Текст книги "Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке"

XI
Överväldigande bevis

Redan i åttatiden följande morgon var detektiv Svedin på platsen – i den morellska villan. Klockan nio hade han av den gamle hovmästarens mun hört följande: James Surrey – det var hovmästarens namn, trots det engelska namnet var han “made in Germany”[83]83
  made in Germany – (англ.) сделано в Германии


[Закрыть] och importerad direkt från “das grosse Vaterland”[84]84
  das grosse Vaterland – (нем.) великая родина


[Закрыть] – kunde berätta, hur han sett notarien Richter företa en mycket märkvärdig manipulation med fröken Lillys brosch. De bägge hade suttit i en berså på glasverandan och Richter hade, troligtvis med fröken Lillys medgivande, med sin pennkniv brutit och bänt på hennes guldbrosch. James Surrey hade blivit intresserad och i smyg iakttagit notariens förehavande. Efter att Richter sysslat en tid med broschen hade tydligen något, ett eller annat, lossnat från densammas yta och detta stoppade notarien i fickan – varpå han återlämnade Lilly broschen.

“Utmärkt,” sade detektiven. “Får jag tala med direktören.”

“Han sover.”

“Väck honom – för tusan.” Men det tordes ingen.

“Jag måste se denna brosch. Var är fröken Lilly?”

“Hon ligger ännu svårt sjuk.”

“Är hon sjuk?”

Det är ett gott bevis på detektiv Svedins psykologiska blick, att han, trots att han nu så lång tid vistats i huset, ännu inte visste, att dottern var insjuknad.

“Jag måste få tillträde till hennes rum.”

Men inte heller detta kunde beviljas honom. Direktören hade själv nyckeln om hand och ingen vågade störa direktören.

Nå – detektiven fick ge sig till tåls[85]85
  ge sig till tåls – подождать, побороть нетерпение


[Закрыть] och klockan tio hade han en annan nyhet, inte mindre viktig än den första, att notera sig.

Och detta var följande: betjänten Petrus Gustavsson, bördig från Småland och allmänt kallad Pelle, trots att han själv envist påstod, att Petrus var dopnamnet, hade lagt märke till något besynnerligt. På detektivens frågor kom det fram, att notarien Richter en gång, rätt sent på aftonen hade stått i en avsides krok i korridoren med ett fat, på vilket det låg en bakelse.

“Såg ni, om han kom från den gula budoaren med fatet, Pelle?”

“Petrus, herr detektiv. Jo, han kom därifrån.”

“Nå vidare. Vad gjorde Richter med bakelsen?”

“Han ställde fatet på ett bord och petade i kakan.”

“Petade han, Pelle?”

“Petrus, herr detektiv,” svarade Pelle. “Han grävde och letade. Till slut såg det ut som han funnit något. Han tog ut det…”

“Vad tog han ut?”

“Ja, det såg jag inte.”

“Var det stort, Pelle?”

“Petrus, herr detektiv! Nej, det var mycket litet – ja,” viskade Pelle, “det kunde rent av ha varit diamanten.”

“Nå – och vad gjorde han med den?” frågade detektiven.

“Han stoppade det lilla föremålet i sin börs.”

“Tack – det är utmärkt.”

Och Pelle fick gå.

Detektiven slog sig ned i en bekväm stol i vestibulen för att fundera.

I detsamma gick doktor Merén förbi.

Doktorn fixerade noga den robuste detektiven, ruskade omärkligt på huvudet. Så slog en plötslig idé ned hos honom. Han gick fram och presenterade sig samt bad detektiven att för allt, vad denne höll heligt, inte störa hans patient.

Doktorn ville gärna se om hans aningar om detektivens oduglighet besannade sig och frågade därför:

“Nå, hur långt har ni kommit, herr Svedin.”

Detektiven sträckte på sig.

“Åh – jag arbetar rätt fort,” sade han. “Jag har redan nu samlat en massa avgörande bevis och känner tjuven.”

“Verkligen?”

“Ja. Det är endast en liten formalitet tillbaka, herr doktor.”

“Och det är?”

“Jag måste se den fyrkantiga guldbrosch, som fröken Lilly bar balaftonen.”

“Och så är ni färdig?”

“Så är jag färdig.”

Doktorn tittade än ett slag på den jättelike detektiven och utbrast än en gång:

“Verkligen.”

