Текст книги "Vapengåvan"

Morgan Rice
Vapengåvan (Åttonde Boken Av Trollkarlens Ring)

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills sjutton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med översättningar till fler språk på väg).

OMVÄND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av Överlevnadstrilogin) och HJÄLTARS VÄG (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och Häxmästare – Bok #1) är alla tillgängliga att ladda ner gratis!

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Sagt om Morgan Rice

“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

– Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rice vet verkligen hur man drar in läsaren i berättelsen redan från början, med inlevelsefulla beskrivningar som gör så mycket mer än att bara ge en bakgrund för händelseförloppet… Välskrivet och extremt snabbläst.”

– Black Lagoon Reviews (om Turned)

”En perfekt berättelse för unga läsare. Morgan Rice kan det här med spännande, oväntade vändningar… Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka… en som är något alldeles extra… Lättläst men också snabb i vändningarna…

– The Romance Reviews (om Turned)

”Grep tag i mig redan från början och vägrade att släppa taget… Den här berättelsen är ett fantastiskt äventyr, både snabb i vändningarna och full av action från första början. Inte en tråkig stund.”

– Paranormal Romance Guild (om Turned)

”Packad med action, romans, äventyr och spänning. Sätt den här i händerna och bli förälskad igen.”

– vampirebooksite.com (om Turned)

”Fantastiskt intrig och den typ av bok som det är svårt att lägga ifrån sig på kvällen. Slutet var en riktig rysare, och så spännande att man omedelbart vill köpa nästa bok bara för att se hur det går.”

– The Dallas Examiner (om Loved)

”En klar rival till TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en bok som du inte vill lägga ned förrän efter sista sidan! Om du gillar, äventyr, kärlek och vampyrer, då är det här en bok för dig!”

– Vampirebooksite.com (om Turned)

”Morgan Rice visar sig återigen vara en extremt talangfull berättare… Den här tilltalar flera sorters publik, även yngre läsare av vampyr– och fantasygenren. Slutet är en oväntad rysare, en verklig chock.”

– The Romance Reviews (om Loved)

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book #1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book #2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book #1)

KONUNGARS MARSCH (Book #2)

DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book #4)

ÄRANS LÖFTE (Book #5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book #6)

SVÄRDSRITEN (Book #7)

VAPENGÅVAN(Book #8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book #9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book #10)

STÅLFURSTEN(Book #11)

ELDENS RIKE(Book #12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book #13)

BRODERSEDEN (Book #14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book #15)

RIDDARES DUST (Book #16)

STRIDENS GÅVA (Book #17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book #1)

ARENA TVÅ(Book #2)

THE VAMPIRE JOURNALS

OMVÄND (Bok #1)

ÄLSKAD (Bok #2)

FÖRRÅDD (Bok #3)

FÖRUTBESTÄMD (Bok #4)

LÄNGTAN (Bok #5)

TROLOVAD (Bok #6)

LOVAD (Bok #7)

FUNNEN (Bok #8)

ÅTERUPPSTÅNDEN (Bok #9)

BEGÄR (Bok #10)

ÖDESBESTÄMD (Bok #11)

Copyright © 2013 av Morgan Rice

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

Upphovsrätt för omslagsbilden tillhör Sergii Votit och brukas enligt licens från Shutterstock.com.

"Min ära är mitt liv, de växer ihop

Ta äran ifrån mig, och mitt liv är slut."

– William Shakespeare

Richard II

KAPITEL ETT

Gwendolyn samlade sig själv mot den kalla, piskande vinden när hon stod på kanten av kanjonen och tog hennes första steg mot den välvda bron som var den Norra korsningen. Denna skrangliga bro som var täckt av is, var gjort av slitet trä-rep och plankor, och såg knappast ut att vara kapabel till att hålla för dem. Gwen kröp ihop när hon tog sitt första steg. Gwen halkade, och sträckte sig fram och tog tag i repet, som svingade och hjälpte knappast. Hennes hjärta sjönk när hon tänkte på att den svajiga bro var det enda sättet att korsa till den norra sidan av kanjonen, för att komma in i Nethervärlden, och för att hitta Argon.

