Текст книги "Konungars Marsch "

Kapitel tre

Thor sprang genom natten, genom kaoset på Kungsgårds gator och chockades av förvirringen runtom. Det var trängsel på gatorna och packat av folk som skyndande fram och åter i upphetsningen. Många bar facklor som lyste upp natten och kastade mörka skuggor över alla ansikten – samtidigt ringde klockan från slottet oupphörligt. Det var en dov klang och den ljöd en gång i minuten. Thor visste vad den betydde: död. Det var en dödsringning. Och det fanns bara en i riket för vilket klockorna kunde ringa den natten: kungen.

Thors hjärta bultade där han gick. Dolken från drömmen glimmade framför hans ögon. Hade det hänt?

Han måste få veta. Han sträckte sig fram och grep tag i en pojke som sprang åt andra hållet.

”Vart är du på väg?”, frågade Thor. ”Varför all uppståndelse?”

”Har du inte hört?”, utropade pojken, nästan i panik. ”Kungen ligger för döden! Knivhuggen! Folk trängs utanför Kungsporten för att höra det senaste. Stämmer det så är det illa för oss alla. Begriper du? Ett land utan kung?”

Med det skakade pojken av sig Thors hand och sprang vidare in i natten.

Thor blev stående, med bultande hjärta och ovillig att ta in vad som hänt. Drömmarna, alla hans föraningar – de var mer än bara fantasier. Han hade sett in i framtiden. Två gånger. Och det skrämde honom. Hans krafter gick djupare än vad han själv anade, och de tycktes bli starkare för var dag som gick. Vart skulle det sluta?

Han stod där och försökte besluta vart han skulle ta vägen. Han hade flytt. Men nu hade han inte längre någon idé om vart han skulle vända sig. Inom kort skulle vakterna – och kanske hela Kungsgård – vara ute på gatorna och söka efter honom. Det faktum att han hade flytt skulle få honom att se ännu skyldigare ut. Men å andra sidan, det faktum att MacGil stuckits ned när han själv satt fängslad – borde inte det fria honom från misstankar? Eller skulle det bara se ut som om han var en del av en större konspiration?

Thor hade inte råd att ta några risker. Det var ingen tvekan om att ingen i riket just nu hade någon lust att se klart på saken – alla på gatorna runtom var ute efter blod. Och han skulle förmodligen utses till syndabock. Han behövde en tillflyktsort, någonstans där han kunde rida ut stormen och rentvå sitt namn. Säkrast vore att fly, att söka skydd i sin gamla by, eller ännu längre bort – så långt det gick att komma från Kungsgård.

Men Thor hade ingen lust att ta den säkraste vägen, han var inte sådan. Han ville bli kvar där, rentvå sitt namn och behålla sin plats i Legionen. Han var ingen feg stackare, och inte den som flydde. Mest av allt ville han träffa MacGil igen innan han dog – om han nu ännu var i livet. Han var tvungen att träffa honom. Han plågades av skuldkänslor för att han inte kunnat förhindra mordet. Vad var meningen med att visa honom kungens död, om det nu ända inte fanns något han kunde göra åt det? Och varför hade han sett honom förgiftas, när han i själva verket stuckits ned med kniv?

När Thor stod där, när han övervägde med sig själv, slog det honom: Reece. Reece var den ende han kunde lita på att inte överlämna honom till vakterna, och som kanske till och med skulle ge honom en tillflyktsort. Han anade att Reece skulle tro honom. Reece visste att Thor verkligen älskat hans far, och om någon hade möjlighet att rentvå Thors namn så var det han. Han måste hitta honom.

Thor satte av genom gränderna, hit och dit och i motsatt riktning mot folkmassan, eftersom han sprang bort från Kungsport och mot slottet. Han visste var Reece hade sin kammare – i den östra flygeln, nära stadsmuren – och han kunde bara hoppas att han verkligen var där. Om han var det så skulle det kanske gå att fånga hans uppmärksamhet, få honom att finna en väg in i slottet. Thor hade den obehagliga känslan att om han blev kvar här ute på gatorna så skulle han snart bli igenkänd. Och när mobben såg vem han var skulle de slita honom i stycken.

