Текст книги "Drakars Öde "

Morgan Rice
DRAKARS ÖDE Tredje boken av Trollkarlens ring

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills tretton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med översättningar till fler språk på väg).

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Sagt om Morgan Rice

“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rice vet verkligen hur man drar in läsaren i berättelsen redan från början, med inlevelsefulla beskrivningar som gör så mycket mer än att bara ge en bakgrund för händelseförloppet… Välskrivet och extremt snabbläst.”

–Black Lagoon Reviews (om Turned)

”En perfekt berättelse för unga läsare. Morgan Rice kan det här med spännande, oväntade vändningar… Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka… en som är något alldeles extra… Lättläst men också snabb i vändningarna…

–The Romance Reviews (om Turned)

”Grep tag i mig redan från början och vägrade att släppa taget… Den här berättelsen är ett fantastiskt äventyr, både snabb i vändningarna och full av action från första början. Inte en tråkig stund.”

–Paranormal Romance Guild (om Turned)

”Packad med action, romans, äventyr och spänning. Sätt den här i händerna och bli förälskad igen.”

–vampirebooksite.com (om Turned)

”Fantastiskt intrig och den typ av bok som det är svårt att lägga ifrån sig på kvällen. Slutet var en riktig rysare, och så spännande att man omedelbart vill köpa nästa bok bara för att se hur det går.”

–The Dallas Examiner (om Loved)

”En klar rival till TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en bok som du inte vill lägga ned förrän efter sista sidan! Om du gillar, äventyr, kärlek och vampyrer, då är det här en bok för dig!”

–Vampirebooksite.com (om Turned)

”Morgan Rice visar sig återigen vara en extremt talangfull berättare… Den här tilltalar flera sorters publik, även yngre läsare av vampyr– och fantasygenren. Slutet är en oväntad rysare, en verklig chock.”

–The Romance Reviews (om Loved)

Lyssnar!

Amazon

Audible

iTunes

Böcker av Morgan Rice

THE SORCERER’S RING / TROLLKARLENS RING

A QUEST OF HEROES (Book #1) / HJÄLTARS VÄG

A MARCH OF KINGS (Book #2) / KONUNGARS MARSCH

A FATE OF DRAGONS (Book #3) / DRAKARS ÖDE

A CRY OF HONOR (Book #4) / EN KAMP OM ÄRA

A VOW OF GLORY (Book #5) / ÄRANS LÖFTE

A CHARGE OF VALOR (Book #6) / ETT TAPPERT ANFALL

A RITE OF SWORDS (Book #7) / SVÄRDSRITEN

A GRANT OF ARMS (Book #8) / VAPENGÅVAN

A SKY OF SPELLS (Book #9) / BESVÄRJELSERNAS HIMMEL

A SEA OF SHIELDS (Book #10) / ETT HAV AV SKÖLDAR

A REIGN OF STEEL (Book #11) / STÅLFURSTEN

A LAND OF FIRE (Book #12) / ELDENS RIKE

A RULE OF QUEENS (Book #13) / DROTTNINGARS VÄLDE

THE SURVIVAL TRILOGY / ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ONE: SLAVERUNNERS (Book #1) / ARENA ETT: SLAVJÄGARNA

ARENA TWO (Book #2) / ARENA TVÅ

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

TURNED (Book #1) / OMVÄND

LOVED (Book #2) / ÄLSKAD

BETRAYED (Book #3) / FÖRRÅD

DESTINED (Book #4) / ÄMNAD

DESIRED (Book #5) / ÅTRÅDD

BETROTHED (Book #6) / TROLOVAD

VOWED (Book #7) / VIGD

FOUND (Book #8) / FUNNEN

RESURRECTED (Book #9) / ÅTERUPPSTÅNDEN

CRAVED (Book #10) / BEGÄRD

FATED (Book #11) / DÖMD

Copyright © 2013 av Morgan Rice

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

Upphovsrätt för omslagsbilden tillhör Bob Orsillo och brukas enligt licens från Shutterstock.com.

