Текст книги "Konungars Marsch "

Kapitel fem

Thor följde Reece i hälarna, och Krohn efter honom, genom den vindlande bakvägen till kungens kammare. Reece hade fört dem genom en lönndörr, dold i en av stenväggarna, och ledde dem nu med en fackla där de gick på ett led i den trånga gången, än hit och än dit på väg genom slottets förvirrande inre. De gick upp för en trång stentrappa som ledde till en annan passage. De vände, och där var ännu en trappa. Thor häpnade över hur invecklad den här vägen var.

”Den här gången byggdes in i slottet för hundratals år sedan”, förklarade Reece med en viskning där de gick upp, andfådda i trappan. ”Den byggdes av min fars farfars far, den tredje kung MacGil. Han lät bygga den efter en belägring – det är en flyktväg. Ironiskt nog så har vi inte varit belägrade sedan dess, så de här gångarna har inte använts på århundraden. Man hade satt igen dem och jag upptäckte dem som barn. Jag brukar använda dem emellanåt för att ta mig fram i slottet utan att någon vet var jag är. När vi var små brukade Gwen, Godfrey och jag leka kurragömma här. Kendrick var för gammal, och Gareth hade ingen lust att leka med oss. Inga facklor, det var huvudregeln. Kolsvart. Det var läskigt på den tiden.”

Thor gjorde sitt bästa för att hinna med när Reece fann vägen genom gångarna med otrolig säkerhet. Uppenbarligen kunde han varenda steg utantill.

”Hur i all världen kan du komma ihåg alla korsningar?”, frågade Thor beundrande.

”Man blir lätt ensam när man växer upp i ett slott som liten pojke”, fortsatte Reece, ”särskilt när alla andra är äldre, du själv är för ung för att ta värvning i Legionen, och det inte finns annat att göra. Jag tog det till min uppgift att upptäcka varenda vrå av det här stället.”

De vände igen, gick ned för tre trappsteg av sten, vände in i en trång passage i väggen och stegade nedför en lång trappa. Slutligen hade Reece fört dem till en tjock dörr av ek, helt täckt av damm. Han lutade ett öra mot den och lyssnade. Thor steg fram vid hans sida.

”Vad är det för dörr?”, frågade Thor.

”Shhh”, sa Reece.

Thor tystnade och lade sitt eget öra mot dörren och lyssnade. Krohn stod bakom honom och tittade upp.

”Det är bakdörren till min fars kammare”, viskade Reece. ”Jag vill höra vem som är där inne med honom.”

Thor lyssnade, med hjärtat bultande i bröstet, till de dämpade rösterna bakom dörren.

”Det låter som om det är fullt i rummet”, sa Reece.

Reece vände sig om och gav Thor en menande blick.

”Du kliver rätt in i elden. Hans generaler är där inne, hans råd och rådgivare, familj – allihop. Och jag är säker på att de alla är på jakt efter dig, hans påstådda mördare. Det blir som att gå rätt in i en lynchmobb. Är du säker på att det är det här du vill?”

Thor svalde hårt. Det var nu eller aldrig. Han blev torr i halsen, och han insåg att han stod inför ett vägskäl i livet. Det skulle vara lätt att vända om nu, att fly. Han kunde leva ett liv i trygghet, någonstans långt ifrån Kungsgård. Eller så kunde han gå in där, och riskera att tillbringa resten av sitt liv i fängelsehålorna, med de där idioterna – eller till och med att bli avrättad.

Han andades djupt, och fattade sitt beslut. Han var tvungen att möta sina demoner ansikte mot ansikte. Han kunde inte vika undan.

Thor nickade. Han var rädd för att öppna munnen, rädd för att han skulle ändra sig om han gjorde det.

Reece nickade till svar med en min av uppskattning, tryckte sedan in järnhandtaget och tryckte axeln mot dörren.

Thor kisade i det skarpa ljuset från facklor när dörren slogs upp. Han stod nu mitt i kungens kammare, med Krohn och Reece vid sin sida.

Det var säkert tjugo människor i rummet i trängsel runt kungen, som låg på sin säng. Vissa stod över honom, andra hade fallit på knä. Runt kungen fanns hans rådgivare och generaler, tillsammans med Argon, drottningen, Kendrick, Godfrey – och Gwendolyn. Det var en dödsvaka, och Thor trängde sig på under en privat stund för familjen.