Hon kollade upp och såg, på håll, hur Nethervärlden spridde ut sig, ett täcke av vit snö. Fältet såg ännu mer olycksbådande ut nu. En plötsligt vind kom, och repet svajade så våldsamt, så att Gwendolyn tog tag i repet med båda händerna och satte sig på knä. För en stund så visste hon inte om hon ens kunde hålla sig kvar, mycket mindre korsa det. Hon insåg att detta var betydligt mer farligt än vad hon hade tänkt, och att de skulle alla dö när de försökte. ”Min lady?” sa en röst. Gwen vände sig om för att se Aberthol stå några meter bakom, bredvid Steffen, Alistar och Krohn, och alla väntade på att följa efter. De fem var en väldigt osannolik grupp, uppflugna här på änden av världen, och stod mot en osäker framtid och antagligen döden.

”Måste vi verkligen försöka att gå över denna?” frågade han. Gwendolyn vände sig om och kollade ut på den piskande snön och vinden framför henne, och tog tag i sina pälsar hårdare runt hennes axlar när hon började att skaka. I hemlighet ville hon inte korsa bron; hon ville inte ens göra denna resan över huvud taget. Hon skulle hellre återvända till säkerheten i hennes barndomshem, Kungens gårdsplan, för att sitta bredvid deras murar, framför en eld, och inte begrunda någon av de faror och oroligheter som världen hade dränkt sedan hon hade blivit drottning. Men såklart kunde hon inte göra det. Kungens gårdsplan finns inte längre; hennes barndom var borta; och hon var drottning nu. Hon hade en bebis som någon gång skulle komma som hon var tvungen att ta hand om, och en make som någon gång skulle komma, någonstans där ute, och de behövde henne. För Thorgrin, skulle hon gå genom eld om det behövdes.

Gwen var säker på att det skulle behövas. De alla behövde Argon, inte bara hon och Thor, utan hela ringen. De skulle möta Andronicus, men också en kraftfull magi, kraftfull nog för att snärja Thor, och utan Argon, visste hon inte hur de skulle bekämpa det. ”Ja,” svarade hon. ”Vi måste.” Gwen förberedde sig för att ta ytterligare ett steg, och denna gång rusade Steffen framåt, och blockerade hennes väg. ”Min lady, snälla låt mig gå först,” sa han. ”Vi vet inte vilka faror som väntar oss på denna bron.” Gwendolyn blev rörd av hans erbjudande, men sträckte sig och knuffade försiktigt honom åt sidan. ”Nej,” sa hon. ”Jag ska.” Hon väntade inte längre, utan gick fram och tog ett stadigt tag i räcket av rep. När hon tog ett steg, blev hon chockad över hur kallt det blev i hennes hand, isen grävde sig in i henne, den kalla känslan sköt sig upp i hennes handflator och armar.

Hon andades skarpt, osäker på om hon skulle kunna hänga kvar. En annan vind kom, som blåste bron från sida till sida, och tvingade henne att ta ett hårdare tag, att tolerera smärtan från isen. Hon kämpade för att balansera med allt hon hade, när hennes fötter halkade på de istäckta repen och plankorna under henne. Bron lutades skarpt till vänster, och för en stund var hon säker på att hon skulle trilla ner på sidan. Bron rättade till sig själv, och svingade sedan över till andra sidan. Gwen satte sig på knä igen. Hon hade knappt gått tre meter, och hennes hjärta slog redan så hårt att hon knappt kunde andas, och hennes händer var så bedövade så hon kunde knappast känna dem.

Hon stängde sina ögon och tog ett djupt andetag, och så tänkte hon på Thor. Hon föreställde hans ansikte, varje vinkel av det. Hon tänkte på sin kärlek till honom. Hennes beslutsamhet över att befria honom. Vad som än krävdes. Vad som än krävdes. Gwendolyn öppnade sina ögon och tvingade sig själv att ta flera steg framåt, hon greppade repen, och hon tänkte inte stanna för någonting. Vinden och snön kunde driva henne ner i djupet av kanjonen. Hon brydde sig inte längre. Det handlade inte längre om henne; det handlade om hennes livs kärlek. För honom kunde hon göra vad som helst. Gwendolyn kände vikten skifta på bron bakom henne och kollade tillbaka för att se Steffen, Aberthol, Alistair, och Krohn följa efter. Krohn halkade på sina tassar när han rusade förbi de andra, fram tills han var vid Gwendolyns sida. ”Jag vet inte om jag kan göra detta,” sa Aberthol, med en stram röst, efter ett par skakiga steg. Han stod där, med skakande armar när han höll i repet, en gammal man, som knappast hade kraft för att hålla sig kvar. ”Du kan göra det,” sa Alistair, som gick upp bredvid honom och la en arm runt hans midja.

