Текст книги "Tagen "

Kapitel 11

En liten stund senare så satt Riley och Lucy i bilen igen, följandes Slater. Riley kände hur hennes sinnen ställdes på helspänn, som de alltid gjorde när hon närmade sig en brottsplats.

Det hade inte varit lätt att övertyga Slater att leda dem dit. Han ansåg att det inte fanns något att se där—speciellt nu, efter alla år. Men Riley var otålig att få se platsen där Marla Blaineys kropp hade lämnats. Hon visste att fotografier inte kunde ge henne samma insikt som platser ibland kunde.

En liten bit utanför stan så korsade den tvåfiliga vägen tågspåret och fortsatte längs floden. Slater körde in på vägrenen. Riley stannade bakom honom.

”Jag tror det var här det var”, sa Slater medan han klev ur sin bil. ”Det är svårt att komma ihåg efter alla år”.

”Låt mig titta på fotografierna igen”, sa Riley.

Slater gav henne mappen med fotografierna från Blaineys brottsplats. Riley tittade in genom träden vid vägkanten. Det sluttade brant ner mot floden, som bara var ungefär fem meter bort.

Riley jämförde platsen med ett av fotografierna av kroppen som hade tagits från vägen. Undervegetationen hade förändrats med årens gång, och det var ganska svårt att se någon liknelse mellan fotot och den faktiska platsen.

På fotot såg hon att Marlas kropp, som var bunden med kedjor och klädd i tvångströja, låg lutat mot en fallen trädstam bredvid vattnet.

”Du har rätt, det här är platsen”, sa hon till Slater. ”Hur tror ni han fick ner kroppen där?”

Slater ryckte på axlarna. ”Det var inte så avancerat”, sa han. ”Han körde sitt fordon dit vi står nu. Sen bara rullade han ner kroppen för sluttningen. Gräset och buskarna var nedtrampade hela vägen”.

Han pekade på fotografiet i Rileys hand.

”Du kan se kanten av ett hjulspår där vid vägrenen”, sa han. Förmodligen en skåpbil, men vi kunde inte spåra fordonet. Ingen såg kroppen på flera dagar—inte förrän någon fick syn på ormvråkar som flög runt där”.

Medan Riley jämförde fotografiet med den verkliga platsen, så insåg hon att hon stod exakt på platsen där mördaren hade dumpat kroppen. Hon tittade nedför backen en lång stund och tog åt sig platsen. Hon började föreställa sig kroppen som iklädd tvångsjacka och inlindad i kedjor hade rullat nedför backen. Sen upptäckte hon att Lucy iakttog henne noga. Det tyckte hon var underligt. Hon tittade tillbaka på Lucy med en ifrågasättande blick.

”Oj, förlåt att jag stirrar”, sa Lucy lite generat. ”Det är bara att… alltså, jag har hört att du har en kuslig instinkt när du är på en brottsplats. De säger att det är som att du sätter dig i mördarens tankar och känner vad han kände, ser vad han såg, förstår precis vad han tänkte”.

Riley visste inte vad hon skulle svara. Det stämde att hon ofta blev djupt absorberad av brottsplatser. Och hennes förmåga att identifiera sig med mördarens perspektiv gjorde henne ibland själv lite orolig. Det var hennes sätt att göra saker och ting, men Lucy fick det att låta som en nästan legendarisk förmåga. Det fick Riley att känna sig obekväm och självmedveten.

Hursomhelst så fick hon inga känslor av mördarens tankar där hon stod. Hon visste inte om det var för att platsen var för obestämbar eller för att det var folk som tittade på henne.

”Håll den här ett tag”, sa hon till Lucy och gav henne mappen.

Riley gick ner för backen. Lucy och Slater tittade förvånat på.

”Var försiktig”, ropade Slater.

”Ska jag följa med?” frågade Lucy.

”Nej, jag klarar mig”, svarade Riley. ”Stanna där”.

