Luanda och kämpade mot repen och slet som vansinnig i ett försök att komma loss.

Men det var meningslöst. Han hade bundit henne säkert.

Tre soldater steg fram bakom henne, armbågade varandra för att bli först, och den närmaste drog ned byxorna och tog ett kliv fram för att gripa tag i henne.

Plötsligt hördes ett ljud av någon som kom springande genom folkmassan, och ett ögonblick senare, till McClouds stora förtret, syntes hans son, Bronson, fortfarande i rustning och med ett svärd i handen. Han drog fram bland soldaterna, höll svärdet högt, och lät hugget falla över handleden på mannen som först sträckt sig fram mot henne.

Mannen vrålade när Bronson högg handen av honom och blodet sprutade ut från stumpen. Bronson vände sig mot de andra två som gett sig på Luanda, snodde runt och högg huvudet av den andre och kastade sig sedan fram och sänkte svärdet i bröstet på den tredje.

De tre soldaterna låg döda på marken, och Bronson slösade ingen tid utan svingade snabbt svärdet för att skära loss Luanda. Hon tog skydd bakom honom och höll fast i hans rygg när massan närmade sig.

”Kom ett steg närmare”, ropade Bronson, ”och det blir ert sista! Detta är min hustru. Hon skall inte straffas, eller torteras, inte av någon. Först får ni ta er förbi mig.”

McClouds raseri flammade upp, våldsammare än någonsin förr. Här stod hans egen son och trotsade honom inför alla män – och för en kvinnas skull. Han var tvungen att lära honom en läxa inför allas ögon.

McCloud drog sitt eget svärd med en skarp klang och rusade fram med ett rop, knuffade sina män åt sidan och ställde sig mot sin son. Han anföll sin pojke.

”Det är dags att jag lär dig respekt!”, skrek McCloud.

Han kastade sig fram med ett hugg mot Bronsons ansikte, i hopp om att klyva honom itu, och hans brud med honom.

Men pojken var snabb. Han hade tränat honom för väl. Bronson blockerade hugget med sin sköld, och svarade sedan med svärdet. McCloud, parerade, och de utväxlade hugg, ett för ett och fram och tillbaka. Den äldre McCloud var större och starkare och lyckades långsamt driva sin son bakåt, allt längre, till klangen av svärd och sköldar.

Den äldre McCloud måttade ett väldigt hugg, riktat för att hugga av Bronsons huvud – men för högt. Svärdet svingades över hans huvud, och Bronson lutade sig bakåt och sparkade sin far hårt i buken så att han föll i marken. Träffen överraskade McCloud, och hans stolthet sårades när han föll i marken.

Han tittade upp och såg sin son stå där med svärdet mot hans strupe. Bronson kunde ha dödat honom när han missade det där hugget, men han hade sparkat honom istället. Det var inte en chans han själv skull gett sin son, om rollerna varit ombytta. Han var besviken på honom. Han borde ha varit mer hänsynslös.

”Jag vill inte skada dig”, sa Bronson till sin far. ”Jag vill bara att du skall låta Luanda gå fri. Befall dina män att inte röra henne, och så lämnar vi två det här lägret och försvinner från det här riket. Jag skall inte skada dig eller några av dina män.”

Tystnaden lade sig tät när en allt större massa, hundratals soldater, nu närmat sig för att höra varje ord i kraftmätningen mellan far och son.

Tankarna rusade genom huvudet på den äldre McCloud. Han var förödmjukad, sjöd av raseri, och fast besluten att en gång för alla göra slut på sin son. En plan tog form i hans huvud.

”JAG GER MIG!”, ropade han.

En flämtning gick genom hopen.

”INGEN RÖR FLICKAN!”, ropade han igen.

Ännu en flämtning hördes, och McCloud kunde se hur Bronsons axlar långsamt slappnade av, hur han sänkte svärdet bara en aning.

Den äldre McCloud tvingade sig till ett leende, ett brett grin fullt av tänder, lade sitt svärd till sidan på marken och sträckte upp en öppen hand, som om han bad sin son om hjälp upp.