Stämningen var dyster i rummet, ansiktena allvarliga. MacGil låg stödd på kuddar, och Thor blev lättad av att se att han var vid liv – i alla fall ännu så länge.

Alla ansikten vändes på en gång, chockerade över Thors och Reeces plötsliga entré. Thor insåg vilken chock det måste ha vara, med deras uppdykande mitt i rummet, fram från en lönndörr i stenväggen.

”Det är pojken!”, ropade någon i gruppen och pekade mot Thor med hat i blicken. ”Det var han som försökte förgifta kungen!”

Vakter kastade sig fram från rummets alla hörn. Thor visste knappt vad han skulle göra. En del av honom ville vända och fly, men han visste att han var tvungen att konfrontera dessa ilskna människor, att han var tvungen att få sin fred med kungen. Så han stålsatte sig själv när flera vakter sprang fram för att gripa tag i honom. Krohn väste vid hans sida, till varning mot angriparna.

När Thor stod där kände han den plötsliga hettan stiga inom sig, kraften som strömmade genom kroppen, och utan att tänka på det höjde han en hand, vände ut handflatan och riktade kraften mot dem.

Thor häpnade över att se hur de alla stannade mitt i angreppet, som frusna, bara några steg bort. Kraften, vad den nu var, flödade inom honom och höll dem på avstånd.

”Hur vågar du rusa in här och använda din trolldom pojke”, ropade Brom – kungens främste general – och drog sitt svärd. ”Är det inte nog att du en gång försökt döda vår kung?”

Brom närmade sig Thor med svärdet draget. Samtidigt kände Thor något komma över honom, en känsla starkare än någonsin tidigare. Han slöt helt enkelt ögonen och koncentrerade sig. Han kände kraften i Broms svärd, dess form, dess metall, och blev på något sätt ett med klingan. Han såg för sitt inre öga hur den stannade.

Brom stod som fastfrusen mitt i rörelsen, med ögonen vidöppna.

”Argon!” Brom vände om och ropade. ”Få stopp på de här häxkonsterna genast! Stoppa den där pojken!”

Argon klev fram ur folkmassan och sänkte långsamt sin huva. Han såg tillbaks mot Thor med intensiv, brännande blick.

”Jag ser ingen anledning att stoppa honom”, sa Argon. ”Han är inte här för att skada.”

”Är du galen? Han har ju nästan tagit död på vår kung!”

”Det är vad du antar”, sa Argon. ”Men det är inte vad jag ser.”

”Låt honom vara”, hördes en rosslande, djup röst. Alla vände och såg MacGil sätta sig upp. Han såg på dem, försvagad. Det var tydligt att han fick kämpa för att ens tala.

”Jag vill se pojken. Det var inte han som högg mig. Jag såg mannens ansikte, och det var inte han. Thor är oskyldig.”

Långsamt slappnade de andra av, och Thor lossade sitt grepp med sinnet och lät dem gå. Vakterna backade undan och satte svärden åter i skidorna, med vaksamma blickar mot Thor, som om han kom från en annan värld.

”Jag vill se honom”, sa MacGil, ”Ensam. Lämna oss. Allesammans.”

”Konung”, sa Brom. ”Är det verkligen tryggt? Bara du och pojken ensamma?”

”Ingen rör Thor”, sa MacGil. ”Lämna oss nu. Allihop. Även min familj.”

En djup tystnad sänkte sig över rummet och alla såg på varandra, osäkra på vad de skulle göra. Thor blev stående på platsen, knappt förmögen att ta in vad som hände.

En efter en, och även kungens familj, lämnade nu rummet, och Krohn gick tillsammans med Reece. Kammaren, som bara ögonblick tidigare varit fylld av folk, var nu tom.

Dörren stängdes. Nu var det bara Thor och kungen, ensamma i tystnaden. Han kunde knappt tro det. Synen av MacGil där på sängen, så blek, i sådana smärtor. Det gjorde ondare i Thor än han kunnat säga. Han visste inte varför, men det var nästan som om en del av honom själv också den låg för döden där på sängen. Mer än något annat önskade han att kungen skulle bli bra igen.

”Kom hit, min pojke”, sa MacGil tyst, med hes röst, knappt starkare än en viskning.

Thor skyndade fram till kungens sida och knäföll framför honom. Kungen höll fram en slapp hand och Thor tog den och kysste den.