Sluttningen var brantare och mer förrädisk än den såg ut från vägen. Hon stapplade sig fram mellan buskar och grenar och rev sig ganska ordentligt på vägen. Den branta nedfärden var också en brysk påminnelse att hon fortfarande hade ont av sina skador. Muskler som precis hade börjat kännas bättre började plötsligt att smärta igen.

Tillslut kom hon hela vägen ner. Hon stod bredvid den fallna trädstammen, bara en meter från vattenkanten. Här var det—platsen där Marlas kropp hade hamnat och legat kvar tills den hittades. Tystnaden bröts av oljudet från en motorbåt som körde på floden en liten bit bort. Dess kölvatten bildade små vågor som slog mot trädstammen och försvann.

Riley tänkte på fotografiet och föreställde sig att Marlas kropp låg vid hennes fötter. Hon kunde se den tydligt. Hon insåg också att kroppen antagligen hade rullat ner i vattnet om det inte vore för trädstammen. Den hade bara fastnat där av en slump. Om det varit natt så kanske inte ens mördaren hade insett att kroppen inte hamnat i vattnet.

Utav att döma från sluttningen så gissade Riley att vattnet var ganska så djupt där. Kroppen var tyngd av kedjor och skulle säkert ha sjunkit utan att lämna ett spår. Den kanske aldrig skulle ha hittats.

Äntligen började hon känna hur hon började förstå. Kvinnans kropp, liksom platsen den dumpats på, hade ingen betydelse för mördaren när han gjorde det. Den kanske skulle hittas, eller kanske inte—det kvittade för honom. Kedjorna och tvångströjan hade varit det enda han brydde sig om. De användes för att tortera kvinnorna, och de hade en speciell innebörd för mördaren. De hade inte varit till för någon utställning.

Något drastiskt hade förändrats mellan de två morden. Nu ville mördaren inget annat än att alla skulle få se hans hemska verk. Med sitt andra offer så försökte han berätta något han inte hade brytt sig om första gången.

Riley stönade tyst. Det innebar sannolikt att mördaren skulle öka takten. Vad det än var som drev honom så var det starkare nu. Vad det än var han hållit under kontroll i fem år, drev nu honom för att visa världen hans smärta.

Då ringde hennes telefon. Hon tog ut den ur fickan. Hon blev förvånad när hon såg att det var ett meddelande från April.

Hej mamma, var allt det stod.

Riley blev överraskad av inkongruensen. Här var hon, ståendes precis där ett lik en gång hade lämnats, och så får hon ett meddelande från sin dotter som oftast inte vill ha med henne att göra. Borde hon förklara att det kanske inte var det bästa tillfället att skriva meddelanden till varandra?

Hej April, svarade hon. Vad är det?

Svaret kom snabbt…

Skolan slutar imorgon. Jag har mitt slutprov på morgonen.

Riley skrev, Är du redo?

Jag vet inte, svarade April.

Riley suckade. Hennes samtal med sin dotter hade redan blivit helt meningslöst.

Men då skrev April:

Jag vill prata.

Rileys hjärta fylldes med oväntade känslor.

Jag med, skrev hon. Kan det vänta tills jag är tillbaka på mitt rum?

Aprils svar gjorde henne mycket överraskad.

Inte över telefon. Här. Kom hem så pratar vi.

Kapitel 12

Riley stannade vid tågstationen. Hon var inte säker på vad hon höll på med, även om hon och Lucy hade pratat om det mer än en gång. De var båda säkra på att inget mer skulle hända här i Reedsport. Kedjemördaren hade slagit till i två olika städer, och när han skulle slå till igen så skulle det sannolikt ske någon annanstans.

”Jag är inte säker på det här Lucy”, sa Riley. ”Jag brukar inte lämna ett aktivt fall”.

”Det är okej”, svarade Lucy lite frustrerat. ”Jag vet hur man gör. Intervjua alla jag kan. Gå på begravningen utifall att han är där. Kolla upp vem som skickar blommor”.

