Текст книги "Drakars Öde "

”HOPPA!”, vrålade Kolk.

”Nej!”, svarade pojken. ”Jag kan inte! Jag gör det inte! Jag kan inte simma! Ta mig tillbaks hem!”

Kolk gick rätt fram mot pojken, som börjat dra sig undan från relingen, grep honom i skjortan och slet honom rätt upp i luften.

”Då skall du lära dig att simma!”, morrade Kolk, och sedan, till Thors stora förskräckelse, slängde han pojken överbord.

Pojken flög genom luften, skrikandes de tre, fyra meterna ned mot det rasande havet. Han landade med ett plask och flöt sedan, vilt fäktande, upp till ytan, flämtande efter luft.

”HJÄLP!”, skrek han.

”Vilken är Legionens första lag?”, skrek Kolk ut till de andra pojkarna på skeppet, utan en blick på pojken i vattnet.

Thor var vagt bekant med det rätta svaret, men alltför distraherad av synen av pojken som drunknade där nere i vattnet för att svara.

”Att hjälpa den legionär som är i nöd!”, skrek Elden.

”Och är han i nöd?”, vrålade Kolk, med fingret pekande mot pojken där nere.

Pojken lyfte armarna, steg och sjönk i vattnet medan de andra pojkarna stod på däck, för rädda för att dyka efter.

I det ögonblicket hände något märkligt med Thor. När han fokuserade på pojken som höll på att drunkna var det som att allt annat sjönk undan. Thor tänkte inte längre på sig själv. Att han själv kunde dö föll honom inte in. Havet, vidundren, strömmarna… allt gled åt sidan. Allt han kunde tänka på var att rädda någon annan.

Thor klev upp på den breda ekrelingen, böjde knäna, och kastade sig, utan att tänka, högt upp i luften och med huvudet först mot de fräsande, röda vågorna där nere.

Kapitel fem

Gareth satt på sin fars tron i stora salen, strök med händerna över armstödens lena trä och såg ut över scenen framför sig: tusentals av hans undersåtar hade trängt sig samman i salen, anlända från alla delar av Ringen för att beskåda den här unika händelsen och se om han kunde lyfta Ättesvärdet. Se om han var den utvalde. Inte sedan hans far varit ung hade folket fått en chans att se det lyftas – och ingen verkade vilja missa det. Upphetsningen hängde som ett moln i luften.

Gareth själv var helt bedövad av förväntan. Han såg rummet fortsätta att fyllas, mer och mer folk tränga ihop sig, och började undra om hans fars rådgivare inte haft rätt, om det verkligen inte varit en dålig idé att ceremonin i den stora salen och inför allmänheten. De hade manat honom att pröva i den lilla, avskilda svärdskammaren, enligt resonemanget att det då skulle finnas färre vittnen om han misslyckades. Men Gareth litade inte på faderns gamla rådgivare. Han litade mer på sitt eget öde än på sin fars män, och han ville att hela riket skulle se vad han uträttat, att de skulle vara där som vittnen om att han var den utvalde. Han ville ha det ögonblicket inskrivet i historien. Ögonblicket då hans öde uppenbarats.

Gareth hade anlänt till salen i stil, stegat fram omgiven av sina rådgivare, med krona och mantel och spiran i hand – han ville att de alla skulle veta att han, och inte hans far, var den sanne kungen, den verklige MacGil. Precis som han förväntat så hade det inte tagit lång tid att känna att det här var hans slott, och hans undersåtar. Nu ville han att folket skulle känna det också, att denna maktuppvisning skulle ses av så många som möjligt. Efter idag skulle de veta med all säkerhet att han var deras ende sanne kung.

Men nu när han satt där ensam på tronen, med blickarna bort mot det tomma järnstället i salens mitt, där svärdet skulle placeras – upplyst av en ensam solstråle som flödade ned från taket – var han inte längre så säker. Vikten av vad han skulle göra tyngde honom. Det var ett oåterkalleligt steg, utan återvändo. Vad skulle hända om han misslyckades? Han försökte skjuta undan tanken.

Den väldiga dörren i salens bortre ända öppnades med ett knarrande, och efter en stunds upphetsat hyschande föll en förväntansfull tystnad i rummet. In marscherade ett dussin av hovets starkaste män med svärdet emellan sig, och alla baxnande under tyngden. Sex män bar på var sida, i långsam marsch, ett steg i taget fram mot svärdets viloplats.

