Текст книги "Drakars Öde "

Kapitel nio

Gwendolyn sprang över ängen, med sin far, kung MacGil, vid sin sida. Hon var liten, kanske inte mer än tio år, och även hennes far var mycket yngre. Han skägg var kort och utan spår av det grå han fick senare i livet, och hans hy var utan rynkor, ung och glänsande. Han var glad, utan oro och skrattade uppsluppet och höll henne i handen och sprang över fälten. Det var den far hon mindes, den far hon kände igen.

Han plockade upp henne och slängde henne över axeln, snurrade henne runt och runt igen och hon skrattade hysteriskt. Hon kände sig trygg i hans armar, och hon ville att den här stunden aldrig skulle ta slut.

Men när han satte ned henne hände något märkligt. Dagen förvandlades plötsligt från solig eftermiddag till mörk skymning. När hennes fötter nådde marken rörde de inte blommor längre, utan sjönk ned i lera, upp till fotlederna. Och i leran låg hennes far, på rygg, någon meter bort – och gammal nu, alldeles för gammal – och han satt fast. Ännu längre bort, mitt i dyn, låg hans glänsande krona.

”Gwendolyn”, flämtade han. ”Dotter. Hjälp mig.”

Han lyfte en hand från leran och sträckte sig desperat mot henne.

Hon övermannades av en tvingande lust att hjälpa honom, och hon försökte kliva fram till honom, ta tag i hans hand. Men hennes fot rörde sig inte ur fläcken. Hon tittade ned och såg leran stelna runtom, torka ihop och spricka. Hon vred och vände, försökte dra sig loss.

Gwen blinkade till, och såg att hon stod uppe på slottets bröstvärn, med blicken ned mot Kungsgård. Något var fel: hon såg inget av den vanliga glansen och spelen, utan bara en vidsträckt begravningsplats. Där man förr sett Kungsgårds lysande prakt låg nu nygrävda gravar, så långt ögat kunde se.

Hon hörde släpande fotsteg, och hjärtat stannade till i bröstet när hon vände sig och såg en lönnmördare närma sig i svart kappa och huva. Han kastade sig mot henne, drog back huvan och visade fram ett groteskt ansikte, där ena ögat var borta och ett brett, ojämnt ärr löpte över den tomma ögonhålan. Han morrade, höjde en hand, och i den en glänsande dolk med glödande rött fäste.

Han var alltför snabb och hon hann inte göra något. Hon stålsatte sig, medveten om att hon skulle dö när han högg ned med dolken.

Den stannade, plötsligt, bara centimeter från hennes ansikte, och hon öppnade ögonen och såg sin far stå där som lik, med ett grepp om mannens arm i luften. Han kramade till om mannens hand tills dolken föll ur greppet, slet upp honom över axlarna och slängde honom över bröstvärnet. Gwen hörde skriken när han föll över kanten.

Hennes far vände sig och stirrade på henne, höll hårt om hennes axlar med sina ruttnande händer och såg strängt på henne.

”Du är inte säker här”, varnade han. ”Det är inte säkert!”, skrek han, med fingrarna i ett så hårt grepp om hennes axlar att hon skrek till.

Gwen vaknade skrikande. Hon satte sig upp i sängen och såg sig vilt omkring efter en angripare i rummet.

Men hon möttes bara av tystnad – den djupa, lugna tystnaden som kommer innan gryningen.

Hon svettades, flämtade efter andan, hoppade ur sängen, klädde sig i nattlinnet och gick runt i rummet. Hon rusade fram till en liten stenskål och skvätte vatten över ansiktet, om och om igen. Hon lutade sig mot väggen, kände den kalla stenen mot de bara fötterna i den varma sommarmorgonen, och försökte ta sig samman.

Drömmen hade känts så verklig. Han anade att det var mer än en dröm – en verklig varning från hennes far, ett meddelande. Hon kände för att genast ge sig av från Kungsgård, omedelbart, genast, och aldrig komma tillbaka.

