Электронная библиотека » Отто Витт » » онлайн чтение - страница 1


  • Текст добавлен: 9 октября 2018, 15:00


Автор книги: Отто Витт


Жанр: Классические детективы, Детективы


Возрастные ограничения: +16

сообщить о неприемлемом содержимом

Текущая страница: 1 (всего у книги 2 страниц) [доступный отрывок для чтения: 1 страниц]

Шрифт:
- 100% +

Otto Witt / Отто Витт
Den Blaa Diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке

Комментарии и словарь Н. И. Жуковой

© КАРО, 2014

I
Balen

“Briljant!”

“Gudomlig!”

“Nej, vilken glans!”

“Underbar i sanning!”

“Se, sådan härlig ljusbrytning!”

“Denna diamant är verkligen den vackraste, mest fullkomliga blåa varietet jag någonsin sett – och jag är expert på diamanter mitt herrskap[1]1
  mitt herrskap – господа


[Закрыть]
.”

Dylika utrop korsade varandra, de förra kom från damer i balltoaletter, från herrar i frack och monokel, men det sista från professor Mörling som, trotsande modets nyckfulla växlingar infunnit sig i det lysande sällskapet endast iförd sin vanliga kavajkostym, men under densamma döljande det mest frejdade namnet i hela församlingen.

Den underbara blåa diamanten låg på det veckrika vita sidenunderlaget i ett medelstort etui och den låg alldeles ensam, slipad med facetter[2]2
  slipad med facetter – ограненный, с огранкой


[Закрыть]
men inte infattad.

Etuiet gick man och man emellan kring det dukade supébordet kring vilket gästerna stående slagit krets och festen var arrangerad av direktör Morell till ära för hans dotter Lilly, som denna dag fyllde tjugu år.

Den blåa diamanten var en av födelsedagspresenterna och utan tvivel den dyrbaraste av dem allesamman.

Då etuiet med den strålande ädelstenen vandrat runt och beskådats av alla, ställdes etuiet öppet mitt på bordet och direktör Morell lät baksidan av sin fruktkniv falla mot ett slipat kristallglas och äskade ljud.

Och genom den tystnad, som omedelbart följde, ljöd hans röst hög och klar:

“Mina damer och herrar! Många av er torde nog minnas min bror, Petter Morell, som för tio år sedan lämnade fosterlandet för att söka lyckan i främmande länder. Här hemma ville det inte lyckas för honom – hans planer var för stora, för vittomfattande. Men det tycktes inte heller lyckas honom att där ute skaffa sig varken namn eller pengar – i alla fall hördes han aldrig mera av sedan den dagen han lämnade Sverige. Inte förrän[3]3
  inte förrän – вплоть до


[Закрыть]
i dag. Men i dag anlände ett kort brev – Petter Morell har blivit en av de stora magnaterna där ute under ett namn, som han ber mig att inte yppa. Den blåa diamanten, en ädelsten av ett ofantligt värde, sände han samtidigt till sin brorsdotter – mitt herrskap jag föreslår att vi tömmer en välgångsbägare för vår nya banbrytare i fjärran land – för min bror Petter Morell.”

Glasen klingade mot varandra och den blåa diamanten blev ingalunda mindre intressant genom det meddelande som direktören bragt och den inspirerade till och med skalden Samuelsson, som var närvarande, till att plötsligt stränga sin lyra och improvisera:

 
All den strålglans himlen samlat,
högt i sina blåa salar
här i stenens färgprakt dalar,
se – den har till jorden ramlat.
 
 
Varför drogs den just till henne?
Vänner, se – de ögon båda
äro liksom stenen blåda:
Stenen sökte systrar tvenne.
 

Man applåderade den unge, lovande skalden Samuelsson och under den bästa stämning drog sig sällskapet tillbaka från matsalen in i salongerna där kaffe serverades, och efter dettas inmundigande kom dansen åter i gång med liv och lust.

Den blåa diamanten placerades bland de andra födelsedagspresenterna på ett bord i en liten budoar och snart glömdes den för dansens glädje och andra intressen.

Ute i balsalen uppvaktades unga fröken Lilly av kavaljererna och det behövdes knappast mycken psykologisk blick för att iaktta, att medan alla ungherrarna, så gott som[4]4
  så gott som – почти что


[Закрыть]
utan undantag, gjorde flickan sin kur[5]5
  göra någon sin kur – любезничать с кем-л.