Gareths puls slog snabbare när han såg det närma sig. För ett ögonblick tappade han självförtroendet – om dessa tolv män, större än några han någonsin sett, knappt kunde lyfta det, vad hade han då för chans? Men han försökte göra sig av med sådana tankar – nyckeln till svärdet var ödet, trots allt, inte styrka. Och han tvingade sig själv att tänka att det var hans öde att vara just här, att vara MacGils förstfödde, att vara kung. Han sökte i folkmassan efter Argon. Av någon anledning längtade han verkligen efter hans råd. Det här var den stund han som mest behövde honom. Av någon anledning kunde han inte tänka på någon annan. Men naturligtvis fanns han inte i närheten.

Till sist hade männen nått fram till mitten av salen med svärdet, in i ljuset av solstrålen, där de lade det ned på järnstället. Det slog i med en klang som ekade i salen. Det blev fullkomligt tyst.

Folkmassan drog sig instinktivt åt sidan, så att det bildades en led där Gareth kunde stiga fram för att försöka lyfta svärdet.

Gareth reste sig långsamt från tronen. Han njöt av ögonblicket, av all uppmärksamhet. Han kände allas ögon på sig. Han visste att ett ögonblick som det här inte skulle komma igen, när han hade hela rikets fullständiga, intensiva uppmärksamhet, när alla analyserade hans minsta rörelse. Han hade upplevt det här ögonblicket så många gånger för sitt inre öga, ända sedan barndomen. Och nu var det här. Han ville inte att det skulle ta slut.

Han gick trappstegen ned från tronen, ett i taget, och njöt av vart och ett. Han gick över den röda mattan och kände hur mjuk den var under hans fötter, närmare och närmare, mot ljusstrålen där framme, mot svärdet. Han gick som i en dröm. Han kände det som om han var utanför sin egen kropp. En del av honom tycktes redan många gånger ha gått över den här mattan, och i drömmen hade han höjt svärdet miljoner gånger. Det fick honom att ännu mer känna det som att det var hans öde att höja det, som att han nu steg rätt in i ödet.

Han såg det framför sig, hur det skulle gå till: han skulle djärvt stiga fram, sträcka sig fram med bara en hand, och samtidigt som hans undersåtar böjde sig fram för att se skulle han plötsligt och dramatiskt höja det högt över huvudet. De skulle flämta, de skulle kasta sig på sina ansikten och förkunna att han var den utvalde, den viktigaste av alla MacGils konungar någonsin, den som var ämnad att styra för alltid. De skulle gråta av lycka inför synen. De skulle huka sig i fruktan inför honom. De skulle tacka Gud att de fått leva i denna tid och bevittna händelsen. De skulle dyrka honom som en gud.

Gareth närmade sig svärdet, som nu bara låg någon meter bort, och han kände hur han darrade inombords. Han steg in i solljuset, och fastän han hade sett svärdet många gånger förr, så häpnade han nu över dess skönhet. Han hade aldrig förr fått komma så nära, och nu häpnade han. Det var en upplevelse. En lång, skinande klinga av ett material som ingen lyckats fastställa, och det mest utsmyckade fäste han någonsin sett: klätt med ett vackert sidenliknande tyg, besatt med juveler av all slag, och graverat med falkens vapen. När han tog ännu ett steg närmare och lutade sig fram kände han kraften pulsera från vapnet. Den bultade. Han kunde knappt andas. Inom bara ett ögonblick skulle han hålla det i handen. Högt över huvudet. Glänsande i solskenet för hela världen att beskåda.

Han, Gareth, den store.

Gareth sträckte fram sin högra hand mot fästet och slöt långsamt fingrarna runtom. Han kände varje juvel, alla detaljer, när han slöt greppet. En stark kraft strålade upp genom handen, genom armen, genom kroppen. Han hade aldrig känt något liknande. Det här var hans stund. Hans stund för alltid.

Gareth tänkte inte ta några risker: han sträckte fram även sin andra hand och greppade runt svärdsfästet. Han slöt ögonen, drog efter andan.

Om gudarna så behagar, låt mig höja detta svärd. Ge mig ett tecken. Visa mig att jag är kung. Visa att jag är ämnad att styra.

Gareth bad tyst och väntade på ett svar, ett tecken, på det rätta ögonblicket. Men sekunderna tickade förbi. Tio sekunder, medan hela riket såg på, och han hörde ingenting.

Och så, plötsligt, såg han sin fars ansikte, bistert stirrande mot honom.