 
”Kom inte mellan draken och dess vrede.”
 

William Shakespeare

Kung Lear

Kapitel ett

Kung McCloud red i sporrsträck nedför branten, rätt över Högländerna och in på MacGils sida av Ringen, med hundratals män i ryggen och ett fast grepp om hästen i galopp nedför berget. Han lutade sig bakåt, höjde piskan och slog hårt mot hästens sidor. Den behövde inte sporras, men han njöt i alla fall av att piska. Han trivdes med tillfoga djur smärta.

McCloud nästan dreglade inför synen inför honom: en idyllisk bergsby i MacGils rike, med männen obeväpnade ute på fälten och kvinnorna hemma för att hänga tvätt, lättklädda i sommarvädret. Dörrar stod öppna till husen, kycklingar sprang fritt omkring, och grytor med middagsmat stod redan och kokade. Han tänkte på allt han skulle förstöra, allt byte han skulle ta, kvinnorna han skulle föröda – och leendet blev bara bredare. Han kände nästan smaken av allt blod han skulle spilla.

De red och red allt närmare, och det dånade som åska genom landskapet av alla hästar. Och till sist var det någon som såg dem: byvakten, en patetisk låtsassoldat – inte mer än en tonåring med spjut i handen – som vände sig om vid ljudet av deras ankomst. McCloud hann få en ordentlig bild av hans ögonvitor och se rädslan och paniken i ansiktet. Det var en sömnig provinsby, och pojken hade förmodligen aldrig varit i närheten av strid. Han var sorgligt oförberedd.

McCloud slösade inte med tiden: han ville vara först att döda, som alltid i strid. Hans män visste det tillräckligt väl för att se till att han fick det.

Han piskade hästen igen tills den skriade, ökade takten och hann ännu längre framför de andra. Han lyfte sin förfaders spjut – en massiv järntingest – och lutade sig bakåt, och kastade.

Som alltid träffade han vad han önskade: pojken hade knappt hunnit vända sig när spjutet, med ett susande, sjönk in i ryggen och naglade honom fast mot ett träd. Blod vällde ned över ryggen, tillräckligt för att signalera ännu en bra dag för McCloud.

McCloud höjde ett rop av tillfredställelse där de fortsatte storma fram, över MacGils bästa marker, genom den gula majsen som nådde till hästens flanker och fram mot bygrinden. Dagen var som en tavla, nästan för vacker för all förödelse de skulle till att sprida.

De galopperade genom den oskyddade grinden till byn, som så aningslöst förlagts så långt ut i Ringens utmarker, så nära Högländerna. De borde ha vetat bättre, tänkte McCloud, samtidigt som han med yxan högg ned träskylten med namnet på platsen. Snart skulle han döpa om den.

Hans män nådde fram, och överallt hördes plötsligt skrik, av kvinnor, barn, gamlingar, och vem som än hade oturen att befinna sig hemma på denna gudsförgätna plats. Där var kanske ett hundratal olyckliga själar, och McCloud var fast besluten att de alla skulle få betala. Han lyfte yxan högt över huvudet och siktade in sig på en av kvinnorna, en som sprang för livet, med ryggen mot honom, i ett försök att ta sig till tryggheten i hemmet. Det skulle det inte bli något av.

Yxan slog ned på baksidan av vaden och hon föll med ett skri, precis som McCloud planerat. Han hade inte önskat döda: bara skadskjuta. Trots allt ville han ju ha henne vid liv för alla nöjen han tänkt sig med henne efteråt. Han hade valt väl: en kvinna med långt, vilt blont hår och smala höfter, knappast mer än arton. Hon skulle bli hans. Och när han var färdig, då skulle han kanske ta livet av henne. Eller inte. Kanske skulle han behålla henne som slav.

Han vrålade av ren lycka när han red ikapp henne och kastade sig av hästen mitt i steget, landade på henne och slog henne till marken. Han rullade runt med henne i gruset, kände stötarna mot marken, och log och njöt av känslan av att leva livet.

