Текст книги "Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке"

XV
Västens hemlighet

“Tack,” sade Assar Wern. “Och så ännu en sak. Ni sade, att en herre, en professor, balnatten undersökt diamanten noggrant.”

“Ja, professor Mörling, Theodor Mörling.”

“Aha, och hans adress?”

“Odengatan 56.”

“Telefon?”

“Ja, bägge sorterna.”

“Får jag lov att begagna?”

“Var så god – här – i biblioteket.”

Assar Wern ringde upp till professor Mörling.

Professorn träffades inte hemma. Han skulle komma hem till middag i sextiden.

“Gott, så söker jag honom då,” sade Assar Wern, och i det han reste sig ur stolen, där han tagit plats, yttrade han:

“Har ni reda på notarien Richters adress, herr direktör?”

“Sibyllegatan 16,” inföll Lilly.

“Tack, fröken.”

“Skall ni söka upp honom?”

“Ja.”

“Då kan ni gärna tala om, att jag är frisk igen, vad?”

“Gärna,” svarade Assar Wern och Lilly kom plötsligt att tänka på hur förunderligt tillgänglig denne Wern var. Annars skulle det aldrig hänt henne, att hon tilltalat en så pass obekant herre så obesvärat.

Det glimtade till ett ögonblick i Assar Werns ögon – nu kände han dessa tvås hemlighet.

Detektiven tog avsked och få minuter senare hade den väntande bilen fört honom och doktor Merén, som medföljde, ett gott stycke bort från den morellska villan vid Östermalmsgatan.

“Vart åker vi?” frågade doktorn.

“Hem med dig till dina patienter.”

“Och vart beger du dig sedan?”

“Jag skall undersöka en viss del av ett begagnat klädesplagg,” svarade Assar Wern.

“Vilket?”

“Det får du veta vid gåtans slutliga lösning,” svarade detektiven leende åt vännens förvånade min och i detsamma stannade bilen utanför doktorns våning.

Merén steg ur, men inte för sitt liv kunde han lämna Assar Wern innan han hört, vilken order denne gav chauffören – vart skulle han resa, för att undersöka ett “begagnat klädesplagg”?

Men det var, som om detektiven gissat sig till doktorns plan och ville roa sig med hans nyfikenhet.

“Kungliga slottet,” sade han till chauffören och vinkade lätt med handen till doktor Merén, vilken å sin sida mycket förundrad begav sig upp i sin våning för att undersöka hur många patienter nu satt svärande över “Var 8 Dag,” “Die Woche” och “Vecko-Journalen” i avvaktan på[91]91
  i avvaktan på – в ожидании


[Закрыть] doktorns hemkomst.

Kommen till Dramatiska teatern gav Assar Wern chauffören order att ändra kurs och köra Sibyllegatan upp, samt att hålla utanför nummer 16.

Notarien Arthur Richter var hemma. Allt detta som störtat över honom – fruktan för att misstanken kunde riktas mot honom, Lillys sjukdom – allt bidrog till att av den annars så lugne notarien Richter dana en levande knippa av nerver[92]92
  allt bidrog till att av den annars så lugne notarien Richter dana en levande knippa av nerver – все содействовало тому, чтобы спокойный во всех других случаях нотариус Рихтер являл собой клубок нервов


[Закрыть] och att göra honom totalt oduglig till arbete.

Nu ringde det.

Han gick för att öppna.

En obekant herre stod utanför – och innan Assar Wern hann säga ett ord sade Richter:

“Jag kan alls inte ta emot – inte någon.”

“Jo,” svarade Assar Wern leende.

“Nej, inte om ni så var kejsaren av Kina, min herre.”

“Och varför inte?”

“Därför att jag är sjuk. Adjö.”

“Halt,” sade Assar Wern, och satte sin käpp mellan dörren och tröskeln, “jag är doktor och erbjuder mig att bota er…”

“Omöjligt – mig kan ingen doktor kurera.”

“Jo, jag. Jag medför hälsningar från en viss dam.”

“Vad?”

“Jo, från fröken Lilly Morell.”

Verkan var ögonblicklig.

Richter slog upp dörren med sådan fart, att Assar Werns käpp höll på att knackas.

“Välkommen,” sade han, “var så god och stig på.” Han drog Assar Wern in genom dörren och fick snart veta att det var en ny detektiv, att Lilly alldeles tillfrisknat, att han själv inte alls var misstänkt och att detektiven avlagt honom ett besök endast för att få se hans – väst.

“Min väst?”

“Ja, den väst ni bar balaftonen.”

Richter gick till sin garderob.

Kort efter kom han tillbaka med västen. “Se här,” sade han.