Men hon visste att det var något hon inte kunde göra. Hon var tvungen att ta sig samman, få tillbaka fattningen. Men varje gång hon blinkade såg hon sin fars ansikte, kände hans varning. Hon var tvungen att göra något för att skaka av sig drömmen.

Gwen blickade ut och såg den första soluppgången, och hon kom att tänka på den enda plats där hon kunde få lite ro: Kungsfloden. Ja, hon var tvungen att gå dit.

*

Gwendolyn doppade sig om och om igen i Kungsflodens iskalla källor, höll för näsan och höll huvudet under vattnet. Hon satt i en liten, naturlig damm som gröpts ur klipporna och låg gömd bland de övre källorna. Hon hade hittad den som barn och kommit ända sedan dess. Hon höll huvudet under vattnet och låg kvar där, kände de kalla strömmarna rinna genom håret, över hårbotten, och skölja hennes nakna kropp.

Hon hade hittad den här undanskymda platsen en dag, där den låg gömd bland några träd högt upp på berget, på en liten platå där flodens strömmar stannade till i en djup och stilla damm. Ovanför henne strömmade floden till, och nedanför rann den bort igen – men här, på platån var det bara en obetydlig bäck. Dammen var djup, klipporna lena, och platsen så undanskymd att hon ohämmat kunde bada naken. På sommaren kom hon nästan varje morgon i soluppgången för att rensa tankarna. Särskilt dagar som den här, när drömmarna hemsökte henne, så var det hennes enda tillflyktsort.

Det var så svårt för henne att veta om det bara var en dröm, eller något mer. Hur skulle hon kunna veta när en dröm var ett meddelande, ett varsel? Hur skulle hon veta om det bara var sinnet som spelade ett spratt eller om det var en chans för henne att handla?

Gwendolyn kom upp till ytan för att få luft och andades in i den varma sommarmorgonen. Fåglarna kvittrade i alla träd. Hon lutade sig tillbaks mot en klipphäll, med kroppen nedsänkt upp till halsen i vattnet och en sten som naturlig sittplats, och funderade. Hon lyfte händerna och skvätte sig i ansiktet och drog dem sedan genom det jordgubbsröda håret. Hon såg ned mot den kristallklara vattenytan. Den reflekterade himlen, den andra solen som redan börjat stiga, träden som lutade sig över vattnet, och hennes eget ansikte. De mandelformade ögonen skimrade blått och blickade tillbaks på henne från den krusade spegelbilden. Hon såg något av sin far i dem. Hon vände sig bort och tänkte på drömmen igen.

Hon visste att det var farligt för henne att vara kvar i Kungsgård efter lönnmordet på fadern, bland alla spioner, alla ränker – och särskilt med Gareth som kung. Hennes bror var oberäknelig. Hämndlysten. Paranoid. Och mycket, mycket svartsjuk. Han såg alla som ett hot – och särskilt henne. Vad som helst kunde hända. Hon visste att hon inte var säker här. Det var ingen.

Men hon var inte den som tog till flykten. Hon var tvungen att få veta med säkerhet vem som mördat hennes far. Och om det var Gareth så kunde hon inte fly innan han ställts inför rätta. Hon visste att hennes fars ande inte skulle få frid innan den som mördat honom tagits till fånga. Rättvisa hade varit hans stridsrop i hela livet, och han, av alla människor, förtjänade att få det efter sin död.

Gwen tänkte igen på sitt och Godfreys möte med Steffen. Hon var säker på att Steffen dolde något och undrade vad det var. En del av henne kände att han skulle öppna sig med tiden. Men tänk om han inte skulle det? Hon kände ett trängande behov att finna sin fars mördare – men visste inte var annars hon skulle leta.

Gwendolyn reste sig till sist från sin plats i vattnet, klättrade naken upp på torra land, skakande i morgonluften gömd bakom ett träd, och sträckte sig för att ta handduken från en gren som hon brukade.

Men när hon gjorde det chockades hon av insikten att handduken inte var där. Hon blev stående, naken och blöt och kunde inte begripa det. Hon var säker på att hon hängt den där, som alla gånger tidigare.