Gareth öppnade ögonen av fasa och försökte få bilden från tankarna. Hjärtat bultade, och han kände att det var ett olycksbådande varsel.

Det var nu eller aldrig.

Gareth böjde sig fram, och försökte, för allt han var värd att lyfta svärdet. Han slet av alla krafter, tills hela kroppen skakade.

Svärdet rörde sig inte. Det var som att försöka rubba jordens fundament.

Gareth slet ännu hårdare, och hårdare, och hårdare. Till sist så hårt att han stönade högt och skrek.

Ögonblicket efter kollapsade han.

Klingan hade inte rörts en centimeter.

En chockerad flämtning spred sig genom salen när han slog i golvet. Flera rådgivare hade rusat fram för att se hur han mådde, och han sköt dem våldsamt ifrån sig. Skamset kom han på fötter och ställde sig upp.

Han såg sig förödmjukad omkring på sina undersåtar, för att se hur de nu skulle betrakta honom.

De hade redan börjat vända om, var redan på väg mot utgångarna. Gareth såg besvikelsen i deras ansikten, såg att det för dem bara varit ännu ett misslyckat spektakel. Nu visste de, var och en av dem, att han inte var deras verklige kung. Han var inte den ödesbestämde, inte den utvalde MacGil. Han var ingenting alls. Bara ännu en prins som kommit på tronen.

Gareth kände hur han brann av skam. Han hade aldrig känt sig mer ensam än då. Allt han hade föreställt sig ända från barndomen hade varit lögn. En vanföreställning. Han hade trott på sin egen saga.

Och det hade krossat honom.

Kapitel sex

Gareth gick fram och tillbaka i kammaren, och det gick runt i huvudet på honom. Han var som bedövad av misslyckandet med att lyfta svärdet och försökte få klart för sig vad det egentligen innebar. Han kände sig stum. Han kunde knappt tro att han varit så dum att han försökt lyfta det. Ättesvärdet, som ingen MacGil lyckats lyfta på sju generationer. Varför hade han trott att han var bättre än sina förfäder? Varför hade han tagit för givet att han skulle vara annorlunda?

Han borde ha vetat. Han borde ha varit försiktig, inte överskattat sig själv. Han borde ha nöjt sig med att helt enkelt ha sin fars tron. Varför skulle han nödvändigtvis gå för långt?

Nu visste alla hans undersåtar att han inte var den utvalde. Nu skulle det påverka hela hans regering. Nu skulle de kanske ha fler skäl att misstänka honom för faderns död? Han såg redan att folk tittade på honom ett nytt sätt, som om han var ett spöke, som om de redan förberedde sig på nästa kungs ankomst.

Och ännu värre var att Gareth, för första gången i livet, börjat tvivla på sig själv. Hela livet hade han sett sitt öde klart. Han hade varit säker på att det var hans uppgift att ta faderns plats och styra, och att höja svärdet. Självförtroendet hade skakats i grunden. Nu var han inte säker på någonting alls.

Och allra värst. Han kunde inte få bort den där bilden av faderns ansikte, som dykt upp strax innan han försökt lyfta. Hade det varit hämnden?

”Bravo”, hördes en långsam, sarkastisk stämma.

Gareth snurrade runt, chockad över att någon var där, inne i kammaren. Han kände genast igen rösten. Han hade blivit alltför bekant med den genom åren, och lärt sig att hata den. Det var hans hustrus röst.

Helena.

Där stod hon, i bortre hörnet av rummet och såg på honom samtidigt som hon rökte sin opiumpipa. Hon drog in djupt, höll andan, och andades ut långsamt. Hennes ögon var blodsprängda, och han såg att hon rökt för länge.

”Vad gör du här?”, frågade han.

”Det här är trots allt min brudkammare”, svarade hon. ”Jag gör vad jag vill här. Jag är din hustru. Och din drottning. Glöm inte det. Jag styr det här riket lika mycket som du. Men efter din katastrof idag så är förstås styr ett begrepp som man inte skall för mycket på allvar.”

Gareth blev eldröd i ansiktet. Helena lyckades alltid slå till så långt under bältet det gick, och när det var minst lämpligt. Han avskydde henne mer än någon annan kvinna han mött. Han kunde knappt begripa att han gått med på att gifta sig med henne.

”Jaså det gör du?”, spottade Gareth fram, och klampade fram mot henne, kokande av ilska. ”Då glömmer du att jag är kung, din slampa, och att jag kan kasta dig lika väl som någon annan i riket i fängelse, oavsett om du är min hustru eller inte.”