Äntligen fanns det någon mening med livet igen.

Kapitel två

Kendrick stod mitt i stormens öga, i vapensalen, omgiven av mängder av vapenbröder som alla var härdade medlemmar av Silvergardet. Han såg stilla tillbaks på Darloc, befälhavaren i den kungliga vakten som skickats på det olycksaliga uppdraget. Vad hade Darloc tänkt sig egentligen? Trodde han verkligen att han kunde marschera in här, rakt in i vapensalen för att arrestera Kendrick, den mest älskade av hela kungafamiljen – och mitt framför ögonen på hans vapenbröder? Trodde han verkligen att de bara skulle stå och se på och låta det ske?

Han hade grovt underskattat Silvergardets lojalitet till Kendrick. Även om Darloc haft giltiga anklagelser för en arrest – och de här var det definitivt inte – tvivlade Kendrick stort på att hans kamrater skulle tillåta att han släpades bort. De var lojala, på liv och död. Det var vad man trodde på i Silvergardet. Han skulle ha reagerat på samma sätt om någon av hans vapenbröder hotades. Trots allt, alla hade de tränat tillsamman och kämpat tillsammans, med liven som insats.

Kendrick kände hur spänningen hängde tung i tystnaden i rummet. Silvergardet hade vapnen dragna mot den handfull av vakter som stod där och trampade, alltmer osäkert för var minut. De måste ha förstått att det skulle bli rena slakten om någon av dem försökte sig på något med svärdet – och klokt nog så lät de bli. De stod kvar och väntade på order från befälet, Darloc.

Darloc svalde hårt och såg nervös ut. Han insåg att läget var hopplöst.

”Det verkar som att du tog med för få män”, svarade Kendrick lugnt och med ett leende. ”En handfull män ur kungsvakten mot hundra ur Silvergardet. Ett hopplöst fall.”

Darloc rodnade, och var samtidigt väldigt blek. Han harklade sig.

”Min herre, vi tjänar alla samma rike. Jag har ingen önskan att strida mot er. Ni har rätt: det här är en strid vi inte kan vinna. Om ni så befaller, så ger vi oss av och tillbaks till kungen.

”Men ni förstår att Gareth bara kommer skicka fler män efter er. Andra män. Och ni vet vart det hela slutar. Ni kanske dödar dem alla – men vill ni verkligen ha era vapenbröders blod på era händer? Vill ni verkligen tända gnistan till ett inbördeskrig? Era män skulle våga livet för er, ta död på vem som helst. Men är det verkligen rätt mot dem?”

Kendrick såg på honom och tänkte igenom alltsammans. Darloc hade en poäng. Han ville inte att några av hans män skulle såras, inte för hans skull. Han kände ett överväldigande behov av att skydda dem från allt dödande, oavsett vad det till sist betydde för honom själv. Och oavsett allt avskyvärt som man kunde säga om hans bror, Gareth, oavsett hur uselt han regerade, så ville Kendrick inte ha ett inbördeskrig – i alla fall inte för sin egen skull. Det fanns andra sätt. Han hade lärt sig att direkt konfrontation inte alltid var det mest verksamma.

Kendrick sträckte fram handen och sänkte långsamt sin väns, Atmes, svärd. Han vände sig och såg mot de andra i Silvergardet. Han överväldigades av tacksamhet över att de ställt upp till hans försvar.

”Kamrater av Silvergardet”, utropade han. ”Jag är djupt rörd över att ni kommit till mitt försvar, och jag kan lova att det inte är förgäves. Ni känner mig, och vet att jag inte haft något med min fars, vår förre kungs, död att göra. Och när jag finner den verklige mördaren, som jag redan anar vem det är från den här ordern att arrestera mig, då blir jag den förste att ta hämnd. Jag är falskt anklagad. Men trots det önskar jag inte bli den som startar ett inbördeskrig. Så jag ber er, sänk era vapen. Jag tänker låta dem ta mig utan strid, för en man inom Ringens rike skall inte strida med en annan. Om det ännu finns någon rättvisa, då kommer sanningen också fram – och då är jag snart bland er igen.”