Hon stod där, förbluffad och skälvde och försökte förstå vad som hänt, och plötsligt kände hon att något rörde sig bakom henne. Det hände så fort – som i ett töcken – och ett ögonblick senare hoppade hjärtat över ett slag när hon insåg att det stod en man där bakom henne.

Det gick otroligt fort. På någon sekund var mannen – klädd i svart kappa och huva precis som i drömmen – intill henne. Han grep henne bakifrån, drog upp en benig hand över hennes mun och höll den hårt för att tysta hennes skrik. Han grep tag med den andra handen om midjan på henne, tvingade henne intill sig och slet upp henne från marken.

Hon sparkade i luften och försökte skrika, tills han satte ned henne igen, fortfarande i ett hårt grepp. Hon försökte bryta sig fri, men han var för stark. Han drog bak en arm, och Gwen såg att han höll en dolk med ett rött fäste – dolken från drömmen. Det hade varit en varning.

Hon kände trycket från klingan mot halsen, och han höll den så nära att den skulle skära vid minsta rörelse. Tårar strömmade nedför kinderna och hon kämpade för att andas. Hon var så arg på sig själv. Hon hade varit så dum. Hon borde ha varit försiktigare.

”Känner du igen mitt ansikte?”, frågade han.

Han lutade sig fram så att hon kände hans heta, avskyvärda andedräkt mot kinden och såg hans profil. Hennes hjärta stannade till – det var ansiktet från drömmen, mannen med ärret, utan öga.

”Ja”, svarade hon, med skälvande röst.

Det var ett ansikte som hon var alltför bekant med. Hon visste inte vad han hette, men väl att han var en skuldindrivare. En sjaskig typ, en av flera som hängt runt Gareth ända sedan han var barn. Han var en av Gareths lakejer. Gareth skickade honom till dem han ville skrämma – eller tortera, eller mörda.

”Du är min brors hund”, väste hon stridslystet åt honom.

Han log ett leende som avslöjade ett gap av försvunna tänder.

”Jag är hans budbärare”, sa han. ”Och det här meddelandet kommer med ett särskilt trick, för att se till att du kommer ihåg det. Hans meddelande är att du skall sluta upp med att ställa så många frågor. Och du kommer att minnas det väl, för när jag är färdig med dig kommer du ha ett ärr i det där söta ansiktet, till påminnelse för resten av livet.”

Han frustade, höjde kniven igen och lyfte den mot hennes ansikte.

”NEJ!”, skrek Gwen.

Hon stålsatte sig inför hugget som skulle förändra hennes liv.

Men när klingan närmade sig hände något. Plötsligt skriade en fågel som dök ned från skyn, rakt mot mannen. Hon såg upp och kände i sista sekund igen den:

Estopheles.

Hon svepte ned, med utsträckta klor som rev i mannens ansikte, precis i ögonblicket han skulle till att hugga med dolken.

Klingan hade just börjat skära in hennes kind med ett styng av smärta, när den plötslig ändrade riktning. Mannen ylade, tappade dolken och satte händerna mot ansiktet. Gwen såg ett vitt ljus blänka till i himlen – solen mellan grenarna – och visste när Estopheles flög iväg, hon visste det, att hennes far var den som skickat falken.

Hon slösade ingen tid. Gwen snurrade runt, lutade sig bakåt och sparkade till – precis som hennes lärare visat – hårt i mannens solarplexus, perfekt träffsäker med den bara foten. Efter den nära bekantskapen med kraften i hennes ben böjde han sig fram. Hon hade lärt sig sedan barnsben, om och om igen, att hon inte behövde vara stark för att försvara sig mot en angripare. Hon behövde bara använda sina starkaste muskler – låren. Och sikta ordentligt.

Mannen blev stående framåtböjd, och hon klev fram, grep tag med händerna i håret på honom och drog upp knät – återigen med perfekt precision – och träffade rakt över näsbenet.