”Alla ombord!” ropade konduktören.

”Om något händer så kommer jag tillbaka direkt”, sa Riley.

”Stick”, sa Lucy bestämt.

”Tack”, svarade Riley.

Det lilla flygplanet från beteendeanalysenheten som hade flugit hit dem hade nästan omedelbart gett sig av igen, så det var inget alternativ den här gången. Lucy hade erbjudit sig att köra Riley till Albany för att ta ett flyg hem, men Riley hade valt tåget istället. Det skulle ta henne direkt till Quantico, med bara ett byte i New York City. Resan skulle ge henne en chans att gå igenom alla rapporter och anteckningar och sätta sig in i mördarens tankar.

Hon klev ombord på den rymliga business class-vagnen och satte sig. Hon hade två stora stolar helt för sig själv, vilket gav henne tillräckligt med utrymme för att sträcka ut. Hon tittade ut genom fönstret medan tåget började lämna stationen. Hon kunde inte se Lucy någonstans. Riley visste att hon var på väg tillbaka till jobbet.

Hon fällde bak stolen och började slappna av. Det stadiga mullrandet och de lugnande vibrationerna på tåget hjälpte Riley att ta åt sig informationen som hon brukade göra. Till att börja med, varför hade mördaren svält båda offren? Givetvis måste han ha haft för avsikt att göra dem svaga. Riley kände också att han säkerligen själv hade blivit svält någon gång och kände sig tvungen att utsätta någon annan för samma lidande.

Men nu gick något annat upp för henne. Att ge mat till kvinnorna skulle hade inneburit att erkänna att de var människor. Om han hade gjort det så kanske han skulle känna sympati för dem. De var bara objekt för honom, de var symboler för vad det än var som hade gjort honom illa.

Riley tog djupa andetag. Ja, hon började känna en koppling med honom—mycket starkare än hon hade gjort på brottsplatsen.

Han är mänsklig, tänkte hon. Han är alldeles för mänsklig.

Han var ingen kall och okänslig sociopat. Han var antagligen kapabel att känna sympati och till och med visa vänlighet. Det var de egenskaperna som han fruktade mest hos sig själv, för de kunde mycket väl leda till hans fördärv.

Riley blundade. Hon kunde känna hur svårt han hade att kuva sina mänskliga egenskaper. Så svag som han var, hur länge kunde han tåla belastningen av att vara ett mordiskt odjur? Han visste bara att han inte hade något val.

Något annat började också bli alltmer klart för henne. Den chockerande uppvisningen vid det senaste mordet, med kroppen hängandes där alla kunde se, var inte bara ett försök att chocka världen. Det var också för hans egen skull. Han var tvungen att övertyga alla—även sig själv—att han var mycket mer våldsam än han såg ut.

Medan helheten började ta bild i Rileys huvud, så visste hon att hans brott skulle bli alltmer vildsinta. Han kunde inte tillåta sig själv att visa minsta antydan till nåd eller mänsklighet. Han var tvungen att göra sitt yttersta för att bli ett monster som var värre än ens han kunde föreställa sig.

Det rytmiska ljudet av tågets hjul mot rälsen hade en hypnotisk effekt. Riley hade inte känt sig trött, men nu insåg hon att hon utsatt sig för många ansträngningar de senaste dagarna. Hon blundade.

Riley låg och kurade i det unkna kryputrymmet när dörren till buren öppnades och ljuset av en flamma skar genom mörkret. Det vita ljuset bländade henne ett ögonblick. Flamman från blåslampan var det enda hon fick se på den här hemska platsen—förutom de korta skymtar hon fick av Peterson.

Nu började hennes tillfångatagares ansikte återigen ta form medan han retade henne med den väsande flamman och tvingade henne att fly från den extrema hettan. Hon kunde inte riktigt se hur han såg ut, men hans närvaro började ändå bli bekant.