Han tvivlade storligen på, att detektiv Svedin ägde de psykologiska förutsättningar, som krävdes av en verklig detektiv. Det skulle vara roligt att se, om Svedin verkligen, så fort han fått broschen, skulle kunna avslöja förbrytaren.

Han sade därför:

“Och om jag skaffar er broschen…”

“Så är mysteriet löst.”

“Gott, jag skall göra det.”

Merén mindes mycket väl broschen; han hade sett den på Lillys toalettbord. Han gick mot Morells sovrum, för att av denne få nyckeln.

“Vänta,” sade Svedin.

Doktorn stannade.

Detektiven gjorde sin stora gest; den bestod i att sträcka det vänstra benet alldeles rakt och styvt mot golvet – därpå sätta fram det högra något, samt lägga högra handen på hjärtat, samtidigt med att hela gestalten rätade på sig och huvudet kastades bakut.

Så stod han och talade dessa ord till doktor Merén:

“Jag vet, hur broschen ser ut.”

“Då behöver jag inte hämta den,” sade doktorn.

“Jo visst – för att bekräfta mitt antagande,” svarade detektiven. “Men jag vet, att broschen är söndrig,” fortsatte han. ”En blå sten saknas och det är den, som är den falska, blåa diamanten.”

Doktorn stirrade – hade han misstagit sig? Var verkligen Svedin en detektiv av Guds nåde? Hade han den heliga inspirationen? Åh – nej – detta måste vara vanliga taskspelarekonster.

Och nu blev doktorn med ens mycket intresserad av att se denna besynnerliga brosch. Han gick ånyo åt Morells sovrum till, då steg hördes och direktören själv kom fram till de bägge männen.

Doktorn svarade på frågan om Lillys befinnande och satte så Morell med ett par ord in i situationen. Direktören gav honom en nyckel; doktorn försvann och återkom efter få ögonblick med broschen, som han lämnade till detektiven.

Det blev ögonblick av oerhörd triumf för Svedin, de sekunder, som nu följde.

Han pekade på broschen och sade:

“Mina herrar! Ser ni den felande stenen.”

“Ja,” svarade de andra bägge.

“Det är två, som fattas,” anmärkte doktorn.

“Ja,” svarade Svedin, “och den ena av dessa stenar ligger nu i ert kassaskåp i stället för den stulna blåa diamanten, herr direktör.”

“Säger ni det?!”

“Absolut – låt oss se.”

Man begav sig till kassaskåpet. Detta öppnades och etuiet togs fram.

Det visade sig, att Svedin haft fullkomligt rätt – den blåa stenen passade alldeles in till den del av infattningen varifrån den ena av de två stenar, som fattades, brutits ut.

“Men den andra stenen?” undrade doktorn.

“Den är en bisak,”[86]86
  den är en bisak – это неважно, это пустяки


[Закрыть] svarade detektiven. “Denna ena är nog. Och denna stens vandring har jag följt steg för steg.”

“Nå – men var är då diamanten?”

“Hos tjuven, naturligtvis.”

“Och vem är tjuven?”

“Notarien Arthur Richter,” svarade detektiven.

XII
Uppvaknandet

Dessa ord av Svedin väckte ett tumult utan like trots att åhörarna blott var två. De bägge männen protesterade och skrek om varandra, överröstande varandra och oväsendet var större än i en polsk riksdag.

Det dröjde en lång stund innan detektiven kunde komma fram med sin utförliga förklaring.

Men till slut lyckades detta för honom, och intet tycktes fela i den rad av bevis som Svedin hopade, det ena efter det andra.

Man såg alldeles klart och tydligt gången av hela stölden – sällan har väl en detektiv kunnat lägga fram en så alldeles obruten beviskedja. Det klickade inte på ett enda ställe. Det enda var doktorns fråga:

“Men var är den andra stenen i broschen,” vilken detektiven avfärdade med ett brummande svar, att den var då verkligen en fullkomlig bisak när man spårat vandringen av denna ena sten helt från Lillys brosch och in i Morells kassaskåp.

Just då ringde det i telefonen och Morell svarade.

De andra såg på hans minspel att han blev häftigt förvånad över något och hörde honom tala:

“Jaså – goddag – Lilly – ja, det är lika farligt ännu – jaså – adjö.”

“Kan ni tänka er, vem det var som telefonerade, herr Svedin?”

“Nej, hur skulle jag…”

“Det var notarien Richter.”