[Закрыть]
, så tycktes hennes intresse endast följa en enda av herrarna, den unge notarien Richter.

De var även ett vackert par, de bägge, och många avundsjuka blickar följde den 25-årige mannen, när han förde Lilly med sig i dansen.

De bägge unga drog sig tillbaka i en liten lockande berså i ett hörn av verandan mellan ett par av danserna.

“Du Arthur,” sade Lilly, “jag har en idé.”

“Vad då?” frågade han.

“Det är om den blåa diamanten.”

“Nå, låt höra – skall du sätta den i en ring?”

“Åh – nej – bättre upp.”

“I ett diadem mot ditt gyllne hår?”

“Nej – mycket – mycket stiligare.”

“Nå? Jag förgås av nyfikenhet.”

“Arthur,” viskade hon, “jag vill stjäla diamanten “han spratt till.”

“Stjäla din egen diamant?! Vad i all världen menar du?”

“Hör på mig ett ögonblick,” svarade flickan, “och du skall förstå, vad jag menar. Vilket värde tror du att diamanten har?”

“Det är svårt att säga,” svarade han, “en halv miljon kronor.”

“Gott – låt oss säga det,” medgav hon. “Nå – vad tror du jag kan ha för glädje av diamanten?”

“Glädje? Åh det är väl alltid roligt att veta att man äger en sådan klenod.”

“Gott, låt oss anta det. Men det nöjet är nog ganska tvivelaktigt.”

“Hur så? Det är ju alla damers förtjusning att äga smycken.”

“Ja, det sägs så, men jag är av en annan mening. Har jag denna dyrbara diamant här hemma, så löper jag alltid fara för inbrott – kanske mord – sätter jag den i säkert förvar i en banks kassavalv så har jag ju bra liten glädje av den.”

“Må vara, men du äger den i alla fall.”

“Ja – i fredstid – men blir det krig sprängs nog bankerna och allt blir fiendens rov.”

Arthur Richter skrattade.

“Nej, hör du, Lilly – du är minsann som sagans kloka Elsa, hon, som började att gråta, då hon tänkte på, att om hon blev gift och fick en son, så kanske denne gick ned i källaren för att tappa öl och då föll kanske den stora krampan i väggen ned och slog ihjäl gossen – precis så resonerar du. Men – det ligger väl något under[6]6
  det ligg väl något under – за этим что-то кроется


[Закрыть]
– vart är det du vill komma?”

“Det skall jag säga dig. Jag vill helt enkelt stjäla diamanten – byta ut den mot en blå glasbit – och sedan sälja den och pengarna ger jag anonymt till Stockholms fasta försvar[7]7
  Stockholms fasta försvar – фортификационные сооружения в районе Стокгольма, воздвигнутые для защиты города от атак с моря, воздуха и земли, самые старые из которых относятся к XIII в. В начале XX в. частные лица начали активно жертвовать деньги на возведение новых укрепсооружений вокруг Стокгольма.


[Закрыть]
– förstår du?”

Jo, Arthur Richter förstod mycket väl denna logiska sak med sina mängder av “om”. Han begrep, att om Lilly bar den dyrbara stenen vore det farligt, och om hon lät förvara den i bank och om det blev krig och om vi då inte kunde försvara oss och om således fienden trängde in i staden så vore stenen förlorad till ingen nytta – allt detta var logiskt och klart. Men…

“Men då har du ju ingen diamant,” sade han. “Det är ju möjligt att du offrade stenen förgäves.”

“Förgäves? Vad tänker du på. Skulle inte en ädelsten ha en infattning?”

“Jo – men…”

“Och vilken är Svenska kronans ädlaste juvel?”

“Jag vet inte.”

“Stockholm, min vän, och infattningen till den är just dess försvar. Ser du då inte, att jag, genom att offra den ena ädelstenen skyddar den andra.”

“Jo, nog förefaller detta riktigt – men Lilly, varför ber du inte din far…”

“Pappa – jag måste skratta – tror du, att han skulle offra ‘säkra’ – ty han anser nog en bank vara säker – fem hundra tusen kronor till försvaret? Ånej. Han har givit tio tusen kronor till kulsprutor men därmed tycker han sig ha gjort sin plikt[8]8
  därmed tycker han sig ha gjort sin plikt – он считает, что этим он выполнил свой долг


[Закрыть]
, och får han en aning om min plan, så motsätter han sig den, han tar helt enkelt diamanten, låser in den, och allt är förstört.”