Han sprang gata efter gata och fötterna halkade i leran i sommarnatten. Men till sist kom han till muren längs de yttre fästningsverken. Han höll sig nära, sprang tätt intill den, och precis under ögonen på de vaksamma soldater som posterats med bara meter emellan.

När han närmade sig Reeces fönster sträckte han sig ned och plockade upp en slät sten. Lyckligtvis så fanns det ett vapen de glömt att ta av honom: hans gamla, trofasta slunga. Han lossade den från bältet, lade stenen på plats, och kastade.

Med perfekt träffsäkerhet sände Thor stenen iväg över slottsmuren och rakt genom Reeces rums öppna fönster. Han hörde den klappra mot en innervägg och väntade, tryckt mot muren för att inte bli sedd av vakterna som ryckt till vid ljudet.

Inget hände på en lång stund, och Thors hjärta sjönk i bröstet vid tanken på att Reece trots allt inte var inne. Om inte, så skulle han bli tvungen att fly från platsen – det fanns helt enkelt inget annat sätt att hitta en tillflyktsort.

Efter vad som kändes som en evighet, hade Thor börjat vända sig om för att gå. Men då såg han någon luta sig ut genom fönstret, med handflatorna på fönsterbrädet, och se sig omkring med ett förundrat uttryck i ansiktet.

Thor stod där, gick fram några steg från muren och vinkade högt med ena armen.

Reece tittade ned och lade märke till honom. Ansiktet lyste upp av en igenkänning som var klart synbar i fackelskenet, till och med på det här avståndet, och Thor kände en stor lättnad över att se glädje i minen. Det sa allt han behövde veta: Reece skulle inte överlämna honom till vakterna.

Reece tecknade åt honom att vänta, och Thor skyndade tillbaks, in till muren igen, och hukade sig ned just som en vakt vände sig mot hans håll.

Thor väntade, osäker på hur länge och hela tiden beredd att fly, tills Reece äntligen dök upp, framrusande genom en dörr i muren, andfådd och med blickar åt båda håll innan han fick syn på Thor.

Reece skyndade fram och omfamnade honom. Thor var överlycklig. Han hörde ett gnällande läte och tittade ned och fick till sin stora glädje se Krohn, som rullat ihop sig under Reeces skjorta. Krohn nästan hoppade fram ur skjortan när Reece grep tag i honom och gav honom till Thor.

Krohn – den ständigt växande vita leopardungen som Thor en gång räddat – hoppade in i hans armar, där han fick kramar samtidigt som han tjöt och gnällde och slickade Thor i ansiktet.

Reece log.

”När de släpade bort dig försökte han följa efter, och jag tog honom för att se till att han skulle vara säker.”

Thor grep Reece om armen av tacksamhet. Sedan skrattade han, eftersom Krohn aldrig slutade slicka honom.

”Jag har saknat dig också, gosse lilla.” Thor skrattade och gav kattungen en puss tillbaka. ”Men tyst nu, annars hörs vi av vakterna.”

Krohn tystnade, som om han förstod.

”Hur lyckades du fly egentligen?”, frågade Reece förvånat.

Thor ryckte på axlarna. Han visste inte vad han skulle säga. Han kände sig fortfarande obekväm med att prata om krafterna, som han ju inte ens själv förstod. Han ville inte att andra skulle se honom som något sorts missfoster.

”Jag hade tur, antar jag”, svarade han. ”Jag såg en chans och tog den.”

”Jag är förvånad att gatumobben inte slitit dig i stycken”, sa Reece.

”Det är mörkt”, sa Thor. ”Jag tror inte att någon känt igen mig. Inte än i alla fall.”

”Vet du att varenda soldat i riket letar efter dig? Vet du att min far har blivit knivhuggen?”

Thor nickade allvarligt. ”Klarar han sig?”

Reece ansikte mörknade.

”Nej”, svarade han sammanbitet. ”Han ligger för döden.”

Thor kände sig helt förkrossad, som om det gällt hans egen far.