Männen ur Silvergardet sänkte långsamt och motvilligt sina vapen, samtidigt som Kendrick vände sig mot Darloc. Kendrick klev fram och gick med Darloc mot dörren, omgiven av kungsvakter. Han gick stolt och rakryggad i mitten. Darloc försökte inte sätta bojor på honom – utav respekt, eller rädsla, eller för att han visste att Kendrick var oskyldig. Kendrick skulle själv gå till sitt fängelse. Men han skulle inte ge upp så lätt. På något sätt skulle han rentvå sitt namn, befria sig från fängelsehålan – och dräpa sin fars mördare. Även om det var hans egen bror.

Kapitel tre

Gwendolyn stod långt ned i djupen av slottet, med sin bror Godfrey vid sidan, och såg stint på Steffen, som stod där och skruvade på sig och vred sina händer. Han var en underlig figur – inte bara för att han var missbildad och puckelryggig, utan för han tycktes fylld av en rastlös, nervös energi. Ögonen slutade aldrig röra på sig och händerna grep om varandra, som om han plågades av skuldkänslor. Han vaggade fram och åter, från den ena foten till den andra, och hummade med en djup röst för sig själv. Alla år här nere, tänkte Gwen, alla år i isolering, hade gjort honom till en märklig individ.

Hon väntade på att han skulle öppna sig, berätta vad som hänt hennes far. Men sekunderna blev till minuter och svetten flöt allt ymnigare i Steffens panna och han vaggade snabbare och snabbare, men inget kom. Den djupa, tunga tystnaden fortsatte, avbruten då och då bara av hans hummande läten.

Gwen började själv svettas där nere, bland eldstäderna som sprakade alltför nära en sommardag som den här. Hon ville få det här avslutat, gå därifrån – och aldrig mer komma tillbaks. Hon granskade Steffen, försökte läsa av hans ansiktsuttryck, förstå vad som pågick i hans inre. Han hade lovat att berätta något för dem, men nu hade han tystnat. När hon såg på honom förstod hon att han börjat ångra sig. Uppenbarligen var han rädd. Han hade något att dölja.

Till sist harklade sig Steffen.

”Någonting föll ned från schaktet den där natten, det erkänner jag”, började han, med blicken någonstans på golvet, utan att se dem i ögonen. ”Men jag är inte säker på vad det var. Det var av metall. Vi bar ut latrinkitteln på natten, och jag hörde hur något föll i floden. Något som var annorlunda. Alltså”, sa han, och harklade sig igen, ”vad det än var så spolades det bort av floden.”

”Är du helt säker?”, sa Godfrey uppfordrande.

Steffen nickade ivrigt.

Gwen och Godfrey utväxlade blickar.

”Fick du inte ens en snabb titt?”, fortsatte Godfrey.

Steffen skakade på huvudet.

”Men du nämnde en dolk. Hur visste du att det var en dolk om du inte såg den?”, frågade Gwen. Hon var säker på att han ljög. Hon visste bara inte varför.

Steffen harklade sig.

”Jag sa det för att jag antog att det var en dolk”, svarade han. ”Den var liten och av metall. Vad kunde det annars vara?”

”Men undersökte du botten av kitteln?”, frågade Godfrey. ”Efter att du tömt den? Kanske ligger den fortfarande där i botten.”

Steffen skakade på huvudet.

”Jag tittade efter i botten”, sa han. ”Det gör jag alltid. Tomt. Vad det än var så spolades det bort. Jag såg att det flöt iväg.”

”Men om den var av metall, hur kunde den flyta?”, frågade Gwen.

Steffen harklade sig, och ruskade på axlarna.

”Floden är märklig”, svarade han. ”Tidvattenströmmarna är starka.”

