Текст книги "Drakars Öde "

Kapitel sju

Erec marscherade fram bredvid hertigen, Brandt och ett dussintal män ur hertigens följe, genom Savarias vindlande gator, på väg mot tjänsteflickans hus. Erec hade insisterat på att få träffa henne utan dröjsmål, och hertigen hade beslutat leda vägen i egen person. Och dit hertigen gick följde alla. Erec såg sig om, på det stora och växande följet, och kände sig förlägen. Han insåg att han skulle anlända till den här flickans bostad med mängder av folk i släptåg.

Sedan Erec först fått syn på henne hade han inte kunnat tänka på annat. Vem var den där flickan? Hon som verkade så ädel, men ändå tjänade vid hertigens hov? Varför hade hon flytt iväg från honom så hastigt? Hur kom det sig att hon, efter alla år som han tillbringat bland kungliga kvinnor, var den enda som fångat hans hjärta?

Själv kungason, och omgiven av kungligheter hela livet: Erec kände igen den som var kunglig på ett ögonblick – och i ögonblicket han såg henne förstod han att hon var betydligt mer kunglig än den ställning hon tjänade i. Han brann av nyfikenhet att få veta vem hon var, var hon kom från, vad hon gjorde här. Han var tvungen att se henne igen, få klart för sig om det bara var inbillning, eller om han skulle känna samma sak igen.

”Mina tjänare säger att hon bor i utkanten av staden”, förklarade hertigen, som pratade där de gick fram. Folk på båda sidor gatan öppnade fönsterluckorna när de gick förbi, häpna över närvaron av hertigen och hans följe på deras enkla gator.

”Hon är visst tjänarinna hos en värdshusvärd. Ingen vet något om hennes bakgrund, var hon kommer ifrån. Allt de vet är att hon en dag kom hit till stan och att hon fick tjänst hos den där värdshusvärden. Hennes bakgrund är ett mysterium tycks det.”

De vände in på ännu en sidogata. Kullerstenen blev allt sämre under deras fötter och de små husen mer slitna och trångbodda. Hertigen harklade sig.

”Jag har anställt henne för speciella tillfällen vid hovet. Hon är tystlåten och håller sig för sig själv. Ingen vet särskilt mycket om henne. Erec”, sa hertigen till sist och vände sig mot honom, med ena handen på hans handled, ”är du säker på det här? Den här kvinnan, vem hon än är, är bara en kvinna av folket. Du kan välj vilken kvinna du vill, i hela riket.”

Erec såg tillbaks på honom, lika intensivt. ”Jag måste få se den där flickan igen. Jag bryr mig inte om vem hon är.”

Hertigen skakade ogillande på huvudet, och så fortsatte de gå, längs den ena gatan efter den andra, genom smala, vindlande gränder. Den här delen av Savaria blev allt sjaskigare ju längre de gick, med fyllon på gatorna, sopor, kycklingar och vilda hundar som strök omkring. De passerade den ena krogen efter den andra där gästernas skrål hördes ut på gatan. Åtskilliga fyllbultar stapplade runt framför dem, och allt eftersom det mörknade till kvällen lystes gatorna upp av facklor.

”Gör väg för hertigen!”, ropade den främste i hans följe, som sprang före och till sist knuffade fyllona ur vägen. Upp och ned längs gatan drog sjaskiga typer åt sidan och glodde häpna när hertigen passerade, med Erec vid sidan.

Till sist kom de fram till ett litet, enkelt värdshus, vitmenat och med ett sluttande skiffertak. Det såg ut att ha plats för omkring femtio gäster i krogen på bottenvåningen, med några rum för några få ovanför. Ytterdörren hängde på sned, ett fönster krossat, och lyktan över entrén hängde på sniskan, med en låga som flämtade eftersom det fanns för lite vax. Druckna rop hördes genom fönstren där de stannat framför dörren.

Hur kan en flicka som hon arbeta på ett ställe som detta, undrade Erec när han hörde vrålen och ropen från insidan. Hans hjärta brast när han tänkte på det, på alla förödmjukelser som måste drabba henne på en sådan plats. Det är inte rättvist, tänkte han. Han var fast besluten att rädda henne därifrån.

”Varför gå till den värsta sortens ställe för att finna en brud?”, frågade hertigen, vänd mot Erec.

Brandt vände sig också mot honom.