Hon hörde ett tillfredställande krasande och kände hans varma blod strömma ut och fläcka hennes ben, och hon visste att hon brutit näsan på honom när han föll ihop på marken.

Hon visste att hon borde avsluta det för gott, ta dolken och sticka den i hans hjärta.

Men hon blev stående där naken, och instinkten sa henne att klä sig och komma därifrån istället. Hon ville inte ha hans blod på sina händer, hur mycket han än förtjänade det.

Så hon böjde sig ned istället, tog upp dolken och slängde den i floden, och kastade på sig kläderna. Hon var beredd att fly därifrån. Men innan hon gjorde det vände hon sig om, tog sats, och sparkade honom så hårt hon kunde i skrevet.

Han skrek av smärtan och rullade ihop sig till en boll, som ett sårat djur.

Inombords skakade hon, medveten om hur nära hon varit att dödas, eller åtminstone lemlästas. Hon kände såret svida på kinden och insåg att hon förmodligen skull få någon form av ärr, fastän ett litet. Hon kände sig helt chockskadad. Men hon lät honom inte se det. För på samma gång kände hon också en ny styrka välla upp inombords. Hennes fars styrka, från sju generationer kungar av huset MacGil. Och för första gången insåg hon att hon också var stark. Lika stark som sina bröder. Lika stark som någon av dem.

Innan hon vände sig bort böjde hon sig fram så att han kunde höra henne mellan sina gnyenden.

”Kom i närheten av mig igen”, morrade hon åt mannen, ”och jag dödar dig med mina bara händer.”

Kapitel tio

Thor kände hur han sögs ned under vattnet och visste att han inom bara några sekunder skulle dras mot djupen och drunkna – om han inte först blev uppäten levande. Han bad av alla krafter.

Snälla, låt mig inte dö nu. Inte här. Inte på den här platsen. Inte av det här odjuret.

Han försökte frammana sina krafter, vilka de nu var. Han försökte för allt han var värd att med viljan få den där kraften att strömma genom honom och hjälpa honom att besegra den här varelsen. Han slöt ögonen och önskade att det skulle fungera.

Men inget kom när försökte. Inget hände. Han var bara en pojke, lika maktlös som alla andra. Var fanns krafterna när han behövde dem som mest? Fanns de överhuvudtaget? Eller hade han bara haft tur alla de där andra gångerna?

Han började tappa medvetandet och mängder av bilder blixtrade förbi i hans inre. Han såg kung MacGil, tydligt som om han var där och vakade över honom. Han såg Argon. Och så såg han Gwendolyn. Det var det sista av dessa ansikten som gav honom skäl att leva.

Plötsligt hörde Thor ett plask bakom sig, och så hörde han varelsens skri. Han snodde runt, just som han gled under ytan, bara för att se Reece där i vattnet bredvid honom. Hans svärd var draget och han höll monstrets avhuggna huvud i handen. Fastän det huggits från kroppen så fortsatte det att skrika, samtidigt som gult blod vällde fram.

Thor kände hur greppet långsamt lossnade om hans ben när Reece böjde sig fram och drog loss tentakeln från honom. Det kändes som att benet fattat eld och brann, och han bad och hoppades att han inte blivit skadad permanent.

Thor kände Reeces arm runt axeln och hur han drogs bort mot båten. Han blinkade, sjönk ut och in i medvetslösheten och anade bara vagt det skummande havets stora dyningar som hävde sig och sjönk runtom.

De klarade sig fram, och Thor kände hur de lyfte honom upp mot båten, och drog och slet både honom och Krohn ombord. Reece kom upp bredvid. Så var de äntligen trygga.

Thor låg där på durken i båten och flämtade. Båten steg och sjönk bland vågorna som bröts runtom dem.

”Hur är det?”, frågade Reece, som satt lutad över honom.

Thor tittade upp och såg Krohn böja sig fram, och kände sedan hur han slickade honom i ansiktet. Han sträckte upp en hand och klappade den blöta pälsen. Han tog tag i Reeces hand och drog sig upp till sittande och försökte få klart för sig var han var.