Detektiven tog emot klädesplagget, vände det på bägge sidor och frågade:

“I vilken av fickorna lade ni den blåa stenen?”

“I den högra fickan.”

Assar Wern vände den ut och in.

Det syntes ett rätt stort hål i fickan. Men själva västfodret var helt och utan hål och överallt slöt det tätt till västtyget.

“Tack,” sade Assar Wern och återlämnade västen till dess ägare. “Och vad sluter ni av detta, herr Wern.”

“Åh – ganska mycket.”

“Men vad?”

“Om jag sade er det, herr Richter, skulle ni kanske komma fram med egna antaganden, som i hög grad skulle kunna vilseleda mig. Jag vill inte utsätta mig för detta och svarar därför inte alls på er fråga. Däremot torde ni vara god att besvara följande: hur lång tid tog det från det ögonblick ni bröt ur den första blåa stenen och tills ni upptäckte, att den var försvunnen ur er ficka?”

“Åh – en halv timme, tänker jag.”

“Och vidare: var befann ni er denna tid?”

“Jag dansade först en dans med Lilly.”

“Hoppdans med volter och häftiga rörelser?” Richter såg förvånad på Assar Wern.

“Nej, en stilla och lugn boston.”

“Tack. Och vad gjorde ni sedan?”

“Sedan! Låt mig se! Jo, så gick jag åt den gula budoaren till för att se om jag kunde byta diamanten.”

“Och det kunde ni inte?”

“Nej. Ett par damer stod just då där inne.”

“Gott. Kände ni efter, om glasbiten i detta ögonblick låg kvar i er ficka?”

“Ja, det gjorde jag. Jag kände den tydligt genom tyget.”

“Det är bra, herr Richter. Och sedan?”

“Jag beslöt att ta mig en grogg och närmade mig buffén.”

“Var det mycket trångt kring den?” frågade Assar Wern.

“Ja, det var det sannerligen, det minns jag speciellt.”

“Tack. Nå – ni fick er grogg och återvände till den gula budoaren?”

“Ja.”

“Och det var då bytet skedde?”

“Ja.”

“Gott. Och hur lång tid förflöt det emellan det ögonblick ni lyckades få er grogg vid buffén och det moment ni trädde in i den gula budoaren? Några få minuter?”

Richter tänkte efter.

“Nej, längre. Jag fick min whiskygrogg och satte mig vid ett av borden. Där kom jag i samspråk med ett par vänner.”

“Om vad?”

“Åh – om likgiltiga saker – om en tax förresten.”

“Ni hade inte intrycket av, att dessa vänner med avsikt ville hålla er kvar?”

“Absolut inte – jag inledde själv samtalet.”

“Gott – och så reste ni er och gick in i den gula budoaren?”

“Ja.”

“Och hur lång tid gick det åt till allt detta?”

“Från det att jag fick groggen tills att jag trädde in i den gula budoaren?”

“Ja.”

“Cirka tjugu minuter, eller så.”

“Och då först märkte ni, att ni hade förlorat den blåa stenen?”

“Ja.”

“Utmärkt, herr Richter. Nu en annan fråga. Ni återvände och bad fröken Morell om den andra stenen. Ni bröt lös den och fick så slutligen tillfälle att utbyta den. Nu är min fråga: hur lång tid tog allt detta – hur lång tid förflöt det mellan era båda besök i den gula budoaren?”

“En timme.”

“Således en och en halv timme”, sade detektiven. “Nej en,” protesterade notarien.

Assar Wern skrattade lätt.

“Åh – det var bara en slutsats, som jag av misstag uttalade högt,” sade han.

XVI
Professorn

Professor Theodor Mörling hade lovat att mottaga Assar Wern strax före middagen i halv sextiden i sitt hem Odengatan 56, och satt nu i sitt arbetsrum undrande över vad denna för honom främmande herre ville – han hade uppgivit sitt namn Assar Wern, samt sagt att han hade rekommendationer från direktör Morell. Om han skulle ringa upp Morell. Sagt och gjort.

Morell svarade, att Assar Wern var en ny detektiv, som hade hand om diamantstölden, men att han inte visste vad detektiven ville tala med professorn om.

“Ja, han är välkommen,” sade Mörling, “som du vet står all min sakkunskap till din rådighet.”

Kort efter detta samtal anlände Assar Wern och infördes i professorns arbetsrum.

“Ni är en expert på bedömande av diamanter, herr professor.”

“Ja.”

Detektiven tog upp ur fickan en liten gul klump. “Det är vax,” sade han.

“Ja, det ser jag nog,” skrattade professorn det var för lustigt, tyckte han, att detektiven i samma andedrag[93]93
  i samma andedrag – тотчас же


[Закрыть] frågade, om han var expert på diamanter och i nästa framvisade en vaxklump – det fanns väl intet i världen, som var vartannat mera olika än just diamant och vax.

