Текст книги "Drakars Öde "

Kapitel elva

Gwendolyn sprang längs med Kungsgårds bakgator, fram och åter och försökte minnas vägen till ölkrogen. Hon hade bara varit här en gång tidigare, i ett försök att hämta hem Godfrey till någon tillställning, och sedan dess hade hon aldrig varit hit till den här delen av Kungsgård. Det var alltför sjaskigt för henne, och hon besvärades av alla blickar från de lösa typer som dök upp på gatorna. Det gjorde henne ledsen att tänka på hur mycket av sitt liv som Godfrey slösat bort här, på en plats som var honom ovärdig. Det hade varit en skamfläck på kungafamiljens ära, och hon visste att han var bättre än så.

Tårarna rann fortfarande nedför kinderna och hjärtat bultade när hon tänkte på det, igen och igen – det som hänt borta vid floden. Hon drog upp handen och kände på det lilla skärsåret på kinden. Det sved fortfarande, och hon undrade om det skulle bli ett ärr. Gwen tog ned handen och såg att den var täckt av blod. Hon hade inte tagit sig tid att lägga om det – men det knappast något problem i sammanhanget. Hon insåg vilken tur hon haft som inte dödats eller lemlästats. Hon tänkte på Estopheles, och hon var säker på att det i själva verket var hennes far hade räddat henne. När hon tänkte tillbaks på det insåg hon att hon borde ha lyssnat bättre till sin dröm. Men hur? Drömmar var fortfarande ett mysterium för henne. Hon visste aldrig riktigt vad hon skulle göra, även när det verkade så självklart.

Hon var medveten om Gareths hantlangares rykte som slaktare, visste hur många människor han lemlästat för livet och häpnade över att hon kommit undan. Hon blev kall inombords vi tanken på att det var Gareth som skickat honom på henne. Huvudet snurrade av tankar på allt vad det innebar. Det var uppenbart att han inte skulle ha skickat sin lakej om det inte funnits något att dölja om mordet. Hon var mer säker på det nu än någonsin. Frågan var hur hon skulle bevisa det. Hon skulle inte sluta innan det var gjort – även om det innebar att hon riskerade livet. Gareth måste ha trott att han kunde skrämma bort henne – men sanningen var snarast den motsatta. Gwen var inte den som vek undan. Och om någon försökte skrämma eller hota henne, då kämpade hon dubbelt så hårt.

Hon svängde runt ännu ett gathörn, och såg till sist tavernan, sned och vind åt ena sidan, en byggnad som blivit alltför gammal och som redan från början inte tagits om hand. Dörren var halvöppen, två fyllon stapplade ut, och den ene av dem lyste upp när han såg henne.

”Men hallå, titta här!”, sa han, och armbågade sin dryckesbroder, som om möjligt var ännu fullare och vände sig om med en rap åt hennes håll.

”Hallå, fröken, skall du åt vårt håll kanske”, ropade mannen, och vrålade av skratt åt sitt eget skämt.

De vinglade fram mot henne, men efter vad hon just varit med om kände hon ingen rädsla. Hon var inte på humör för vanliga idioter – och knuffade dem bryskt åt sidan. Oförberedda stapplade de bakåt i fyllan.

”Hallå där!”, skrek en av dem ilsket.

Men Gwen skyndade orädd förbi dem in på krogen. Med det humör hon för tillfället var på skulle hon ta upp ett tomt ölkrus och krossa det över skallen på den som fick för sig att följa efter. Då skulle de tänka till både en och två gånger innan de tilltalade en medlem av kungafamiljen så respektlöst.

Gwen klev in på krogen. Lukten slog henne i ansiktet, och det höga larmet därinne sjönk och alla vände sig om när hon kom in. Det fanns mängder av sjaskiga typer där, alla drinkare, alla ovårdade. Hon kunde knappt tro att det fanns så många människor som supit ner sig redan så här tidigt på dagen. Det var ingen ledig dag, inte så långt hon kunde dra sig till minnes. Men, antog hon, för de här typerna var det väl alltid det.

En man, på plats borta vid baren, vände sig inte lika snabbt som de andra, och när han gjord det slog han upp ögonen av förvåning vid anblicken av henne.