Gwen och Godfrey utväxlade skeptiska blickar, och hon såg att inte heller hennes bror trodde på Steffen.

Gwen kände sig alltmer otålig. Och nu dessutom förbluffad. Bara ett ögonblick tidigare hade Steffen lovat att han skulle berätta allt. Men det verkade som om han plötsligt ändrat sig.

Gwen tog ett steg närmare och såg bistert på honom, övertygad om att han hade något att dölja. Hennes ansikte hårdnade, och samtidigt kände hon sin fars styrka strömma genom kroppen. Hon var fast besluten att ta reda på vad han egentligen visste – särskilt om det skulle hjälpa henne att finna faderns mördare.

”Du ljuger”, sa hon, med is och stål i rösten och en styrka som till och med förvånade henne själv. ”Vet du vad straffet är för den som ljuger för en medlem av kungafamiljen?”

Steffen vred sin händer och han nästan hoppade undan, med en blick upp mot henne som han sedan skyndsamt vände bort.

”Jag är ledsen”, sa han. ”Jag är ledsen. Snälla, jag har inget mer att berätta.”

”Du frågade tidigare om du skulle skyddas från fängelse om du berättade allt du visste”, sa hon. ”Men du har inte sagt någonting alls. Varför skulle be oss om en sån sak om du inte hade något att berätta?”

Steffen slickade sig om läpparna och såg ned i golvet.

”Jag… jag… eh”, började han, och slutade. Han harklade sig. ”Jag var rädd att… att jag skulle råka illa ut för att jag inte rapporterat att något fallit ned i schaktet. Det är alltsammans. Jag är ledsen. Jag vet inte vad det var för något. Den är borta nu.”

Gwens ögon smalnade av. Hon stirrade på honom, försökte gå till botten med den här märkliga typen.

”Vad hände egentligen med din förman?”, frågade hon, besluten att hålla kvar honom på kroken. ”Vi har hört att han försvunnit. Och att du hade något med saken att göra.”

Steffen skakade på huvudet, om och om igen.

”Han gick iväg”, svarade Steffen. ”Det är det enda jag vet. Jag är ledsen. Jag vet inget som kan vara till hjälp för er.”

Plötsligt hördes ett högt, susande ljud genom rummet och de vände sig om och såg avfall komma flygande ned genom schaktet och landa med ett stort plask i den väldiga latrinkitteln. Steffen vände sig och sprang bort genom rummet, fram till kitteln. Han stod intill den och såg den fyllas upp av avskräde från våningarna högre upp.

Gwen vände sig och såg på Godfrey, som såg tillbaks på henne. Han hade ett lika förbryllat uttryck i ansiktet.

”Vad det än är som han döljer”, sa hon, ”så kommer han inte att berätta det.”

”Vi kan kasta honom i fängelse”, sa Godfrey. ”Det får honom kanske att tala.”

Gwen skakade på huvudet.

”Jag tror inte det. Inte den där. Uppenbarligen är han oerhört rädd. Jag tror att det är något med hans förman. Han plågas av något, och jag tror inte att det har med vår fars död att göra. Jag tror att han vet något som kan vara till hjälp – men det verkar som att han bara blir tystare av att bli ställd mot väggen.”

”Så vad skall vi göra då?”, undrade Godfrey.

Gwen stod där och funderade. Hon kom ihåg en av sina vänner, från barndomen, som en gång blev påkommen med att ljuga. Hon mindes att föräldrarna försökt på alla sätt att få henne att säga sanningen, utan resultat. Det var först några veckor senare, när alla till sist lämnat henne ifred, som hon självmant trädde fram och erkände alltsammans. Gwen anade att det var samma sak med Steffen, att han bara skulle bli tystare om de trängde sig på, att han måste få utrymme att berätta på egen hand.

”Vi ger honom lite tid”, sa hon. ”Låt oss söka på andra ställen, se vad vi kan komma fram till, och komma tillbaks hit när vi har mer att gå på. Jag tror att han kommer att öppna sig. Han är bara inte redo för ännu.”