Han tittade ned på benet och såg att odjuret lämnat märken efter sig som bränt igenom kläderna. Ena byxbenet hängde i trasor. Han såg de runda märkena där den sugit sig fast i huden, gned dem och kände små fördjupningar. Men nu när tentaklerna var borta så brände det mindre för var sekund. Han försökte böja knäet, och märkte att han kunde det. Tur nog, det var inte så illa som det kunde ha varit, och det verkade läka snabbt.

”Jag är skyldig dig en”, sa Thor med ett leende upp mot Reece.

Reece log tillbaks.

”Jag tror vi är kvitt.”

Thor tittade sig omkring och såg flera av de äldre pojkarna ro i försök att få kontroll över båtarnas rullande i vågorna.

”HJÄLP!”, hördes ett skrik.

Thor vände sig tillbaks mot den stora båten och såg många pojkar som hoppade över relingen – eller knuffades av Kolk och de andra befälen. Bland dem såg han O’Connor, Elden och tvillingarna. De landade allihop i vattnet med plask och blev liggande där och guppade med fäktande armar. Vissa var bättre på att simma än andra. Varelser av olika slag och storlek dök upp runtomkring dem.

”HJÄLP!”, hördes skriket från samma pojke igen, när ett brett, platt och fjälligt odjur vältrade runt på sidan av honom och slog till med en fena.

Reece klev över deras båt, grep tag i pil och båge, siktade ned mot vattnet, och sköt mot odjuret. Han missade.

Men han gav Thor en idé. Thor tittade ned mot bältet och blev överlycklig över att se att hans trogna slunga fortfarande hängde där. Han drog fram den, lade i en slät sten från påsen, siktade, och kastade.

Stenen sköt iväg genom luften, och den träffade odjuret mitt på huvudet, så att den slogs bort från pojken och simmade iväg.

Thor hörde ytterligare ett rop och vände sig och fick se O’Connor med ett annat monster uppe på ryggen. Varelsen såg ut som en groda, men svart, med vita fläckar och tio gånger så stor. Den långa tungan stack ut ur munnen på den och slingrade sig ned mot O’Connors hals. Den utstötte ett märkligt morrande läte och öppnade gapet på vid gavel. O’Connor såg skräckslaget över sin axel.

Runtom O’Connor sköt pojkarna mängder av pilar mot besten, men utan att träffa. Thor lade i en sten, lutade sig bakåt och kastade.

Perfekt träff. Varelsen utstötte ett underligt, gnyende läte, men vände sig om och blängde mot Thor. Den väste och sedan, till Thors stora chock, vände den om och hoppade rakt mot honom.

Thor kunde knappt tro att den kunde hoppa så långt: den kom flygande genom luften, med benen brett isär, och på väg rakt mot hans ansikte.

Thor laddade genast om och kastade igen.

Han träffade, bara en sekund innan odjuret hann fram till båten. Träffade tog mitt i luften och varelsen föll och sjönk ned i vattnet.

Thor drog en djup suck av lättnad.

”SE UPP!”, hördes en röst.

Thor snurrade runt, precis i tid för att se en jättelik våg komma från ingenstans och vräka ned över båten. Han slog upp händerna och skrek – men det var försent, den dränkte dem alla.

För ett ögonblick var Thor under vattnet igen. Vågen dränkte båten och skakade om den våldsamt, men försvann lika snabbt igen.

De kom upp över ytan igen, båten var fortfarande hel och flöt. Thor flämtade, hostade och spottade saltvatten som alla andra. Tur nog var deras båt stor, och vågen hade varit mer skum än vatten. Thor tittade sig omkring och såg att Krohn klängde sig fast på kanten, och han rusade fram och grep tag i honom just innan han skulle trilla i.

När båten blivit stadigare igen vände Thor om och såg att de närmade sig ön. De var redan nära stranden, knappt tio meter ifrån, vilket var en stor lättnad.