”Gwen!”, ropade han med förvåning i rösten.

Gwen sprang fram till Godfrey. Hon kände alla känslor välla fram. Godfrey såg på henne med verklig oro i blicken, stapplade upp från sig barstol, skyndade fram och lade en skyddande arm runt henne.

Han ledde henne bort från de andra, till ett litet bord i hörnet. Hans två kamrater, Akorth och Fulton, höll andra på avstånd, som en vägg för att de skulle få vara ifred.

”Vad har hänt?”, frågade han, tyst och enträget när han satte sig bredvid henne. ”Vad har hänt med ditt ansikte?”, frågade han, och sträckte ut handen mot skärsåret.

Med ryggen mot alla andra satt hon intill sin bror, och till sist bröt alla känslor fram. Trots att hon försökte låta bli bröt hon ihop, hulkade sig och täckte ansiktet i skam.

”Gareth försökte döda mig”, sa hon.

”Vad säger du!?”, utbrast Godfrey, helt förfärad.

”Han skickade en av sina hantlangare på mig. Jag badade i Kungsfloden. Han överraskade mig. Jag borde ha varit mer vaksam. Jag var så dum. Jag var helt oförberedd.”

”Får jag se”, sa Godfrey, och drog bort hennes hand från såret.

Han såg på kinden, och vände sig sedan om och knäppte med fingrarna åt Akorth, som sprang in bakom bardisken och kom tillbaks med en ren, blöt trasa. Han gav den till Godfrey, som noggrant och försiktigt torkade av hennes kind. Det sved av det kalla vattnet, men hon var tacksam för hjälpen. Han gav henne trasan, och hon höll den mot kinden.

Hon såg hur djupt bekymrad han var för henne, och för första gången kände hon verklig syskonkärlek för honom, kände sig stolt över att Godfrey var hennes bror, kände att det fanns någon hon kunde lita på. Det smärtade henne att han blivit kvar på det här stället.

”Varför är du här?”, frågade hon. ”Jag letade överallt efter dig, och fick höra att du gått tillbaks hit. Du lovade. Du lovade att du var färdig med drickandet.”

Godfrey såg modfällt ned i bordet.

”Jag försökte”, sa han, helt förkrossad. ”Det gjorde jag verkligen. Men suget efter ett glas blev för starkt. Efter gårdagen, efter vårt misslyckande där bland tjänarna… Jag vet inte riktigt. Jag fick så stora förhoppningar. Jag var säker på att Steffen skulle ge oss de bevis vi behöver. Men när det gick åt skogen tappade jag hoppet. Jag blev deprimerad. Och så hörde jag nyheten om Kendrick, och det blev helt enkelt droppen. Jag var tvungen att ta ett glas. Jag är verkligen ledsen. Jag vet att jag inte borde ha kommit tillbaks till det här stället. Men det gjorde jag.”

”Vilken nyhet?”, frågade Gwen, plötsligt orolig. ”Vad har hänt med Kendrick?”

Han såg förvånat på henne.

”Har du inte hört?”

Hon skakade på huvudet samtidigt som oron sköljde över henne.

”Gareth har låtit arrestera honom. Han står anklagad för mordet på vår far.”

”Vaddå?”, ropade Gwen upprört. ”Det kan Gareth väl inte komma undan med! Det är ju löjligt!”

Godfrey tittade ned och skakade långsamt på huvudet.

”Det har han redan. Han är kung – han kan göra precis vad han vill nu. Det är kätteri att ifrågasätta kungens omdöme, eller hur? Och ännu värre: Kendrick skall avrättas.”

Gwen kände en tung klump i magen. Hon hade inte trott att det var möjligt att känna sig värre än vad hon gjort under morgonen. Men nu gjorde hon det. Kendrick, som hon älskade över allt annat, i fängelse, i väntan på avrättning. Hon mådde rent fysiskt illa vid tanken. Att tänka sig honom, en så god man, vittra bort där nere i fängelsehålan, och sedan avrättas som en simpel brottsling.

”Vi måste sätta stopp för det”, manade Gwen. ”Vi kan inte bara låta honom dö!”

”Jag håller med”, sa Godfrey. ”Jag kan inte tro att han försökte skada dig”, sa han och såg riktigt skakad ut.