Thor tittade upp och såg ett svagt leende i MacGils ansikte. Han överraskades av att känna heta tårar rinna ned längs kinderna.

”Herre”, började Thor. Orden strömmade fram, det var omöjligt att hålla dem inne. ”Jag ber, tro mig. Jag förgiftade er inte. Jag hade sett planen i en dröm. Genom en kraft som jag inte riktigt förstår. Snälla, tro mig…”

MacGil höll upp en hand, och Thor tystnade.

”Jag misstog mig på dig”, sa MacGil. ”Att det skulle krävas att jag blev knivhuggen av en annan mans hand för att få mig att inse att det inte var du. Du försökte bara rädda mig. Förlåt mig. Du var lojal. Kanske den ende som var det vid mitt hov.”

”Vad jag önskar att jag haft fel”, sa Thor. ”Jag önskar så att ni var i säkerhet, att mina drömmar bara var illusioner, att ni aldrig blivit anfallen. Kanske hade jag fel ändå. Kanske överlever ni.”

MacGil skakade på huvudet.

”Min tid har kommit”, sa han till Thor.

Thor svalde. Han hoppades att det inte var sant, men anade att det var det.

”Vet ni vem, herre, som utförde detta fruktansvärda dåd?” Thor ställde den fråga som bränt i honom sedan han först haft drömmen. Han kunde inte föreställa sig vem som skulle vilja döda kungen, eller varför.

MacGil såg upp i taket och kisade av ansträngningen.

”Jag såg hans ansikte. Det är ett ansikte jag känner väl igen. Men av någon anledning kan jag inte placera det.”

Han vände sig och såg på Thor.

”Det spelar ingen roll nu. Min tid har kommit. Om det nu var för hans hand eller en annans, slutresultatet är detsamma. Vad som nu spelar någon roll”, sa han och sträckte sig och grep tag i Thors handled med förvånande styrka, ”är vad som händer när jag gått bort. Vårt rike blir ett rike utan kung.”

MacGil såg rakt på Thor med en märklig intensitet. Thor visste inte exakt vad han menade – vad, om något, det var han begärde av honom. Thor ville fråga, men han såg hur svårt det var för MacGil att hämta andan, och han ville inte riskera att avbryta honom.

”Argon hade rätt om dig”, sa han och släppte långsamt greppet om handen. ”Ditt öde är långt mycket viktigare än mitt.”

Thor kände en stöt gå genom kroppen vid de orden från kungen. Hans öde? Viktigare än kungens? Tanken att kungen ens skulle bry sig om att diskutera honom med Argon var mer än han kunde förstå. Och det faktum att han sagt att Thors öde var större än kungens – vad betydde det? Yrade kung MacGil, nu i sina sista ögonblick i livet?

”Jag valde dig… Jag tog dig in i min familj av en anledning. Vet du vad det skälet var?”

Thor skakade på huvudet, helt desperat att få veta.

”Du vet inte varför jag ville att du skulle vara här, bara du, i min sista stund?”

”Jag är ledsen, herre”, sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet inte.”

MacGil log matt, och hans ögon började sluta sig.

”Det finns ett stort land, långt härifrån. Bortom Vildlanden. Till och med bortom drakarnas land. Druidernas land. Där din mor kommer ifrån. Du måste dit för att söka svaren.”

MacGils ögon öppnades vida och han stirrade på Thor med en märklig intensitet Thor inte kunde förstå.

”Vårt rike hänger på det”, lade han till. ”Du är inte som andra. Det är någonting särskilt med dig. Innan du förstår vem du är kommer vårt rike inte få frid.”

MacGils ögon slöts och hans andhämtning blev stötig, och vart och ett av andetagen som en flämtning. Hans grepp om Thors handled slappnade, och Thor kände tårarna välla fram igen. Huvudet snurrade av allt han hört av kungen, och av hans försök att förstå vad det betydde. Han kunde inte tänka klart. Hade han hört allt som det var?

MacGil började viska något, men så tyst att Thor knappt hörde. Thor lutade sig närmare, med örat nära MacGils läppar.

Kungen lyfte huvudet en sista gång, och sa med en sista ansträngning:

”Hämnas mig!”

Så, plötsligt, stelnade MacGil. Han låg där stilla ett ögonblick, och sedan rullade hans huvud åt sidan och ögonen öppnades vida, frusna.

Död.