Hon skrattade, kort och hånfullt.

”Och sen då?”, bet hon ifrån. ”Så att dina nya undersåtar får börja grunna över din sexuella läggning? Nej, jag tvivlar starkt på det. Inte i Gareths ränksmidande universum. Inte i huvudet på den man som mest av allt bryr sig om vad man tänker om honom.”

Gareth stannade framför henne. Han insåg att hon såg rakt igenom honom, vilket retade honom på djupet. Han insåg vad hon hotade med och att det var meningslöst att gräla med henne. Så han blev stående, tyst och väntande och med knutna nävar.

”Vad är det du vill egentligen?”, sa han långsamt och försökte hålla kontrollen, för att undvika att göra något överilat. ”Du kommer inte på besök utan att vilja ha någonting.”

Hon skrattade torrt och retfullt.

”Jag tar vad jag vill ha. Jag har inte kommit för att be om något. Utan för att berätta något för dig: hela riket har just sett dig misslyckas med att lyft svärdet. Vad innebär det för oss?”

”Vad menar du med oss?”, frågade han och undrade vad hon egentligen var ute efter.

”Ditt folk vet nu vad jag alltid har vetat: att du är ett misslyckande. Att du inte är den utvalde. Gratulerar. Nu är det åtminstone officiellt.

Han blängde tillbaks.

”Min far lyckades inte lyfta svärdet. Det hindrade inte honom från att styra effektivt som kung.”

”Men det påverkade hans styre”, snäste hon. ”Varje ögonblick av det.”

”Om du nu är så missnöjd med mina tillkortakommanden”, sa Gareth rasande, ”så kan du väl ge dig av härifrån? Lämna mig! Lämna vår fars till äktenskap. Jag är kung nu. Jag behöver dig inte längre.”

”Jag är glad att du tog upp just det”, sa hon, ”för det är precis därför jag kommit hit. Jag vill att du avslutar vårt äktenskap officiellt. Jag vill skiljas. Det finns en man jag älskar. En riktig man. En av dina riddare faktiskt. En krigare. Vi älskar varandra, sann kärlek. Olikt allt jag upplevt tidigare. Skilj dig från mig, så att jag kan sluta hålla den här affären hemlig. Jag vill att alla skall känna till vår kärlek. Och jag vill vara gift med honom.”

Gareth stirrade på henne, chockad. Han kände sig urholkad, som om en dolk just stötts i bröstet. Varför hade Helena varit tvungen att berätta? Varför just nu av alla tillfällen? Det var mer än han kunde ta. Det kändes som om världen sparkade på honom när han redan låg ned.

Gareth förvånades, mot sin vilja, av insikten att han faktiskt hade några känslor för Helena, för när han hörde orden om skilsmässa så gjorde det något med honom. Han blev upprörd. Motvilligt insåg han att han inte ville skiljas från henne. Om det kommit från honom hade det varit en sak. Men från henne, det var något helt annat. Han ville inte ge henne vad hon ville, och inte så lätt.

Och mest av allt undrade han hur en skilsmässa skulle påverka hans regering. En frånskild kung, det skulle väcka för många frågor. Och motvilligt insåg han att ha var svartsjuk på den där riddaren. Och han sårades av att hon kastade det där med bristande manlighet i ansiktet på honom. Han ville hämnas. På dem båda.

”Det blir det ingenting av”, snäste han. ”Du är bunden till mig. Fast som min fru för evigt. Jag tänker aldrig låta dig gå. Och om jag någonsin får tag på den där riddaren du vänstrar med skall jag se till att han torteras och avrättas.”

Helena fräste tillbaks mot honom.

”Jag är inte din fru! Du är inte min man. Vår förening är en synd. Det har den varit från första dagen. Det var arrangerat för att ge makt. Det äcklar mig alltsammans – det har det alltid gjort. Och det har tagit ifrån mig en enda möjlighet att gifta mig på riktigt.”

Hon drog efter andan, alltmer rasande.

”Du ger mig min skilsmässa, eller så avslöjar jag vad för slags man du är för hela kungariket. Välj själv.”

Så vände hon ryggen mot honom, marscherade genom rummet och ut genom den öppna dörren, utan att ens bry sig om att stänga efter sig.