Detektiven spärrade upp ögonen.

“Han är ett psykologiskt problem,” sade han. “Han är en psykologisk gåta, den mannen.”

Direktör Morell hade trott sig märka dotterns böjelse för den unge notarien och själv tyckte han mycket om Richter – hela hans väsen tilltalade honom.

Och nu, när detektiven beskyllde honom för stölden, steg en sak mer och mer tydligt fram för Morell – en sak, som han helt till nu inte hade velat tillerkänna någon betydelse – att en stor lucka i hela bevisbyggnaden bildades av Lillys egendomliga skrämsel morgonen efter balen – ha! Denna stöld var helt säkert alls inte så lätt att klara upp som Svedin trodde.

Men – skulle han nämna detta för detektiven? Hans fruktan från förr, att denne utan vidare skulle störa Lilly, återkom och han beslöt sig för att tiga.

Att Richter skulle vara tjuv – aldrig – han kunde aldrig tro det – till och med även om bevisen var rent av fällande.

“Och vad tänker ni nu göra?”

“Anhålla honom, naturligtvis,” svarade Svedin.

Morell ämnade just svara – han tänkte säga att han lät hela saken förfalla – men så kom han att tänka på, att detta inte vore rätt handlat mot Richter, som då inte fick tillfälle att rentvå sig – då ett fasans skri ljöd genom huset.

De tre männen ryckte häftigt till – fadern igenkände dotterns röst och doktorn sin patients och bägge störtade till lilla salongen, Lillys sjukrum, varifrån det hemska skriket kommit.

Detektiven gick sakta efter dem.

De bägge herrarna uppnådde inom få ögonblick sjukrummet.

I sängen satt Lilly i upprest ställning.

De betraktade henne.

Att döma av[87]87
  att döma av – судя по


[Закрыть] skrikets hemska klang fruktade de det värsta: att hennes förstånd rubbats.

Men den unga flickan i sängen jävade totalt denna deras ängslan.

Blicken var klar och redig.

Syster Amalia var sysselsatt med att placera en kudde bakom ryggen.

Lilly såg sig förundrad omkring.

“Jag måste ha drömt,” sade hon.

“Får hon tala?” viskade Morell till doktorn.

“Ja,” svarade denne, “skriket har hävt medvetslösheten – nu är allt åter vid det gamla – hon torde vara litet hungrig av den långa fastan – det är det hela.”

“Är hon alldeles återställd?”[88]88
  vara återställd – выздороветь


[Закрыть]

“Fullkomligt.”

Direktören gick nu fram till dottern. “Gud ske lov,” sade han. “Du har varit mycket, mycket sjuk Lilly och nu är du frisk.” Lilly såg förvånad på fadern.

“Har jag?”

“Ja,” bekräftade doktor Merén. “Här ser ni den snälla syster Amalia, som skött er, Lilly”

“Jag begriper ingenting.”

I detta ögonblick trädde genom dörren en reslig herre in.

Lilly såg på honom och stirrade. De andra vände sig om.

Och innan någon hann hindra det, steg den reslige herrn rakt fram till sängen, bugade sig och sade:

“Mitt namn är detektiv Anton Svedin; jag vore tacksam att få del av allt som fröken Morell känner till om diamantens försvinnande. Er far tycks inte vilja tro, att notarien Richter har tagit den.”

Lilly såg från den ene till den andre.

“Har ni funnit diamanten?”

“Neej – men tjuven.”

“Nå – och det är?”

“Men jag sade ju nyss, att notarien Richter…”

“Är det allt ni vet?”

“Ja, det är väl mycket nog, skulle jag mena.”

“Tror ni? Åh – nej, det är nog inte ens ingressen – ty nu är diamanten verkligen stulen.”

“Vad menar du?” frågade fadern.

“Innan jag svarar måste ni säga mig, vad har Arthur Richter sagt?”

“Sagt,” sade detektiven, halvt stött, “sagt! Han har min själ inte sagt ett ord – allt detta har jag listat ut själv.”

Och han intog åter sin stora ställning.

Lilly såg på honom.

“Nå, Gud ske lov,” sade hon.

Så lät hon höra ett skallande, hjärtligt skratt.

Men så – med ens – var det, som hade det gått henne som det gick för Adam och Eva i paradiset – de upptäckte att de var nakna – Lilly kom att tänka på, att det alls inte passade sig att hon tog emot herrarna, sittande i sin säng. Den värsta skräcken – fruktan för att Richter blottat något – var över och besinningen tog ut sin rätt.