”Sista chansen min vän”, sa Brandt. ”Det finns ett helt slott med kungliga damer som väntar på dig därborta.”

Men Erec skakade beslutsamt på huvudet.

”Öppna dörren”, befallde han.

En av hertigens män sprang fram och ryckte upp den. Stanken av avslagen öl slog ut i vågor på gatan och fick honom att rygga tillbaka.

Därinne satt druckna män böjda över baren och längs träbord, med alltför höga rop, skratt och spydigheter och knuffar i sidan på varandra. Det var råa sällar, såg Erec, med för stora magar, orakade hakor och otvättade kläder. Inga krigare.

Erec tog flera kliv in och sökte henne med blicken. Han kunde knappt föreställa sig att en kvinna som hon arbetade på ett ställe som det här. Han undrade om de kanske kommit till fel plats.

”Ursäkta mig, herrn. Jag söker efter en kvinna”, sa Erec till en man som stod intill, lång, bred, orakad och med stor buk.

”Men gör du det?”, bölade mannen hånfullt. ”Men se då har du kommit till fel ställe! Det här är ingen bordell. Men det ligger en på andra sidan gatan – och där skall visst kvinnorna vara fina och fylliga!”

Mannen började skratta, alltför högt, rakt upp i ansiktet på Erec, och flera av hans dryckesbröder stämde in.

”Det är inte en bordell jag letar efter”, svarade Erec, inte särskilt road, ”utan en kvinna, en som arbetar här.”

”Du måste mena värdshusvärdens tjänsteflicka”, ropade en annan stor karl i en annan del av rummet. ”Hon är förmodligen där bak någonstans och skurar golven. Tyvärr – Jag skulle föredra om hon satt här i knät på mig istället!”

Karlarna skrek av skratt, helt överväldigade av sina egna skämt, och Erec rodnade vid tanken. Han skämdes å hennes vägnar. Att hon skulle behöva betjäna typer som de här – det var en skam som bara var för mycket.

”Och du är?”, hördes en annan röst.

En man klev fram, bredare än de andra, med ett mörkt skägg, mörka ögon, rynkad panna och breda käkar. Han flankerades av flera andra sjabbiga karlar. Det var mer muskler än fett på honom, och han närmade sig hotfullt, redo att försvara sitt revir.

”Har du tänkt dig stjäla tjänsteflickan min?”, fordrade han. ”Ut härifrån bara!”

Han klev fram för att gripa tag i Erec.

Men Erec var rikets främste riddare, härdad av år av träning och med reflexer bortom vad mannen ens kunde föreställa sig. I ögonblicket handen nådde fram, satte han sig i rörelse, grep tag i handleden, vred runt mannen med otrolig hastighet, grep honom bak i skjortan och knuffade honom fram genom rummet.

Den stora karlen vräktes fram som en kanonkula och slog omkull flera män som käglor på vägen. Det tystnade i hela rummet, och alla stannade till för att se.

”SLÅSS! SLÅSS!”, skanderade männen.

Värdshusvärden stapplade bedövad upp på fötter och kastade sig med ett vrål fram mot Erec.

Denna gång väntade Erec inte. Han klev fram för att möta sin angripare, drog upp en armbåge som mötte mannens ansikte och bröt näsan på honom.

Värdshusvärden stapplade baklänges och föll på rygg. Erec klev fram, och trots mannens storlek slet upp honom över huvudet och slängde honom genom luften, där han drog med sig halva rummet.

Männen i rummet satt som fastfrusna, slutade ropa, tystnade och började inse att det inte var vem som helst som stigit in bland dem. Bartendern däremot kom plötslig rusande, med en glasflaska högt över huvudet, riktad mot Erec.

Erec såg den komma och hade redan handen på svärdet – men innan han dragit hade Brandt, hans kamrat, klivit fram, lossat en dolk ur bältet och tryckt spetsen mot bartenderns strupe.

Bartendern sprang rätt in i den och stannade mitt i steget. Det var precis så att den tryckte mot huden. Han blev stående, med ögon vidöppna av skräck, som fastfrusen mitt i luften med flaskan över huvudet. Rummet blev så tyst inför scenen att man kunnat höra en knappnål falla.

”Släpp den”, beordrade Brandt.

Bartendern gjorde det, och flaskan föll krasande till golvet.

Erec drog sitt svärd med en skarpt klang av stål, klev fram till värdshusvärden som låg och ojade sig på golvet och tryckte det mot hans hals.