”Välkommen hem”, sa Peterson glatt.

”Det är det enda hemmet du förtjänar”.

Riley önskade att hon kunde ta blåslampan från honom och använda den mot honom. Men hans rörelser var för flinka och kvicka. Allt hon kunde göra var att försöka ducka och undvika för att försöka att inte bli bränd.

”Jag ska döda dig”, sa hon, med en ton av motstridighet. ”Jag vill att du ska veta det”.

Peterson skrockade elakt.

”Välkommen hem”, sa han igen.

Riley väcktes av konduktörens rop…

”Penn Station!”

Det var dags att byta tåg.

*

Medan hon körde mot Fredericksburg samma kväll så upprepade Riley för sig själv, om och om igen: Ett monster i taget.

Drömmen om Peterson hade gjort henne väldigt upprörd och störde henne resten av tågresan till Quantico. Men hon hade ändå lyckats få en hel del gjort. Hon hade gjort sökningar på sin laptop med tågets Wi-Fi, och hon hade koncentrerat sig på sin kopia av dokumenten och fotografierna för fallet. Hon hade mejlat en rapport direkt till Brent Meredith. Det fanns ingen brådskande anledning att stanna till på beteendeanalysenheten, så hon valde att köra direkt till Ryans hus där April väntade på henne.

Riley påminde sig själv att det fanns många olika slags monster. Just nu så ville hon fokusera på ett annat monster—monstret som hennes privatliv hade blivit. Kanske fanns det en chans att besegra detta monster, att förvandla det till något bättre. Efter mycket bråk och uppror så ville nu April prata med henne. Det var ett gott tecken. Riley ville inte svika sin dotter, inte den här gången.

Dessutom så var Riley väl medveten att hon var tvungen att göra stora förändringar i sitt liv. Det var inte lönt att vänta på uppehåll mellan olika fall. Det var sällan några större uppehåll, och det skulle nog inte bli något uppehåll inom överskådlig framtid.

Först var hon tvungen att flytta från sitt lilla hus. Petersons inbrott hade klargjort att det var alldeles för isolerat och sårbart. När hon först bestämde sig för att hyra det så hade hon och Ryan precis gjort slut, och hon hade känt sig mer ekonomiskt osäker. Huset utanför Fredericksburg var allt hon hade råd med, och det hjälpte henne att lägga sitt gamla liv bakom sig.

Men skilsmässan skulle snart vara klar, och Ryan hade gått med på att betala regelbundet underhåll till barnet, istället för de oregelbundna tillskotten som han gav nu. Han hade faktiskt blivit generös, vilket hon ansåg vara hans sätt att frigöra sig från all annan skyldighet han hade åt sin dotter.

Det var okej för Riley. Hon var glad att hon hade ensam vårdnad av April, och hon ville verkligen vara en bra mamma för henne. Hon var bara tvungen att klura ut sina egna skyldigheter på ett bättre sätt än hon hade gjort förr.

Riley tittade ut genom bilfönstret och såg att hon körde förbi rader av attraktiva radhus.

När hennes extrainkomst blev stadig och förutsägbar så skulle hon på allvar överväga att hitta ett nytt ställe att bo, kanske till och med något lämpligt här i staden. Det skulle vara skönt att ha grannar, och läget skulle vara smidigt för Aprils skolgång. Och Fredericksburg var tillräckligt stort för att hon skulle slippa att springa in i Ryan hela tiden.

Möjligheten att få uppfostra April på egen hand drog upp ännu ett problem som hon hade tänkt på. Riley kunde inte undkomma att hon tillbringade mycket tid på jobbet. Hon behövde någon som hjälpte henne ta hand om hennes dotter.

Gabriela var det klara valet. Hon och April tyckte verkligen om varandra, och April skulle inte säga emot och den gamla hemhjälpen var där och höll koll på henne.