“Men, mina herrar,” sade Lilly, kastade sig ned och drog täcket högt upp – “om ni nu vill avlägsna er och vänta mig i ett annat rum skall jag strax stå upp och vara till er disposition.”

“Gott,” sade den orubblige detektiven, “gott, så skall jag under tiden styra om notarien Richters arrestering.”

“Nej,” ropade Lilly, “det skall ni alldeles inte.”

“Bevisen är oemotsägliga.”

“Ja, det kan se så ut – men diamanten befann sig i min ägo ännu långt efter att notarien Richter lämnat balen.”

“Vad säger ni?”

“Sanning, herr Svedin. Och om ni nu vill avlägsna er, så skall jag strax vara färdigklädd och lämna er fullt besked om hur den verkliga diamantstölden gick till.”

“Den verkliga?”

“Ja, den som förövades i mitt rum.”

Detektiven tumlade ytterst förvånad ut ur rummet åtföljd av de bägge andra herrarna och Mary hjälpte sin matmor med klädseln medan syster Amalia drog sig tillbaka.

Lillys långa samtal hade tagit mera på hennes krafter än nyttigt var – men intresset, att återfå den dyrbara ädelstenen, var en mäktig stimulans.

Ett par gånger under påklädningen höll den unga flickan på att falla i vanmakt[89]89
  falla i vanmakt – падать в обморок


[Закрыть] – men med en oerhörd viljeansträngning lyckades hon att behärska sig. Ett par koppar buljong och ett glas vin, vilka hon inmundigade, fick blodet att pulsera hastigare i hennes ådror och ungefär en timmes tid efter att herrarna lämnat henne, gick hon ut ur sitt sjukrum för att söka upp dem.

Men denne detektiv var alls inte den typ hon tänkt sig – den kalle, tänkande, logiske detektiven – han föreföll henne alltför burdus och pågående – alltför skrämmande och frånstötande.

XIII
Ett nytt moment

“I hennes rum?!” Det var den väldige Svedins stämma som uttalade orden och det låg ett hav av undran och oförstående i tonen.

“Ja, så sade hon,” sade doktorn. “Jag gläder mig på Richters vägnar,” anmärkte direktören.

Men detektiven tog sig en funderare.

“Han är en psykologisk gåta, den mannen. Alla vittnena kan ta på sin ed, att han stulit diamanten, eller att de sett vad de sett, och så kullkastar fröken Lilly alltsammans. I hennes rum – hon måste ha yrat.”

Emellertid fick man ge sig till tåls med att vänta och doktor Merén sade flera gånger sakta till direktören:

“Stor skada, att inte Assar Wern är hemma och kan åta sig denna sak.”

Emellertid – det var inte mycket att resonera om – Morell satte detektiven in i att dottern morgonen efter balen blivit häftigt skrämd och sedan blev allt gissningar intill att Lilly, färdigklädd och en smula blek efter sin sjukdom men för övrigt alldeles kry, uppenbarade sig.

Hon satte sig i en bekväm stol och sade, vänd till fadern:

“Detta är en ryslig historia, pappa, och alltsammans är endast mitt fel.”

“Ditt fel?”

“Ja. Det var jag som bad Arthur Richter att för min räkning stjäla diamanten.”

De tre andra såg på henne med förvånade ögon. “Du!” utbrast fadern.

“Ni, Lilly,” sade Merén.

Detektiven strök sina mustascher och yttrade:

“Ni är, på min ära, en psykologisk gåta, fröken Morell.”

“Kanhända,” svarade Lilly.

“Men motivet?” undrade direktör Morell.

“Försvaret,” svarade den unga flickan.

Och så talade hon om hur idén uppstått. Hur hon bett Richter byta ut den blåa diamanten mot en lika färgad glasbit, hur han skaffat denna genom att bryta ut en sten ur hennes brosch.

“Men det är ju två stenar, som saknas i broschen,” sade Merén.

“Han tappade den ena,” svarade Lilly. “Jaså – nå, och vidare?”

“Ni kan begripa, hur många kulsprutor det hade blivit av den blåa diamanten, när den omsatts i pengar,” fortsatte Lilly.

“Ja visst – men vilka idéer, min flicka. Nå – du fick alltså diamanten av Richter?”

