Текст книги "Tagen "

Kapitel 9

Alford drog sitt vapen och rusade ut ur lagerlokalen. Riley och Lucy följde honom med sina egna vapen dragna. Utanför så flög något i cirklar runt stolpen där kroppen hängde. Det surrade.

Unga konstapel Boyden hade sin pistol i händerna. Han hade precis skjutit mot den lilla drönaren som flög runt kroppen, och han gjorde sig redo för att skjuta igen.

”Boyden, stoppa undan pistolen, för helvete!” skrek Alford. Han hölstrade sitt eget vapen.

Boyden vände sig förvånat mot Alford. När han hölstrade sin pistol så flög drönaren iväg.

Polischefen var ursinnig.

”Vad fan tänker du med? Skjuta på det där sättet?” fräste han åt Boyden.

”Jag skyddar brottsplatsen”, sa Boyden. ”Det är säker någon bloggare som tar bilder”.

”Säkert”, sa Alford. ”Och jag gillar det inte heller. Men det är olagligt att skjuta ner de där sakerna. Dessutom så bor det folk i omgivningen. Du borde veta bättre”.

Boyden hängde med huvudet skamset.

”Förlåt, sir”, sa han.

Alford vände sig mot Riley.

”Drönare, fan!” sa han. ”Jag hatar tjugohundratalet. Agent Paige, var god och låt oss ta ner kroppen nu”.

”Har ni fler bilder än de ni visade mig?” frågade Riley.

”Massvis, på varje detalj”, sa Alford. ”Du kan kolla på dem på mitt kontor”.

Riley nickade. ”Jag har sett allt jag behöver här. Och du har gjort ett bra jobb med att hålla brottsplatsen under kontroll. Plocka ner henne om ni vill”.

”Ring rättsläkaren. Säg till honom att han kan sluta rulla med tummarna”, sa Alford till Boyden.

”Visst, chefen”, sa Boyden och tog fram sin telefon.

”Kom”, sa Alford till Riley och Lucy. Han ledde dem till sin polisbil, de körde iväg och en polisman vinkade fram dem, förbi vägspärren och ut på huvudgatan.

Riley memorerade rutten. Mördaren måste ha tagit samma väg både till och från platsen. Det fanns inget annat sätt att ta sig till området mellan lagerlokalen och tågrälsen. Någon måste ha sett mördarens fordon, fast de kanske inte tyckt det var anmärkningsvärt.

Reedsport polisstation var inte mer än en liten tegelbyggnad på huvudgatan. Alford, Riley, och Lucy gick in och satte sig på polischefens kontor.

Alford la en trave med mappar på skrivbordet.

”Här är allt vi har”, sa han. ”Hela filen om det gamla fallet för fem år sedan, och allt vi har än så länge om gårdagens mord”.

Riley och Lucy tog varsin mapp och började bläddra igenom dem. Rileys uppmärksamhet drogs till fotografierna från det första fallet.

De två kvinnorna var jämnåriga. Den första arbetade på ett fängelse, vilket försatte henne i en viss risk. Men den andra kvinnan ansågs inte ha någon riskfylld position. Och det fanns inget som antydde att någon av dem brukade gå på barer eller andra ställen som kan göra dem mer utsatta. I båda fallen hade de som känt kvinnorna beskrivit dem som vänliga, hjälpsamma och alldagliga. Men, det måste finnas någon faktor som hade lockat mördaren till just dessa kvinnor.

”Kom ni någonstans med utredningen om Marla Blaineys mord?” frågade Riley.

”Det var polisen i Eubanks som hade ansvaret. Kapten Lawson. Men jag samarbetade med honom med fallet. Vi hittade inget som var användbart. Kedjorna var helt vanliga. Mördaren kunde ha köpt dem i vilken järnhandel som helst”.

Lucy lutade sig närmare Riley för att ta en titt på bilderna.

”Men han köpte väldigt många”, sa Lucy. ”En expedit borde ha lagt märke till någon som köpte så många kedjor”.

Alford nickade.