”Du vet att jag inte hade något med det att göra, eller hur?”, frågade Thor förhoppningsfullt. Han brydde sig inte om vad någon annan tänkte om saken, men han behövde att hans bäste vän, MacGils yngste son, visste att han var oskyldig.

”Självklart”, sa Reece. ”Annars skulle jag inte stå här.”

Thor kände en våg av lättnad och greppade Reece om axeln.

”Men riket i övrigt kommer inte vara så tillitsfullt som vad jag är”, fortsatte Reece. ”Den säkraste platsen för dig just nu är så långt härifrån som möjligt. Jag skall ge dig min snabbaste häst och proviant och skicka dig långt bort. Du måste gömma dig och ligga lågt tills de finner den verklige mördaren. Ingen tänker särskilt klart för tillfället.”

Thor skakade på huvudet.

”Jag kan inte ge mig av”, sa han. ”Det skulle få mig att se skyldig ut. Jag måste få andra att förstå att jag inte är skyldig. Jag kan inte bara springa iväg från mina bekymmer. Jag måste rentvå mitt namn.”

Reece skakade på huvudet.

”Om du blir kvar här så kommer de att hitta dig. Du hamnar i fängelse igen – och sedan blir du avrättad. Om du nu inte dödas först av en folkmassa.”

”Det är en risk jag måste ta”, sa Thor.

Reece gav honom en lång, intensiv blick, och hans uppsyn ändrades från bekymrad till en min av beundran. Slutligen, mycket långsamt, nickade han till svar.

”Du är stolt. Och korkad. Otroligt korkad. Det är därför jag gillar dig.”

Reece log. Thor log tillbaka.

”Jag måste få träffa din far”, sa Thor. ”Jag måste få en chans att förklara för honom, ansikte mot ansikte, att det inte var jag, att jag inte haft något med det att göra. Om han beslutar att döma mig, då får det bli så. Men jag måste få chansen. Jag vill att han skall veta. Och det är allt jag ber dig om.”

Reece såg allvarligt på sin vän och mätte honom med blicken. Till sist, efter vad som kändes som en evighet, nickade han.

”Jag kan ta dig till honom. Jag känner till en bakväg. Den leder till hans kammare. Det är riskabelt – och så snart du är där så är du ensam. Det finns ingen väg ut. Och då finns det inget jag kan göra för dig. Det kan betyda döden. Är du säker på att du vill ta den risken?”

Thor nickade tillbaks, med dödligt allvar.

”Då så”, sa Reece och slängde plötsligt fram en kappa med huva åt Thor.

Thor fångade den och tittade ned förvånat. Han insåg att Reece hela tiden planerat för det här.

Reece log när Thor såg upp.

”Jag visste att du var dum nog att vilja stanna. Jag hade inte förväntat mig något mindre av min bäste vän.”

Kapitel fyra

Gareth stegade rastlöst runt i sin kammare och tänkte nervöst på kvällens händelser. Han kunde inte tro vad som hänt på festen, hur allt kunnat gå så fel. Han kunde inte begripa hur den där korkade ungen, den där utbölingen Thor, lyckats få nys om hans plan med giftet – och ännu värre, till och med lyckats stoppa bägaren från att nå fram. Gareth tänkte tillbaka till det ögonblick han sett Thor kasta sig fram och slå bägaren åt sidan, när han hörde den klinga mot stengolvet, såg vinet rinna ut, tillsammans med alla hans drömmar och ambitioner.

I det ögonblicket hade Gareths liv lagts i spillror. Allt han strävat efter hade krossats. Och när den där hunden lapade upp vinet och föll död ned – då visste han med säkerhet att det var slut också med honom. Han såg hela sitt liv passera i revy, såg sig själv bli påkommen och dömd till ett liv i fängelsehålan för att ha försökt mörda sin far. Eller ännu värre, bli avrättad. Det var så otroligt dumt. Han skulle aldrig ha satt planen i verket, aldrig besökt den där häxan.