Bronson tvekade för ett ögonblick, tycktes tveka om han skulle lita på sin far. Men Bronson hade alltid varit för naiv, för tillitsfull. Det skulle bli hans undergång.

Bronson gav upp. Han sträckte fram en öppen hand och flyttade svärdet till den andra, för att ge sin far en hjälpande hand.

McCloud såg sin chans. Han sträckte armen, grabbade tag i en näve grus, snodde runt och kastade den i ögonen på pojken.

Bronson skrek, höjde händerna till ögonen, stapplade bakåt, och McCloud kom på fötter och gav sin son en hård spark i bröstet som kastade honom i marken.

”Soldater!”, skrek han

På ett ögonblick hade flera av hans lojala soldater kastat sig över Bronson och gripit tag i Luanda, som försökt komma till hans undsättning.

”För bort honom till pålen!”, befallde McCloud.

De släpade iväg med Bronson, som kämpade, ännu med sand i ögonen, till en stor påle där de bryskt band fast en av hans armar till den. McCloud grep tag i den andra armen och band den till en träbjälke som stack ut framför honom.

Bronson såg på sin far, hjälplös och med rädsla i ögonen.

”Män, samling!”, röt McCloud.

En tät massa soldater samlades omkring dem, och McCloud tog sitt svärd och höjde det över huvudet.

”Nej, far, gör det inte!”, skrek Bronson.

Men McCloud grimaserade, höll tvåhandssvärdet högt över huvudet, och högg av alla krafter nedåt.

Bronson skrek när svärdet klöv genom köttet i handleden. Blod sprutade åt alla håll, och handen föll stumt till marken.

Bakom honom skrek och skrek Luanda. Hon bröt sig loss från soldaterna och kastade sig över McCloud och slet honom i håret. Han vände runt och armbågade henne hårt över näsan, så att den bröts och hon föll omkull, medvetslös.

”JÄRNET!”, röt han.

Inom några ögonblick kom en soldat och satte en glödhet eldgaffel i handen på McCloud, och han sträckte sig fram och trycke till den mot stumpen vid sonens handled.

Bronson skrek ännu högre, högre än han någonsin trott var möjligt, när doften av bränt kött nådde näsborrarna. McCloud höll stadigt kvar eldgaffeln mot stumpen, tills blödningen upphörde. Han ville inte att pojken skulle dö. Han ville ha honom i livet. Han ville ha honom lemlästad, och att han skulle minnas denna dag. Han ville att alla hans män skulle minnas. Och frukta honom.

”Jag lovade dig att flickan inte skulle röras”, sa han till sonen, som stod där lealös, framåtböjd och andades tungt. ”Och jag håller vad jag lovat. Hon skall inte röras – hon skall dödas!”

McCloud lutade sig bakåt och vrålade av skratt så att han knappt kunde hämta andan. Den här dagen var inte så illa trots allt. Nej. Inte illa alls.

Kapitel sexton

Thor vandrade hand i hand med Gwen över ängarna i det tidiga morgonljuset, med Krohn vid sidan och på väg från hennes mors slott. Det hade varit en förtrollad natt, bortom hans vildaste drömmar. Han hade aldrig känt sig så fridfull, så nöjd, så överens med världen som när han vaknat. Det kändes som att han hade funnit sin plats i världen. Det var vid sidan av Gwen, och han ville aldrig vara någon annanstans. Han brydde sig inte om vart det var hon ledde honom, vart de var på väg, så länge de var tillsammans.

Han kände sig också otroligt avslappnad efter att äntligen ha fått en god natts sömn. Han hade varit på fötterna i dagar, i strid eller ridande, och det kändes som första gången han fått sova på månader. Han hade haft märkliga drömmar hela natten, om strid, soldater, svärd och sköldar – men även om att få ett barn. Om inte Krohn hade väckt honom på morgonen genom att slicka honom i ansiktet, så hade han förmodligen kunnat sova hela dagen.

