Текст книги "Vapengåvan"

KAPITEL SEX

Mycoples satt böjd, intrasslad innanför Akrons nät, och kunde inte sträcka sig för att flaxa med sina vingar. Hon satt vid rodret på Rikets skepp, och kämpade, men hon kunde inte lyfta sin haka, röra sina armar, eller fälla ut sina klor. Hon hade aldrig känt sig sämre i hela sitt liv, aldrig haft en sådan saknad efter frihet, efter styrka. Hon var ihoprullad till en boll, blinkade långsamt förtvivlad, mer för Thor än för sig själv. Mycoples kunde känna Thors energi, även från det enorma avståndet, trots att skeppet seglade över havet, och de rullade upp och ner för de enorma vågorna, hennes kropp steg och föll när vågorna kraschade upp på däck. Mycoples kunde känna att Thor förändrades, han blev någon annan, en man hon inte kände.

Hennes hjärta krossades. Hon kunde inte hjälpa att det kändes som om hon hade svikit honom. Hon försökte att kämpa återigen, och ville verkligen ta sig till honom, för att rädda honom. Men hon kunde bara inte ta sig fri. En gigantisk våg kraschade upp på däck, och det skummande vattnet från Tartuvian, gled förbi nätet, och fick henne att glida iväg och slå i sitt huvud i skrovet. Hon kröp ihop och morrade, hon hade varken humöret eller styrkan som hon brukade ha. Hon var undergiven till sitt nya öde, och visste att hon skulle tas iväg och dödas, eller värre, att leva i fångenskap. Hon brydde sig inte vad det blev av henne. Hon ville bara att Thor skulle vara okej. Och hon ville ha en chans, en sista chans, att hämnas på de som attackerade henne.

”Där är hon! Hon har glidit över halva däcket!” sa en av Rikets soldater högt. Mycoples kände en plötsligt smärta på den känsliga fjällen i hennes ansikte, och så såg hon två av Rikets soldater, med spjut som var tio meter långa, och stå och peta på henne genom ett säkert avstånd genom nätet. Hon försökte att rusa mot dem, men nätet höll ner henne. Hon morrade när de petade på henne igen och igen, skrattande, och hade klart roligt. ”Hon är inte så läskig nu, eller hur?” frågade den ena den andra. De andra skrattade, och petade på henne med spjutet nära hennnes öga. Mycoples flyttade sig vid sista sekunden för att undvika att bli blind. ”Hon är lika harmlös som en fluga,” sa en. ”Jag har hört att se ska visa upp henne i Rikets nya huvudstad.” ”Det är inte vad jag har hört,” sa en annan. ”Jag har hört att de ska dra av hennes vingar och tortera henne för all skada hon gjorde mot våra män.” ”Jag önskar att jag hade varit där och sett det.” ”Behöver vi verkligen leverera henne hel?” frågade en. ”Orders.” ”Men jag förstår inte varför vi inte kan lemlästa henne lite. Trots allt behöver hon väl inte båda ögonen?” De andra skrattade. ”Nu när du säger det på detta sätt så nej det antar jag inte,” svarade han. ”Kör hårt, ha kul.” En av männen kom närmare och höjde sitt spjut. ”Stå stilla nu lilla flicka,” sa soldaten.

Mycoples ryckte till, hon var hjälplös nu när soldaten förberedde sig för att spetsa hennes öga med det långa spjutet. Plötsligt kom ytterligare en våg över kanten; vattnet fällde soldaterna, och soldaten gled rakt mot hennes ansikte, med ögon fulla av terror. I en gigantisk ansträngning, klarade Mycoples av att lyfta en klo högt nog för att tillåta att soldaten skulle glida förbi; och när han gjorde det, så drog hon ner honom i sin hals och åt honom.