“Ja – och på mitt rum, vars dörr jag omsorgsfullt reglade, sökte jag att dölja diamanten överallt.”

“Och det lyckades?”

“Ja, mycket gott. Jag gömde den i en ljushållare i en av mina ljusstakar och droppade stearin över den.”

“Aha!” Merén började att förstå.

“När jag vaknade på morgonen,” fortsatte Lilly, “var det första som slog mig att dörren var oreglad.”

“Var den öppen?”

“Ja.”

“Och du är säker på, att du låste den?”

“Fullkomligt.”

De tre herrarna såg på varandra.

“Det andra besynnerliga var, att ljuset i den stake, i vars hållare diamanten låg gömd – inte längre stod i staken utan låg bredvid den på byrån. En hemsk aning grep mig och jag rusade upp. Tänk er min fasa: stearinet var uppgrävt – jag såg till och med att min brodérsax använts till detta arbete – och den blåa diamanten var stulen.”

Detektiven hade strax sin teori klar:

“Som ni ser, hade jag rätt angående notarien Richter,” började han, “och förklaringen av det sist inträffade är lika enkel. En av gästerna eller tjänarna har smugit sig upp i fröken Morells rum och gömt sig där.”

Lilly ryste.

Detektiven fortsatte:

“Jo, så är det. Ty vem skulle annars ha kunnat veta att den blåa diamanten doldes just i ljusstaken? Ni hade väl dragit för gardinerna väl?”

“Ja – och förresten – om någon sett mig utifrån – hur hade han då kunnat komma in? Dörren var ju reglad.”

“Nej – naturligtvis,” sade Svedin, “detta är alldeles klart och tydligt. Tjuven har stått dold i ert rum och sett er manöver. När ni somnat har han smugit sig fram och tagit diamanten samt ögonblickligen avlägsnat sig med tjuvgodset. Ja så är det. Det är ju lika enkelt, som att dra på sig en strumpa – det är samma storartade logik som i Richters handling. Det finns inte ett led som fattas i slutledningarnas kedja.”

De andra hade intet att invända mot detta och Lilly frågade:

“Och vad gör ni nu, herr detektiv?” “Jag skall strax undersöka ert rum på det noggrannaste.”

Och han reste sig för att strax med vanlig energi sätta sitt beslut i verket.

I samma ögonblick stannade en bil utanför villan.

En herre steg ur åkdonet och närmade sig ingången och i samma moment som direktör Morell gjorde sig redo att föra detektiven till Lillys sovrum, kom en betjänt in med ett visitkort på en bricka.

Morell tog kortet och läste:

ASSAR WERN

Och med den snabbhet i uppfattningen, som var karaktäristisk för honom, förstod han, vad som nu var på sin plats att företaga.

Detektiv Assar Wern hade kommit hem och då påträffat det brev, som Morell tillställt honom. Han hade skyndat att personligen uppsöka direktören och därmed hade han visat, att han var disponibel.

Således, resonerade direktör Morell, var detektiv Svedin nu överflödig och han sade till betjänten:

“Visa herr Wern in i biblioteket, Jöns.”

Därpå vände han sig till Svedin.

“Herr detektiv,” sade han, “kan ni tänka er en sådan tur – diamanten är tillbakaskaffad.”

“Är den återfunnen?”

“Ja. Och således ert uppdrag ändat. Var vänlig att sänd mig räkning till mitt kontor för ert besvär.”

“Tackar så mycket. Ja, då får jag äran att önska er god middag,” sade Svedin och bugade sig för de närvarande. “Jag rekommenderar mig, herr direktör. God middag.”

Merén såg förvånad på Morell.

“Vad menar du?” undrade han då Svedin avlägsnat sig.

Direktören visade kortet.

“Nå Gud ske lov!” sade doktorn.

“Vad är det?” frågade Lilly. “Assar Wern? Betyder det att diamanten är funnen?”

“Ja, så gott som,” sade doktorn med övertygelse. “Er far fann en mycket bra lösning att på en gång bli kvitt[90]90
  bli kvitt – отделаться


[Закрыть] Svedin och inte såra honom – namnet Assar Wern borgar för, att diamanten skall återfinnas, Lilly.”

“Men vem är då denne Assar Wern!” undrade den unga flickan.

“En detektiv av Guds nåde, som beslutat att lyckliggöra Stockholm med sin varelse här,” svarade Merén.