”NEJ!” Thor ropade, klagande och bittert.

Hans rop måste ha varit högt nog för att varna vakterna, för bara ett ögonblick senare hörde han en dörr slås upp bakom honom, oljudet av folk som rusade in i rummet. I ytterkanten av medvetandet anade han att det var rörelse runtom i rummet. Vagt hörde han slottsklockorna ringa, igen och igen. Klockorna klämtade, som pulsen i hans tinningar. Men allt blev suddigt, och ögonblicket senare snurrade rummet.

Thor var nära att svimma, föll mot stengolvet och kollapsade.

Kapitel sex

En vindil piskade Gareth i ansiktet och han blickade upp, blinkade bort tårarna och såg den första soluppgångens bleka strålar. Det var bara gryning, men redan hade hundratals av kungens familj, vänner och närmaste undersåtar samlats till denna avlägsna plats, tillsammans längst ut på Kolvians klippor, i hopp om att delta i begravningen. Bortom dem, och hållna på avstånd av en hel armé av soldater, kunde Gareth se massorna strömma till, folk i tusental som kommit för att bevittna ceremonin på avstånd. Sorgen i deras ansikten var äkta. Hans far var älskad, det var ingen tvekan om det.

Gareth stod med resten av familjen i en halvcirkel runt faderns kropp, som nu låg utsträckt på plankor över en grav i marken, med rep omkring sig i väntan på att sänkas ned. Argon stod framför församlingen, klädd i den scharlakansröda kappa han bar vid begravningar, med ett outgrundligt uttryck där han såg ned på kungens kropp, med ansiktet dolt under huvan. Gareth försökte desperat att läsa det där ansiktet, försökte förstå hur mycket Argon visste. Visste han att han mördat fadern? Om skulle han i sådana fall berätta för de andra – eller låta ödet ha sin gång?

Till Gareths stora otur hade den där irriterande pojken, Thor, friats från misstankar. Självklart hade han inte kunnat knivmörda kungen medan han ännu satt i fängelsehålan. Och till det kom att fadern själv sagt till alla att Thor var oskyldig. Vilket bara gjorde saken värre för Gareth. Ett särskilt råd hade redan utsetts för att granska saken närmare, undersöka varje detalj av mordet. Gareths hjärta bultade där han stod med de andra, med blicken på kroppen som snart skulle sänkas i jorden. Han önskade att han kunde följa med den ned.

Det var bara en tidsfråga innan spåren ledde till Firth – och då skulle det vara över även för Gareth. Han var tvungen att handla snabbt för att avleda uppmärksamheten, sätta skulden på någon annan. Gareth undrade om folk runtom misstänkte honom. Förmodligen var han bara paranoid, och när han granskade alla ansikten var det ingen som såg på honom. Där var hans bröder, Reece, Godfrey och Kendrick. Hans syster Gwendolyn. Och hans mor, med ansiktet märkt av sorg, katatonisk – hon var som en annan person efter faderns död, utan talförmåga. Han hade hört att något hänt med henne när hon fått dödsbudet, någon sorts förlamning. Halva hennes ansikte var som fruset, orden kom för sakta när hon öppnade munnen för att tala.

Gareth granskade männen i kungens råd som stod bakom henne – Brom, hans främste general och Kolk, Legionens anförare fanns i täten, följda av en oändlig rad av övriga rådgivare. Alla spelade sorg och saknad, men Gareth visste bättre. Han visste att alla dessa människor – alla rådmän, rådgivare och generaler, och alla adelsmän och herrar bakom dem – knappast brydde sig. Han såg äregirigheten i deras ansikten, maktlystnaden. När de var och en stirrade ned på kungens kropp kände han att de alla undrade vem som skulle gripa tronen härnäst.

Det var just vad Gareth undrade. Vad skulle hända, nu i efterdyningarna av ett så kaotiskt lönnmord? Om händelseförloppet varit klarare och enklare, och skulden lagd på någon annan, då hade Gareths plan fungerat perfekt – tronen skulle ha varit hans. Han var trots allt, den förstfödde, äkte sonen. Hans far hade lämnat tronen till Gwendolyn, men ingen annan än syskonen hade närvarat vid mötet, och faderns önskan hade aldrig stadfästs. Gareth kände väl till kungens rådgivare och hur noga de var med lagen. Utan en ordentlig stadfästelse av beslutet så skulle hans syster aldrig regera.