”Kan du inte?”, frågade Gwen. ”Det verkar som om han inte kommer dra sig för något, förrän vi alla är döda. Vi är alla hinder för honom, ser du inte det? I hans hjärna står vi i vägen. Han måste bli av med oss. Eftersom vi vet vem han verkligen är. Han är skyldig till mordet på vår far. Och han kommer inte att sluta förrän även vi andra har dött.”

Godfrey satt där och skakade på huvudet.

”Jag önskar att det fanns mer vi kunde göra”, sa Godfrey och skakade på huvudet. ”Vi måste få stopp på honom.”

”Det vill vi båda”, svarade Gwen. ”Och vi kan inte vänta längre.”

”Jag kom just ihåg något”, sa Godfrey, och satte sig rakt upp, med ögonen lysande av upphetsning. ”Något som hände för några dagar sedan. I skogen. Jag sprang in i Gareth. Han var med Firth. Det lär finnas en stuga med en häxa inte så långt därifrån. Jag undrar om det inte var där han kom ifrån. Jag tänkte att jag skulle gå dit och se om jag kunde hitta den där stugan. Kanske kunde jag komma på något.”

”Du bör gå dit”, svarade Gwen. ”Det är en bra idé. Om inte nu, så när?”

Godfrey nickade.

”Men först måste det bli ett slut på allt det här”, sa hon, och såg sig omkring i krogen.

Godfrey såg henne i ögonen och han måste ha förstått vad hon menade. Hon menade att det var dags att han ändrade sitt liv. Få slut på drickandet, en gång för alla.

Något ändrade sig i ögonen på honom, och hon kunde nästan se hur han förändrades mitt framför ögonen på henne. Hon såg beslutsamheten. Den här gången verkade det vara allvar.

”Det skall jag”, sa han, med ett självförtroende som inte liknade något hon hört från honom förut. Hon kände det, och hon trodde honom.

”Och jag skall gå till vår bror”, sa Gwen. ”Jag skall finna något sätt att kontakta Kendrick i fängelsehålan, och något sätt att få honom ut därifrån. Vad jag än måste göra. Jag kan inte låta honom dö.”

Godfrey sträckte fram en hand och lade den på hennes handled.

”Du måste skydda dig själv”, manade han. ”Gareth kommer att komma efter dig igen. Du är den svagaste länken. Du kan inte gå runt oskyddad. Ta den här.”

Gwen hörde ett klickande ljud och tittade ned och såg honom skjuta fram ett litet stycke trä på bordet. Hon såg frågande på det.

Godfrey sträckte sig fram och visade knepet. Han grep tag i pinnen och drog i den, så att en liten, nästan osynlig springa öppnades i mitten, och trästycket delades i hälften, och visade fram en dold kniv.

”Ett favoritvapen på krogarna”, förklarade han. ”Lätt att gömma. Omöjligt att spår.”

Godfrey vände sig och såg allvarligt på henne.

”Ha den alltid nära. Och om någon kommer i närheten av dig igen, ställ inga frågor. Stick den djupt in deras hjärtan.”

Kapitel tolv

”Uppställning!”

Thor slog upp ögonen, såg sig förvirrat omkring och försökte komma ihåg var han var. Flera av Legionens befäl stod lutade över honom och de andra pojkarna, som alla låg spridda runt på marken, djupt i sömn. Befälen stod med händerna i höfterna och petade på pojkarna med fötterna, och Thor kände själv en stövel i sidan och tittade upp och såg att det var Kolk som knuffade honom. Krohn morrade till Thors försvar, och Kolk gick vidare till näste pojke, skrikande och bultande med yxan på skölden rätt över O’Connors huvud. Smällarna ekade och O’Connor kastade sig upp på fötter med uppspärrade ögon.

Thor ställde sig också upp, gned sig i ögonen och försökte ta in alltsammans. De var i en grotta allihop, så mycket visste han. Det fanns ungefär ett dussin andra legionärer där, alla i hans ålder. Huvudet värkte, och så långt han kunde avgöra det från det lilla ljus som kom in i grottan så var det gryning. Han försökte minnas.