Där de flanerade fram undrade Thor hur hans framtid med Gwen skulle gestalta sig. Han hade plikter att uppfylla för Legionen, men han ville också ha tid att dela med henne. Han undrade hur de skulle kunna bygga ett liv tillsammans. Han visste att han ville vara här, i Kungsgård, men han visste att det var omöjligt så länge Gareth var kung. Det var för många faror här för dem båda.

De gick där hand i hand, en behaglig höstvind började blåsa och världen kom till liv med färgerna av alla höstblomster. Gwen log mot honom och Krohn nafsade dem i hälarna. Thor ville mer än någonsin ställa frågan till Gwen. Ville hon gifta sig med honom? Men återigen tvekade han. Tillfället kändes inte helt rätt. Han väntade på ett magiskt, perfekt ögonblick, och av någon anledning var han inte säker på att det ännu var här. Och han blev nervös, och hjärtat bultade och han blev torr i halsen varenda gång han tänkte fråga. Han var alltför rädd för att avvisas av henne, och en del av honom visste inte om han kunde uppamma mod nog att göra det. Tänk om hon sa nej? Tänk om frågan i sig skulle förstöra deras relation för alltid? En del av honom ville inte ta den risken.

När de kom runt den sista kullen, på väg i tystnad, och Kungsgård kom i sikte där borta på avstånd, så stannade de båda i steget. Något var fel. Thor såg ända härifrån hur mängder av män ur Silvergardet, Legionen och kungens armé trampade runt som om de var upprörda. De flockades runt Vapensalen, och Thor kände att något var i görningen. Han kunde inte förstå vad det var: när han lämnat dem kvällen innan hade det varit mitt i en fest och alla hade varit på gott humör. Han hade förväntat sig att återvända och se dem sova och återhämta sig. Men de var alla vakna, uppe på fötter, redo, de flesta beväpnade och på väg dit in.

”Något är på tok”, konstaterade Thor.

”Det stämmer”, sa hon. ”Vi skyndar oss.”

De satte av med skyndsamma steg, och Krohn sprang intill över ängarna, genom stenvalven över porten och in i Kungsgård. De klev fram över det dammiga torget och in bland männen som samlats, och gick tillsammans med dem in i Vapensalen.

När de kom in blev Thor förvånad över att se salen fylld av soldater. Han såg alla vännerna från Legionen, och mängder av män ur Silvergardet. Han såg Kendrick, Kolk, Brom, Atme och dussintals kända krigare. Stämningen var upprörd därinne. Många krigare satt vid bordet med sina huvuden i händerna, som om de försökte stilla en baksmälla, medan andra klev fram och tillbaks i rummet och grälade med varandra. Det var en spänning i luften, en oro, som om de alla var mitt i en het debatt.

”Men det är inte rätt!”, ropade en soldat till en annan. ”Aldrig i MacGils historia har det hänt något liknande!”

Thor gick fram med Gwen och gjorde väg fram till mitten av rummet till Reece, Godfrey och Kendrick, som satt tätt ihop, med mängder av män ur Silvergardet runtom. De vände om och tittade upp mot sin syster, och gjorde plats för henne.

”Vad är det som har hänt här?”, frågade hon Kendrick.

Thor hade en obehaglig känsla av att vad det än var, så var det inga goda nyheter. Det var otroligt att stämningen ändrats så mycket sedan han lämnat salen, bara några timmar tidigare.

”Det är vår käre bror, Gareth”, sa Kendrick dystert. ”Han har vräkt Silvergardet från Silversalen.”

”Vad är det du säger!”, ropade Thor upprört.

”Det är sant”, sa Kendrick. ”Silvergardet har huserat i den här salen i tusen år, under varje kung av huset MacGil. Och nu skall de flyttas till mindre baracker för armén.”

”Det är en förolämpning som inte kan tolereras!”, tillade en soldat.

”Men varför?”, frågade Thor. ”Varför skulle Gareth göra det? Hur kan han komma undan med det?”

”Han kommer inte att komma undan med det”, svarade Brom barskt, och slog näven i bordet.