”Ja, det var också vår teori. Men vi tog kontakt med alla butiker som sålde kedjor här i trakten. Ingen expedit hade märkt något ovanligt köp. Han måste ha köpt några i taget, då och då, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. När det var dags för mordet så hade han en massa kedjor till förfogande. Det kanske han fortfarande har”.

Riley tog en nära titt på tvångströjan som kvinnan hade på sig. Den såg identisk ut med den som gårdagens offer hade på sig.

”Och tvångströjan?” frågade Riley.

Alford ryckte på axlarna. ”Man skulle kunna tro att något sådant skulle vara enkelt att spåra. Men vi hittade ingenting. Det är standard på mentalsjukhus. Vi kollade alla sjukhus i hela delstaten, inklusive ett som ligger här i närheten. Ingen hade lagt märke till att några tvångströjor hade försvunnit eller blivit stulna”.

Det blev tyst medan Riley och Lucy fortsatte att läsa igenom rapporter och titta på bilder. Kropparna hade lämnats inom femton kilometer från varandra. Det tydde på att mördaren inte bodde alltför långt bort. Men den första kvinnans kropp hade dumpats hafsigt och bryskt på flodstranden. På de fem åren som gått mellan morden så hade mördaren ändrat sin attityd på något sätt.

”Så vad tror ni om killen? frågade Alford. ”Varför tvångströjan och alla kedjor? Verkar inte det vara att överdriva?”

Riley tänkte en stund.

”Inte för honom”, sa hon. ”Det handlar om makt. Han vill sätta fast sina offer både fysiskt och symboliskt. Det handlar om mycket mer än det praktiska. Det handlar om att ta offrets makt. Mördaren tycker det är mycket viktigt”.

”Men varför kvinnor?” frågade Lucy. ”Om han vill ta makten ifrån sina offer, skulle det inte vara mer dramatiskt med män?”

”Det är en bra bra”, svarade Riley. Hon tänkte sig tillbaka till brottsplatsen—hur kroppen så noggrant hade hängts upp med vikter.

”Men du måste tänka på att han inte är så stark”, sa Riley. ”Han kanske bara väljer lättare offer. Medelålders kvinnor som de här skulle nog inte kämpa emot så mycket. Men de symboliserar säker också någonting för honom. De valdes inte som individer, men som kvinnor—och vad än kvinnor representerar för honom”.

Alford morrade cyniskt

”Så ni påstår att det inte var personligt”, sa han. ”Kvinnorna gjorde ingenting för att bli fångade och mördade. Mördaren hade inte ens en anledning till varför just de förtjänade det”.

”Så är det ofta”, sa Riley. ”I mitt senaste fall så gav sig mördaren på kvinnor som köpte dockor. Han brydde sig inte om vem de var. Det räckte med att han sett dem köpa en docka”.

Den blev tyst igen. Alford tittade på sin klocka.

”Jag har en presskonferens om en halvtimme”, sa han. ”Finns det något mer vi måste gå igenom innan dess?”

”Ju snabbare jag och agent Vargas kan få intervjua offrens närmaste familj, desto bättre. Ikväll, om det går”, sa Riley.

Alford rynkade på pannan oroat.

”Det tror jag inte”, sa han. Hennes make dog när han var ung, för kanske femton år sedan. Hon har bara några vuxna barn, en son och en dotter som båda har familjer. De bor här i stan. Min personal har intervjuat dem hela dagen. De är helt utmattade och förkrossade. Vi får låta dem vila tills imorgon innan vi utsätter dem för mer av det”.

Riley såg att Lucy var på väg att protestera, så hon hejdade henne med en tyst gest. Det var smart av Lucy att vilja intervjua familjen omedelbart. Men Riley visste att det var oklokt att bli ovän med den lokala polisen, speciellt om de var så kompetenta som Alford och hans team verkade vara.

”Jag förstår”, sa Riley. ”Vi provar imorgon. Hur är det med det första offrets familj?”