Gwen vände sig och blickade bort mot honom där han stod och såg avfallet fylla upp kitteln. Hon var säker på att han skulle leda dem till faderns mördare. Hon visste bara inte hur. Hon undrade vad slags hemligheter som dolde sig där djupt i hans sinne.

Han var en underlig figur, tänkte Gwen. Verkligen mycket märklig.

Kapitel fyra

Thor försökte andas och samtidigt blinka bort vattnet som rann över ögonen, näsan, munnen och strömmade ned överallt runt honom. Efter att ha kanat över båten hade han till sist lyckats greppa tag i relingen, och hålla fast vid den för glatta livet, mot den obönhörliga kraften av vattnet som försökte bryta hans grepp. Varenda muskel i kroppen skakade, och han visste inte hur mycket längre han skulle orka hålla sig fast.

Runtomkring honom gjorde hans vapenbröder samma sak, höll sig allt de orkade i vad som helst som hindrade dem från att spolas av båten. På något sätt lyckades de.

Dånet var öronbedövande, och han hade svårt att se mer än någon meter framför sig. Trots att det var dag och sommar var regnet kallt, och det slog en kyla i honom som han inte kunde skaka av sig. Kolk stod upp och blängde med händerna på höfterna, lika okänslig som regnväggen själv, och skällde ut order åt alla håll.

”TILLBAKS TILL ERA PLATSER!”, skrek han. ”RO!”

Kolk tog själv plats och började ro, och snart hade också pojkarna kravlat över däcket och bort till sina platser. Thors hjärta bultade när han släppte taget och kämpade sig fram över däcket. Krohn gnällde, innanför skjortan, när Thor halkade och föll hårt i däcket.

Han ålade resten av vägen och hade snart hittat tillbaks till sin plats.

”BIND FAST ER!”, skrek Kolk.

Thor tittade ned och såg rep med knopar under roddarbänken. Först nu insåg han vad de skulle vara bra för: han böjde sig och knöt ett runt handleden, så att han var kedjad till bänken och åran.

Det fungerade. Han slutade glida omkring. Och snart kunde han ro.

Runtomkring honom började pojkarna slita. Reece hade platsen framför honom, och Thor kände båten röra sig. Inom några minuter började väggen av regn att lätta framför dem.

Han rodde och rodde, med kroppen brännande under det märkliga regnet och smärta i varenda muskel. Till sist stillnade dropparna, och Thor kände hur allt mindre föll över huvudet. Snart var de ute igen under en solig himmel.

Thor såg sig omkring, chockad: det var alldeles torrt, klart. Det var det märkligaste han varit med om: halva båten låg under en torr, skinande sol, medan det plaskade över den andra halvan, den sista biten av båten på väg ut ur regnväggen.

Till sist var hela fartyget under en klar, blå och gul himmel, med varm sol som strålade ned över dem. Det var tyst nu, med regnväggen som snabbt avlägsnade sig, och alla hans vapenbröder såg som bedövade på varandra. Det var som om de gått genom ett draperi, in i en annan värld.

”HÅLL UPP!”, ropade Kolk.

Runtom Thor släppte pojkarna sina åror med ett kollektiv stön, flämtande och andfådda. Thor gjorde detsamma och kände varje muskel i kroppen darra, tacksamma över att få vila. Han böjde sig fram, flämtade efter andan och försökte få sina värkande muskler att slappna av, samtidigt som båten nu gled in över dessa nya vatten.

Thor återfick fattningen till sist och ställde sig och såg sig omkring. Han blickade ned mot vattnet och såg att det ändrat färg: det var nu ljust, glödande rött. De hade kommit till ett nytt hav.

”Drakarnas hav”, sa Reece, som förbluffad såg ned i vattnet intill honom. ”Det påstås att det röda kommer från blodet av alla offer.”