Kanske Gabriela skulle gå med på att flytta in hos dem om hon fick ett eget sovrum och badrum? Eller i alla fall bo där några dagar när Riley var bortrest? Riley la på minnet att hon skulle diskutera det med Gabriela så fort hon fick tillfälle.

När Riley kommit fram så svängde hon in på uppfarten och in under taket på carporten bredvid huset. Hon klev ur bilen och gick fram till dörren och ringde på dörrklockan, något som blivit en vana efter att hon flyttat. Gabriela öppnade dörren med ett nervöst ansiktsuttryck.

”Señora Riley!” ropade hon. ”Vet du var April är?”

Kapitel 13

Chocken gick som en stöt genom Rileys kropp.

”Är April inte här?” frågade hon.

”Hon var här, men inte nu”, sa Gabriela. ”Vente! Kom in!”

Riley steg in och Gabriela stängde dörren.

”Hon var här när jag gick till affären för att köpa mat”, förklarade Gabriela. ”När jag kom tillbaka så var hon inte här. Jag sa till Señor Ryan, och han sa till mig att inte oroa mig. Men det gjorde jag ändå. Hon sa något om att gå ut. Jag förstår inte”.

Riley blev allt mer irriterad.

”Var är Ryan?” frågade hon.

”Han äter middag”.

Gabriela ledde Riley till matrummet. Ryan satt vid bordet och åt medan han pratade på mobiltelefonen. Ännu en plats var dukad, men den hade inte använts. Gabriela började nervöst att duka av bordet.

”Det blir bra”, sa Ryan till vem det än var han pratade med på telefonen—en klient, gissade Riley. ”Jag är där vid nio. Vi fixar allt ikväll”.

Han avslutade samtalet och tittade överraskat på Riley.

”Hade inte väntat mig att träffa dig här idag”, sa han. ”Jag trodde du hade ett fall i Upstate New York. Hur går det?”

”Var är April?” frågade Riley.

”Hur ska jag veta det?” svarade Ryan irriterat och ryckte på axlarna. ”Hon är på dåligt humör. Det har hon från dig, inte mig. Tror du att hon berättar allt för mig?”

Riley ignorerade sin ex-makes anklagande ton.

”Var har du varit idag?” frågade hon.

”Jag måste inte rapportera till dig var jag har varit och vad jag har gjort”, sa Ryan. ”Men jag har faktiskt varit på ovanvåningen och jobbat från hemmakontoret. Jag har inte lämnat huset idag. Jag har precis lämnat kontoret. Jag har haft fullt upp”.

”Kom April hem efter skolan?”

Ryan åt klart och la ifrån sig servetten.

”Ja, och vi bråkade. Fråga mig inte vad det handlade om. Jag kunde inte se någon logik i det.. Jag sa till henne att gå till sitt rum, och jag sa till henne att inte komma ut förrän hon var redo att be om ursäkt. Jag trodde att hon stannat där till Gabriela kom till kontoret och sa att hon var borta”.

Ryan reste sig från bordet och började gå därifrån.

”Alltså, jag måste göra mig redo att träffa en klient”, sa han. ”Det är mycket viktigare än det här, tro mig—speciellt eftersom du förväntar dig att jag ska vara så generös med mina underhållsbetalningar. Helt ärligt så kan jag inte förstå varför du och Gabriela är så panikslagna. Hon stack för att hon var sur, och hon kommer tillbaka när hon känner för det”.

Riley ställde sig framför Ryan och blockerade hans väg.

”Hon stack inte för att hon var sur”, sa Riley. ”Hon sa att hon ville prata med mig och jag skrev till henne att jag var på väg tillbaka. Hon väntade på mig. Hon skulle inte ha lämnat huset då”.

”Men det är precis vad hon gjorde, uppenbarligen”, sa Ryan. ”Hon är säkert hemma hos dig nu”.

Riley kände en glimt av hopp. Kunde det vara möjligt att April förväntat sig att Riley skulle träffa henne hemma hos henne? Kanske så väntade hennes dotter på henne där.