Allt var som i en dimma. Han kom ihåg kvällen innan, hur de klättrat upp på klippan, äntligen kommit upp på ön, och blivit liggande där. Till sist hade också de andra pojkarna tagit sig upp, och de hade samlats ihop av Legionens befäl som sagt åt dem att vila för natten och förbereda sig för morgonen. De hade delats in i mindre grupper, efter ålder, och Thor hade förts ihop med Reece, O’Connor, Elden, tvillingarna och två andra pojkar som Thor inte kände. De hade skickats iväg till olika små grottor i den klippiga bergväggen på den öde ön. Natten hade fallit snabbt och en tät dimma lagt sig, så Thor hade inte kunnat se något mer av vad som fanns där ute.

Det var knappt att de klarat sig fram till grottan, dyblöta och frysande medan mörkret föll. Någon hade gjort upp en eld, och Thor mindes att han lagt sig ned intill den, och snabbt fallit i sömn.

Och sedan hade han väckts igen.

Thors mage mullrade i morgonljuset, men han vågade inte säga något om det. Han hade sovit i sina kläder och stövlar, precis som de andra, och elden hade åtminstone delvis torkat upp dem.

Befälen tryckte den ene pojken efter den andre ut ur grottan, och även Thor blev påknuffad bakifrån tills han stapplade ut i det starka morgonljuset. Den röda dimman hängde fortfarande över ön, den tycktes stiga upp från ön själv, men nu på morgonen kunde han åtminstone se mer av stället. Ön var till och med ännu spöklikare än han mindes – ett ödsligt landskap av stenar och klippblock, av små bergsknallar och stora kratrar. Horisonten sträckte ut sig i en evighet och inga träd fanns i sikte. Thor hörde det ständiga skrällandet från vågorna och visste att havet låg där nere, någonstans nedanför kanten av den klippvägg som avslutade ön åt alla håll. Ljudet var en illavarslande påminnelse om att en säker död väntade den som gick för nära kanten.

Thor kunde inte begripa hur de skulle kunna träna här. Ön var så öde, och inga träningsfält syntes till – inga måltavlor, inga vapen, inga rustningar eller hästar.

Hans vapenbröder strömmade ut ur grottan och stod intill honom, utan ordning, kisande och med händerna över ögonen för att blockera solen. Kolk marscherade framför dem, lika ilsken och intensiv som alltid.

”Gratulera inte er själva bara för att ni lyckats ta er hit”, sa Kolk. ”Ni inbillar er väl alla att ni är något alldeles särskilt. Men så är inte fallet.”

Kolk stegade fram.

”Det är ett privilegium att vara på den här ön”, fortsatte han. ”Att vara här är ingen rättighet. Ingen gratisgåva. Ni kan stanna här om – och bara om – ni förtjänar det. Varje ögonblick, varje dag. Och det börjar med att få tillåtelse att vara här redan från början. Innan träningen kan börja så måste ni få tillåtelse av lokalbefolkningen.

”Lokalbefolkningen?”, frågade O’Connor.

”Den här ön bebos av en urgammal krigarstam. Kavos. De har levt här och tränat här i tusen år. Varje krigare som kommer hit måste be om, och få, deras tillåtelse. Om inte så skeppas ni tillbaks till Ringen. Ni legionärer har delats in i små grupper, och ni kommer var och en att behöva tillåtelse. Ni kan inte räkna med hela Legionen nu – bara med medlemmarna i er grupp.”

Thor såg sig omkring på deras grupp om åtta och undrade.

”Men var är de?”, frågade Elden, och gnuggade ögonen mot morgonsolen. ”Var hittar vi Kavos?”

”Att hitta dem blir inte lätt”, sa Kolk. ”De vill inte bli funna. De gillar er inte. Och för många rekryter kommer det inte att sluta väl. De är ett krigiskt folk. De kommer att utmana er. Det är inledningen till ert mandomsprov.”

”Men hur skall vi hitta dem?”, envisades Conven.

”Den här ön är stor och oförlåtande. Det kan hända att ni aldrig hittar dem. Ni kanske svälter på vägen, ni kanske går vilse. Kanske kommer ni inte tillbaks.”

Kolk satte händerna i höfterna och log.

”Välkommen till de hundra.”