”Jag tror att det fortfarande finns några släktingar i Eubanks”, sa Alford. ”Jag ska kolla upp det. Men vi bör inte förhasta oss. Mördaren verkar ju inte ha bråttom. Hans senaste mord var för fem år sedan, och det är inte troligt att han ska slå till snart igen. Vi tar det lugnt och försiktigt, så allt blir rätt”.

Alford reste sig från stolen.

”Nog bäst jag gör mig redo för presskonferensen”, sa han. ”Vill ni vara med på den? har ni något uttalande ni vill göra?”

Riley övervägde det en stund.

”Nej, det tror jag inte”, sa hon. ”Det är nog bäst om FBI håller en låg profil för tillfället. Vi vill inte att mördaren ska känna att han får mycket publicitet. Det är större chans att han visar sig igen om han inte tycker att han fått den uppmärksamhet han förtjänar. För tillfället är det bäst om det är ditt ansikte folk ser i media”.

”Nåja, då kan ni göra er hemmastadda sålänge”, sa Alford. ”Jag har bokat två rum på en Bed & Breakfast åt er. Det står också en bil utanför som ni kan använda”.

Han sköt fram pappret för rumsreservationen och några bilnycklar på skrivbordet åt Riley. Hon och Lucy lämnade polisstationen.

*

Senare samma kväll, satt Riley på en fönsterbänk med utsikt över Reedsports huvudgata. Det hade skymmat och gatulamporna hade börjat tändas. Kvällsluften var varm och skön, och allt var tyst, inga reportrar någonstans.

Alford hade bokat två fina rum på andra våningen åt Riley och Lucy. Kvinnan som ägde stället hade serverat en utsökt middag. Sedan hade Riley och Lucy tillbringat en timme i vardagsrummet på nedervåningen för att planera morgondagen.

Reedsport var verkligen en pittoresk och ljuvlig småstad. Under andra omständigheter så skulle det vara ett fint semestermål. Men nu när Riley var långt bort från allt prat om gårdagens mord, så började hon tänka på mer välbekanta problem.

Hon hade inte tänkt på Peterson på hela dagen, förrän nu. Han fanns där ute, det visste hon, men ingen annan trodde på det. Var det ett klokt val att låta det vara på det viset? Borde hon ha fortsatt att försöka övertyga någon?

Tanken på att två mördare—Peterson och vem det än var som hade mördat två kvinnor här—just nu levde sina liv hur de än behagade, fick henne att rysa. Hur många fler mördare fanns där ute, i delstaten, i landet? Varför plågades vår kultur med dessa förvrängda människor?

Vad hade de för sig? Satt de ensamma någonstans och planerade, eller levde de bekväma liv med vänner och familj—oskyldiga människor som intet ont anade?

För tillfället kunde Riley inte veta det. Men det var hennes jobb att ta reda på det.

Hon var också nervös för Aprils skull. Det hade inte känts rätt att bara lämna henne med hennes pappa. Men vad annars kunde hon göra? Riley visste att om hon inte tagit detta fallet, så hade hon snart ändå tagit ett annat. Hon var helt enkelt för besatt av sitt jobb för att ta itu med en upprorisk tonåring. Hon var inte hemma tillräckligt ofta.

Av en impuls så tog Riley fram telefonen och skickade ett textmeddelande.

Hej April. Hur är det med dig?

Efter några sekunder kom svaret.

Det är bra med mig mamma. Hur är det med dig? Har du löst det än?

Det tog några sekunder innan Riley förstod att hon menade det nya fallet.

Inte än, skrev hon.

Du löser det snart, svarade April.

Aprils förtroende fick Riley att le en stund.

Vill du prata? Jag kan ringa dig nu.

Inte just nu. Jag klarar mig.

Riley visste inte riktigt vad det betydde. Hennes hjärta sjönk lite.

Okej, skrev hon. God natt. Älskar dig.

Hon slutade skriva och bara satt där och tittade ut på kvällen som blev allt mörkare. Hon log lite sorgset när hon mindes Aprils fråga…

”Har du löst det än?”

”Det” kunde betyda så många saker i Rileys liv. Och det kändes som hon hade en bra bit kvar för att lösa någon av dem.