Han skrek och blodet sprutade överallt, och blandades med vattnet när han dog under henne. Mycoples kände en svag känsla av tillfredsställelse. De återstående soldaterna från Riket vände sig om och sprang, skrikandes efter hjälp. Inom en liten stund, kom ett dussin soldater från Riket, och alla hade långa spjut. ”Döda besten!” skrek en av dem. Alla gick fram för att döda henne, och Mycoples kände att de var säkra på att de skulle göra det. Mycoples kände en plötslig ilska brinna inom henne, olikt något hon aldrig känt. Hon stängde sina ögon och bad till gud att hon skulle få en sista uns med styrka. Långsamt kände hon en stor värme i hennes mage som reste upp i halsen. Hon lyfte sin mun och röt. Till hennes förvåning så vällde det ut eld.

Flammorna reste genom nätet, och trots att de inte förstörde Akron, så var det fortfarande en väg av eld som svärmade runt de dussin män som kom mot henne. Alla skrek när deras kroppar började att brinna; de flesta kollapsade på däck, och de som inte, hoppade direkt ner i havet. Mycoples log. Dussin fler soldater kom närmare, med svingade klubbor, och Mycoples försökte spruta eld igen. Men denna gången fungerade det inte. Gud hade svarat hennes bön, och han hade gett henne en en-gångs välsignelse. Men nu, var det inget mer hon kunde göra. Hon var tacksam, för vad hon hade. Dussin av soldater klev upp på henne och slog henne med klubbor, och långsamt kände Mycoples att hon började sjunka, lägre och lägre, och hennes ögon stängdes. Hon rullade ihop sig själv, och undrade om hennes liv på jorden hade kommit till ett slut. Snart, var hennes värld ett svart hål.

KAPITEL SJU

Romulus stod på kanten av ett massivt skepp, skrovet var målet i svart och guld och flaggorna viftade på Rikets flagga, ett lejon med en örn i sin mun, som flaxade modigt i vinden. Han stod där med händerna på sina höfter, med sin breda muskulära kropp, som nästan såg rotad ut vid däck, och stirrade ut på det böljande vattnet i Ambrek. På håll, som precis gick att se, var stranden i Ringen. Äntligen. Romulus hjärta jublade av förväntan när han la sina ögon på Ringen för första gången.

På hans skepp seglade hans bästa, handplockade män, flera dussin av dem, och bakom dem seglade tusentals av de finaste skeppen från Riket som fanns. En stor armada fyllde havet, alla seglade med banderollen från Riket. De hade seglat en lång väg, cirkulerat runt Ringen, beslutsamma över att landa på McClouds sida. Romulus planerade att gå in i Ringen själv, smyga upp mot sin gamla boss, Andronicus, och avrätta honom när han minst förväntade sig det. Han log vid tanken. Andronicus hade ingen idé om makten eller kunnandet av hans andra befäl, och han skulle lära sig det hårda sättet. Han skulle aldrig ha underskattat honom. Gigantiska vågor rullade förbi, och Romulus fryste i av den kalla sprayen som kom i hans ansikte.

I hans armar höll han i den magiska manteln som han hade fått tag på i skogen, och han kände att den skulle fungera, den skulle ta honom genom kanjonen. Han visste att, när han tog på den, skulle han bli osynlig, och kunna gå genom Skölden för att korsa Ringen ensam. Hans uppdrag skulle kräva uthållighet, vetande och överraskning. Hans män kunde såklart inte följa med, men han behövde ingen av dem: när han väl var inne, så skulle han hitta Andronicus män, Rikets män, och övertala dem till hans sak. Han skulle dela på dem och skapa sin egen armé, sitt eget civila krig. Torts allt älskade Rikets soldater Romulus så mycket som de älskade Andronicus. Han skulle använda Andronicus män mot honom.