”Jag är här. Oroa dig inte.” Alistair gick med honom, och hjälpte honom fram när gruppen fortsatte att gå, närmare och närmare över bron, ett steg i taget. Gwen blev ytterligare förvånad över Alistairs styrka under motgångar, hans lugna natur, hans oräddhet. Han utsöndrade också en kraft som Gwendolyn inte förstod. Gwen kunde inte förklara varför hon kände sig så nära honom som hon gjort, men under den korta tid hon hade känt henne, så kändes de redan som syskon. Hon fick styrka från hennes närvaro. Och från Steffens. Det slutade blåsa ett tag, och de skyndade sig. Snart hade de gått över mitten på bron, och de gick snabbare nu, Gwen vande sig vid de hala plankorna. Andra sidan på kanjonen började bli synlig, endast 20 meter där ifrån, och Gwendolyns hjärta började att välla med optimism. De kanske klarar det trots allt.

En vindpust svepte fram, och denna var starkare än alla de andra, så stark att Gwen var tvungen att sätta sig på knä och ta tag i repet med båda händerna. Hon höll för glatta livet när bron svingade nästan nittio grader, och svingade sedan tillbaka precis lika våldsamt. Hon kände att en planka gav vika under hennes fötter, och hon skrek när ett av hennes ben sjönk ner genom öppningen, genom brom, och hennes ben satt fast ända upp till hennes lår. Hon vred sig men kunde inte komma loss. Gwendolyn vände sig om och såg Aberthol förlora sitt grepp från Alistair och började att glida av bron. Alistar reagerade snabbt, och sträckte ut en hand och tog tag i hans vrist, och höll fast honom precis innan Aberthol gled över kanten. Alistair lutade sig över kanten av bron och höll sig kvar, när Aberthol svingade under henne, med inget mellan honom och kanjonen. Alistair ansträngde sig, och Gwen bad om att repet inte skulle ge vika. Gwen kände sig så hjälplös, för att hon satt fast, med sitt ben mellan de två plankorna. Hennes hjärta slog galet hårt när hon försökte ta sig loss. Bron svajade brett, och Alistair och Aberthol svajade med den. ”Släpp!” skrek Aberthol. ”Rädda dig själv!”

Aberthols käpp gled ur hans grepp och föll ner till djupet av kanjonen. Allt han hade var nu var staven som satt fast på hans rygg. ”Du kommer att klara dig bra,” sa Alistair lugnt. Gwen var överraskad över att se Alistair så samlad, så självsäker. ”Kolla in i mina ögon,” instruerade Alistair lugnt. ”Va?” skrek Aberthol i vinden. ”Kolla in i mina ögon,” befallde Alistair, med mer styrka i sin röst. Det var något i hennes befallande ton, och Aberthol kollade upp på henne. Deras ögon låstes, och när de gjorde det, så Gwendolyn att ett ljus lyste från Alistairs ögon och sken ner på Aberthols. Hon såg i misstro när ljuset slöt sig runt Aberthol, och Alistair lutade sig bakåt, och med ett drag, drog hon upp Aberthol upp på bron. Aberthol, som låg där och var chockad, andades tungt, och kollade upp på Alistair med förundran; sedan vände han sig omedelbart om och tog tag i repet med båda händerna, innan ytterligare en annan vind kom.

”Min lady!” skrek Steffen. Han gick ner på knä framför henne, sträckte sig, tog tag i hennes axlar, och drog med all sin kraft. Gwen började kunna ta sig loss från plankorna, men när hon var nära på att ta sig fri, halkade hon på det isiga greppet, och föll tillbaka ner där hon hade varit, ännu djupare. Plötsligt gick ytterligare en planka under Gwendolyn att gå av, och hon skrek när hon kände att hon började sjunka. Gwendolyn sträckte sig och tog tag i repet med en hand och Steffens vrist med den andra. Det kändes som om hennes axlar gick ur led när hon dinglade i luften. Steffen dinglade också, med sina ben fastklämda ovanför honom, och han riskerade sitt liv för att hindra henne från att falla, och repen bakom honom är det enda som gör att de kan hålla sig kvar. Det kom ett morrande och Krohn hoppade fram och högg tag i Gwens päls med sina huggtänder och drog bakåt med all kraft han hade, morrande och gnyende. Långsamt drogs Gwen upp, centimeter för centimeter, och hon kunde ta tag i plankorna på bron. Hon drog sig själv upp och låg där med ansiktet nere och andades tungt. Krohn slickade henne i ansiktet igen och igen, och när hon andades, var hon så tacksam för honom, och för Steffen som nu låg bredvid henne.