Riley tittade ut i natten igen. Hon tittade ner på huvudgatan och föreställde sig mördaren på väg genom stan, mot tågspåren. Det hade varit vågat av honom. Men än mer vågat var det att ta sig tid att hänga kroppen från en elstolpe, där den skulle synas i ljuset från lagerlokalen.

Den delen av hans rutin hade förändrats drastiskt under de fem åren som gått. Från att att slarvigt dumpa kroppen vid floden, till att hänga upp den så hela världen kunde se den. Han verkade inte vara speciellt organiserad, men han började bli alltmer besatt. Någonting i hans liv måste han ändrats. Vad var det?

Riley visste att den här sortens fräckhet ofta representerade ett ökat sug efter publicitet, för berömmelse. Det stämde verkligen för den förra mördaren hon fått tag på. Men det kändes fel för det här fallet. Något fick Riley att tro att den här mördaren inte bara var liten och svag, men även opretentiös och ödmjuk.

Han tyckte inte om att döda; det var Riley ganska säker på. Och det var inte suget efter publicitet som drev honom till den här nya nivån av fräckhet. Det var ren förtvivlan. Kanske till och med ånger, ett undermedvetet försök att bli fångad.

Riley visste av egen erfarenhet att mördare aldrig var farligare än när de började vända sig mot sig själva.

Riley tänkte på något som polischef Alford hade sagt tidigare.

”Mördaren verkar ju inte ha bråttom”.

Riley var säker på att han hade fel.

Kapitel 10

Riley tyckte synd om rättsläkaren, en överviktigt man i medelåldern, när han spred ut fotografierna på polischef Alfords skrivbord. De visade varje hemsk detalj av Rosemary Pickens obduktion. Rättsläkaren, Ben Tooley, såg ut att må illa. Han var helt klart mer van vid att undersöka lik av folk som dött av strokes och hjärtattacker. Det såg ut som om han inte hade sovit inatt, och hon insåg att han säker jobbat över igår kväll. Riley gissade att han inte hade kunnat sova ordentligt när han nu än kom i säng.

Det var morgon, och Riley kände sig väldigt utvilad och pigg. Hennes säng hade varit mjuk och bekväm, och varken mardrömmar eller inkräktare hade stört hennes sömn. Hon hade verkligen behövt en natt som den. Lucy och polischef Alford såg också pigga ut—men detsamma gick inte att säga om rättsläkaren.

”Det är lika illa som med Marla Blaineys mord för fem år sedan”, sa Tooley. ”Kanske värre. Gud, efter det mordet så hoppades jag att vi var klara med sådana hemska saker. Men sån tur hade vi inte”.

Tooley visade några närbilder av baksidan av kvinnans skalle. Ett stort och djupt sår syntes, och håret runtomkring var fyllt med blod.

”Hon fick ett hårt slag mot vänster hjässben”, sa han. ”Det var tillräckligt hårt för att knäcka skallen. Hon fick antagligen en hjärnskakning och blev kanske medvetslös en kortare stund”.

”Vilken sorts föremål användes?” frågade Riley.

”Att döma utav det slitna håret och rivmärkena, så skulle jag säga att det var ett slag med en tung kedja. Marla Blainey hade ett liknande sår på ungefär samma ställe”.

Alford skakade på huvudet. ”Allt handlar om kedjor för den här killen”, sa han. ”Reportrarna kallar redan  honom för ’kedjemördaren’”

Lucy pekade på några närbilder av kvinnans mage.

”Tror du att hon allmänt misshandlades, under en längre tid?” frågade hon. ”De där blåmärkena ser inte bra ut”.

”Det är de verkligen inte, men de kommer inte från misshandel”, sa Tooley. ”Hon har sådana blåmärken över hela kroppen för att hon bands så hårt med kedjor. På grund av hur hårt tvångströjan och kedjorna satt, så fick hon nog utstå hemska smärtor under en längre tid. Samma sak med Marla Blainey”.

De blev tysta en stund medan de övervägde den nya informationen.