*

Thor vände sig och såg på sin trupp: de var åtta stycken, uppställda där i mitten av ingenstans med bedövade och förvirrade blickar på varandra. Utmattade. O’Connor var där, Reece, Elden, tvillingarna – och två andra. Den ene kände han igen – fegisen, pojken som blev stel av skräck på skeppet, som Thor räddade. Och det var en till, en som Thor inte kände igen. Han såg ut att vara i deras ålder och stod lite vid sidan av de andra, med mörkt hår och mörka ögon och en ständig rynka i pannan. Det var något med honom som Thor inte gillade, något som verkade mörkt. Något… ont.

”Så vart skall vi nu ta vägen?”, frågade O’Connor.

De andra bara mumlade och tittade bort.

”Var hittar vi Kavos?”, frågade Elden.

Reece ryckte på axlarna.

”Jag har ingen aning. Men åt söder ligger havet, så dit kan vi inte gå”, sa Reece. ”Vi kan gå åt norr, öst eller väst. Ödemarken Kolk pratade om ser ut all ligga norröver”, sa han, och kisade mot horisonten.

”Hela ön ser ju ut som ödemark”, sa Elden.

”Jag röstar för att vi tar oss norrut och ser vad som händer”, sa Reece.

De andra tycktes hålla med, och så gav de sig av på sin långa marsch. Krohn gnällde lite och marscherade vis sidan av Thor.

”Jag heter William”, sa en av pojkarna, och Thor vände sig om och fick syn på pojken han räddat i vattnet, han som varit rädd under övningen med sköldarna. Han gick bredvid Thor och såg tacksamt på honom. ”Jag fick aldrig ett tillfälle att tacka dig för att du räddade livet på mig där borta, i vattnet.”

”Jag heter Thor”, svarade han, ”och det är inget att tacka för.”

Thor gillade honom. Det var en klen, smal pojke med nötbruna ögon och hår som föll ned över ögonen. Det var något med hans sätt att föra sig som oroade Thor – han verkade vek. Han verkade inte lika stark som de andra, och ständigt ängslig. Thor anade att han inte var av det rätta virket för att vara här.

Thor vandrade i tystnad med de andra pojkarna genom ödemarken i timmar. Det enda som hördes var ljudet av stövlarna som krasade bland sten och grus, var och en var upptagen med egna tankar på vad som skulle komma. Det var ovanligt kallt för en sommarmorgon, dimman hängde kvar runt deras fötter till och med när den första solen började stiga. Det blåste en ständigt kall vind över platsen. De gick tysta, sida vid sida, på marsch med inget annat än ödemark i horisonten. Thor svalde, törstig och nervös och undrande om de skulle finna vad det nu var de sökte – och inte säker på att han ens ville att de skulle göra det. Det hade känts betydligt tryggare med dussintals av legionärer omkring sig – nu när de bara var åtta var de ett lätt byte.

Thor hörde ett avlägset skriande av ett djur, olikt allt annat han hört. Det lät som om man korsat en örn med en björn. Även de andra vände sig om och spanade, och Thor såg skräcken i ögonen på William. Thor såg sig omkring och försökte se var det kom ifrån, men det var omöjligt. Det fanns inget annat än ödemark, som långsamt tonade bort i dimman.

De andra såg ut att var på helspänn – utom den mörkhårige pojken, vars namn Thor nu lyckats komma ihåg: Malic. Han hade fortfarande en rynka i pannan och verkade bekymrad, som i sin egen värld. När Thor såg på honom så började han också långsamt minnas vem han var. Han hade hört rykten om honom, om pojken som antagits till Legionen genom att döda en man. Om ryktet nu stämde så hade de kommit till hans stad för valdagen, men hoppat över honom. Han hade rusat fram och dödat en man som var dubbelt så stor som honom själv, mitt framför ögonen på dem. De hade imponerats och beslutat att ändra sig och ta med honom i. Reece hade sagt att de till varje kull av Legionen brukade anta en som skärrade de andra, någon som redan var en tränad och hänsynslös mördare. I den här kullen var det Malic.