Romulus skulle sen hitta en MacGil, ta honom över kanjonen, som manteln klarade av, och om legenden var sann, så skulle Skölden gå sönder. Med skölden nere, så skulle han samla alla sina män, och hela flottan skulle välla in, och de skulle krossa Ringen för gott. Och då skulle Romulus tillslut vara en den ensamma härskaren i universum. Han andades djupt. Han kunde nästan känna det nu. Han hade slåtts hela sitt liv för denna stund. Romulus kollade upp mot den blodröda himlen, den andra solnedgången, en gigantisk boll i horisonten, som glödde ljusblått denna tiden på dagen. Det var den tiden på dagen som Romulus bad till sina gudar, Guden av Landet, Guden av Havet, Guden av Himlen, Guden av Vinden, och mest av allt Guden av Krig. Han visste att han behövde prisa honom mest.

Han var förberedd: han hade offrat många slavar, och veta att deras spillda blod skulle ge honom krafter. Vågorna kraschade runt honom när de närmade sig stranden. Romulus väntade inte på de andra att sänka sina rep, utan hoppade från skrovet så fort båten rörde sand, och han föll nästan 5 meter och landade på sina fötter, med vatten upp till midjan. Han ryckte inte ens till. Romulus spatserade på stranden som om han ägde den, med sina fotspår tunga i sanden. Bakom honom sänkte hans män repen och alla började att ta sig ner för båtarna, när en båt efter en annan kom fram. Romulus övervakade sitt verk och han log. Himlen började att mörkna, och han hade kommit fram till stranden vid den perfekta tidpunkten för att offra. Han visste att han hade gudarna att tacka för detta. Han vände sig om och ställde sig mot sina män.

”ELD!” skrek Romulus. Hans män skyndade sig för att bygga en stor brasa, 5 meter hög, en massiv hög av trä låg redo, som ville tändas, och sprida formen av en stjärna med tre spetsar. Romulus nickade, och hans män drog fram ett dussin slavar som var bundna vid varandra. De bands fast runt om brasan med rep som säkrade det. De stirrade tillbaka med blickar fylld av panik. De skrek och vred sig, skrämda, och såg att facklorna var redo och insåg att de skulle brännas levande. ”NEJ!” skrek en av dem. ”Snälla! Jag ber dig! Inte detta. Vad som helst förutom detta!” Romulus ignorerade dem. Istället vände han sin rygg mot alla, tog flera steg framåt, öppnade sina breda armar och böjde sin nacke upp mot himlen. ”OMARUS!” skrek han. ”Ge oss ljus för att se! Acceptera mitt offer ikväll. Va med mig på min resa in i Ringen. Ge mig ett tecken. Låt mig veta om jag kommer att lyckas!”

Romulus sänkte sina händer, och när han gjorde det, rusade hans män framåt och kastade facklorna i träet. Hemska skrik res, när alla slavarna brändes levande. Gnistor flög överallt, och Romulus stod där, med ansiktet upplyst av elden, och såg på spektaklet. Romulus nickade, och hans män släpade fram en gammal kvinna, utan ögon, och med rynkigt ansikte, hennes kropp var helt hopskrynklad. Flera män bar henne på en vagn, och hon lutade sig fram mot elden. Romulus väntade på henne med tålamod, väntade på hennes profetia. ”Du kommer att lyckas,” sa hon. ”Om du inte ser att solarna går ihop.” Romulus log brett, Att solarna går ihop? Det hade inte hänt på tusen år.

Han var lättad, en varm känsla flödade i hans bröst. Det var allt han behövde höra. Gudarna var med honom. Romulus tog tag i sin mantel, hoppade upp på sin häst och kickade den hårt, och började ensam att galoppera över sanden, mot vägen som ledde till den Östra korsningen, över kanjonen och snart, var han inne i självaste ringen.

KAPITEL ÅTTA

Selese gick genom det som återstod av stridsfältet, med Illepra vid sin sida, och de gick igenom kropp efter kropp, och letade efter livstecken. Det hade varit en lång, tuff resa från Silesien, när de två höll ihop, och följde armén som nu verkade vara skadad och död. De skilde sig från de andra helarna och hade blivit nära vänner, och de fick kontakt via motgångarna. De hade en naturlig gravitation mot varandra, båda var lika gamla, de liknade varandra, och det viktigaste, de var båda kära i en MacGil pojke. Selese älskade Reece, och Illepra, trots att hon inte ville erkänna det, var kär i Godfrey.