Men samtidigt insåg han att stranden bestod av ett verkligt minfält av vassa klippor. Det fanns inget tryggt, mjukt ställe att stiga iland. De väldiga vågorna slog upp och ned över klippblocken. Plötsligt kom ännu en våg. Båten lyftes högt, upp på kammen i luften och pojkarna skrek alla på en gång när de vräktes ned, rakt mot klipporna.

Det fanns ingen tid att reagera. Ett ögonblick senare var båten slagen i spillror mot klippan av en kraft som varit så stor att den skakat Thors käkar. Pojkarna kastades av båten.

Thor föll hals över huvud, rakt ned i vattnet igen, fäktande omkring sig i det fräsande, röda havet, och försökte orientera sig. Krohn var i närheten den här gången, och Thor lyckades sträcka sig fram och ta tag i honom. Ännu en våg kom som lyfte dem upp, och slungade ned dem.

Thor duckade åt sidan, och lyckades precis undvika en vass klippa. Men ytterligare än våg var på väg, och han visste att han var tvungen att göra något snabbt.

Han fick syn på ett klippblock som var slätare än de andra och simmade mot det. Han kom fram och försökte klättra upp just som en våg drog sig undan. Men klippan var täckt av slemmiga alger och han halkade hela tiden. Ännu en våg rullade in och knuffade omkull honom på magen, men den lyfte honom också, upp på toppen av blocket.

Äntligen högst upp på klippblocket vände sig Thor och spanade i vattnet efter Reece. Han såg honom fäkta omkring sig därnere, och skyndade nedför blocket och sträckte sig för att nå honom. Men han var precis utom räckhåll.

”Bågen!”, skrek Thor.

Reece förstod – han sträckte sig, drog loss sin pilbåge från ryggen och räckte ena änden mot Thor. Thor fick tag i den och använde den för att dra honom upp på klippan. Reece kom i säkerhet just innan ännu en våg slog ned.

”Tack”, sa Reece med ett flin. ”Nu är det jag som är skyldig dig igen.”

Thor log tillbaka.

De vände sig båda om och Thor lyfte upp Krohn och stoppade honom innanför skjortan innan de hoppade över till ett annat klippblock. Så hoppade de från block till block, allt närmare stranden, tills Thor halkade och föll handlöst i vattnet igen. Men nu var han nära stranden, och när nästa våg rullade in så knuffade den honom ännu längre in, tills han märkte att han kunde stå upp, med vattnet bara till midjan. Han vadade upp mot stranden – den var inte var mer än ett smalt band av svart sand – tills en sista en våg knuffade honom hela vägen fram.

Thor föll ihop i sanden, med Reece vid sidan, och Krohn hoppade också fram ur skjortan för att lägga sig ned. Thor var fysiskt och mentalt utmattad. Men han hade klarat det.

Han satte sig upp och såg sina kamrater ur Legionen i vattnet, vadande mot stranden medan vågorna slog dem i ryggarna och spolade upp runt honom. Vissa följde i hans fotspår och hoppade från block till block. Andra föstes runt bland vågorna och gjorde sitt bästa för att undvika klipporna. Han såg O’Connor, Elden, tvillingarna och andra pojkar han kände igen och var glad över att de klarat sig.

Thor vände sig åt andra hållet och såg upp mot de branta klipporna där bakom stranden. De reste sig rätt upp mot himlen, upp mot öns platå där uppe.

”Och nu då?”, frågade han Reece, när han insåg att de var fast på den här lilla remsan av strand.

”Vi klättrar”, svarade Reece.

Thor såg på klippväggarna igen: de reste sig omkring trettio meter och såg fuktiga ut, täckta av stänk från havet. Han förstod inte hur det skulle vara möjlig.

”Men hur?”, frågade han.

Reece ryckte på axlarna.

”Vi har inte så mycket val. Här kan vi inte bli kvar. Den här stranden är för smal, och tidvattnet är på väg in – om vi inte sätter igång och rör på oss är vi snart nog täckta av vågorna igen.”