”Det verkar som om han dragit in ett nytt band med krigare”, sa Kendrick. ”Lord Kultin från provinsen Essen. Han har hyrt dem som en privat kunglig vakt, sin egen personliga truppstyrka. Han öser det bästa av allt över dem, inklusive Silversalen. Det är ett slag i ansiktet. På oss alla.”

”Men kan han göra något sånt?”, frågade Thor.

”Han är kung”, svarade Reece. ”Han gör vad han önskar.”

Thor skakade chockat på huvudet, och de andra föll i orolig tystnad, muttrande för sig själva. Han kunde knappt tro att Gareth haft fräckheten att göra något liknande. Han undrade vad det skulle innebära för dem alla. Skulle det bli inbördeskrig? Tveklöst hade han nu passerat en gräns.

”Nå, åtminstone får nu Silvergardet äntligen se vad vi redan vetat länge”, började Gwendolyn. ”Att vår bror inte är att lita på. Att han eftersträvar splittring inom riket. Att han fängslade Kendrick utan rätt. Och att han var ansvarig för vår fars död.”

Vid Gwendolyns ord blev det tyst i salen, och alla krigare vände sig om och såg på henne.

”Er fars död?”, frågade en av soldaterna.

”Det är allvarliga anklagelser, min fru”, sa Brom. ”Har ni några bevis?”

”Vi hade bevis, jag och Godfrey”, svarade hon. ”Vi hade ett vittne till brottet. Mannen som höll i kniven, Gareths rådgivare, Firth. Men nu hänger han från galgen. Det såg Gareth till.”

”Då har ni inga bevis”, sa Kolk.

”Inte längre. Gareth lyckades göra sig av med alla bevis vi kunde finna. Men han skulle inte ha försökt förgifta Godfrey eller mörda mig och han inte vetat att vi var nära att avslöja honom.”

”Men det är ändå inte mer än indicier”, sa Brom. ”Rådet är mycket strikt. Vi kan inte avsätta en kung utan bevis på oegentligheter – vi skulle hållas för förrädare mot Ringen. Tyvärr finns inget utrymme för kompromisser i lagen. Det krävs bevis, oavsett hur orätt en kung har handlat.”

”Men det är mer än det faktum at han lönnmördade vår far”, stämde Kendrick in. ”Han har också utsatt oss, våra män och Ringen för fara och lämnat oss blottade för ett anfall. Det var därför McClouds bröt igenom Högländerna: de anade att vi var svaga. Man kan hävda att vi har rätt, rent av skyldighet att göra uppror och inrätta ett nytt styre, för Ringens bästa.”

”Det kan stämma”, svarade Kolk, ”men vi kan ändå inte gå till handling så länge han är laglig kung. Vi måste ha bevis för mordförsöket. Därefter kan vi avsätta honom.”

”Jag tror att jag kan hitta bevis”, sa Godfrey.

Hela rummet vände sig och såg på honom.

”Om jag kan bevisa vem som förgiftade mig, häromnatten på krogen”, fortsatte han, ”då leder det kanske tillbaks till Gareth. Tveklöst måste väl ett försök att lönnmörda sin egen bror, en medlem av kungafamiljen, vara skäl nog att avsätta honom som kung.”

”Det är riktigt”, svarade Brom. ”Men vi skulle behöva bevis. Och ett vittne.”

”Det kan jag finna”, sa Godfrey. ”Jag är säker på det.”

”Gör då det, och låt det gå undan. Under tiden skall vi göra vad vi kan för att återuppbygga och upprusta i den här svaga positionen”, tillade Kendrick. ”Vi är försvagade efter McClouds anfall. Jag skall leda en grupp till våra fästen i öst och hjälpa till att återuppbygga dem, i händelse av ett nytt anfall. De skadades svårt under räden, och vi behöver en truppstyrka för att bestycka våra städer och förhindra en ny räd från McClouds.”

”Jag hjälper till genom att sända Legionen”, instämde Kolk. ”De kan bistå med att återuppbygga andra byar som förstörts av McClouds.”