“Men – hur skall du göra?”

“Jag? Du skall stjäla diamanten för mig.”

“Jag? Är du galen, Lilly?”

“Törs du inte? Skall jag be Torsten Nilson?”

“Torsten Nilson? Aldrig!”

Torsten Nilson var den rival som Richter fruktade mest.

“Aldrig,” upprepade han. “Jag gör det, Lilly.”

“Tack, jag visste, att jag kunde lita på dig, Arthur.”

Han gav henne ett fast handslag.

II
Stölden

Lillys ögon mötte Arthurs och han tyckte som skalden Samuelsson, att de var som blåa stenar, som fallit från himlens fäste en mörk, mörkblå vinternatt.

“Och hur gör vi?” undrade han. “Har du något förslag?”

“Ja, jag har funderat ut ett bra sådant. Ser du den här broschen?”

“Ja.”

Det var en rätt stor, fyrkantig guldbrosch, på vilken det låg snirklade filigransarbeten av tvinnat silver. I broschens mitt syntes en stor, slipad röd glasbit och i varje hörn satt ett blått, likadant slipat glasstycke.

Lilly tog av sig broschen och pekade på en av de blåa glasbitarna.

“Ser du,” sade hon, “dessa är rent av förvillande lika diamanten.”

“Ja,” svarade Richter, “både till storlek och färg – sannerligen – men naturligtvis är slipningen olika – men det märker nog ingen.”

“Bryt loss[9]9
  bryt loss – отломать, отбить


[Закрыть]
en,” sade Lilly. “Har du en kniv?”

Jo, det hade Arthur Richter och inom ett par minuter lyckades det honom att få loss en av de blåa glasbitarna.

“Och nu?” undrade han i det han lämnade tillbaka broschen och betraktade den blåa tingesten i handen.

Den hade en ärtas storlek, var vackert mörkblå och liknade verkligen den blåa diamanten besynnerligt mycket.

Arthur Richter kastade ännu en blick på glasbiten och stoppade den så i sin högra västficka.

“Nu,” svarade flickan, “nu dansar du en dans med mig eller två och sedan passar du på ett ögonblick medan rummet är tomt och byter ut diamanten. Det går nog lätt, men du får vara försiktig i alla fall.”

“Gott,” svarade Arthur Richter och därmed lämnade de den lilla täta bersån på verandan.

De dansade en dans tillsammans och då Lilly strax efter engagerades av en annan kavaljer, beslöt sig Arthur för att just då passa på tillfället[10]10
  passa på tillfället – воспользоваться случаем


[Закрыть]
att byta ut den äkta diamanten mot glasbiten.

Han närmade sig den lilla budoaren, men därinne befann sig just ett par damer, varför han inte kunde utföra sitt ärende just nu.

Han begav sig till buffén, där en massa herrar trängdes om varandra och lyckades få fatt på[11]11
  få fatt på – перехватить


[Закрыть]
ett glas whisky och vatten efter många puffningar och stötar. Han förtärde raskt förfriskningen och gick så åter bort emot budoaren. Den var tom.

Han steg in och närmade sig etuiet på bordet.

Där stod det – men tillslutet. Han stack handen i västfickan för att ta fram den blåa glasbiten – men vad var detta?

Den var försvunnen.

Han trevade och sökte – omöjligt – glasbiten var och blev borta. Hål i fickan?

Jo, så sannerligen, det var verkligen ett litet hål i fodret.

Kanske den låg mellan fodret och tyget? Och han lät fingrarna undersökande fara utmed västens nederkant.

Nej, där fanns den heller inte. Vad var att göra?

Resolut återvände han till balsalen. Var fanns Lilly?

Ah – där – hon dansade just med den förhatade Torsten Nilson.

Han måste vänta tills de slutat.

Då gick han fram, bugade sig ceremoniöst för Lilly och sade:

“Nästa dans är visst min, eller hur?”

Lilly såg på sitt dansprogram och svarade:

“Nej, den därefter.”

Arthur Richter lät sig inte nöja med detta utan viskade:

“Jag måste tala med dig strax.”

Lilly reste sig, ursäktade sig för sin kavaljer och följde med Richter, i det de bägge ledsagades av en ursinnig blick från Torsten Nilson.