Vilket återigen, pekade mot honom. Om tingen följde sin ordning – och det skulle Gareth se till att de gjorde – så skulle tronen bli hans. Det var lagen.

Hans syskon skulle sätta sig emot, det tvivlade han inte på. De skulle minnas mötet med fadern och förmodligen insistera på att Gwendolyn skulle regera. Kendrick skulle inte försöka ta tronen för sig själv – han var alldeles för ädel för det. Godfrey var helt apatisk. Reece var för ung. Gwendolyn var det enda egentliga hotet. Men Gareth var optimistisk: han trodde inte att rådet var redo för en kvinna på Ringens tron, och ännu mindre för en tonårsflicka. Och utan en stadfästelse från kungens hand så hade det en utmärkt ursäkt för att förbigå henne.

Det enda egentliga hot som kvarstod i Gareths tankar var då Kendrick. Gareth var trots allt allmänt avskydd, medan Kendrick älskades av både allmoge och soldater. Med tanke på omständigheterna så fanns alltid möjligheten att rådet skulle ge tronen till Kendrick. Ju förr han fick makten i sina händer, desto tidigare kunde han använda den till att krossa Kendrick.

Gareth kände hur något drog i handen och tittade ned och fick se det knopade repet bränna honom i handflatan. Han insåg att de börjat sänka faderns kista i graven och tittade upp och såg sina syskon, var och en som han själv med ett rep i handen, långsamt sänka den ned. Kistan lutade vid Gareths sida eftersom han börjat för sent och han grep tag även med andra handen tills den låg plant igen. Det var ironiskt: inte ens i döden kunde han göra sin far nöjd.

Avlägsna klockor klämtade långt bort från slottet och Argon steg fram och höjde en hand.

”Itso ominus domi ko resepia…”

Ringens förlorade språk, det kungliga språket som i tusen år talats av hans förfäder. Det var ett språk som hans privatlärare övat honom i som pojke – och ett han skulle behöva, så snart han tillträdde kungamakten.

Argon slutade plötsligt, såg upp och stirrade rakt mot Gareth. Argons lysande ögon tycktes bränna rakt genom honom och sände kalla kårar längs hans ryggrad. Gareth rodnade i ansiktet, och han undrade om hela kungariket såg det, och om någon förstod vad det betydde. Han insåg av den blicken att Argon var medveten om hans roll i händelserna. Men Argon var märklig och vägrade alltid att bland sig i alla snabba vändningar i människors öde. Skulle han förbli tyst även denna gång?

”Kung MacGil var en god kung, en rättvis kung”, sa Argon långsamt med sin djupa, överjordiska röst. ”Han gav stolthet och ära till sina förfäder, och fred och välgång till detta rike, mer än någon före honom. Hans liv togs i förtid, som Gud lät ske. Men han lämnade ett arv som är både rikt och stort. Det är nu upp till oss att förvalta det arvet.”

Argon gjorde ett uppehåll.

”Vårt rike i Ringen omges av svåra, olycksbådande faror från alla håll. Bortom Klyftan, som skyddas endast av vår kraftsköld, finna ett rike av vildar och odjur som vill slita oss i stycken. Inom Ringen, bortom Högländerna, finns en klan som vill oss illa. Vi har aldrig levt i sådan fred och rikedom som nu, och ändå är alltså välgången hotad.

”Varför tar gudarna någon ifrån oss mitt i hans krafts dagar – en god, vis och rättrådig kung? Varför var det hans öde att mördas? Vi är inte mer än pjäser, dockor i händerna på ödet. Även på toppen av vår makt kan vi plötsligt sänkas i jorden. Vi måste fråga oss, inte vad vi strävar efter – utan vem vi strävar efter att vara.”

Argon sänkte huvudet, och Gareth kände det bränna i händerna när de sänkte kistan hela vägen ned. Till sist nådde den botten med en duns.

”NEJ!”, hördes ett rop.

Det var Gwendolyn. Hon rusade hysteriskt mot gravens kant, som om hon tänkte störta sig ned i den. Reece sprang fram och grep tag i henne, höll henne tillbaka. Kendrick klev fram för att hjälpa.

Men Gareth kände ingen sympati för henne, snarare att hon var ett hot. Om hon nu önskade hamna under jorden så kunde han ordna det.

Utan tvekan, det kunde han ordna.