”Jag säger det bara en gång”, sa Erec. ”Få ut allt avskum ur det här rummet. Genast. Jag kräver en audiens med damen. Ensam.”

”Hertigen!”, ropade någon.

Hela rummet vände sig och såg till sist hertigen stå där vid ingången, omgiven av sina män. Alla skyndade sig att dra mössor och böja huvuden.

”Om det här rummet inte är utrymt när jag talat färdigt”, meddelade hertigen, ”så kastas ni var och en i fängelse, utan dröjsmål.”

Panik bröt ut i rummet när karlarna skyndade sig att kila ut genom dörren förbi hertigen, med ölflaskorna fortfarande halvfulla på borden.

”Och ut med dig också”, sa Brandt till bartendern, och sänkte dolken, grep honom i håret och knuffade ut honom genom dörren.

Rummet, som bara ett ögonblick tidigare varit fyllt av larm, var nu tyst och tomt, förutom Erec, Brandt, hertigen och hans närmaste män. De slog igen dörren bakom sig med en smäll.

Erec vände sig mot värdshusvärden som satt på golvet, fortfarande bedövad, och torkade blod från näsan. Erec grep honom i skjortan, drog upp honom med båda händer och satte ned honom på en av de tomma bänkarna.

”Ni har förstört mina affärer för kvällen”, gnällde värdshusvärden. ”Det här får ni betala för.”

Hertigen klev fram och slog till med baksidan av handen.

”Jag kan låta avrätta dig för att ha försökt lägga hand på den här mannen”, skällde hertigen. ”Har du någon aning om vem det är? Det är Erec, kungens främste förkämpe, Silvergardets främste. Om han så önskar, kan han gott ha ihjäl dig här och nu.”

Värdshusvärden tittade upp mot Erec, för första gången nu med verklig rädsla i ansiktet. Han nästan skakade där på bänken.

”Jag hade ingen aning. Ni presenterade er inte.”

”Var är hon?”, frågade Erec otåligt.

”Hon är där bak, skurar av köket. Vad vill du med henne? Har hon stulit något från dig? Hon är bara en tjänsteflicka.”

Erec drog sin dolk och höll den mot mannens strupe.

”Kalla henne ’bara tjänsteflicka’ igen”, varnade han, ”och jag försäkrar att jag kommer att skära halsen av dig. Begriper du?”, frågade han bistert och höll klingan tätt mot mannens hud.

Mannens ögon tårades, och han nickade långsamt.

”Ta hit henne, och låt det gå undan”, beordrade Erec, och slet upp honom på fötter och knuffade iväg honom i riktning mot bakdörren.

När värdshusvärden försvunnit hördes ett klonkande av kastruller bakom dörren och dämpade ljud av gräl, och så, några ögonblick senare, öppnades dörren, och ut kom ett flertal kvinnor, klädda i trasor, arbetsblusar och hucklen och täckta av flott från köket. Det var tre äldre kvinnor i sextioårsåldern, och Erec undrade för ett ögonblick om värdshusvärden ens visste vem han talade om.

Men så, så kom hon ut – och Erecs hjärta hoppade över ett slag i bröstet.

Han kunde knappt andas. Det var hon.

Hon hade ett förkläde på sig, var täckt av flottfläckar och stod med huvudet böjt, för skamsen för att se upp. Håret var fäst bak på huvudet och täckt av en duk, kinderna täckta av smuts – och ändå, Erec var så tagen av henne. Hennes hy var så ung, så perfekt. Hon hade höga, markerade kindknotor, liten näsa täckt av fräknar, och fylliga läppar. Pannan var bred och majestätisk, och det vackra, blonda lockarna skymtade fram under hättan.

Hon såg upp på honom, bara för ett ögonblick, och hennes stora, underbart mandelformade, gröna ögon ändrade färg i ljuset – till kristallblå, och så tillbaks igen – höll honom som fastrotad i golvet. Han insåg förvånat att han till och med var ännu mer förtrollad av henne nu än han varit när han sett henne först.

Värdshusvärden kom ut bakom henne och blängde, fortfarande torkande blod från näsan. Flickan gick försiktigt fram mot Erec, omgiven av de äldre kvinnorna, och neg när hon kom närmare. Erec reste sig upp framför henne, och det gjorde även flera ur hertigens följe.