XIV
En äkta detektiv

När de två herrarna och Lilly trädde in i biblioteket såg de en herre av medellängd stå med ryggen till, betraktande ett kopparstick på väggen.

Han vände sig om mot dem och Merén skyndade emot honom.

“Käre vän,” sade doktorn, “så bra att du kommit.”

Han presenterades.

Assar Wern var knappa fyrtio år gammal.

I det stora, svarta håret fanns vid tinningarna några få silverstank. Hans ögon hade en mild glans men vissa drag kring de engelskt klippta mustascherna gav ansiktet tillika ett uttryck av karaktärsstyrka och beslutsamhet.

En psykolog skulle i honom ofelbart se en man, som tänkt mycket och djupt – och få igenkände i honom den levnadsfriske löjtnant von Sterner, som för endast få år sedan lämnat fosterjorden rik på framtidshopp och med sin unga brud vid sin sida. Sorgen över hustruns död, de olika klimatens växlingar, det inåtvända liv han fört – allt hade av den nästan barnsliga von Sterner danat den verkligt framstående – även om oficiellt obekante – man Assar Wern nu var.

Det låg något varmt, människovänligt utbrett över hela personen, något som gjorde, att man strax kände sig beredd att anförtro honom sina sorger och bekymmer, viss i medvetandet om, att de skulle mötas med förståelse.

Sådan var den man, som doktor Merén med hänförelse skildrat för direktören och som nu skulle åta sig att finna den försvunna diamanten.

Man slog sig ned och Morell började med en ganska humoristisk skildring av detektiv Svedin.

Han omtalade dennes kuriösa infall att resa runt till alla gästerna och helt plötsligt fråga dem, om de stulit diamanten och avslöt sitt anförande med orden:

“Och nu är jag mycket glad att ni kommit, herr Wern, så att Svedin kunde befrias från uppdraget. Hade han fått fortsätta hade han helt säkert börjat med att anställa storstädning i Lillys rum och fortsatt med att köra runt till mina gäster och frågat om de varit i min dotters rum under natten.”

Omsider fick Assar Wern en ganska god överblick av situationen.

Han frågade inte mycket, blott då och då lät han en fråga undslippa honom – men han följde varje ord med det mest levande intresse.

Doktor Merén höll fast vid sin käpphäst, att det var besynnerligt, att två stenar saknades i broschen.

“Får jag se smycket,” bad Assar Wern.

Han undersökte broschen mycket noga.

“Tack,” sade han. “Ni sade, att Richter förlorat den ena stenen och så fick en ny av er?”

“Ja,” svarade Lilly.

“Och denna förlorade sten har inte återfunnits vid sopning och städning?”

“Nej,” svarade direktören.

“Gott. Vill ni nu visa mig ert rum, fröken Morell. Jag kunde ha god lust att se den mystiska ljusstaken.”

Alla begav sig till Lillys våning, som stått orörd sedan morgonen förut.

På toalettbyrån stod armstaken.

Runt densamma låg en mängd stearin utbrett. Och brodérsaxen visade tydligt, genom den mängd stearin den var behäftad med, att den använts till att finna fram diamanten med.

Assar Wern tog den tunga ljusstaken, lyfte den fram till ett fönster och såg ned i den. Så blundade han och blåste hårt ned i hållaren. En liten sky av stearinsmulor yrde upp ur den.

Han såg skarpt och länge ned i hållaren.

Så vände han sig till direktören:

“Får jag besvära en av era betjänter?”

“Naturligtvis, med nöje.”

Och Morell tryckte på en knapp.

Assar Wern skrev något på ett visitkort och stoppade detta i ett kuvert. Men utanpå kuvertet skrev han ingen adress.

Betjänten trädde in och Wern frågade honom:

“Vilket apotek använder ni?”

“Jag, herre?”

“Nej, det är likgiltigt; jag menar ni här i huset – i allmänhet.”

“Elefanten, herrn.”

“Gott, lämna då detta brev på Elefanten och hämta det, som anges i det. Här är pengar.”

Han gav betjänten en krona och denne försvann ögonblickligen.

Assar Wern lät ljusstaken stå kvar i fönsterkarmen och ägnade sin uppmärksamhet åt draperierna och gobelängerna.

“Säg mig, fröken Morell, den där natten efter balen, när ni hade diamanten i er ägo – var ni väl mycket nervös?”