Hon var glad över att vara vid livet, för att räddas från en hemsk död. Men Gwendolyn hörde plötsligt ett knäckande ljud och kände hela bron skaka. Hennes blod rann kallt när hon vände sig om och kollade bakåt: ett av repen som höll fast bron hade gått av. Hela bron ryckte till och Gwen såg med skräck när den andra, som hängde i en liten tråd, också gick av. Alla skrek när halva bron plötsligt lossnade från väggen på kanjonen; bron svingade dem alla så snabbt så att Gwen knappast kunde andas när de flög genom luften, i ljusets hastighet mot den andra väggen på kanjonen. Gwen kollade upp och såg väggen av sten komma mot dem, och hon visste, under den stunden, att de alla skulle dö av smällen, deras kroppar skulle krossas, och den som överlevde, skulle falla ner i djupet av jorden. ”Sten, ge vika! JAG BEFALLER DIG!” skrek en röst fylld med primordial auktoritet, en röst som Gwen aldrig hade hört innan.

Hon sneglade bortåt för att se Alistair, som höll i repet, hålla ut en handflata, som var fixerad mot klippan de var på väg att åka in i. Från Alistairs handflata kom det ett gult sken, och när de kom närmare kanjonens vägg, när Gwendolyn samlade sig för smällen, så var hon chockad över vad som hände härnäst. Framför hennes ögon, så ändrades den kompakta stenen i kanjonen till snö, och nr de alla krockade, kände Gwendolyn inte hur hennes ben knäcktes, som hon hade förväntat sig. Istället kände hon hur hela hennes kropp åkte in i en vägg av ljus, fluffig snö. Det var iskallt, och det täckte hela henne, och gick in i hennes ögon, näsa och öron, men det skadade inte henne. Hon levde. Alla dinglade där, med repet hängandes från toppen av kanjonen, försjunken i en vägg av snö, och Gwendolyn kände ett starkt grepp om hennes vrist. Alistair. Hennes hand var främmande varm, trots kylan. Alistair hade på något sätt redan tagit tag i alla, och snart var alla, inklusive Krohn, på väg att dras upp av henne, när hon klättrade i repet som om de vore inget. Tillslut nådde de toppen, och Gwen kollapsade på den fasta marken, på andra sidan av kanjonen. Sekunden hon gjorde det, gick de kvarstående repen av, och det som var kvar av bron föll ner, i djupet av kanjonen.

Gwendolyn låg där, andades tungt, och var så tacksam över att vara på fast mark igen, och undrade vad som nyss hade hänt. Marken var iskall, täckt av is och snö, men det var i alla fall fast mark. Hon var inte längre på bron, och hon var vid livet. De hade klarat det. Tack vare Alistair. Gwendolyn vände sig om och kollade på Alistair med en ny känsla av förundran och respekt. Hon var mer än tacksam över att ha henne vid sin sida. Det kändes verkligen som en syster hon aldrig haft, och Gwen hade en känsla av att hon inte sett djupet av Alistairs krafter än. Gwen hade ingen idé över hur de skulle klara sig tillbaka till ringen när de var klara här, om de någonsin blev klara, om de skulle hitta Argon och klara sig tillbaka. Och när hon kisade in i väggen av förblindande snö framför henne, för att gå in i Nethervärlden, så hade hon en sjunkande känsla av att de tuffaste hindren låg framför dem.

KAPITEL TVÅ

Reece stod på den östra korsningen av kanjonen, och höll i stenräcket på bron, och kollade ner mot stupet med skräck. Hon kunde knappast andas. Hon kunde fortfarande inte tro på vad hon nyss hade sätt: ödets svärd, som satt i en sten, som föll ner över kanten, tumlande kant över kant, och svaldes tillslut av dimman. Han hade väntat och väntat, förväntat sig att höra en smäll, att höra det skaka under hans fötter. Men till hans förvåning, kom aldrig ljudet. Var kanjonen bottenlös? Var ryktena sanna? Tillslut släppte Reece räcket, med sina vita knogar, och släppte sitt andetag, och vände sig om och kollade på sin legion. Alla stod där, O´connor, Elden Conven, Indra, Serna och Krog, och de kollade också förskräckt neråt. De sju stod fastfrusna på sin plats, och ingen kunde ta in vad som nyss hade hänt. Ödets svärd; legenden som de alla hade växt upp med; det viktigaste vapnet i världen; kungarnas egendom. Och det enda som höll skölden uppe. Det hade just nu trillat ur deras grepp, och sjönk ner i glömska.