”Under tiden arbetar vi på att finna bevis, och hitta en laglig väg för att avsätta Gareth”, sa Gwen.

”Det får lov att gå undan”, sa Brom. ”Mina män kommer inte tåla att se Kultin och hans vildar i Silversalen under någon längre tid. Jag är rädd för att vi kommer att ha ett inbördeskrig över oss inom kort, om vi inte hittar ett lagligt sätt för att göra oss av med Gareth.”

Mummel av bifall hördes runtom i rummet.

”På tal om förrädare”, tillade Kendrick. ”Till att börja med måste vi göra oss av med förrädarna i våra egna led.”

Kendrick vände sig mot dörren och nickade till Atme, som plötslig slog igen de väldiga dörrarna in till Vapensalen. Dörren ekade med en ihålig duns, och han blockerade den så att ingen soldat kunde komma ut. En tät tystnad föll över rummet.

”Forg!”, ropade Kendrick. ”Stig fram! Det är dags att du får betala för dina handlingar igår på slagfältet.”

Det hördes ett rop när flera män ur Silvergardet grep tag i Forg och släpade fram honom och banade väg genom folkmassan, till mitten av salen. Han kämpade för att befria sig men hölls fast av fyra riddare.

”Vad skall det här betyda?”, ropade Forg uppretat. ”Jag är en trogen medlem av kungens armé. Jag gjorde inget fel!”

”Gjorde du inte?”, frågade Kendrick. ”Thor och flera av hans kamrater ur Legionen leddes in i ett bakhåll av McClouds. Du förde dem dit för att dödas.”

Kendrick steg fram, drog en dolk från bältet och höll den mot Forgs hals, och det blev tyst i rummet.

”Jag tänker bara fråga en gång. Svara med sanningen, så kan det rentav rädda livet på dig. Var det Gareth som befallde dig att göra det?”

En djup tystnad sänkte sig över rummet, och Forg svalde hårt, med svett i pannan.

Till sist nickade han, och sänkte sitt huvud.

”Det gjorde han”, erkände Forg.

Upprörda flämtningar hördes runt rummet.

”Han erkänner sitt förräderi”, utropade flera riddare.

”Förlåt mig herre”, bad Forg, med desperation i ögonen. ”Det var en befallning från kungen. Och jag var för svag för att inte lyda den.”

”Och ändå var det en befallning att döda en av våra egna”, sa Kolk och klev fram. ”Att sända ädla medlemmar av Legionen rätt in i döden för fiendens händer. Det var en befallning att förråda. Och du utförde den. Du känner till straffet för att förråda en medlem av Legionen.”

Forg svalde hårt.

”Jag ber, herrar, visa nåd!”

”Thor”, sa Kendrick, och vände sig mot honom. ”Det faller på dig att uttala dödsdomen mot Forg. Det var dig han förrådde.”

Det blev tyst i hela salen, och alla ögon vändes mot Thor.

Thors hjärta bultade när han såg mannen framför sig, som bara väntade på att dödas. Ilskan sköljde över honom när han tänkte på hur denne man försatt hans vapenbröder i Legionen i fara.

Men samtidigt, till Thors stora förvåning, så kände han också medlidande med honom. Trots allt verkade det som att Forg en gång varit en duglig riddare. Han hade helt enkelt inte varit stark nog att stå upp mot tyranniet, att göra det rätta när han prövades i ögonblicket. Thor avskydde tanken på avrättningen – särskilt att den skulle ske på hans befallning.

Thor steg fram och harklade sig.

”Det stämmer”, utropade Thor, ”Forg förtjänar döden för vad han gjort. Men jag vill be er att visa honom nåd.”

Ett sus av förvåning gick genom rummet.

”Nåd?”, frågade Kolk. ”Varför?”

”Han förtjänar kanske döden”, sa Thor. ”Men det betyder inte att det är vad vi skall utmäta. Gareth är ondskan bakom allt detta. Jag föredrar att inte ha denne riddares blod spillt för min skull. Han begick ett misstag. Och vi överlevde trots allt. I alla fall de flesta av oss.”