Thor såg ned i djupen. Det bubblade här och var, och på avstånd reste sig märkliga odjur snabbt över ytan, för att sedan dyka igen. Inget stannade tillräckligt länge för att han skulle få en ordentlig titt, men vad han såg gav ingen lust att pröva lyckan och luta sig närmare.

Thor vände sig och såg sig omkring, helt desorienterad. Allt på den här sidan väggen verkade så annorlunda, så främmande. En lätt, röd dimma hängde i luften, svävande strax över vågorna. Han såg ut över havet och märkte mängder av utspridda små öar, som stenar att kliva på mot horisonten.

En frisk bris blåste upp och Kolk steg fram och röt:

”HISS SEGLEN!”

Thor satte sig i rörelse med de andra, greppade linorna och drog för att fånga brisen. Seglen fylldes och en vindby drog iväg med dem. Han kände båten röra sig, snabbare än någonsin tidigare, och märkte att de siktat in sig på öarna. Båten hävde sig på väldiga dyningar som dök upp från ingen stans och gungade dem upp och ned med mjuka rörelser.

Thor klev fram mot fören, lutade sig mot relingen och såg ut. Reece kom upp vid hans ena sida, och O’Connor upp på den andra. De stod sida vid sida, och Thor såg öarna snabbt närma sig. De stod tysta en lång stund, och Thor njöt av de fuktiga vindarna och kände kroppen slappna av.

Till sist gick det upp för Thor att det var en särskild ö som de var på väg mot. Den växte sig allt större inför deras ögon, och han kände en kall kåre när han insåg att vart de var på väg.

”Dimmornas ö”, sa Reece, bävande.

Thor såg förundrad på den. Öns silhuett blev allt tydligare – den var klippig, skrovlig och ofruktbar, och den sträckte sig, lång och smal, flera kilometer åt vart håll, formad som en hästsko. Enorma vågor vräkte ned över stränderna, med ett muller som hördes ända därutifrån, och det stänkte våldsamt när de slog in i de väldiga klippblocken. Bakom blocken låg inte mer än en smal landremsa, och sedan reste sig en bergvägg rätt upp i luften. Thor kunde inte begripa hur det var tänkt att de skulle ta sig i land.

Som för att göra det ännu märkligare hängde en röd dimma över ön, som en dagg som gnistrade i solen. Det såg illavarslande ut. Thor kände att det var något omänskligt, övernaturligt med den här platsen.

”Det sägs att den funnits där i årmiljoner”, fortsatte O’Connor. ”Att den är äldre än Ringen. Till och med äldre än Imperiet.”

”Den är drakarnas”, sa Elden, som klev fram intill Reece.

Den andra solen sjönk nu inför ögonen på Thor. På bara ett ögonblick gick dagen från klar och solig till solnedgång, med himlen fläckad av rött och purpur. Han kunde knappt tro sina ögon: han hade aldrig sett solen röra sig så snabbt. Han undrade vad mer som var främmande i den här delen av världen.

”Finns det en drake här på ön?”, frågade Thor.

Elden skakade på huvudet.

”Nej. Men jag har hört att den finns i närheten. Det sägs att den röda dimman skapas av drakens andhämtning. Han andas om natten på en ö i närheten, och vinden för hit den dimma som täcker ön på dagen.”

Thor hörde ett plötsligt oljud. Först lät det som ett lågt muller, som åska, tillräckligt långt och högt för att få hela båten att skälva. Krohn, som fortfarande höll sig innanför hans skjorta, drog in huvudet och gnällde.

Alla andra vände sig om, och även Thor blickade bort. Någonstans där borta mot horisonten anade han konturen av flammor som böljade upp mot solnedgången och sedan försvann i en svart rök, som ett vulkanutbrott.

”Draken”, sa Reece. ”Nu är vi på dess territorium.”

Thor svalde hårt, undrande.

”Men hur kan vi då vara säkra här?”, frågade O’Connor.

”Ni är inte säkra någonstans”, hördes en ljudlig stämma.