Reece kände att han hade misslyckats. Han kände att han inte bara svikit Thor, utan hela ringen. Varför kunde de inte bara ha gått där några minuter tidigare? Bara ett par meter till, och han skulle ha räddat det. Reece vände sig om och kollade mot andra sidan på kanjonen, rikets sida, och samlade sig själv. Med svärdet borta, så förväntade han sig att skölden skulle sjunka, han förväntade sig att alla rikets soldater skulle ställa sig på en sida, för att plötsligt rusa iväg och springa in i Ringen. Men en förvånande sak hände: när han kollade på, gick ingen av dem på bron. En av dem försökte, men han blev innehållslös, försvann. På något sätt, var skölden fortfarande kvar. Han förstod inte. ”Det är helt ologiskt,” sa Reece till de andra. ”Svärdet har lämnat ringen. Hur kan skölden fortfarande vara kvar? ”Svärdet har inte lämnat ringen,” föreslog O´Connor. ”Den har inte korsat den andra sidan av Ringen. Den har fallit rakt ner. Den är fast mellan två världar.” ”Men vad händer då med skölden om svärdet varken är här eller där?” frågade Elden.

Alla kollade ner i förundran. Ingen hade svaret; det var outforskat territorium. ”Vi kan ju inte bara gå härifrån,” sa Reece. ”Ringen är säker med svärdet på vår sida, men vi vet inte vad som händer om Svärdet svävar nedanför.” ”Så länge som den inte är i vårt grepp, vet vi inte om den kan sluta upp på andra sida,” la Elden till ”Det är inte en chans vi kan ta,” sa Reece. ”Ringens öde vilar på det. Vi kan inte återvända tomhänta, misslyckande.” Reece kollade ner, och kollade på de andra, bestämde. ”Vi måste hämta den,” sade han som slutsats. ”Innan någon annan gör det.” ”Hämta den?” frågade Krog förskräckt. ”Är du en dåre? Hur hade du tänkt att göra det?” Reece vände sig om och stirrade på Krog, som stirrade tillbaka, kaxig som vanligt. Krog hade blivit en riktigt tagg i Reeces sida, och trotsade alltid hans befäl, och utmanade honom med makt vid varje hörn. Reece förlorade sitt tålamod med honom.

”VI kommer att göra det,” insisterade Reece. ”genom att ta oss ner till botten av kanjonen.” De andra flämtade, och Krog höjde sina händer till sina höfter och gjorde en grimas. ”Du är galen,” sa han. ”Ingen har någonsin gått ner till botten av kanjonen.” ”Ingen vet om det ens finns en botten,” höll Serna med. ”För allt vi vet sjönk svärdet ner i ett moln, och det faller fortfarande medan vi snackar.” ”Nonsens,” kontrade Reece. ”Allting måste ha en botten. Till och med havet.” ”Även om inte botten existerar,” fortsatte Krog, ”Vad för gott för det oss om den är så långt ner att ingen av oss varken hör eller ser den? Det kan ta oss dagar att nå dit, veckor.” ”Och för att inte tala om att det knappast är en lugn vandring,” sa Serna. ”Har du inte sett klipporna?”