“Gott – ni har ju sett den äkta diamanten?”

“Ja.”

“Kan ni då säga mig en sak: är denna vaxmodell en typisk avbildning av den blåa diamantens ena sida?” Assar Wern talade nu om diamantens vandringar.

Professorn avbröt honom:

“Och den där idioten som rusade på mig mitt under brinnande föreläsning?”

“Vilken?”

“Svedin eller vad han hette.”

Assar Wern skrattade.

“Min företrädare,” sade han.

“Jaså – ja, han var en lustig figur,” fortsatte professorn. “Han rusade in under själva föreläsningen, som måste avbrytas. Och mitt framför mitt auditorium frågar han: Har ni tagit den blåa diamanten? Har man hört på maken?[94]94
  Har man hört på maken? – Слышали вы что-нибудь подобное?


[Закрыть]”

“Ja, det finns så olika metoder inom detektivfacket,” svarade Assar Wern. “Men för att återkomma till vaxmodellen. Denna avbildning har jag tagit av diamanten efter det märke den efterlämnat i ljusstakens stearin i fröken Morells sovrum.”

“Aha – jag ber – låt mig få se.”

Professorn besåg mycket noga den lilla vaxmodellen.

“Och vad önskar ni?” frågade Mörling.

“Jag önskar höra, om ni med er ed kan bekräfta, att detta vaxstycke förvillande liknar den blåa diamanten.”

“På ed?”

“Ja, på er ed.”

Professor Mörling tog sig en funderare.

“En ed,” sade han, “tja – en ed är så kolossalt farlig…”

“Alltså är ni osäker?”

“Neej – inte det heller – men en ed är alltid något för sig.”

“Gott – jag är inte så mycket inne i diamanthemligheter – jag vill säga er alldeles uppriktigt, varför jag ställt denna fråga till er.”

“Mycket förbunden,” svarade professorn.

“Jag fäste mig strax vid, vad direktör Morell sade om er.”

“Jaså – vad gällde det?”

“Att det var ni, som upptäckte, att diamanten var stulen – bortbytt.”

“Ja, det var jag.”

“Gott – därför tog jag denna kopia av den riktiga diamanten och väntar nu att höra, om ni även nu är lika säker i er sak.”

Professorn sköt glasögonen upp i pannan.

“Diamant och slipat glas,” sade han, “vet ni, för experten är dessa så olika varandra, att ett misstag aldrig är möjligt – där spelar ljusbrytningen in – en mängd saker, som jag aldrig skulle kunna förklara för en lekman – det är inte endast slipningen – det är tusen andra, små, särskilda kännetecken.”

“Ni kan således inte ha misstagit er?”

“Om vad?”

“Om att den diamant ni såg ligga i etuiet vid supén var en äkta diamant av blå färg.”

“Nej, på det kan jag avlägga min ed.”

“Gott – men ni törs inte beediga, att detta avtryck är en trogen kopia av den äkta, blåa diamanten.”

“Nej – men heller inte, att det inte skulle kunna vara det. Denna kopia är ju inte fullständig heller – det är endast en liten del av diamanten ni kopierat – en del av dess ena kant. Jag törs intet yttra om denna. Men det är ju inte tänkbart annat, än att det är en kopia – efter den kännedom jag nu fått om det verkliga förloppet av stölden.”

“Tack, herr professor,” sade Assar Wern och lämnade Theodor Mörling.

XVII
En knut som löses

Assar Wern åt middag ensam på Royal och ägnade endast föga uppmärksamhet åt sparrisen och morkullan men desto mera åt det problem han hade åtagit sig att lösa.

Hans tankar kretsade omkring det märkvärdiga faktum, att en stöld hade kunnat begås i Lillys rum trots att det föreföll att vara en fysisk omöjlighet att någon kunnat gömma sig i rummen. Den där lilla platsen under sybordet måste alldeles sättas ur betraktande – det där antagandet om en pojke, som han halvt på skämt framkastat, var naturligtvis ohållbart.

Och med oerhört fin psykologisk urskillning började Assar Wern att studera en ung flickas själ i det ögonblick hon gömmer en diamant, som hon är rädd att förlora.

Hon söker det ena gömstället efter det andra – låter diamanten ligga dold på detta ställe så länge tills hon genom sin inre oro drivs att förkasta det, finner det olämpligt av en eller annan orsak. Då går hon bort till gömstället, lägger fram diamanten och gömmer den på nytt, men på ett ställe, som inte har något av de föregå ende gömställenas fel och brister.

Tydligtvis hade Lilly gömt diamanten till allra sist i ljusstaken.

Men var det det bästa gömstället?