*

Thor stod bara någon meter från kung MacGils kropp när han såg den sänkas i jorden, och överväldigades av sorg vid synen. Högt upp på kanten av rikets högsta klippa – kungen hade valt en fantastisk plats för sin grav, upphöjd och nästan uppe i molnen, som nu färgades orange och gröna, gula och skära av den första av solarna som steg högre på himlen. Men det låg en dimma som inte lättade över dagen, som om riket självt var i sorg. Krohn gnällde vid hans sida.

Thor hörde ett skri, blickade upp och såg Estopheles cirkla högt där ovan och se ned på dem. Thor kände sig helt stum. Han kunde knappt tro allt som hänt de senaste dagarna, eller att han stod här nu, mitt i kungafamiljen och såg den man som han så snabbt lärt sig älska sänkas i jorden. Det verkade omöjligt. Han hade just börjat lära känna honom, den förste man som någonsin varit som en riktig far för honom, och nu hade han ryckts bort. Mer än något annat kunde Thor inte sluta tänka på kungens sista ord:

Du är inte som andra. Det är någonting särskilt med dig. Innan du förstår vem du är kommer vårt rike inte få frid.

Vad hade kungen menat med det? Vem var han egentligen? På vilket sätt var han speciell? Hur visste kungen det? Vad hade han, Thor, med rikets öde att göra? Hade kungen bara yrat?

Det finns ett stort land, långt härifrån. Bortom Imperiet. Till och med bortom drakarnas land. Det är druidernas land. Där din mor kommer ifrån. Du måste dit för att söka svaren.

Hur hade MacGil vetat något om hans mor? Hur hade han vetat var hon kom ifrån? Och vilken typ av svar kunde hon ge? Thor hade alltid tagit för givet att hon var död – tanken att hon kunde vara i livet hade sänt en stöt genom kroppen. Han var besluten, mer än någonsin, att söka upp henne, finna henne – att finna svaren, upptäcka vem han var och varför han var annorlunda.

När klockan klämtade och MacGils kropp sänktes tänkte Thor på ödets alla nycker. Varför hade han fått se in i framtiden, se denne fantastiske man dödas, men ändå inte fått kraft att göra något åt det? På ett sätt önskade han att han aldrig sett något av det och inte vetat vad som skulle hända. Han önskade att han bara varit en oskyldig åskådare som alla andra, som bara vaknat på morgonen till budet att kungen var död. Nu kände han det som om han var medskyldig. Han kände sig på något vis skyldig, som om han borde ha gjort mer.

Thor undrade vad det nu skulle bli av riket. Det var ett rike utan kung. Vem skulle styra? Skulle det bli, som alla antog, Gareth? Thor kunde inte tänka sig något värre.

Thor såg ut över folkmassan och adelns och herremännens stränga ansikten, män som kommit hit från Ringens alla delar. Han visste, som Reece berättat, att de var mäktiga män i ett oroligt rike. Han kunde inte annat än undra vem som var mördaren. Alla tycktes misstänkta bland dessa ansikten. Alla skulle de kämpa om makten. Skulle riket splittras? Skulle deras styrkor ställas mot varandra? Vilket skulle bli hans eget öde? Och vad skulle hända med Legionen? Skulle den upplösas? Skulle hela armén upplösas? Och skulle Silvergardet göra uppror om Gareth blev kung?

Och efter allt som hänt, skulle man verkligen tro att Thor var oskyldig? Skulle han tvingas återvända till sin by? Han hoppades inte det. Han älskade allt han hade nu. Mer än något annat ville han stanna här, på den här platsen och i Legionen. Han ville att allt skulle förbli som det var och att inget skulle ändras. För bara någon dag sedan hade riket verkat så stabilt och beständigt: MacGil såg ut att regera för evigt. Om något så tryggt och stadigt kunde plötsligt kollapsa – fanns det verkligen något hopp för dem? Thor kände att nu var ingenting längre beständigt.

Thors hjärta brast när han såg Gwendolyn kasta sig mot faderns grav. När Reece höll henne tillbaka steg tjänare fram och började skyffla en hög av jord ned i graven medan Argon fortsatte mässandet. Ett moln flög över himlen och skymde morgonsolen för ett ögonblick, och Thor kände en kall vind dra genom den annars allt varmare sommardagen. Han hörde ett gnällande läte och såg ned och såg Krohn titta upp vid hans fötter.