Gareth hade åtminstone agerat snabbt. Han hade varit först på fötter och lagt skulden på Thor. När han tänkte tillbaka på det så var han stolt över sig själv, över hur snabbt han reagerat. Det hade varit ett ögonblicks inspiration, och till hans stora förvåning så tycktes det ha fungerat. De hade släpat iväg med Thor, och efter det hade festen nästan återgått till det vanliga igen. Naturligtvis var ingenting detsamma igen efter det där, men åtminstone hade alla misstankar fallit på pojken.

Gareth kunde bara be att det skulle fortsätta på det sättet. Ingen hade försökt lönnmörda en MacGil på årtionden, och Gareth fruktade att det skulle bli en utredning, att de skulle granska dådet närmare. I eftertanken insåg han att det hade varit dåraktigt att försöka med gift. Hans far var oslagbar. Gareth borde ha vetat det. Han hade gapat efter för mycket. Och nu kunde han inte annat än tro att det bara var en tidsfråga innan misstankarna föll på honom. Han var tvungen att göra vad som helst nu för att bevisa Thors skuld och få honom avrättad, innan det var för sent.

Han hade åtminstone kommit på nya tankar: efter misslyckandet hade han lagt ned tanken på lönnmord. Nu kände sig Gareth lättad. Efter att ha sett sin plan misslyckas så hade han insett att en del av honom, långt där inne, inte alls ville döda fadern och få hans blod på sina händer. Han skulle inte bli kung. Han skulle kanske aldrig bli kung. Men efter kvällens händelser kunde han förlika sig med tanken. Han skulle i alla fall vara fri. Aldrig att han kunde uthärda all den stress som ett nytt försök skulle medföra: alla hemligheter, försök att dölja alla spår och ständig ängslan över att upptäckas. Det var mer än han klarade av.

Han gick där fram och tillbaka tills natten blev sen och han började lugna ned sig. Just som han började känna sig som sig själv igen och förbereda sig för att slå sig till ro för natten hördes en plötslig krasch, och han vände sig om och såg dörren slås upp på vid gavel. In rusade Firth, vildögd och i panik som ett jagat byte.

”Han är död!”, skrek Firth. ”Han är död! Jag dödade honom. Han är död!”

Firth ylade hysteriskt och Gareth hade ingen aning om vad han pratade om. Var han berusad?

Firth rusade genom rummet, skrikande och gråtande och med uppsträckta händer – och det var då Gareth såg handflatorna, täckta i blod, och hans gula tunika, blodfläckad.

Gareths hjärta hoppade över ett slag. Firth hade just dödat någon. Men vem?

”Vem är död?”, fordrade Gareth. ”Vem pratar du om?”

Men Firth var helt hysterisk och kunde inte fokusera. Gareth sprang fram till honom, tog ett fast grepp om hans axlar och skakade.

”Svara!”

Firth öppnade ögonen och stirrade, med en vild hästs skrämda ögon.

”Din far! Kungen! Han är död! För min hand!”

Vid de orden kände Gareth det som om en kniv just stuckits i hans hjärta.

Han stirrade tillbaka, vildögd, stelfrusen, och kunde känna hela kroppen domna bort. Han släppte greppet, tog ett steg tillbaka och försökte hämta andan. Han förstod av allt blod att Firth talade sanning. Han kunde omöjligen begripa det. Firth? Stallpojken? Den mest svagsinte av alla hans vänner. Och han hade dödat hans far?

”Men… hur är det möjligt?”, flämtade Gareth. ”När?”

”I hans kammare”, sa Firth. ”Alldeles nyss. Jag stack ned honom.”

Det gick upp för honom allt tydligare, att det verkligen hänt, och Gareth började återfå sin fattningsförmåga. Han fick syn på sin öppna dörr och sprang fram och slog igen den, men såg först till att ingen vakt varit vittne. Lyckligtvis var korridoren tom. Han låste med dörrens tunga järnregel.

Han sprang tillbaks in i rummet. Firth var ännu hysterisk, och Gareth behövde få honom att lugna ned sig. Han behövde få svar.

Han grep honom om axlarna, vände på honom och gav honom en örfil hård nog att få slut på yrandet. Till sist fokuserade Firth på honom.

”Berätta allt”, befallde Gareth med kyla i rösten. ”Berätta exakt vad som hände. Varför gjorde du det här?”