“Vad är det?” frågade hon då de uppnått ett obemärkt hörn i korridoren.

“Jag har mistat den där glasbiten.”

“Har du tappat den?”

“Ja, låt mig få en ny ur broschen.”

“Men Arthur!”

“Ja, jag begriper inte hur det har gått till,” svarade Richter.

Emellertid tog Lilly oförmärkt av sig sin brosch ännu en gång och notarien Arthur Richter bröt ur en blå glasbit igen.

“Slarva inte bort den här också,” sade Lilly litet spetsigt.

“Åh – var lugn du – synd för resten[12]12
  för resten – впрочем


[Закрыть]
– tillfället var så passande alldeles nyss – budoaren stod fullständigt tom.”

Lilly återvände till balsalen och Richter närmade sig budoaren på nytt – denna gång höll han glasbiten försiktigt mellan högra handens fingrar – nu skulle han inte förlora den.

Budoaren stod åter tom.

Richter närmade sig försiktigt, men med en alldeles obesvärad hållning bordet[13]13
  närmade sig försiktigt, men med en alldeles obesvärad hållning bordet – с осторожностью, но совершенно непринужденно подошел к столу


[Закрыть]
.

Etuiet stod mitt på detsamma, tillåst.

Han öppnade det och bytte den blåa diamanten, som från sin vita sidenbädd blixtrade emot honom, med glasbiten – förunderligt hur lika de var i alla fall – till och med slipningen tycktes honom vara alldeles densamma, men detta hann han inte se så noga efter i hastigheten.

Inom ett ögonblick var etuiet åter tillslutet och den blåa diamanten i hans ägo. Nu hördes steg utanför. Richter stack nonchalant handen i byxfickan. Torsten Nilson trädde in i budoaren. Hade han märkt något? Troligtvis inte.

Torsten gick akt på[14]14
  ge akt på – обращать внимание на что-л.


[Закрыть]
Arthur Richter.

“Du gjorde bäst i att låta bli sådant där!” sade han och såg ursinnig ut. Han hade bestämt sett allt.

Notarien svarade helt fräckt:

“Jag har väl rätt att gå var jag vill, kan jag tro.”

“Här är inte tal om det[15]15
  här är inte tal om det – здесь речь идет не об этом


[Закрыть]
” sade Torsten Nilson uppretad, “utan om att du så där[16]16
  så där – вот так


[Закрыть]
utan vidare kapar min dam – vad är det för ett sabla sätt, vad?”

Arthur kände, hur det kliade i fingrarna[17]17
  det kliar i fingrarna – руки чешутся (сделать что-л.)


[Закрыть]
efter att ge vännen Torsten en ordentlig örfil, men han tordes knappast röra sig – i handen hade han ju en halv miljon kronor. Inte tordes han heller reta Nilson med ett ohövligt svar – han kunde absolut intet annat göra än endast tiga. Men nog var det försmädligt. Om han ändå vore säker på, att byxfickan var utan något hål – men det kunde ju lika väl hända som med västen.

Då fick han en idé, en ögonblicklig tillskyndelse.

På ett litet marmorbord stod en tallrik och på den låg ett stycke av en tårta, orört och kvarglömt av någon av de dansande.

Han drog upp handen med diamanten, tog tårtstycket med denna hand och klämde samtidigt in den blåa diamanten i den mjuka tårtan, bet av ett stycke, lade tillbaka resten på tallriken och sade:

“Nu, min kära Torsten, kan jag kanske stå till din disposition.”

Men Torsten Nilson kände mycket väl till notarien Richters knytnävar och satte sig ögonblickligen i säkerhet.

Man skulle tro, att ett par balkavaljerer på 25 år vardera och således med en ålder av 50 år tillsammans skulle ha hållit sig allt för[18]18
  allt för – слишком, чересчур


[Закрыть]
värdiga till att bruka den råa styrkan men det hade gått en väckelse genom den svenska nationen och det svenska namnet, som förr svävat ut över världen såsom bärare av intelligens hade nu erövrat sig rang såsom en sportnation efter en massa pris som förts hem. Sporten stod högt i aktning och ära och det ansågs som högst förtjänstfullt att vara fysiskt stark. Av denna orsak hände det ofta att bataljer levererades utan minsta orsak, hur mycket mera här, där det rörde sig om en så ovanligt vacker flicka som Lilly Morell.

Torsten Nilson undvek emellertid det slag han anade skulle komma och försvann ur budoaren.