Thor visste inte längre vad det skulle bli av något. Men ett visste han säkert: han var tvungen att tala med Gwen. Han måste få tala om för henne hur ledsen han var, att han också var förkrossad över hennes fars död, säga att hon inte var ensam. Även om hon beslöt att aldrig träffa honom igen så måste han berätta att han blivit falskt anklagad, att han inte gjort något på den där bordellen. Han måste få en chans, bara en chans, att få förklara alltsammans, innan hon avvisade honom för gott.

När den sista spaden jord lagts över kungen och klockorna klämtade igen och igen började folkmassan röra sig: folk stod i rader som sträckte sig så långt Thor såg längs klippan, och var och en höll de en svart ros, i kö för att passera högen med ny jord som nu markerade graven. Thor steg fram, föll på knä och lade sin egen ros på den redan växande högen. Krohn gnällde.

När folkmassan började upplösas och människor gå åt olika håll såg Thor Gwendolyn slita sig loss från Reeces grepp och springa, hysteriskt, bort från graven.

”Gwen!”, ropade Reece efter henne.

Men hon var otröstlig. Hon sprang genom den täta folkmassan och bort efter en stig längs med klippkanten. Thor stod inte ut med att se henne i det tillståndet. Han måste försöka tala med henne.

Thor rusade nu själv genom folkmassan, med Krohn i hälarna, fram och åter i den allt tätare folksamlingen och försökte följa i hennes spår och hinna ikapp henne. Till sist kom han loss från alla människor och såg henne springa, långt bort från de andra.

”Gwendolyn!”, ropade han.

Hon fortsatte springa, och Thor sprang efter, dubbelt så fort och med Krohn gläfsande vid sidan. Thor sprang fortare och fortare, tills det brände i lungorna, och slutligen lyckades han minska avståndet mellan dem.

Han grep henne i ena armen, fick henne att stanna.

Hon snurrade runt, med röda ögon, fyllda av tårar, det långa håret tätt kring kinderna, och hon slog undan hans hand.

”Låt mig vara!”, skrek hon. ”Jag vill inte träffa dig! Aldrig någonsin igen!”

”Gwendolyn”, sa Thor bedjande. ”Jag dödade inte din far. Jag hade ingenting med hans död att göra. Han sa det ju själv. Inser du inte det? Jag försökte rädda honom, inte skada honom.”

Hon försökte fly undan, men han höll hennes arm och lät henne inte gå. Han kunde inte låta henne gå – inte den här gången. Hon kämpade emot, men försökte inte längre springa. Hon var alltför upptagen, med att gråta.

”Jag vet att du inte dödade honom”, sa hon. ”Men det gör dig inte bättre. Hur vågar du komma och försöka tala med mig efter att du förödmjukat mig inför alla? Och nu, av alla tillfällen.”

”Men du förstår inte. Jag gjorde ingenting på den där bordellen. Det var lögn alltsammans. Inget av det är sant. Någon försöker baktala mig.”

Hennes ögon smalnade och hon såg på honom.

”Så du menar att du aldrig var på den där bordellen?”

Thor tvekade, osäker på vad han skulle säga.

”Det var jag. Jag var där med alla andra.”

”Och du menar att du aldrig gick in i ett rum med en främmande kvinna?”

Thor tittade bort, skamsen, osäker på hur han skulle svara.

”Jo, det gjorde jag väl, men…”

”Inga men”, avbröt hon. ”Du erkänner det alltså. Du är avskyvärd. Jag vill inte ha något mer med dig att göra.”

Hennes ansikte förvandlades från förkrossat till rasande. Hon slutade gråta och såg istället ilsken ut. Hon blev alldeles lugn, steg intill honom och sa:

”Jag vill aldrig se ditt ansikte igen. Aldrig någonsin. Begriper du? Jag vet inte vad jag tänkte när jag var med dig. Min mor hade rätt. Du är bara en av folket. Du är under min värdighet.”

Hennes ord högg honom rätt in i själen. Han kände det som om han just blivit knivstucken.

Han släppte hennes arm, och tog flera steg tillbaka. Kanske hade Alton trots allt haft rätt. Kanske hade han bara varit en leksak för henne.

Han vände sig utan ett ord och gick bort från henne med Krohn vid sin sida, och för första gången sedan han kom undrade han om det fanns något kvar för honom på den där platsen.