Riley tog fram sin mobiltelefon och ringde hem till sig själv. Hon lyssnade på telefonsvararen och efter pipet så sa hon, ”April, om du är där så svara. Jag är här för att träffa dig”.

Det kom inget svar.

Sen försökte hon med Aprils mobiltelefon. När hon hamnade hos telefonsvararen där också så kunde hon inte hejda sig från att skrika. ”April, om du är där så svara. Var är du? Jag är så orolig för dig. Ring mig direkt”.

Riley avslutade samtalet och bara stod där och stirrade på telefonen i handen.

”Hon ringer när hon känner för det”, sa Ryan. ”Om ni ursäktar mig—”

Han försökte trycka sig förbi Riley, men hon lät honom inte passera.

”Du går ingenstans”, sa hon.

”Jag har en klient som väntar, Riley”.

Rileys röst var darrig av rädsla och ilska som hon knappt kunde hålla tillbaka.

”Du har en dotter också”, sa hon.

Riley vände sig om och såg att Gabriela stod i köksdörren och såg vettskrämd ut.

”Gabriela, när gick du och handlade?” frågade Riley.

”Vid tre, tror jag”, sa Gabriela. ”Dörren till Aprils sovrum stod öppen och hon var där. När jag kom tillbaka så var hon inte kvar i huset och det berättade jag för Señor Ryan”.

Riley vände sig återigen mot Ryan. Han var fortfarande oberörd. Hon tyckte att det var helt otroligt att han inte insåg hur allvarlig situationen var.

”Kom det någon på besök idag?” frågade Riley.

”Jag vet inte. Jag sa ju att jag varit på mitt kontor hela dagen”, sa Ryan.

”Ryan, tänk efter. Hörde du dörrklockan idag?”

Ryan tänkte efter en stund.

”En gång, tror jag. På eftermiddagen. Ja, jag hörde en bil och sen dörrklockan. Det var efter att jag sagt till April att gå till sitt rum. Jag är säker på att Gabriela öppnade”.

Riley vände sig mot hemhjälpen.

”Gabriela, öppnade du dörren för någon idag?”

”Jag har inte hört dörrklockan på hela dagen”.

Nu skakade Riley av ilska och oro. Hon vände sig mot Ryan.

”Gabriela öppnade inte”, sa hon till honom argt. ”Hon var ute och handlade. April öppnade dörren, och efter det har hon varit borta. Vid det här laget kan hon ha varit försvunnen i fyra timmar. Gabriela berättade för dig och du brydde dig inte”.

Ryan började bli upprörd.

”Alltså, ni gör för stor sak av det här”, sa han. ”Det var säkert hennes pojkvän. Han körde säkert hit och hon åkte iväg med honom. När hon kommer tillbaka så ska jag ge henne rumsarrest. Det skulle du ha gjort för länge sedan.

Riley tänkte tillbaka på när hon kom på April och hennes pojkvän med att röka marijuana i trädgården.

”Har du ens träffat hennes pojkvän?” röt Riley. ”Han heter Brian, och han är fjorton eller femton. Han kör inte bil. Det var inte han, och det var ingen av hennes vänner. Hon har inga vänner som har bil. Herregud Ryan, vet du ingenting om din egen dotter?”

Riley väntade inte på något svar. Hon tryckte sig förbi Ryan och gick uppför trapporna till Aprils rum. Ryan och Gabriela följde efter henne. Dörren stod öppen, som Gabriela sa. Det var stökigt som vanligt.

Riley tog fram sin telefon igen och ringde April. Den här gången så sjönk hennes hjärta. Hon kunde höra hur det vibrerade vid sängen.

Hon rusade fram till sängen, flyttade på några kläder och satte hjärtat i halsgropen.

Där var den.

Riley tog upp den vibrerande telefonen och stirrade på den med förskräckelse.

April hade inte sin telefon.

De kunde bara betyda en sak.

Någon hade tagit henne.