Tillslut sa Lucy, ”Vi vet att han är liten och inte speciellt stark—och vi antar att det är en ’han’. Så det verkar som om han övermannat kvinnorna med ett hårt slag mot nacken. Medan de var snurriga och medvetslösa så släpade han dem till ett fordon i närheten”.

Riley nickade instämmande. Det verkade vara en kvalificerad gissning.

”Och hur behandlades hon under sin fångenskap? frågade Alford.

Tooley letade fram bilderna på den dissekerade kroppen.

”Ganska så illa”, sa han. ”Jag hittade nästan inget maginnehåll. Inte så mycket i hennes tarmar heller. Han måste hållit henne vid liv med enbart vatten. Men han försökte nog inte svälta ihjäl henne. Det skulle ha tagit mycket längre tid. Kanske ville han bara göra henne svag. Det var samma sak med Marla Blainey. Att skära halsen av dem var nådastöten”.

Det blev återigen tyst. Det fanns inte så mycket mer att säga, men mycket att tänka på. Rileys hjärna var fylld med frågor. Varför höll mördaren kvinnorna fångna? De vanliga motiven passade inte. Han torterade eller våldtog dem inte. Om han alltid hade haft för avsikt att döda dem, varför drog han då ut på det så? Tog det tid för honom att övertyga sig själv att göra det?

Hon tyckte det var uppenbart att mördaren var besatt av att göra sina offer hjälplösa. Det gav honom någon sorts tillfredsställelse. Han hade antagligen varit i en liknande position själv, kanske under sin barndom. Hon misstänkte också att han svälte offren av en annan anledning än att bara göra dem svaga. Hade mördaren själv blivit svält någon gång?

Riley kvävde en suck. Det fanns så många frågor. Det gjorde det alltid i början på ett fall. Men, det fanns mycket att göra.

*

Två timmar senare, med bilen som Alford lånat dem, så körde Riley söderut längs Hudson River med Lucy som passagerare. De var på väg till Eubanks, staden där Marla Blainey hade bott och blivit mördad. De hade precis lämnat Rosemary Pickens hus där de hade intervjuat hennes två vuxna barn.

Riley gick igenom mötet i sitt huvud. Det hade inte varit speciellt produktivt, och de förkrossade barnen hade inte kunnat ge någon användbar information. De hade ingen aning varför deras mamma, som alltid var en snäll och hjälpsam själ, hade blivit offer för ett så brutalt brott.

Men Riley var glad att hon hade låtit Lucy sköta snacket. Hon var återigen imponerad av sin nya partner—speciellt hennes förmåga att hantera folk som var i chock och sörjde. Lucy hade på ett enkelt sätt fått syskonen att minnas och prata om sin mamma utan besvär.

Tack vare Lucys sympatiska frågor, så hade en bild av Rosemary Pickens börjat ta form. Hon var en snäll, rolig, och givmild kvinna som skulle saknas hemskt mycket av sin familj och alla andra i Reedsport. Riley visste hur viktigt det var att få den här sortens förståelse om ett mordoffer. Lucy gjorde definitivt ett bra jobb än så länge.

”Berätta något om dig själv, Lucy”, sa Riley.

”Som vad då?” frågade Lucy och tittade överraskat på Riley.

Riley ryckte på axlarna. ”Ja, du är inte gift antar jag. Har du en bättre hälft?”

”Inte för tillfället”, sa Lucy.

”Men i framtiden?”

Lucy tänkte efter ett tag.

”Jag vet inte, Riley”, sa hon tillslut. ”Jag tror inte långtidsförhållanden passar mig. När jag försöker föreställa mig ett liv med man och barn så blir mitt huvud bara tomt. Den inställningen är inte populär i en mexikansk-amerikansk familj, tro mig. Några av mina syskon har redan barn. Mina föräldrar förväntar sig samma sak av mig. Tyvärr så tror jag de kommer bli besvikna. Men vad kan jag göra åt saken?