”Min herre”, sa hon, med en mjuk, varm röst som fyllde Erecs hjärta. ”Jag ber, berätta vad jag gjort som förolämpat er. Jag vet inte vad det är, men jag är verkligen ledsen för vad jag kan ha gjort som tvingat hertigens hov att komma hit.”

Erec log. Hennes ord, hennes sätt att tala, ljudet av hennes röst – alltihop fick honom att känna sig hel igen. Han önskade att hon aldrig skulle sluta tala.

Erec sträckte fram en hand och rörde hennes kind, och höll den där tills hennes vänliga ögon mötte hans. Hjärtat slog snabbare när han såg in i hennes ögon. Det var som att förlora sig i ett hav av blått.

”Min fru, ni har inte gjort något som förolämpat. Jag tror inte att det ens är möjligt för er att förolämpa. Jag har inte förts hit av ilska – utan av kärlek. Sedan jag först såg er har jag inte kunnat tänka på annat.”

Flickan såg förvirrad ut och slog genast ned blicken i golvet och blinkade flera gånger. Hon vred sina händer, såg nervös och överväldigad ut. Det här var tydligen inget hon var van vid.

”Min fru, jag ber er, säg mig. Vad heter ni?”

”Alistair”, svarade hon ödmjukt.

”Alistair”, upprepade Erec, alldeles överväldigad. Det var det vackraste namn han hört.

”Men jag förstår inte vad ni har för glädje av att veta det”, fortsatte hon försiktigt, ännu med blicken i golvet. ”Ni är en herreman. Och jag är bara en tjänarinna.”

”Närmare bestämt min tjänarinna”, sa värdshusvärden fräckt och klev fram. ”Hon är kontrakterad till mig. Det skrev hon på för åratal sedan. Sju år är jag lovad. Till kompensation får hon mat och husrum. Tre år har gått. Så som du kan se så är det här ett stort slöseri med tid. Hon är min. jag äger henne. Den här får du inte. Hon är min. Begriper du?”

Erec kände ett hat mot mannen som var värre än något han känt förut. En del av honom kände för att bara dra svärdet, sticka honom genom hjärtat och bli av med saken. Men hur mycket mannen än förtjänade det så ville Erec inte bryta kungens lag. Alla hans handlingar återspeglades trots allt på kungen.

”Kungens lag är kungens lag”, sa Erec bestämt till mannen. ”Och jag har ingen tanke på att bryta den. Men när det nu väl är sagt: i morgon börjar torneringarna, och jag, precis som alla andra män, har rätt att välja mig en brud. Och låt alla veta, från och med nu, att jag väljer Alistair.”

En flämtning gick genom rummet och alla vände sig chockerade mot varandra.

”Det vill säga”, fortsatte Erec, ”om hon så samtycker.”

Erec såg på Alistair med bultande hjärta, och hon fortsatte att blicka ned i golvet. Han såg att hon rodnade.

”Samtycker ni, min fru?”, frågade han.

Det blev tyst i rummet.

”Min herre”, sa hon försiktigt. ”Ni vet ingenting om vem jag är, var jag kommer ifrån, eller varför jag är här. Och jag är rädd för att det är saker jag inte kan berätta för er.”

Erec såg på henne, förbluffad.

”Varför kan ni inte berätta?”

”Jag har inte berättat för någon sedan jag först kom hit. Jag svor en ed.”

”Men varför?”, fortsatte han, otroligt nyfiken.

Men Alistair förblev tyst, med huvudet böjt mot marken.

”Det är sant”, inflikade en av tjänstekvinnorna. ”Hon där har aldrig berättat vem hon är. Eller vad hon gör här. Vi har försökt i åratal.”

Erec var djupt förbryllad – men det ökade bara mystiken kring henne.

”Om jag inte får veta vem ni är, då skall jag inte det”, sa Erec. ”Jag respekterar er ed. Men det ändrar inte vad jag känner för er. Min fru, vem ni än är, om jag vinner denna tornering så väljer jag er som mitt pris. Er bland alla kvinnor i riket. Jag frågar igen: samtycker ni?”

Alistair fortsatte att stirra ned i golvet, och Erec såg att tårar nu rullade nedför kinderna på henne.

Plötsligt vände hon om och flydde från rummet, sprang ut och stängde dörren efter sig.

Erec blev stående tillsammans med de andra i en bedövande tystnad. Han visste inte hur han skulle förstå hennes svar.