Thor tittade bort och fokuserade på landskapet igen, på omgivningarna, och försökte förbli vaksam. Han såg upp och insåg att det var en annan färg på himlen här, orangegrön, och dimman kändes annorlunda, tjockare, och luften var kall, klar och doftade annorlunda. Allt med den här platsen var främmande. Krafterna inom honom berättade att det var något med den här platsen, något annorlunda, ursprungligt. Han kände drakens närvaro, kraften av dess andedräkt.

Faktum var att när de vandrade fram kändes det som om de var inne i en drakes håla, på marsch genom en dimma som skapats av dess andedräkt. Det var en magisk plats. Det var som känslan han haft när han gått över Klyftan – men här var den mer illavarslande. Thor var säker på att det också fanns andra varelser här – och att de inte var välkomnande.

”Och vad gör vi om vi nu finner de här Kavos, och de säger nej”, sa O’Connor högt till de andra i gruppen, vilket var frågan alla hade tänkt.

”Då tvingar vi dem att ge oss tillåtelse”, svarade Elden. ”Om vi inte får det, då får vi kämpa för det. Tror ni att våra fiender i strid ger oss tillåtelse att inta deras städer? Det är väl därför vi är här, eller hur? Är det inte vad allt det här handlar om?”

Reece ryckte på axlarna.

”Jag vet inte vad det här handlar om”, sa han. ”Det enda jag vet är vad jag hört berättat av min äldre bror, Kendrick. Han berättade om första gången han kom hit. Två av hans nära vänner dog.”

Thor fick kalla kårar av vad han hörde. Han vände sig och såg på Reece, och såg i hans ansikte att han menade allvar. De andra såg ännu ängsligare ut än tidigare.

”Men hur?”, frågade O’Connor.

Reece ryckte på axlarna.

”Det ville han inte säga.”

”Men tror du verkligen att de skulle låta medlemmar av Legionen dö här ute?”, frågade Conval.

”Vad skulle vara nyttan med det? Att ta död på sina egna rekryter?”, fortsatte Conven.

Reece ryckte på axlarna och tystnade, och de fortsatte gå.

”Du sa det ju själv”, sa Malic plötsligt. ”Rekryter.”

Alla vände om och såg förvånat på honom. Rösten var mörk och sträv, och den förvånade Thor, som aldrig hört den förr. Malic såg inte tillbaks på dem, utan blickade rakt fram, med den ena handen ständigt på dolkfästet, som om det var hans bästa vän. Det var i svart och silver och glänste i ljuset.

”Rekryter”, sa han. ”Vi är allihop rekryter. Ingen av oss är medlem. Ingen är verklig medlem av Legionen innan examen. När man fyller tjugo. Sex år kvar. De håller på att skilja agnarna från vetet. De vill ha en trupp med de bästa riddarna i världen. Om vi inte kan bli det, då ser de oss hellre döda. De bryr sig inte. Varför skulle de det? Det finns tusentals som oss runt i alla byar i Ringen.”

Thor tänkte på det när de tystnade igen och fortsatte marschera med stövlarna krasande. De kom allt längre in i ödemarken, och Thor undrade var alla andra legionärer, alla de andra grupperna tagit vägen på ön, och vilka hinder de ställdes inför. Han var glad över att ha dessa pojkar till sällskap.

Timmarna passerade, den första solen nådde högst upp på banan i himlen och Thor började glida bort, tappa fokus, när plötsligt ett högt väsande och sedan bubblande ljud hördes alldeles intill. Han kastade sig åt sidan i sista sekund, och bredvid honom bubblade det plötsligt upp ur jorden. Han såg jorden skifta färg till orange, sedan klarrött, och sedan väsa och explodera. Lava kastades upp, med rök och gnistor högt upp i luften och flammor åt alla håll. En mindre låga tände eld på Thors ena ärm, och han slog på den när det började bränna och kunde lyckligtvis släcka den, fastän det redan hunnit svida till rejält. Krohn morrade åt den, redo att anfalla lavan.

Thor och de andra pojkarna rusade undan från den bubblande källan av lava och höll avståndet ifrån den allteftersom den tycktes bubbla allt högre. Det var tur att de gjorde det, för marken runtom började smälta.

”Vad är det här för ställe?”, frågade William skräckslaget.

”Vi rör på oss”, sa Reece.