Gareth stod ensam i kammaren, hörde hennes fotsteg eka bort och kände en kall rysning som inte gick att skaka bort. Fanns det inget stadigt för honom att hålla fast i längre?

Han stod där och skakade och blickade på den öppna dörren, och förvånades över att se någon annan komma in. Han hade knappt hunnit ta in grälet med Helena och begripa alla hennes hot, när ett annat, alltför bekant ansikte klev in. Firth. Den vanliga studsen i stegen var borta och han klev in försiktigt och med en skyldig min i ansiktet.

”Gareth?”, frågade han och lät osäker.

Firth stirrade på honom med vida ögon och Gareth kunde se hur dåligt han mådde. Han borde må dåligt, tänkte Gareth. Trots allt var det Firth som fått honom på tanken med svärdet, som till slut övertygat honom, som fått honom att tro att han var mer än han egentligen var. Vem visste egentligen, utan Firths viskningar hade han kanske aldrig försökt sig på att lyfta det?

Gareth vände sig mot honom, kokande av ilska. Äntligen hade han någon att rikta sin ilska mot. Firth var trots allt den som dödat hans far. Firth, den korkade stalldrängen, var den som fått in honom i den här soppan redan från början. Nu var han bara ännu en misslyckad tronföljare på MacGils ättelinje.

”Jag hatar dig”, väste Gareth. ”Vad blev det av dina löften? Din övertygelse om att jag skulle kunna lyfta svärdet?”

Firth svalde nervöst. Han var mållös. Tydligen hade han inget mer att säga.

”Förlåt mig herre”, sa han. ”Jag tog miste.”

”Det var mycket du tog miste på”, snäste Gareth.

Och verkligen, ju mer han tänkte på det, desto tydligare blev det hur fel Firth haft om allt. Faktum var att om det inte varit för Firth så hade hans far ännu varit i livet – och Gareth skulle inte befinna sig i det här eländet. Han skulle inte ha tyngden av regeringsmakten på axlarna och inget av allt det här skulle ha gått åt skogen. Gareth längtade tillbaks till en enklare tid, innan han var kung, när hans far var i livet. Han kände en plötslig lust att vända allt tillbaks igen, till hur det brukade vara. Men det kunde han inte. Och Firth var orsaken till alltsammans.

”Vad gör du här?”, frågade Gareth.

Firth harklade sig, uppenbart nervös.

”Jag har hört rykten… viskningar bland tjänstefolket. Det påstås att din bror och syster ställer frågor. De har synts till i tjänstefolkets kvarter, inspekterat avfallsschaktet för att finna mordvapnet. Dolken jag använde för att döda din far.”

Gareth blev kall när han hörde de orden. Han blev stel av chock och av skräck. Kunde den här dagen verkligen bli värre?

Han harklade sig.

”Och vad fann de?”, frågade han, så torr i halsen att orden knappt kom fram.

Firth skakade på huvudet.

”Jag vet inte herre. Allt jag vet är att de misstänker något.”

Gareth kände på nytt hur hatet mot Firth vällde upp, mer än han trott var möjligt. Om det inte varit för hans klantighet, om han bara gjort sig av med dolken ordentligt, så skulle han inte vara i det här läget. Firth hade gjort honom sårbar.

”Jag tänker bara säga det här en gång”, sa Gareth och klev närmare Firth, ansikte mot ansikte och med sin bistraste min. ”Jag vill aldrig se dig igen. Förstår du vad jag säger? Gå härifrån och kom aldrig tillbaka. Jag kommer att förflytta dig till en tjänst långt härifrån. Och skulle du någonsin sätta din fot innanför de här slottsmurarna igen, då kan du vara säker på att jag får dig arresterad.

”FÖRSVINN!”, skrek Gareth.

Tårarna vällde upp i Firths ögon, och han vände och flydde från rummet, med steg som ekade långt efter att han sprungit bort genom korridoren.

Gareth började tänka på svärdet igen, och på sitt misslyckade försök. Han kunde inte annat än se att han satt en stor olycka för sig själv i rörelse. Det kändes som om han just knuffat sig själv utför ett stup, som att han från detta ögonblick bara hade fallet att vänta.

Han blev stående, som fastrotad i stengolvet i den ekande tystnaden, i sin fars kammare, skälvande och undrande vad han egentligen satt igång. Han hade aldrig känt sig så ensam och så osäker på sig själv.

Var det så här det var att vara kung?