”Som sagt, du slösar din tid, och min”, sa värdshusvärden. ”Hon sa nej. Så då kan du gå.”

Erec blängde tillbaka på honom.

”Hon sa inte nej”, sköt Brandt in. ”Hon svarade inte alls.”

”Hon har all rätt att ta sin tid”, sa Erec till hennes försvar. ”Det är trots allt en hel del att tänka på. Hon känner inte mig heller.”

Erec blev stående och överlade vad han skulle göra.

”Jag blir kvar här i natt”, meddelade han till sist. ”Du skall ge mig ett rum, i samma korridor som hennes. I morgon, innan torneringen börjar, skall jag fråga henne igen. Om hon samtycker, och jag vinner, då skall hon bli min brud. Om det blir så, då köper jag loss henne från tjänsten hos dig, och då lämnar hon den här platsen med mig.”

Det var uppenbart att värdshusvärden inte önskade ha Erec kvar under sitt tak, men han vågade inte säga något, utan vände om, stormade ut ur rummet och slog igen dörren bakom sig.

”Är du säker på att du vill bli kvar här?”, frågade hertigen. ”Kom tillbaks till slottet med oss andra.”

Erec nickade allvarsamt till svar.

”Jag har aldrig varit så säker.”

Kapitel åtta

Thor störtdök genom luften, med huvudet först ned i Eldhavets skummande vågor. Han föll i och sjönk ned under ytan, och chockades av det faktum att vattnet var hett.

Han öppnade ögonen ett ögonblick under ytan – och önskade genast att han låtit bli. Där skymtade alla slags märkliga och fula havskreatur, stora som små och med underliga, groteska huvuden. Havet var fullt av liv. Han bad att de inte skulle anfalla innan han nått fram till säkerheten i roddbåten.

Han kom upp med en flämtning till ytan och såg sig genast omkring efter pojken som höll på att drunkna. Det var i sista stund: pojken fäktade med armarna och höll på att sjunka, och säkert skulle han drunkna inom bara sekunder.

Thor sträckte ut armarna och grep tag i pojken bakifrån runt axlarna och började simma, samtidigt som han försökte hålla båda deras huvuden över vattnet. Thor hörde ett gnyende och ett gläfsande och vände sig och chockades av synen av Krohn. Han måste ha hoppat efter. Leoparden paddlade på bredvid honom, upp intill honom och gnällde. Det kändes fruktansvärt att se Krohn i fara – men han hade händerna fulla och det fanns inget att göra.

Thor försökte att inte se sig för mycket omkring i vattnet, som hävde sig rött, med märkliga vidunder som dök upp och ned överallt. En ful best, purpurfärgad, med fyra armar och två huvuden, dök upp intill och väste mot honom, och sedan dök igen, fick honom att rygga tillbaka.

Thor vände sig och såg roddbåten, kanske tjugo meter bort, och han simmade av alla krafter mot den, med en arm och båda ben och pojken i släptåg. Han fäktade och skrek och kämpade emot, och Thor blev rädd att pojken skulle dra honom med sig i djupen.

”Håll dig lugn!”, skrek han kärvt och hoppades att pojken hörde.

Till sist gjorde han det. Thor var lättad, för ögonblicket – tills han hörde ett plask och vände huvudet åt andra hållet: alldeles intill dök ett annat odjur upp, litet och med ett gult huvud och fyra tentakler. Huvudet var fyrkantigt, och väste och ryckte när den simmade närmare. Den såg ut som en huggorm fast havslevande, förutom den kantiga formen på huvudet. Thor stålsatte sig när den kom närmare, förberedde sig på att bli biten – men så, plötsligt, öppnade den gapet på vid gavel och spottade vatten på honom. Thor blinkade, försökte spola bort det ur ögonen.

Odjuret simmade runt, runt dem i cirklar, och Thor kämpade ännu hårdare, med snabbare simtag för att komma undan.

Det gick framåt, han kom närmare båten. Men plötsligt dök ett annat vidunder upp på hans andra sida. Det var långt, smalt och orange, med två klor intill gapet och mängder av små ben. Och det hade också en lång svans som den piskade omkring. Det såg ut som en hummer som ställt sig på bakbenen, och sprintade fram på vattenytan som en skräddare, allt närmare Thor med ett surrande läte, och så vände sidan år honom och piskade till med stjärten. Den träffade Thors arm och han skrek ut av smärtan från stinget.