De vände om och fortsatte på vägen norrut, hastigt bort från den sprutande lavan. Men just som de börjat öka avståndet bröt plötsligt en annan lavakälla upp, helt utan varning, och bara någon meter ifrån dem.

William skrek och hoppade åt sidan från flammorna som missade honom precis.

Nu skyndade de för att komma bort från den nya källan – men överallt omkring dem, och så långt de kunde se, bröt lava fram i källor. Överallt hördes väsande och smällande ljud och marken exploderade som ett minfält. Fastän Thor själv var skräckslagen så kunde han inte låta bli att lägga märke till att alltsammans skapade en strålande uppvisning av vackra ljus.

De blev stående på samma plats, rädda för att röra sig i någon riktning. Källor av lava låg utspridda med kanske sex meter emellan, och det skulle bli svårt att ta sig fram.

”Hur skall vi kunna ta oss fram genom det där?”, frågade William.

”Nu har de åtminstone redan exploderat”, sa Elden. ”Nu är allt vi behöver göra att gå mellan dem.”

”Men tänk om fler exploderar?”, sa William.

Men det var tydligt att de inte hade något val.

De fortsatte fram över lavafältet, försiktigt cirklande runt lavakällorna. Som tur var exploderade inga andra där de gick fram, men Thor var hela tiden på sin vakt.

I samma ögonblick som lavafältet tycktes ta slut, bröt plötsligt en sista källa upp med lava, utan att någon av dem han reagera. Den exploderade nära O’Connor, allt för nära för att han skulle hinna undan. Hans skrik fyllde luften, liksom stanken av bränt kött. O’Connors vänstra biceps brändes svårt av en klump lava, och han vrålade samtidigt som rök och lågor steg upp från hans tunika. Alldeles intill honom stod Malic, som lätt hade kunnat hjälpa honom släcka elden. Men det gjorde han inte.

Thor och Reece kastade sig över O’Connor, drog honom till marken och släckte elden. O’Connor skrek och Thor såg att det var en svår brännskada, och det såg otroligt smärtsamt ut.

Tillsammans med Reece drog han O’Connor på upp fötter, och han drog loss en remsa av sin egen tunika för att linda runt O’Connors arm.

”Varför hjälpte du honom inte?”, skrek Reece åt Malic. ”Du stod alldeles intill. Du kunde ha släckt det.”

Thor hade frågat sig samma sak.

Malic ryckte nonchalant på axlarna, och sedan till och med log han mot dem.

”Varför skulle jag ha gjort det?”, frågade han. ”Varför skulle jag bry mig om han blir bränd?”

Thor stirrade tillbaks på honom, frågande.

”Menar du att du inte bryr dig om att skydda dina vapenbröder?”, frågade Elden.

Malic log tillbaka, och Thor såg ondskan i hans ögon.

”Självklart inte. Faktum är att jag skulle ta död på er allihop om jag trodde att det gagnade mig.”

Leendet försvann aldrig från hans ansikte, och Thor såg att han menade allvar. Bara åsynen av honom, synen av den där ondskan, gav honom kalla kårar.

De andra stirrade förbluffat på honom.

”Vi borde ta död på dig på en gång”, svarade Elden.

”Men så gör det då”, sa Malic. ”Ge mig en anledning att ta död på dig.”

Elden blängde och tog ett kliv fram mot honom och drog svärdet – men plötsligt steg tvillingarna emellan.

”Slösa inte tid på honom”, sa Conven till Elden. ”Han är inte värd det.”

Elden stannade, såg bistert på honom, och vände sig bort till sist.

Krohn, som stod intill Thor, var uppenbarligen inte heller förtjust i Malic. Han morrade tyst mot honom, med håren på ända i nacken varje gång han såg mot honom.

”Låt oss komma härifrån”, sa Reece. ”Kan du gå?”, frågade han O’Connor, som stod upp mellan dem, flämtade och höll sig om armen.

O’Connor nickade till svar.

”Det gör ont så in i helvete. Men jag klarar mig.”

Gruppen fortsatte vidare, på marsch genom ödemarken, alla spända, på spaning efter nya lavafält. Till sist, efter en timma, var Thor säker på att de lämnat dem bakom sig, och han började slappna av.