De hade gjort deras bästa för att hänga med självaste armén, som tog sig in och ut från fält och skogar och leriga vägar, och letade konstant efter skadade MacGils. Tyvärr var det inte svårt att hitta dem; de fyllde landsbygden i överflöd. I vissa fall kunde Selese hela dem; men i alldeles för många fall, var det bästa hon och Illepra kunde göra var att plåstra om deras sår och ge dem smärtstillande i form av elixir, och låta dem dö fridfullt. Det var hjärtskärande för Selese. Hon hade varit en helare i en liten stad hela hennes liv, hon hade aldrig behövt ta itu med något i denna mängd eller dödlighet. Hon brukade hantera små skrapsår, skärsår, och sår, och kanske en och annat bett från en Forsyth. Men hon var inte van vid allt blod, och all död, Det gjorde henne verkligen sorgsen.

I hennes yrke, så längtade Selese efter att hela folk, och se dem må bra; men ända sedan hon lämnat Silesia, så hade hon inte sett något annat än oändliga spår av blod. Hur kunde män göra så här mot varandra? Dessa skadade var alla söner för någon: pappor och makar. Hur kunde människan vara så grym? Selese blev ännu mer hjärtkrossad när hon inte kunde hjälpa varje person hon stötte på. Hennes saker var begränsade till vad hon kunde bra, och med tanke på deras långa vandring, så var det inte mycket. De andra helarna från kungariket var utspridda, alla runt om i Ringen; de var armé för sig själva, men de kunde inte sträcka sig långt, och de hade inte mycket saker. Utan funktionsdugliga vagnar, hästar, och ett team som hjälpte till, så var det inte mycket de kunde transportera. Selese stängde sina ögon och andades djupt medan hon gick, hon såg ansiktena av de skadade blixtra framför henne. Alldeles för många gånger hade hon sett dödligt skadade soldater skrika i smärta, hon hade sett deras ögon dimma igen, och hon gav dem Blatox.

Det var en effektiv smärtstillare och ett effektivt lugnande. Men det kunde inte läka ett varigt sår, eller stoppa en infektion. Utan alla hennes saker, var dock det, det bästa hon kunde göra: Det fick henne att vilja gråta och skrika samtidigt. Selese och Illepra satte sig på knä framför en skadad soldat, ett par meter från varandra, och båda sydde ihop ett sår med nål och tråd. Selese hade blivit tvingad att använda denna nål alldeles för många gånger, och hon önskade att hon hade en ren. Men hon hade inget val. Soldaten skrek i smärta när hon sydde långa vertikala stygn i ett sår på hans biceps som inte verkade vilja stängas, och fortsatte att blöda.

Selese pressa med sin handflata, och försökte att minska blodflödet. Men det var en förlorande strid. Om hon hade nått fram till denna soldat endast en dag tidigare, så hade såret kunnat läka. Men nu var hans arm grön. Hon började att avvärja det oundvikliga. ”Du kommer att klara dig bra,” sa Selese till honom. ”Nej det kommer jag inte,” sa han och stirrade på henne med en blick full av död. Selese hade sett den blicken alldeles för många gånger redan. ”Berätta, kommer jag att dö?” Selese tog ett djupt andetag och höll kvar det. Hon visste inte hur hon skulle svara. Hon hatade att vara oärliga. Men hon kunde bara inte säga det till honom. ”Vårt öde är i våra skapares händer,” sa hon. ”Det är aldrig för sent för någon av oss. Drick.” sa hon och tog en liten kork av Blatox från portionsflaskorna i midjan, och satte hans läppar mot den och strök han i pannan.