Notarien Richter mumlade något om att de träffades nog en gång ännu i livet ifall de fick leva till i övermorgon.

Därpå tog han sin tallrik med den halvätna tårtan på och styrde ånyo sina steg till balsalen.

Under tiden fick han tillfälle att försiktigt och omärkligt leta fram diamanten ur tårtan och i ett hörn i skymundan[19]19
  i skymundan – в тени


[Закрыть]
tog han upp sin portmonnä och lade ned den dyrbara ädelstenen i densamma.

Och senare, strax före det allmänna uppbrottet, överlämnade han till Lilly den blåa diamanten.

III
En ohygglig upptäckt

Gästerna lämnade det Morellska huset den ena efter den andra.

Men inne i direktörens allra heligaste satt gamle professor Theodor Mörling och hade för en gångs skull[20]20
  för en gångs skull – в виде исключения


[Закрыть]
riktigt kommit i prattagen[21]21
  komma i prattagen – быть настроенным поболтать


[Закрыть]
. Det hände endast ytterst sällan, men när det inträffade ville det aldrig sluta – det var som om en länge tillstängd damm sprängts och sökte sig nu i en vidsträckt insjö ett ohämmat utlopp.

Och så kom det sig, att ännu efter att den siste gästen avlägsnat sig satt Mörling kvar därinne och pratade.

Nu var han inne på diamanter och dessas egendomligheter, deras ljusbrytningskoeficient, deras underbara förmåga att i mörkret bevara en liten rest av allt det ljus, som om dagen bestrålat dem. Han talade om den egendomliga citrongula diamanten som är explosiv och därför måste försändas instucken i rå potatis för att inte vålla obehag om den sprang i stycken under transporten, han talade om hur diamantgruvornas ägare årligen bestals för miljoner kronors värde av negrerna och de andra arbetarna där ute.

Och plötsligt kom han att tänka på den blåa diamanten.

“Du satte väl in etuiet i ditt kassaskåp, hoppas jag,” sade han, hänvänd till direktör Morell, “eller hur?”

“Äh, prat[22]22
  äh, prat – ерунда, пустяки


[Закрыть]
, inte har vi några bovar i Stockholm,” svarade Morell. “Här var blott personliga vänner församlade och inte en kotte[23]23
  inte en kotte – ни одного человека


[Закрыть]
, inte ens[24]24
  inte ens – даже не


[Закрыть]
jag själv anade i morse, att en så pass[25]25
  så pass – настолько


[Закрыть]
storartad present skulle komma – ånej, var lugn du – etuiet har hela kvällen stått bland Lillys andra presenter på bordet i gula budoaren.”

“Nå gott, men låt mig se den vackra stenen än en gång – vill du?”

“Så gärna,” svarade Morell.

Han ringde och bad den inträdande domestiken att anmoda fröken Lilly att komma in i hans rum medtagande diamantetuiet.

Efter få minuter trädde också den unga flickan in.

Hon räckte leende fadern det svarta läderetuiet.

Direktör Morell tryckte på en fjäder och locket sprang upp.

Där låg den blåa stenen och avtecknade sig vackert mot den vita grunden.

“Låt mig se,” bad Mörling.

Han tog ut den, vände på den, höll den mot ljuset och lät den blixtra i alla dess facetter. Hans min uttryckte välbehag och glädje.

Men med ens stelnade dragen. Professorns ögon öppnades till en stirrande blick och han kastade den oroligt från diamanten än till Lillys, än till hennes faders ansikte.

Till slut sade han, i det han sköt glasögonen högt upp i pannan[26]26
  skjuta glasögonen högt upp i pannan – поднять очки высоко на лоб


[Закрыть]
:

“Morell, Morell, vad har du gjort?”

Direktören spratt till under det att den unga flickan visade en beundransvärd självbehärskning.

“Vad menar du?”

“Den blåa diamanten är stulen, Morell, den är stulen.”

En skribents penna är för trubbig och sendräktig för att hinna med att beskriva alla de skiftande stämningar, som inom loppet av få sekunder avspeglades i direktör Morells annars tämligen stereotypa drag. En tecknares stift skulle inte heller kunna återge dem – här om någonsin, vore just filmen det rätta reproduktionsmedlet. En hel värld av förvåning, bestörtning, tvivel, smärta och ursinne låg det i dessa minspel. Och till slut sade han dock endast dessa enkla ord:

“Säger du det?”