“O – gräsligt.”

“Ni gömde den överallt?”

“Ja.”

“Var? Kan ni påpeka alla olika gömställen ni använt och förkastat?”

Lilly hastade runt rummet; hon pekade högt och lågt och sade sig till slut vara färdig. “Men blomkrukan?”

“Ja – den glömde jag – även där gömde jag diamanten.”

“Jag kan se det – av jorden,” sade Assar Wern.

“Om jag kunde begripa, vad du behöver veta allt detta för?” insköt doktorn.

Assar Wern skrattade lätt.

“Åh,” sade han, “jag har mina egna metoder. Jag har redan sett mycket – och jag vet till exempel att någon fullvuxen man kan inte varit i detta rum balnatten.”

“Hur vet ni det?” undrade direktören.

“Åh – det är mycket lätt; fröken Morell har gömt diamanten på alla, de mest otänkbara ställen; detta är ett mycket vanligt fenomen, en rädsla som är lätt förklarlig; bakom gobelängen och portiären har hon placerat ädelstenen inne i skåp och garderober. Hade nu en fullvuxen man stått gömd något av dessa ställen måste hon ha sett honom.”

“Ja visst – detta var enkelt nog,” sade doktor Merén och direktören frågade:

“Men så har ju ingen kunnat vara inne i rummet?”

“Jo.”

“Vem?” undrade Lilly i yttersta spänning.

“Jag talar i allmänhet aldrig om mina slutledningar innan jag har saken klar, fröken Morell, men låt gå, jag vill göra ett undantag denna gång. Ni ser det där lilla sybordet där borta i hörnet.”

“Ja.”

“Ni märker hur detta förhänge går ned från skivan till golvet.”

“Ja visst.”

“Under detta förhänge har ni, efter vad ni sagt, inte tänkt på att gömma den blåa diamanten, eller hur?”

“Nej, sannerligen.”

“Och således har ni inte heller sett under det vid ert sökande.”

“Nej.”

“Under detta förhänge kan inte en fullvuxen person rymmas.”

“Nej, det är tydligt.”

“Men ett barn kunde omärkligt få plats under bordskivan.”

“Ja, det har ni rätt i, herr Wern.”

“Men något barn har väl inte funnits på balen?”

“Nej.”

“Än i huset? Fanns här ett eller annat barn i förrgår afton?”

“Nej, jo vänta litet, jag undrar om inte en av hjälperskorna i köket hade en liten gosse med sig.”

Assar Wern skrattade.

“Där ser ni, hur lätt man kan föras på avvägar. Stackars lille gosse; han kunde lätt råka att bli misstänkt för att vara diamanttjuv – ånej – ni höll på att leta i minst fyra eller fem timmar efter ett gömställe, fröken Morell – eller hur?”

“Jo, så omkring, tror jag.”

“Och en liten gosse står inte så länge alldeles orörlig och stilla. Det är en omöjlighet. Och således vet vi nu, att inte en fullväxt man och inte heller ett barn har vistats här inne balnatten.”

“Men…”

“Men ändå är diamanten försvunnen, menar ni.”

“Ja visst – men hur?”

“Ja, det är det vi skall se med tiden, fröken Morell.” I detta ögonblick anlände betjänten med varorna från apoteket.

Han lämnade detektiven en liten påse och åttiofem öre i växel.

“Behåll slantarna,” sade Assar Wern och tog emot papperspåsen. “Och nu, mitt herrskap torde ni vara av den godheten att lämna mig ett ögonblick ensam i denna våning.”

“Ensam!?”

“Ja, tack.”

Förvånade avlägsnade sig de tre.

Inte förr föll emellertid dörren igen efter dem, innan Assar Wern tog fram ur papperspåsen dess innehåll, bröt av ett stycke av en slags kaka, tände ett ljus och höll det avbrutna stycket i närheten av lågan. Så drog han det ur ljusets närhet, knådade det ett kort ögonblick och tryckte det sedan ned i ljushållaren på den mystiska “diamantstaken” och tog strax åter upp det igen, samt stoppade det i fickan.

Så öppnade han dörren och trädde ut till de andra.

“Herr direktör,” sade han, “får jag be er att ännu en tid hålla fröken Morells bägge rum avstängda?”

“Men?”

“Går det för sig? Eller går det inte an?”

“Jo, jo, för all del,” svarade direktören.