Reece vände sig om och övervakade klipporna, de uråldriga väggarna på kanjonen, som delvis doldes av dimman. De var raka, vertikala. Han visste att de hade rätt; det skulle inte vara lätt. Men han visste också att de inte hade något val. ”Det blir värre,” sa Reece. ”Dessa väggar är också fulla av dimma. Och även om vi når botten, kanske vi inte tar oss upp igen.” Alla stirrade förvirrat på honom. ”Då erkänner du alltså att det är galenskap att försöka,” sa Krog. ”Jag håller med om att det är galenskap,” sa Reece, med sin röst full av auktoritet och självkänsla. ”Men galenskap är vad vi är födda för. Vi är inte enbart män; vi är inte enbart män från Ringen. Vi är en speciell art: vi är soldater. Vi är krigar. Vi är legionens män. Vi tog en ed, vi svor. Vi svor att aldrig tveka från ett uppdrag för att det är för svårt eller för farligt, aldrig tveka för att ansträngningen kan skada en personligt. Det är för de svaga att gömma sig och vara fega, inte för oss. Det är vad som gör oss till krigare. Det är det som är själva essensen av tapperhet: du tar dig an en sak större än dig själv för att det är rätt sak att göra, en ärofull sak att göra, även om det verkar omöjligt. Det är trots allt inte det vi uppnår som gör någonting tappert, utan försöket. Det är större än oss. Det är vilka vi är.”

Det kom en tung tystnad när vinden svepte genom och de andra tänkte på hans ord. Tillslut gick Indra framåt. ”Jag är med Reece,” sa hon. ”Det är jag också,” la Elden till, och gick fram. ”Och jag,” sa O´Connor, och gick fram till Reeces sida. Conven ställde sig tyst bredvid Reece, och greppade hans svärdsfäste, och vände sig om och ställde sig mot de andra. ”För Thorgrin,” sa han, ”skulle jag gå till jordens ände.” Reece kände sig förstärkt över att ha sina sanna Legion-medlemmar vid sin sida, dessa människor hade blivit lika nära som hans familj, och som hade äventyrat vid hans sida till slutet av Kungariket. De fem av dem stod där och stirrade tillbaka mot de två nya medlemmarna i legionen, Krog och Serna, och Reece undrade om de skulle gå med dem.

De kunde behöva ett par extra händer; men om de ville vända tillbaka, så fick det vara så. Han tänkte inte fråga två gånger. Krog och Serna stod där, och stirrade osäkert tillbaka. ”Jag är en kvinna,” sa Indra till dem, ”som du har retat mig om förut. Och ändå står jag här, redo för en krigares utmaning, medan du står där, med alla dina muskler, och är feg.” Serna grymtade, irriterat, och drog bak sitt långa bruna hår från sina breda, smala ögon och gick fram. ”Jag kommer att gå,” sa han, ”men endast för Thorgrins skull.” Krog var den enda som stod där, röd i ansiktet och trotsig. ”Ni är idioter,” sa han. ”Allihop.” Men han gick ändå fram och ställde sig med dem. Reece, som var nöjd, vände sig om och ställde sig tillsammans med de andra vid kanjonens kant. Det fanns ingen tid att slösa.

*

Reece tog tag i sidan av klippen när han hissade sig neråt, med de andra flera meter ovanför honom, och alla gjorde en smärtsam klättring neråt, som de hade gjort i flera timmar. Reeces hjärta slog när han kämpade med att behålla fotfästet, med sina fingrar slitna och bedövade av kyla, hans fötter halkade på de hala stenarna. Han hade inte förväntat sig att det skulle vara så här svårt. Han hade kollade ner och studerat terrängen, formarna på stenarna, och hade märkt att på vissa ställe, var stenen helt rak, och det gick omöjligen att klättra där, på andra platser var den täckt av mossa; och på andra ställen hade den gropar och dylikt där man kunde placera sina fötter och händer. Han hade till och med sett en kant han kunde vila på.

Ändå verkar själva klättringen ha varit mycket svårare än vad det verkat. Dimman täckte deras syn, och när Reece svalde och kollade ner, blev det svårare och svårare att hitta ställe att sätta fötterna på. Och trots flera timmar av klättringar, kunde botten, om den existerade, inte synas. I sitt inre kände Reece en stigande rädsla, en torrhet i sin hals. En del av honom undrade om han hade gjort ett grovt misstag. Men han vågade inte att visa det för de andra. Med Thor borta, var han deras ledare nu, och han behövde vara ett bra exempel. Han visste också att tänka på sina rädslor inte skulle göra honom något gott. Han behövde visa sig stark och fokuserad; han visste att rädsla bara skulle förhindra hans egenskaper.