Hans ögon rullade bakåt, och suckade fridfullt för första gången. ”Det känns bra,” sa han. En kort stund senare, stängdes hans ögon. Selese kände en tår rinna ner för hennes kind, och torkade snabbt bort den. Illepra var klar med sin skadade, och de gick båda upp och fortsatte att gå längs den oändliga stigen tillsammans, och passerade lik efter lik. De gick österut, och följde armén. ”Gör vi ens någonting här?” frågade Selese tillslut efter en lång tystnad. ”Självklart,” svarade Illepra. ”Det verkar inte så,” sa Selese. ”Vi har räddat så få, och förlorat så många.” ”Och de få då?” kontrade Illepra. ”Är inte de värda någonting? Selese tänkte. ”Självklart är dem det,” sa hon. ”Men de andra?” Selese stängde sina ögon och försökte att föreställa sig dem; men det var bara suddiga ansikten nu. Illepra skakade sitt huvud. ”Du tänker på fel håll. Du är en drömmare. Alldeles för naiv. Du kan inte rädda alla. Vi startade inte detta krig. Vi plockar bara upp resterna efter det.”

De fortsatte att gå i tystnad, fortsatte att röra sig österut, förbi fält av kroppar. Selese var i alla fall glad över Illepras sällskap. De hade gett varandra sällskap och tröst, och hade delat deras expertis och botemedel längs vägen. Selese var förbluffad över Illepras breda sortiment av örter, vissa hade hon aldrig stött på; Illepra blev sedan överraska med de unika salvorna som Selese hade hittat i en liten by. De kompletterade varandra bra. När de marscherade, och letade efter döda kroppar igen, så landade Seleses tankar på Reece. Trots allting runt om henne, så kunde hon inte få ur honom ur sina tankar. Hon hade rest hela vägen från Silesia för att hitta honom, för att vara med honom.

Men deras öden hade delat på dem för tidigt, detta dumma drog dem åt två olika håll. Hon undrade varje stund om Reece var säker. Hon undrade exakt var i stridsfältet han var. Och med varje lik hon passerade, så kollade hon snabbt på ansiktet med en känsla av rädsla, hoppades och bad att det inte var Reece. Hennes mage knöt sig vid varje kropp som hon passerade, tills hon såg på ansiktet att det inte var han. Vid varje kropp, så suckade hon av lättnad. Vid varje steg hon tog, så var hon beredd, hon var alltid rädd över att hon skulle hitta bland de skadade, eller de döda. Hon visste inte om hon skulle kunna gå vidare om hon gjorde det. Hon var beslutsam över att hitta honom, död eller levande. Hon hade rest så långt, och hon skulle inte vända om förrän hon visste sitt öde.

”Jag har inte sett ett enda tecken på Godfrey,” sa Illepra medan hon sparkade på stenar som de gick förbi. Illepra hade pratat om Godfrey oavbrutet sedan de lämnade, och det var självklart att hon var kär i honom. ”Inte jag heller,” sa Selese. Det var en konstant dialog mellan de två, om de båda två bröderna, Reece och Godfrey, två bröder som inte kunde vara mer annorlunda. Selese kunde inte förstå vad Illepra såg i Godfrey, personligen. Han verkade bara vara en fyllbult enligt henne, en löjlig man som man inte tog på allvar. Han var rolig, och verkligen vitsig. Man han var inte en sådan som Selese ville ha. Selese ville ah en man som var uppriktig, allvarlig och intensiv.. Hon längtade efter en man som uppvisade ridderlighet och ära. Reece var för henne. ”Jag förstår bara inte hur de har kunnat överleva allt detta,” sa Illepra sorgset. ”Du älskar honom, eller hur?” frågade Selese. Illepra bred röd i ansiktet och vände sig om. ”Jag har aldrig sagt något om kärlek,” sa hon försvarande. ”Jag är bara orolig för honom. Han är bara en vän.”