Vågorna var redan på väg. Strandremsan smalnade, och Thor visste att Reece hade rätt. Han hade ingen aning om hur de skulle klara att klättra upp över den där väggen, men han visste att de var tvungna att försöka.

Thor stoppade Krohn under skjortan igen, vände sig mot klippväggen, satte händerna i de få skrymslen och skrevor som fanns, hittade några fästen för fötterna, och började klättra rätt upp. Bredvid honom gjorde Reece detsamma.

Det var oerhört svårt. Klippan var nästan slät, med små fästen för fingrar och tår. Ibland var han tvungen att dra sig upp med inget annat än fingertopparna, och skjuta på med bara tåspetsarna. Han hade inte kommit mer än några meter, men redan skakade det i armarna och benen. Han tittade upp och såg att det låg minst trettio meter framför honom, och tittade ned, och såg att det bara var tre meter ned till stranden. Han flämtade efter andan och hade ingen aning om hur han skulle klara det. Krohn gnällde och vred sig innanför skjortan på honom.

Reece klättrade i samma takt bredvid, och även han tittade ned och fick samma förbryllade min i ansiktet.

Thor tog ytterligare ett steg. Men så halkade han. Han gled någon meter. Reece sträckte sig mot honom, men det var för sent. Thor flög baklänges genom luften och stålsatte sig för smällen vid nedslaget. Krohn gnydde, hoppade ut ur skjortan och föll bredvid honom i luften.

Thor hörde frasandet av en våg, och som tur var slog den in över stranden i samma stund som han landade. Han föll i vattnet med ett plask, tacksam över att det lindrat fallet. Han satte sig upp och tittade, samtidigt som även Reece tappade greppet och kom flygande ned i vattnet intill honom. De satt där båda två och grubblade. Runt omkring dem kom allt fler pojkar upp på stranden och såg ångestfyllt mot klippväggen.

Thor kunde inte begripa hur de skulle kunna ta sig upp på toppen, och någonsin komma upp på ön.

O’Connor kom vadande upp på sandstranden, blev stående där och spanade någon minut över klippväggen, tills han sträckte sig bak och tog bågen från axeln. Han drog loss ett långt rep från midjan, och, inför ögonen på Thor, fäste han repet vid änden av pilen.

Han sköt innan Thor hunnit fråga vad han höll på med.

Pilen bar iväg med repet, högre och högre upp i luften, ända upp till klippans topp där den slingrade sig runt ett litet träd. Det var ett perfekt skott, med pilen som steg upp på ena sidan trädet, och föll med repet ned på den andra, ned längs bergväggen igen. O’Connor drog i linan för att försäkra sig om att den var stadig. Trädet böjde sig en aning, men det höll. Thor var imponerad.

”Jag är inte helt värdelös”, sa O’Connor med ett stolt leende.

De andra legionärerna trängdes runt O’Connor och hans rep när han började klättra.

Han drog sig upp, relativt enkelt, högre och högre tills han nått upp till toppen. När han var där knöt han repet ordentligt runt trädet, så att de andra skulle få en säker lina att klättra på.

”En i taget!”, ropade O’Connor ned till dem.

”Varsågod”, sa Reece till Thor.

”Efter er”, sa Thor.

Reece klättrade upp, och Thor väntade tills han nått toppen innan han följde efter. Det var enkelt jämfört med att klättra på bara klippan, och snart hade han kommit upp till toppen.

Han svettades, drog efter andan, mer än utmattad. Han föll ihop i gräset – på verkligt, mjukt gräs – och efter allt han varit med om kändes det som den mest luxuösa säng.

Thor lyfte på huvudet tillräckligt för att få en skymt av hur solnedgången kastade ett märkligt ljus över denna mystiska plats. Det var stenigt, ensamt och övergivet och höljt i en kuslig, fientlig dimma. Dimman tycktes befläcka allt, tycktes hota att sluka honom hel. Det var inte vad han skulle kalla en välkomnande plats.

Thor svalde hårt. Den här öde platsen, mitt i ingenstans och på världens tak, skulle vara hans hem under de närmaste hundra dagarna.