Reeces hand kände efter någonstans att få grepp. Han sa till sig själv att glömma vad som låg nedan och koncentrera på det som komma skall. Bara ett steg i taget, sa han till sig själv. Det kändes bättre att tänka på det sättet. Reece fick ytterligare ett stöd till foten, och tog ett steg ner, sedan ytterligare ett, och han började komma in i en rytm. ”SE UPP!” skrek någon. Reece samlade sig själv när små stenar plötsligt regnade ner runt om honom, som studsade på hans huvud och axlar. Han kollade upp och såg en stor sten komma flygande ner; han duckade och missade den precis. ”Förlåt!” skrek O´Connor neråt. ”Lös sten!” Reeces hjärta slog när han kollade tillbaka ner och försökte hålla sig lugn. Han ville verkligen veta var botten var; han sträckte sig ner, tog tag i en liten sten som hade landat på hans axel, och kollade ner och kastade den. Han kollade, för att se om det gav ifrån sig ett ljud. Det gjorde det aldrig. Hans onda aning djupnade. Det fanns fortfarande ingen uppfattning om var kanjonen slutade.

Och med sina händer och fötter som redan skakade, så visste han inte om de kunde klara det. Reece svalde, alla sorters tankar som rusade genom hans hjärna fortsatte. Tänk om Krog hade haft rätt? Tänk om det inte fanns en botten? Tänk om detta var ett idiotiskt självmordsförsök? När Reece tog ytterligare ett steg, och ilade sig ner meter för meter, så hörde han plötsligt ljudet av skrapande sten, och någon som skrek. Det kom ett oväsen bredvid honom, och han kollade och såg Elden, som började falla, glida ner bredvid honom.

Reece sträckte instinktivt ut en hand, och klarade av att ta tag i Eldens handled när hon gled förbi. Som tur vad hade Reece ett fast tag om klippan med sin andra hand, och klarade av att hålla kvar hårt i Elden, som förhindrade honom från att glida hela vägen ner. Elden dinglade, och fick inget fäste. Elden var för stor och tung, och Reece kände att hans styrka började att försvinna. Indra kom fram, rusade ner snabbt, och sträckte sig ner och tog tag i Eldens andra handled. Elden försökte tafatt ta tag i något, men fick inget fäste. ”Jag får inte tag i något!” skrek Elden, med panik i sin röst. Han sparkade vilt, och Reece var rädd att han skulle förlora sitt eget grepp och falla ner med honom.

Han tänkte snabbt. Reece tänkte på repet och krokar som O´Connor hade visat honom innan de klättrade ner, ett redskap de hade använt när de hade klättrat över murar under erövring. Ifall den kommer till användning, hade O´Connor sagt. ”O’Connor, ditt rep!” skrek Reece. ”Kasta ner det!” Reece kollade upp och såg O´Connor dra repet från sin midja, luta sig bakåt och sätta in en krok i väggen. Han hängde i den med all sin makt, testade den flera gånger, och kastade sedan ner det. Repet dinglade förbi Reece. Det kunde inte ha kommit tidigare. Eldens halkiga handflator gled ur Reeces hand, och när han började falla bakåt, så sträckte sig Elden fram och tog tag i repet. Reece höll andan, och hoppades att det skulle hålla.

Det gjorde det. Elden drog sig sakta upp, tills han tillslut fick ett starkt fotfäste. Han stod på en kant, andades tungt och var tillbaka till sin balans igen. Han andades ut en tung suck av lättnad, och det gjorde även Reece, det hade varit för nära.

*

De klättrade och klättrade, tills Reece inte visste hur mycket tid som hade passerat. Himlen blev mörkare, och Reece droppade av svett trots kylan, och det kändes som om varje stund kunde vara hans sista. Hans händer och fötter skakade våldsamt, och ljudet av hans egna andetag fyllde hans öron. Han undrade hur mycket mer han skulle klara av. Han visste att om de inte kom till botten snart, så behövde de alla stanna och vila, speciellt eftersom att natten var på väg. Men problemet var att det fanns ingenstans att stanna och vila. Reece kunde inte hjälpa att undra, att om de blev för utmattade, att de bara började att falla, en i taget. Det kom ett högt ljud från stenar, och sedan en liten lavin, tonvis av stenar regnade ner, och landade på Reeces huvud, ansikte och ögon. Hans hjärta stannade när han hörde ett skrik, ett annorlunda denna gången, ett skrik mot döden.

I hörnet av hans öga såg han en kropp, flyga förbi honom, snabbare än vad han kunde inse. Reece sträckte ut sin hand för att ta tag i honom, men allt hände så snabbt. Allt han kunde göra var att se Krog, flaxa i luften, fallandes bakåt, rakt ner i inget.