Selese log. ”Är han? Varför slutar du då aldrig att prata om honom?” ”Gör jag inte?” frågade Illepra överraskat. ”Det hade jag inte insett.” ”Ja det gör du, konstant.” Illepra skakade på axlarna och blev tyst. ”Jag antar att han är under min hud på något sätt. Han gör mig så arg ibland. Jag drar honom konstant från barerna. Han lovar mig varje gång att han aldrig ska gå tillbaka. Men han gör alltid det. Det är irriterande, verkligen. Jag skulle ge han stryk om jag kunde.” ”Är det därför du verkligen vill hitta honom?” frågade Selese. ”För att ge honom stryk?” Nu var det Illepras tur att le. ”Kanske inte,” sa hon. ”kanske vill jag ge honom en kram också.” De rundade en kulle och kom fram till en soldat, en Silesian. Han låg stönande under ett träd, med ett tydligt benbrott. Selese kunde se det härifrån med sitt proffsiga öga. Bredvid trädet var det två hästar bundna. De rusade fram till hans sida.

Medan Selese började att sköta om hans sår, ett djupt jack i låret, så kunde hon inte hjälpa att fråga honom vad hon hade frågat varje soldat hon mött: ”Har du sett någon från den kungliga familjen?” frågade hon. ”Har du sett Reece?” Alla soldaterna hade vänt sig om och skakat på sina huvudet och kollat bort, och Selese var så van vid besvikelse så att hon vid detta laget förväntade sig ett negativt svar. Men till hennes förvåning, så nickade soldaten bekräftande. ”Jag har inte ridit med honom, men jag har sett honom min lady,” Seleses ögon vidgades med upprymdhet och hopp. ”Lever han? Är han skadad? Vet du var han är?” frågade hon, med ett hjärta som slog snabbt, medan hon höll i mannens vrist. Han nickade. ”Jag vet, han är på ett speciellt uppdrag. För att hämta Svärdet.” ”Vilket svärd?” ”Ödets svärd såklart.” Hon stirrade på honom med vördnad. Ödets Svärd. Legendernas svärd. ”Vart?” frågade hon desperat. ”Var är han?” ”Han ska till den östra korsningen.” Den östra korsningen, tänkte Selese. Det var långt, så himla långt. Det fanns inte en chans att de kunde ta sig dit till fots. Inte med denna takt. Och om Reece var där, så var han säkert i fara. Han behövde henne säkert.

När hon var klar med att ta hand om soldaten, så kollade hon och märkte de två hästarna som stod bundna vid trädet. Med tanke på soldatens brutna ben, fanns det ingen chans att han kunde rida dem. De två hästarna skulle vara lönlösa för honom. Och snart, så skulle de dö om ingen tog hand om dem. Soldaten såg att hon kollade på dem. ”Ta dem, lady,” erbjöd han. ”Jag kommer inte att behöva dem.” ”Men de är dina,” sa hon. ”Jag kan inte rida dem. Inte så här. Du kommer att använda dem. Ta dem, och hitta Reece. Det är en lång resa härifrån och ni kommer inte att klara er till fots. Du har hjälpt mig. Jag kommer inte att dö här. Jag har mat och vatten för tre dagar. Män kommer att komma efter mig. Patruller går här hela tiden. Ta dem och gå.”

Selese tog tag i hans vrist, och överflödades av tacksamhet. Hon vände sig mot Illepra beslutsamt. ”Jag måste hitta Reece. Jag är ledsen. De är två hästar här. Du kan ta den andra vart du än ska. Jag ehöver korsa Ringen, för att ta mig till den Östra korsningen. Jag är ledsen. Men jag måste lämna dig.” Selese hoppade upp på sin häst, och hon var överraskad över att Illepra rusade fram och hoppade på den andra bredvid henne. Illepra sträckte sig med sitt korta svärd och högg av repet som band hästarna till trädet. Hon vände sig om mot Selese och log. ”Trodde du verkligen, efter allt vi har gott igenom, att jag skulle lämna dig ensam? Frågade hon. Selese log. ”Jag antar inte,” svarade hon. De två kickade sina hästar och rusade iväg på vägen, ännu mer öst, och någonstans, bad Selese, mot Reece.