Thor snodde runt och såg Kolk stå där, med händerna på höfterna och blicken över deras huvuden mot horisonten.

”Det är själva tanken med ’de hundra’, att varje dag leva med risken att dö. Det här är ingen övning. Draken finns nära och det finns inget som kan hindra honom från att anfalla. Förmodligen gör han det inte, eftersom han svartsjukt vaktar skatten på sin egen ö, och drakar ogillar att lämna sina skatter obevakade. Men ni kommer höra hans rytande, och se hans flammor om nätterna. Och om vi på något sätt skulle reta upp honom, då kan ingen säga vad som händer.

Thor hörde ännu ett lågt muller, såg en ny flamma slicka horisonten och hörde hur vågorna slog över ön när de kom allt närmare. Han blickade upp mot de branta klipporna – en vägg av sten – och undrade hur de någonsin skulle ta sig upp till torra land, på toppen av ön.

”Men jag ser ingenstans att landsätta båten”, sa Thor.

”Det vore alltför enkelt”, replikerade Kolk.

”Men hur skall vi då komma upp på ön?”, frågade O’Connor.

Kolk flinade elakt ned mot dem.

”Ni simmar”, sa han.

För ett ögonblick undrade Thor om han skämtade, men sedan såg han på minen att så inte var fallet. Thor svalde hårt.

”Simma?”, upprepade Reece klentroget.

”Men det är ju fullt med odjur i de här vattnen!”, sa Elden.

”Nå, det är nu det minsta av alla problem”, fortsatte Kolk. ”Tidvattenströmmarna här är förrädiska, man sugs ned av malströmmarna och slås in i de där vassa klipporna av vågorna. Och vattnet är hett. Och om ni lyckas ta er förbi klipporna så måste ni ändå lista ut ett sätt att klättra uppför bergväggen där för att nå torra land. Om inte havsodjuren tar er först förstås. Välkomna till ert nya hem.”

Thor blev stående med de andra intill relingen, med blicken fästad mot det skummande havet där nere. Vattnet virvlade runt som ett levande väsen, med tidvattenströmmar som växte sig starkare för var sekund och skakade båten och gjorde det allt svårare att hålla sig på fötter. Vattnet rasade där nere, fräste med en klarröd färg som liknade blod från helvetet självt. Och värst av allt, av och till bröt odjur upp över ytan och slog samman käftarna, och dök igen.

Plötsligt lade skeppet ankar, lång från land, och Thor svalde. Han såg upp mot klibblocken som kantade ön och undrade hur de skulle klara sig dit. Vågornas brakande blev högre för var sekund och tvingade de andra att skrika för att höras.

Flera små roddbåtar sänktes ned i vattnet och lotsades sedan lång från skeppet av kaptenen, minst trettio meter. Så lätt skulle de inte få det: de skulle bli tvungna att simma för att nå dem.

Tanken fick det att vända sig i Thors mage.

”HOPPA!”, skrek Kolk.

För första gången var Thor rädd. Han undrade om det gjorde honom till mindre av en legionär än de andra, mindre av en krigare. Han visste att krigare skulle var orädda, oavsett vad som hände. Men nu var han tvungen att erkänna för sig själv att han var rädd. Han avskydde det, och önskade att han inte var det. Men det var han.

Men när Thor tittade sig omkring och såg de andra pojkarnas skräckslagna ansikten kändes det bättre. Alla i närheten stod intill relingen, som fastfrusna av rädsla, med blickarna mot vattnet. I synnerhet en av pojkarna var så rädd att han skakade. Det var pojken från övningen med sköldarna, han som varit för rädd och som tvingats springa runt fältet istället.

Kolk måste ha anat det, eftersom han banade väg över båten på väg mot honom. Kolk tycktes oberörd av vinden som blåste bak håret på honom, och klev fram med en grimas i ansiktet, som om han var redo att besegra naturen själv. Han kom upp till pojken och blängde allt strängare.