”Thorgrinson”, sa Kendrick. ”Våra lagar tillåter inte att en förrädare blir kvar inom våra led. Något måste göras med honom.”

”Förvisa honom”, sa Thor. ”Skicka honom bort härifrån. Låt honom bli en av Gareths män, eller låt honom lämna Ringen. Men döda honom inte.”

Kendrick såg länge och noggrant på Thor, och slutligen nickade han.

”Jag ser att du bär på mycket visdom för din unga ålder.”

Kendrick vände sig mot Forg, grep honom vid bröstet och såg honom bistert i ögonen.

”Den här dagen har du tur”, sa Kendrick. ”Om jag får se ditt ansikte igen, då dödar jag dig för egen hand.”

Kendrick sträckte fram en hand och slet loss arméns brosch från Forgs väst, snurrade runt honom och sparkade till hårt, så att han for stapplande bort genom salen. Forg skyndade bort genom rummet och Atme öppnade dörren, släppte ut honom och slog igen den igen.

Långsamt kom salen till liv igen, och när den gjorde det klev Brom fram.

”Vi har ännu inte ägnat oss åt den viktigaste frågan här idag”, dundrade han.

Det blev tyst i rummet och alla vände sig mot honom.

”Om gudarna vill så kommer Gareth, förr eller senare, att avsättas. När den dagen kommer, så står vi utan någon att styra Ringen. Vilken MacGil skall ersätta honom? Kendrick, du är den förstfödde, äkta son eller inte. Och männen ser upp till dig. Är det en roll du accepterar?”

Kendrick skakade bestämt på huvudet.

”Min fars sista önskan var att Gwendolyn skulle regera. Vi var alla vittnen till det.”

En flämtning gick genom rummet.

”En kvinna?”, ropade en av riddarna.

”Det är sant!”, sa Reece.

”Det stämmer”, ropade även Godfrey. ”Vi var alla på det mötet. Det var vår faders vilja. Han hoppade över oss alla och valde henne. Som hennes syskon accepterar vi det. Faktum är att vi alla samtycker till det.”

”Om ni högaktade MacGil”, sa Kendrick, ”då skall ni också ära hans sista vilja. Ni skall insätta och försvara Gwen som detta rikes regent.”

Alla soldater i salen vände sig och såg mot Gwen, och en djup tystnad sänkte sig i rummet.

Thor tittade bort mot henne, och såg henne ödmjukt sänka sitt huvud.

”Om det dög för MacGil, då duger det åt mig”, dundrade Brom, och bröt den chockade tystnaden.

”Och för mig!”, tillade Kolk.

”Och för mig!”, ekade alla soldater i rummet.

”Men Gwendolyn, accepterar du?”, frågade Kendrick henne.

En förväntansfull tystnad följde, och hon sänkte sitt huvud. Det blev tyst en lång stund.

”Jag vet att du skulle bli en klok och rättvis regent”, fortsatte Kendrick. ”Mycket bättre än Gareth.”

”Du är den vår far önskade”, tillade Godfrey, ”och du är vad Ringen behöver.”

Till sist klarade Gwen strupen.

”Det är inget jag önskar eller något jag sökt, mina herrar”, sa hon. ”Det är sant, när min far manade mig så gick jag med på att jag skulle acceptera. Men det var motvilligt. Jag skulle hellre se att en av er regerade i mitt ställe.”

Kendrick skakade på huvudet.

”Vi får inte alltid vad vi vill ha”, sa han. ”Ibland måsta man göra vad som är bäst för riket. Och jag vet det, allt inom mig talar för det, jag vet att det är du som skall styra.”

”Det är rätt!”, ropade flera soldater instämmande.

En tät tystnad låg över rummet, och alla väntade på Gwens svar.

”Gwen, säg ja”, manade Godfrey när hon tvekade. ”Folket behöver någon att samlas kring. Adelsmännen, lorderna, alla i provinserna – de behöver veta att det finns någon redo, någon de kan ställa sig bakom när Gareth faller. Säg ja, för rikets skull.”