Lucy blev tyst igen. Sen sa hon, ”Jag bara älska jobbet så mycket. Vi kan göra världen till en bättre plats. Jag vill ge mitt allt och göra skillnad i världen. Jag vet inte hur jag skulle kunna göra tid för någonting annat—inte ens ett förhållande. Låter det själviskt?”

Riley log ledsamt.

”Inte själviskt alls”, sa hon.

Istället så reflekterade Riley över sina egna val. Hon hade försökt ha allt—ett äktenskap, en familj, ett krävande jobb. Hade det varit själviskt av henne? Om hon hade prioriterat som Lucy, skulle saker och ting vara bättre då?

Men då skulle jag inte ha April, tänkte hon. Och April… April är värd det extra jobbet. Hon älskade sin dotter och hon hoppades att hon inte sjabblat till jobbet att uppfostra henne till att bli en riktigt god människa.

En stund senare så svängde de in i Eubanks. Staden var större än Reedsport, men det var enkelt att hitta det blygsamma men fina tvåvåningshuset. Två män satt på en hammock på verandan. De reste sig upp när Riley och Lucy klev ur bilen och gick mot huset. En satt man i uniform i Rileys ålder gick fram och hälsade på dem.

”Jag är Dwight Slater, befälhavande här i Eubanks”, sa han.

Riley och Lucy presenterade sig själva. Den andra mannen var lång, med ett starkt och vänligt ansikte.

”Det här är Craig Blainey, Marlas änkeman”, sa Slater.

Blainey skakade Rileys och Lucys händer.

”Sätt er, känn er som hemma”, sa han med en väldigt djup och trevlig röst. Riley tänkte att han skulle kunna vara en bra predikare.

Slater och Blainey satte sig ner på hammocken igen och Riley och Lucy satte sig på två utestolar mittemot.

Riley började med nödvändigheterna.

”Mr. Blainey, det kanske är konstigt att jag säger det så här sent, men jag beklagar er sorg. Och jag ber om ursäkt för att vi drar upp de här hemska minnena igen. Min partner och jag ska se till att det går fort”.

Blainey nickade.

”Det uppskattar jag”, sa han. ”Men ni bör ta så mycket tid ni behöver. Jag har hört att det skett ett nytt mord i Reedsport. Det beklagar jag. Men om jag kan vara till hjälp för att stoppa det där monstret så kommer det att vara bra för min själ”.

Riley tog fram ett anteckningsblock och började skriva. Hon la märke att Lucy gjorde detsamma.

”Vad jobbar ni med, Mr. Blainey?” frågade hon.

”Jag äger en järnhandel. Den har ägts av min familj i flera generationer. Men den traditionen tar slut med mig”. Hans leende blev like melankoliskt. ”Mina barn har inget intresse av att driva affären. Men jag kan inte klaga, de klarar sig bra på egen hand. Jill studerar vid Buffalos universitet och Alex är radioprogramledare i Long Island”.

Hans röst lät stolt.

Riley nickade mot Lucy, en tyst signal att ställa sina egna frågor.

”Har du fler släktingar här i Eubanks? frågade Lucy.

”Min bror och min syster bodde här innan, och de har också barn. Men allt med Marla…”

Blainey pausade en stund för att kontrollera sina känslor.

”Staden har aldrig varit sig lik efter det. Minnet var helt enkelt för hemskt. De var tvungna att flytta. Amy och hennes familj flyttade till Philadelphia, och Baxter och hans familj flyttade till Maine”.

Blainey ryckte på axlarna och skakade på huvudet.

”Jag vet inte varför jag inte kände likadant. Jag kände mig bara mer hemma här, av någon anledning. Men jag är i och för sig den typen av människa som minns de bra sakerna mer än de dåliga. Och Marla och jag hade många goda minnen här”.

Blainey tittade mot vemodigt mot horisonten och tänkte på alla gamla minnen. Lucy talade aktsamt för att få tillbaka honom till verkligheten.

”Jag hörde att din fru var fängelsevakt”, sa hon.

”Det stämmer. På fängelset på andra sidan floden”.

Riley kunde se att Lucy tänkte noga på hur hon skulle kunna ställa nästa fråga så försiktigt som möjligt.