Odjuret surrade fram och tillbaka och piskade om och om igen. Thor önskade att han kunnat dra sitt svärd till anfall – men han hade bara en hand fri, och den behövde han för att simma.

Krohn, som simmade bredvid, vände om och fräste mot odjuret. Det var ett hårresande läte, och odjuret skrämdes och vek undan, ned under vågorna, när Krohn helt orädd kom simmande. Thor drog en suck av lättnad – tills odjuret dök upp igen på andra sidan, och snärtade till igen. Krohn vände om och jagade efter med smällande med käftar, men utan att träffa.

Thor simmade för livet. Det enda sättet att rädda sig ur eländet var att ta sig upp ur havet. Efter vad som kändes som en evighet, och efter att ha simmat snabbare än någonsin förr, kom han fram till roddbåten som låg där och krängde våldsamt i vågorna.

När han kom dit var två medlemmar av Legionen redan där för att hjälpa honom. De var äldre pojkar som aldrig sa ett ord till Thor och hans kamrater, men nu lutade de sig fram och sträckte honom sina händer.

Thor hjälpte först pojken, höll runt honom och lyfte honom upp mot båten. De äldre pojkarna grep honom om armarna och drog upp honom. Sedan vände sig Thor och grep Krohn runt magen och slängde honom upp ur vattnet i båten. Krohn krafsade högljutt med alla fyra när han halkade runt i den skakande, dyngsura båten. Han kanade längs det blöta skrovet, men fick sedan fäste och sprang genast tillbaks till kanten för att titta efter Thor. Han blev stående där och såg ned i vattnet och gnällde.

Thor sträckte sig upp och greppade en av pojkarnas händer, och han skulle just till att häva sig upp när han kände något starkt och muskulöst slingra sig runt fotleden och låret. Han vände sig, och hjärtat frös när han såg en limegrön, bläckfiskliknande varelse som snott en tentakel runt hans ben.

Thor skrek av smärta när den tryckte in sina gaddar.

Han insåg att om han inte gjorde något snabbt så skulle det vara slut med honom. Han förde sin fria hand till bältet, drog fram en kort dolk, böjde sig åt sidan och högg till. Men tentakeln var så tjock att dolken inte ens gick igenom skinnet.

Istället gjorde den odjuret argt. Plötsligt stack den huvudet över ytan – grönt, utan ögon och med två käftar på den långa halsen, den ena ovanför den andra, som den nu öppnade så att de rakbladsvassa tänderna kom allt närmare. Thor kände hur den drog blod från benet, och visste att han måste göra något snabbt. Trots den äldre pojkens försök att hålla honom kvar började Thor tappa greppet, och sjunka djupare ned i vattnet.

Krohn gläfste och gläfste, med nackpälsen på ända. Han lutade sig fram, som om han var redo att kasta sig fram till attack. Men till och med Krohn måste ha insett att det var meningslöst att anfalla ett sådant odjur.

En av de äldre pojkarna klev fram och skrek:

”DUCKA!”

Thor drog in huvudet när pojken kastade ett spjut. Det susade genom luften, men missade och flög förbi och sjönk ned i vattnet utan att göra någon skada. Varelsen var för smal och för snabb.

Plötsligt kastade sig Krohn ur båten och ned i vattnet, där han landade med öppna käftar och med vassa tänder på odjurets nacke. Han bet tag och slet till höger och vänster och vägrade släppa taget.

Men det var en strid han inte kunde vinna: odjurets skinn var för tjockt, och den var alltför muskulös. Varelsen slog Krohn åt sidan så att han for flygande genom luften. Och samtidigt hårdnade greppet runt Thors ben. Det var som ett skruvstäd, och Thor kände hur han fick allt mindre luft. Tentaklerna brände i honom. Det kändes som att benet skulle slitas av kroppen.

I ett sista, desperat försök, släppte Thor greppet om pojkens hand, och grep i samma rörelse efter kortsvärdet i bältet.

Men han fick inte upp det i tid. Han halkade runt och föll med ansiktet i vattnet.

Thor kände hur han släpades iväg, allt längre ut mot havet. Han släpades baklänges, snabbare och snabbare, och när han vred sig hjälplöst omkring såg han roddbåten snabbt försvinna ur sikte. I nästa stund kände han hur han drogs nedåt, under vattenytan och ned i Eldhavets djup.