Gwen såg ned i marken, och hon kände att hennes fars ande var stark där med henne, och slutligen blickade hon upp.

”Jag accepterar”, sa hon slutligen.

Jubel bröt ut i salen, och Thor hörde hur glada och lättade alla var över att det fanns ett alternativ till Gareth. Han kände sig själv upprymd, och otroligt stolt över henne.

Innan hurrandet dött ut, innan han fått en möjlighet att gratulera henne, slogs plötsligt dörren till salen upp igen, och in rusade en budbärare i panik.

”Herre!”, sa han och bugade sig i riktning mot Kendrick. ”Utanför salen väntar en trupp män – hundra man stark och samtliga vildsinta krigare. Nevarerna! De säger att de kommit för att hämta sin brud!”

”Brud?”, ropade Kendrick.

”De säger att de kommit för att hämta Gwendolyn!”, sa budbäraren.

Alla i salen brast ut i en upprörd flämtning.

”Gwendolyn, stämmer det?”, frågade Kendrick.

Hon rynkade pannan.

”Det är bara ännu en av vår brors lömska planer. Han lyckades inte lönnmörda mig, så nu tror han att han kan gifta bort mig för att bli av med mig. Han har ingen rätt. Han är inte min far.”

Thor drog plötsligt svärdet och började stega ut ur salen.

”Jag bryr mig inte om han har laglig rätt eller inte”, sa Thor. ”Det finns bara en rätt som jag tänker följa, och det är svärdets. Om dessa män kommit för att föra bort Gwendolyn, då får de först ha med mig att göra!”

”Och mig!”, ropade Reece och drog sitt svärd.

Det hördes ljudet av hundratals svärd som drogs i salen, och alla soldater slöt upp bakom Thor.

Thor ledde vägen genom salen och ut genom den öppna dörren, med hundratals soldater i följe, ut för att möta truppen.

Framför dem väntade hundra vildsinta krigare till häst, med deras ledare till fots framför sin springare. Han var dubbelt så lång och bred som en vanlig man. Huden var klarröd, och han såg bistert ned, med två huggtänder som stod likt betar ur munnen, och rader av vassa, ruttnande tänder. Hyn i ansiktet var röd, ögonen var inte mycket större än mörkt gula springor, och skallen var kal och spetsig upptill. Han och alla hans män bar gult och grönt pansar.

”Jag har kommit för att kräva min brud”, morrade han ned mot Thor. Det lät som ett vilddjurs grymtande.

Krohn stod bredvid Thor och morrade, med nackhåret rest och redo att kasta sig fram mot mannen.

”Du misstar dig”, svarade Thor djärvt, och försökte låta självsäker. ”Här finner du ingen brud. Gwendolyn har ingen önskan att resa, och hon lämnar inte detta rike utan att alla våra män först spillt sitt blod.”

Mannen blängde ned mot Thor, kramade näven hårdare om svärdet och blev allt rödare i ansiktet.

”Jag lovades en brud av er kung!”, grymtade mannen, och kramade och släppte taget om svärdsfästet. Bakom honom trampade hans soldaters hästar nervöst och stegrade sig.”

”Han har lovat dig något som du inte kan få”, svarade Thor. ”Det är en strid mellan dig och vår kung, inte med oss. Och inte med Gwendolyn.”

”Jag har ingen strid med någon!”, vrålade han. ”För den bruden är min. Och jag tar henne! Så flytta dig nu ur vägen, lilleputt!”

Nevaren tog flera kliv fram mot Thor, och höjde svärdet på vägen. Samtidigt kände Thor raseriet flamma våldsamt inom sig, hetare än någonsin förr. När mannen kom närmare höjde han sin vänstra handflata och stötte den mot honom, och han såg ett gult klot av kraft skjuta från handen, träffa mannen i bröstet och skicka honom flygande genom luften, metervis bort, där han landade hårt i backen.