*

Gareth rusade upp för den vindlande spiraltrappan, våning efter våning på väg upp mot slottets högsta bröstvärn. Han var tvungen att få frisk luft. Han behövde plats och tid att tänka. Han behövde en utsiktsplats, där han kunde se ut över sitt rike, få en möjlighet att se sitt hov, sitt folk, och minnas att allt det här var hans. Att han, trots dagens alla mardrömslika händelser, fortfarande var kung.

Gareth hade sänt iväg sina tjänare och sprang ensam, våning efter våning med andan i halsen. Han stannade till på ett av våningsplanen och böjde sig fram och hämtade andan. Tårar strömmade längs kinderna. Han såg fortfarande sin fars ansikte som blänga mot sig på varje ny våning.

”Jag hatar dig!”, skrek han ut i tomma luften.

Han kunde ha svurit på att han hörde hånskratt till svar. Hans fars skratt.

Gareth behövde komma bort. Han vände om och fortsatte springa, tills han äntligen kom upp till toppen. Han rusade ut genom dörren och slogs av den friska sommarluften i ansiktet.

Han tog djupa andetag, hämtade andan, njöt av solskenet och den varma brisen. Han tog av sig manteln, faderns mantel, och slängde den i golvet. Det var för varmt – och han hade inte längre lust att bära den.

Han skyndade fram till bröstvärnet och höll sig fast i stenväggen, andades in och blickade ned över sitt hov. Han såg den oändliga folkmassan, som aldrig tycktes ta slut, strömma ut ur slottet. De var på väg från ceremonin. Hans ceremoni. Han kunde nästan känna deras besvikelse, ända härifrån. De såg så små ut. Han häpnade över att de alla var under hans kontroll.

Men för hur länge?

”Kungastyret är en märklig sak”, hördes en uråldrig stämma.

Gareth snurrade runt och såg, till sin stor förvåning, Argon stå där, bara någon meter bort, i vit kappa med huva och staven i handen. Han stirrade tillbaks på honom, med ett leende i mungipan – men ögonen log inte. De glödde, blickade rakt igenom honom och gjorde honom ängslig. De såg för mycket.

Det var så mycket Gareth hade velat säga till Argon, saker att fråga honom. Men nu, när han redan misslyckats lyfta svärdet, kunde han inte komma att tänka på en enda.

”Varför sa du inget?”, bönade Gareth med desperation i rösten. ”Du kunde ha sagt att jag inte var ämnad att lyfta det. Du hade kunnat bespara mig skammen.”

”Och varför skulle jag ha gjort det?”, frågade Argon.

Gareth såg bistert på honom.

”Du är ingen sann rådgivare till kungen”, sa han. ”Min far skulle du ha gett ett gott råd. Men inte mig.”

”Kanske han förtjänade goda råd”, svarade Argon.

Gareth blev allt mer rasande. Han avskydde den här mannen. Och han gav honom skulden.

”Jag vill inte ha dig i min närhet”, sa Gareth. ”Jag vet inte varför min far anlitade dig, men jag vill inte ha dig i Kungsgård.”

Argon skrattade, ett ihåligt, skrämmande läte.

”Din far hyrde mig inte, dåraktige pojke”, sa han. ”Och inte heller hans far före honom. Jag var menad att vara här. Faktum är att man skulle kunna säga att det var jag som anlitade dem.”

Argon tog plötsligt ett steg framåt och såg ut som om han stirrade rätt in i Gareths själ.

”Kan detsamma sägas om dig?”, frågade Argon. ”Är du menad att vara här?”

Orden slog ett ackord i Gareth, en kall kåre rakt igenom honom. Det var precis vad Gareth själv hade undrat. Han undrade om det var ett hot.

”Den som kommit till makten genom blod skall styra med blod”, förkunnade Argon, och med de orden vände han ryggen mot honom och började gå.

”Vänta!”, ropade Gareth, som inte längre ville att han skulle gå, som behövde få svar. ”Vad menar du med det?”

Gareth kunde inte annat än tro att Argon haft ett budskap till honom: att hans styre skulle bli kort. Han måste få veta om det var vad han menat.

Gareth sprang efter honom, men när han närmade sig, mitt framför ögonen på honom, försvann Argon.

Gareth vände sig, såg sig överallt omkring, men såg ingenting. Allt han hörde var ett ihåligt skratt från någonstans i luften.

”Argon!”, skrek Gareth.

Han snodde runt igen, såg upp mot himlarna, föll på knä och lutade huvudet bakåt. Han skrek gällt:

”ARGON!”