”Vad menar du, varför?”, frågade Firth förvirrat. ”Du ville ta död på honom. Ditt gift fungerade inte. Jag trodde att jag kunde hjälpa dig. Jag trodde att det var vad du önskade.”

Gareth skakade på huvudet. Han grabbade tag i Firths skjorta och ruskade honom, om och om igen.

”Varför gjorde du det!?”, skrek Gareth.

Han kände hela sin värld falla samman. Han chockades av känslan av samvetskval för fadern. Han kunde inte begripa det. Bara några timmar tidigare fanns det ingenting han önskat högre än att se honom förgiftad och död vid sitt eget bord. Nu slog honom tanken att han dödats som om det gällt hans bäste vän. Han kände hur han drunknade i samvetskval. En del av honom önskade trots allt inte hans död – och särskilt inte så här. Inte för Firths hand. Och inte med en dolk.

”Jag förstår inte”, gnällde Firth. ”För bara några timmar sedan försökte du ju själv döda honom. Det var din plan, med bägaren. Jag trodde du skulle bli tacksam!”

Till sin egen förvåning tog Gareth sats och gav Firth ett slag över ansiktet.

”Jag sa inte åt dig att göra det här”, spottade Gareth fram. ”Jag sa aldrig åt dig att göra det här. Varför dödade du honom? Se på dig. Du är helt täckt i blod. Nu är det slut med oss båda. Det är bara en tidsfråga innan vakterna tar oss.”

”Ingen såg”, bönade Firth. ”Jag smög in mellan vaktskiften. Ingen såg mig.”

”Och var är vapnet?”

”Jag lämnade det inte”, sa Firth stolt. ”Jag är inte korkad. Jag gjorde mig av med det.”

”Och vad var det för klinga?”, frågade Gareth, yr i huvudet av alla tankar på konsekvenserna. Han gick från att känna skuld till att känna oro nu – i tankarna stockades varje möjlig detalj längs det spår som den där klantskallen kunde ha lämnat efter sig, varje detalj som kunde tänkas leda tillbaka till honom.

”Jag använde en som inte kan spåras”, sa Firth, stolt över sig själv. ”Det var en slö, anonym kniv. Jag hittade den i stallet. Det fanns fyra andra likadana. Den kan inte spåras”, upprepade han.

Gareth kände hjärtat sjunka i bröstet.

”Var det en kort kniv, med rött skaft och böjt blad? Från väggen bredvid min häst?”

Firth nickade till svar och såg tveksam ut.

Gareth blängde.

”Idiot. Självklart går den kniven att spåra!”

”Men det fanns ju inga märken på den!”, protesterade Firth med skrämd, darrande röst.

”På bladet finns inga märken – men på skaftet!”, skrek Gareth.

”På undersidan! Du såg inte tillräckligt noga efter. Idiot.” Gareth tog ett steg fram, röd i ansiktet. ”Min hästs emblem är inristat på undersidan. Vem som helst som känner till kungafamiljen kan spåra det där bladet tillbaks till mig.”

Han stirrade på Firth, som nu tycktes helt svarslös. Han hade god lust att döda honom.

”Var gjorde du av den?”, frågade Gareth uppfordrande. ”Säg att du har den på dig. Säg att du tog den med dig hit. Snälla.”

Firth svalde.

”Jag gjorde mig av med den, noggrant. Ingen kommer någonsin hitta den.”

Gareth grimaserade.

”Vart, mer exakt?”

”Jag slängde den ner i sopnedkastet, rakt ner i slottets latrin. De tömmer den var timma, ner i floden. Oroa dig inte, herre. Den är redan djupt i floden vid det här laget.”

Plötsligt hördes klangen av slottsklockorna och Gareth vände sig och sprang fram till det öppna fönstret, med hjärtat fyllt till brädden av panik. Han tittade ut och såg allt kaos och rörelse där nere, alla folksamlingar som omringade slottet. De där klockorna kunde bara betyda en sak: Firth ljög inte. Han hade dödat kungen.

Gareth kände kroppen bli kall som is. Han kunde knappt föreställa sig att han satt en sådan ohygglig ondska i rörelse. Och att Firth, av alla människor, var den som utfört dådet.