De gick och gick, solen gled allt längre ned på himlen, och Thor började undra hur länge det här skulle pågå, och om de någonsin skulle finna Kavos. Hur vilse var de egentligen?

”Hur vet vi ens att vi går i rätt riktning?”, ropade William plötsligt, som ett eko av vad de alla tänkte.

Han fick bara tystnad till svar, och vindens vinande. Det var svar nog – ingen visste.

Timme efter timme marscherade de genom det öde landskapet, med grus och sten krasande under stövlarna. Thor började bli trött, och hungrig, och mer än allt annat törstig. Den kalla morgonen hade hunnit bli het dag, och vinden förde bara med sig damm och het luft. Han slickade sig om läpparna och insåg att han skulle göra vad som helst för en lägel med vatten.

Thor såg upp, blinkade till och tyckte att han såg något kila förbi på avstånd. Han hade tyckt att det liknat en struts, men den dök upp och försvann så snabbt att han inte var säker. Kunde det stämma? Ett djur här ute, mitt i ingenstans?

Han kisade mot ljuset. De mesta av morgondimmorna hade förångats vid det här laget, och han tyckte att han kunde se ett litet moln av damm.

”Såg du det där?”, frågade han Reece.

”Vaddå?”, sa Reece.

”Jag såg det”, sa Conven. ”Det såg ut som något sorts djur.”

Nu började Thor undra. De fortsatte gå framåt, och plötsligt kom ännu ett djur spurtande rakt mot dem. De drog sina svärd, men djuret rörde sig för snabbt och dök åt sidan i sista sekunden.

”Vad i hela helvete var det där?”, frågade Conval.

Thor var säker på att han sett det den här gången – något med en klargul och svart kropp, en rund buk, långa, smala ben, minst tre meter hög, med korta, tjocka vingar till armar och ett stort huvud. Det såg ut som en humla på styltor.

Plötsligt kom en till, rusande fram från ingenstans och på väg rakt mot dem. Den här kom skriande, flaxande med vingarna med ett surrande ljud, och den tycktes rätt på väg mot Thor. Thor kastade sig med draget svärd åt sidan i sista sekund när odjuret rusade förbi. Han svingade svärdet, men besten var så snabb att han inte ens kom i närheten. Han högg i bara luften. Krohn morrade och nafsade också efter odjuret, men utan att träffa. Thor kunde inte förstå hur något så stort kunde röra sig så snabbt. Det ömmade på armen där djuret rusat förbi.

De andra såg helt förbluffade ut, men Reece nickade eftertänksamt.

”Odörter”, sa han och sänkte sin gard. ”De är ofarliga, om man inte provocerar dem.”

”Ofarliga?”, sa O’Connor. ”Den där såg då inte ofarlig ut.”

”Hurdå provocera dem, menar du?”, sa Elden. ”Som till exempel att vandra rätt in i deras territorium? För det är precis vad vi håller på med.”

Thor spanade mot horisonten, och plötsligt syntes hundratals odörter som rusade fram och tillbaka, med vingar som fladdrade och surrande och gjorde ett otroligt oväsen där de samlades på avstånd, som ett enormt getingbo. De sicksackade till höger och vänster, och pojkarna blev stående. De stod som fastfrusna, osäkra på vad de skulle ta sig till. Det var uppenbart att om de fortsatte framåt så skulle de bli anfallna.

”Långsam reträtt”, sa Reece. ”Ta inte ögonen ifrån dem, det tar de som ett svaghetstecken.”

Var och en gick de långsamt bakåt, ett steg i taget, tills de efter några minuter kommit på tillräckligt tryggt avstånd.

”Vi kan inte fortsätta i den riktningen”, sa Conval.

”Vi går hitåt istället”, sa Conven.

De svängde tvärt till höger, längs en smal stig mellan två berg. Så snart de var utom synhåll började de småspringa för att lägga så stort avstånd som möjligt mellan sig själva och odjuren.

”Tror du att de följer efter oss?”, frågade O’Connor.

”Det hoppas jag inte”, sa William.

De joggade i vad som kändes som en timma, tills de till sist kom ut på andra sidan bergen, och till en ny ödemark.