“På hedersord[27]27
  på hedersord – под честное слово


[Закрыть]
. Denna blåa sten är inte densamma som den jag såg vid supén. Glansen, facetteringen, reflexen, storleken, färgen – allt är för en fackman så absolut olika, att något misstag är komplett omöjligt.”

“Men – snälle bror!”

“Är farbror alldeles säker?” undrade Lilly med väl spelad förfäran.

“Absolut, min flicka.”

“Och vad är att göra?”

“Sova på saken.”

“Sova – sova – du talar då som ett murmeldjur,” fräste direktören. “Vem tusan tror du kan sova när man blivit bestulen på en halv miljon kronor?”

Lilly vände sig hastigt bort – hon kom ihåg broschen, som nu saknade två blåa stenar, av vilka den ena låg i etuiet i diamantens ställe. Hon blev rädd att den kunde förråda hennes hemlighet och med en omärklig rörelse sköt hon den spetsrosett, som hängde ned från broschen, ett stycke upp, så att dess veck och spetsar skylde smycket.

Så vände hon sig mot professorn:

“Ja, så farbror kan säga – vem kan sova i natt?”

“Men snälla vänner, vad skulle man kunna göra i denna natt? Intet. Nej, vänta ni till i morgon, det är det enda riktiga.”

“Men, vad är att göra?” undrade direktören.

“Lås den gula budoaren väl och tillkalla i morgon bittida en detektiv,” sade professorn. “Och vad min sakkunskap som diamantkännare anbelangar, så står den till er disposition, kära vänner.”

“Men om vi aldrig finner diamanten mera?” sade direktor Morell.

Professorn skrattade.

“Du vet inte vad du säger, min bror,” sade han till slut. “En diamant är något annat än ett vanligt skiljemynt, må du tro. Tror du, att en person som först stulit en värdefull diamant, en person, som alltså vet dess oerhörda värde, skulle låta den slarvas bort, ånej, tjuven passar på sin diamant som om det var hans omistliga öga, min vän. Och jag tror, att en diamanttjuv inte har en sekunds lugn han grips av en febril oro, han vet inte, hur han bäst skall kunna gömma sin skatt – han flyttar och flyttar på den och intet gömställe är gott nog; sedan kommer den ohyggliga spänningen då han skall uppsöka köpare till den stulna juvelen. Då gratulerar jag honom! Överallt spanar detektiver, alla handlare med ädelstenar varskos ånej – att ni få tillbaka den blåa diamanten, på det sätter jag mitt ärliga, vetenskapliga namn i pant[28]28
  sätt något i pant – биться об заклад


[Закрыть]
, men när, det blir en annan fråga.”

Lilly åhörde professorns föredrag och ju mer han talade om diamanttjuvens besvärligheter, desto obehagligare kände hon sig till mods.

Hu, nu blev hon ju själv en sådan där nervös, halvt ihjälskrämd tjuvgodsgömmare och hon anade, att den närmaste framtiden kanske inte alls kom att bli så trevlig, som hon tänkt sig den.

Om hon rent av skulle bekänna kort nu!

Men så slog det henne – det vore ju vansinne – detta var ju alls ingen[29]29
  alls ingen – никакой


[Закрыть]
vanlig stöld, det var ju endast hennes egen diamant, som hon tagit i förvar, nej, förvisso kunde ingen, inte ens hon själv i sina drömmar, sammanlikna henne med en vanlig diamanttjuv, och tänk, hur många kulsprutor till Stockholms försvar det skulle bli av den halva miljonen, nej, nog visste hon en person, som skulle sova gott i natt och det var hon själv, fröken Lilly Morell.

Och med denna lovvärda föresats sade hon godnatt till sin far och professorn och gick upp på sina rum.

Kort efter försvann även Theodor Mörling och snart låg det Morellska huset mörkt och öde.

Внимание! Это не конец книги.

Если начало книги вам понравилось, то полную версию можно приобрести у нашего партнёра - распространителя легального контента. Поддержите автора!

Страницы книги >> 1

Правообладателям!

Данное произведение размещено по согласованию с ООО "ЛитРес" (20% исходного текста). Если размещение книги нарушает чьи-либо права, то сообщите об этом.

Читателям!

Оплатили, но не знаете что делать дальше?


  • 0 Оценок: 0
Популярные книги за неделю


Рекомендации