”Mr. Blainey, det är tufft att vara fängelsevakt, även för en man”, sa Lucy. ”För en kvinna kan det vara brutalt. Och vare sig man är man eller kvinna så är det nästan omöjligt att inte få några ovänner. Några av de ovännerna kan vara väldigt elaka människor. Och de sitter inte i fängelse för alltid”.

Blainey suckade och skakade på huvuden, fortfarande med ett ledsamt leende.

”Jag vet vad du antyder”, sa han. ”Det var samma sak för fem år sedan. Polisen från Albany ville höra om ovännerna hon fått på fängelset. De var helt säkra på att mördaren varit en fånge som tyckt illa om henne”.

Dwight Slater tittade uppriktigt på Lucy och Riley.

”Saken är att jag kände Marla Blainey väldigt väl”, sa Slater. ”Hon och Craig var som familj för mig. Och tro mig, Marla var inte någon stereotypisk fängelsevakt. Ni vet hur jag menar—sadistisk, elak, korrupt. Faktiskt så var det inte många som visste riktigt vad hon var”.

Blainey nickade och reste sig.

”Följ med in”, sa han. ”Jag ska visa er några saker”.

Riley, Lucy, och Slater följde med honom in i det prydliga vardagsrummet. Blainey bad dem sätta sig ner och känna sig som hemma. Det fanns gott om familjefoton på väggen—picknickar, studentexamen, födslar, bröllop, skolfoton. Man kunde enkelt se att Craig Blainey omgav sig själv av de bästa minnena.

Blainey öppnade ett jalusiskrivbord och rotade igenom dess innehåll. Riley la märke till ett fotografi av Marla Blainey i sin vaktuniform. Hon var lång, som sin make, med ett liknande starkt och bestämt ansikte. Men hon hade ett leende som lyste upp hela vardagsrummet, även nu, fem år efter hennes hemska död.

När Blainey hittat det han letade efter så gav han Riley och Lucy vars ett handskrivet brev. En snabb titt överraskade Riley.

Det var tackbrev från före detta fångar på fängelset där Marla arbetat. Männen skrev för att tacka henne för att hon varit så snäll mot dem under deras tid där—uppmuntran, något att läsa, goda råd. Männen hade uppenbart lagt kriminaliteten bakom sig. De kände att i alla fall en liten del av deras lycka var tack vare Marla.

Blainey pratade medan de läste.

”Jag vill inte ge er intrycket att Marla hade det lätt på jobbet, eller att alla tyckte om henne. Hon var omgiven av elaka människor hela dagarna—de flesta lögnare och manipulativa människor. Hon lät sig inte bli indragen i olämpliga vänskaper. Hon var en fängelsevakt, och givetvis så gjorde hon ingen nytta för några av fångarna, de hatade henne. Men, jag tror inte att hon någonsin fick några riktiga fiender, inte ens där”.

Medan Blainey pratade så såg sig Slater om i rummet, och njöt av sina egna minnen. Han sa, ”Jag pratar med fängelsedirektören ibland, och han säger fortfarande att hon nog gjorde mer nytta än socialarbetarna i hans personal. Hon var så med alla”.

Riley tittade på Lucy och såg att hon också var överraskad. Vem skulle kunna tro att en kvinnlig fängelsevakt skulle ha varit en så omtyckt person? Och varför i allsin dar hade någon valt att ta livet av henne på ett så hemskt sätt?

Blaineys gästvänliga leende blev bredare.

”Nåja, ni har säkert fler frågor”, sa han. ”Vill ni ha något att dricka? Kanske lite iste? Jag gjorde lite te för en stund sedan”.

”Tack, det skulle vara gott”, sa Riley.

”Ja, tack”, sa Lucy.

Riley nickade, men hennes hjärna var någon annanstans. Hon började känna hur hennes undermedvetna arbetade. Hon visste att hennes förmåga att sätta sig in i tankarna på mördare var sällsynt, och att hon oftast hade rätt när hon fick en teori.

Det betydde att det fanns något mer som hon var tvungen att se.

Något viktigt.