Det hördes plötsligt bultande på dörren, och den slogs upp och flera män ur kungsvakten rusade in. För ett ögonblick var Gareth säker på att de kommit för att arrestera honom.

Men till hans förvåning stannade de och stod i givakt.

”Herre, er far har knivhuggits. Det kan finnas en lönnmördare på flykt i slottet. Se till att bli kvar i er kammare. Han är allvarligt sårad.”

Håret reste sig i Gareths nacke när han hörde det sista av orden.

”Sårad?”, upprepade Gareth – ordet nästan fastnade i halsen. ”Så då lever han?”

”Han lever, herre. Och Gud vare med honom, så att han överlever och kan berätta vem som utfört en sådan avskyvärd handling.”

Med en kort bugning skyndade vakten från rummet och smällde igen dörren bakom sig.

Gareth övermannades av raseri och greppade Firth om axlarna, tryckte honom genom rummet och slängde honom mot stenväggen.

Firth stirrade tillbaka, med vidöppna, uppskrämda ögon och mållös.

”Vad har du gjort?”, skrek Gareth. ”Nu är det slut med oss båda!”

”Men… men…”, stammade Firth, ”… jag var säker på att han var död!”

”Det är mycket du är säker på”, sa Gareth, ”och det är fel alltsammans!”

En tanke gick upp för Gareth.

Den där dolken”, sa han. ”Vi måste leta upp den, innan det är för sent.”

”Men jag slängde ju bort den, herre”, sa Firth. ”Den har ju spolats bort av floden!”

”Du slängde den i latrinen. Det betyder inte att den redan hamnat i floden.”

”Men förmodligen har den det!”, sa Firth.

Gareth stod inte ut med idiotens klantigheter längre. Han tryckte sig förbi honom och sprang ut genom dörren, med Firth i hälarna.

”Jag följer med dig. Jag skall visa exakt var jag kastade den”, sa Firth.

Gareth tvärstannade i korridoren, vände sig och stirrade på Firth. Han var täckt av blod, och Gareth var förundrad över att vakterna inte lagt märke till det. Det var rena turen. Firth var mer av en belastning än någonsin.

”Jag säger det bara en gång”, morrade Gareth. ”Gå genast tillbaks till mitt rum. Byt dina kläder, och bränn dem. Se till att bli av med alla spår av blod. Och försvinn från slottet. Håll dig långt borta från mig den här natten. Begriper du?”

Gareth gav honom en knuff, vände om och sprang. Han rusade längs korridoren, ned längs en spiraltrappa, våning efter våning, på väg mot tjänarnas utrymmen.

Till sist kom han rusande in i källaren, där flera tjänare vred sina nackar och såg på honom. De var mitt uppe i skurningen av några väldiga grytor och kokade upp spannar med vatten. Väldiga eldar röt i tegelugnar, och tjänarna, klädda i fläckade förkläden, var alla dränkta i svett.

På andra sidan rummet såg Gareth ett enormt nattkärl, som hela tiden fylldes upp av exkrementer som slaskade ned från sopschaktet ovan.

Gareth sprang fram till den närmaste av tjänarna och grep honom desperat om armen.

”När tömdes den senast?”, frågade han.

”Den togs till floden för bara några minuter sedan, min herre.”

Gareth vände om och sprang ut ur rummet, hastigt längs slottets korridorer, upp igen längs spiraltrappan och ut i den svala nattluften.

Han sprang över gräsängar, allt mer andfådd, i en spurt mot floden.

När han kom närmare såg han en plats att gömma sig, bakom ett stort träd, intill stranden. Han såg två tjänare lyfta den väldiga järnpottan och välta den ut i flodens framrusande strömmar.

Han såg tills den var helt uppochned, tills allt innehåll tömts ut och tills tjänarna vänt åter med kitteln till slottet.

Först då var Gareth nöjd. Ingen hade sett någon kniv. Var den än var, så var den nu i flodens vatten, svept iväg mot fullständig anonymitet. Om hans far dog den här natten så fanns det inga spår som kunde leda till mördaren.

Eller gjorde det?