Eller hade hon fortsatt att tänka helt till hon somnat in – hade hon kanske fört tanken på diamantens säkerhet med sig till drömmarnas rike?

Ah – med ens stod en sak lysande klar och tydlig för honom – Lilly hade gömt diamanten i sömnen.

Ja, så var det.

Det var hon själv, som var tjuven.

Detta gav förklaring på hela mysteriet.

Innan hon somnade in hade troligen gömstället i ljusbehållaren av en eller annan orsak förefallit henne mindre gott. Men antagligen hade hon tröstat sig med, att hon nästa dag skulle finna ett bättre. Så hade hon somnat – tanken blivit henne för aktuell och hon hade i sömnen omsatt dess latenta kraft i rörelseenergi – stigit upp ur sin bädd – gått fram till staken och med brodérsaxen sökt fram den blåa diamanten – och hade så, likaledes omedvetet i sömnen gömt den på ett annat ställe – men i rummet.

Men nyckeln!

Hur kunde den ha vridits om? Antagligen på samma enkla sätt.

När hon funnit ett säkert gömställe, hade oron utlösts mot en känsla av trygghet – en reglad dörr symboliserade det förra sinnesintrycket – en oreglad det senare – vad vore då naturligare, än att hon utfört detta psykologiska i realiteten – och vridit om nyckeln intet.

Ja, på detta sätt vore ju förklaringen given.

Den blåa diamanten borde finnas i Lillys sovrum nu gällde det blott att undersöka den unga flickans sista tankar, strax innan hon somnade och så raskt till verket.

En halv timme senare befann sig Assar Wern åter i den morellska villan och framställde för direktör Morell sin önskan, att få tala med fröken Lilly.

“Och vad sade Mörling?” undrade direktören.

“Äh – han bara bekräftade än ytterligare, att den diamant, ni såg vid supén, var en äkta blå diamant.”

“Ja, det har väl ingen tvivlat på?” “Bäst att vara säker, herr Morell.”

“Ja visst. Och Richter?”

“Åh – på honom går det ingen nöd – han har visst genomgått en kvalfull period, men är nu återställd.” I detsamma kom Lilly tillstädes[95]95
  komma tillstädes – явиться


[Закрыть].

“Vad nytt?” undrade hon sedan hon hälsat.

“Åh – inte stort, fröken Morell,” svarade Assar Wern. “Bara det, att jag vet vilken som balnatten vistades i ert rum, gick fram till ljusstaken och tog diamanten.”

Verkan av dessa ord var en bombs.

Bägge studsade.

“Vet ni?” utbrast Lilly.

“Vad säger ni!” ropade Morell.

“Jo, så är det,” svarade detektiven, “jag känner tjuven.”

“Hans namn!”

“Det är ingen han.”

“Är det en kvinna?!”

“Ja.”

“Och hennes namn?”

“Fröken Lilly Morell, ” svarade Assar Wern.

“Jag!” utropade Lilly.

“Lilly,” sade fadern. “Men hur är detta möjligt?”

“Antagligen genom så kallad självsuggestion,” svarade Assar Wern. “Ni har, när ni insomnade, fröken Morell, haft en tydlig förnimmelse av, att ljusstaken inte var ett passande gömställe – är det inte så?”

“Joo – men herr Wern, kan ni då läsa en människas innersta tankar?” undrade Lilly.

“Ja – ibland – ser ni, tankarna har också sina bestämda lagar – även om många människor är nog naiva att tro, att de löper fritt och obundet omkring. Och detta, att studera tankarna är just mitt fack – men nu får ni svara mig på en fråga.”

“Ja, gärna.”

“Varför ansåg ni ljusstaken olämplig som gömställe för den blåa diamanten?”

“Det är lätt förklarat. För att få pengar i stället för diamanten, måste den säljas. Att sälja den här i Stockholm skulle varit omöjligt.”

“Ja, onekligen.”

“Alltså måste den avyttras utomlands.”

“Mycket riktigt.”

“Jag tänkte således på det, att jag nästa dag måste flytta diamanten ur staken till ett gömställe, som vore lätt att föra med sig på resor.”

“Utmärkt. Vill ni nu följa med mig till ert sovrum, fröken Morell, så skall vi se till, om vi inte kan finna det där transportabla gömstället.”

Direktör Morell kunde inte dölja sin häpnad.

“Är det så lätt att vara detektiv?” undrade han.

Assar Wern skrattade.

“Allt, som man kan är lätt, naturligtvis,” sade han.

“Ja det förstås,” genmälde direktören, “men finner ni diamanten, så är det som ett trolleri, tycker jag.”

“Vi får se,” svarade Assar Wern.

XVIII
Bland reseffekter

Alla tre gick till Lillys våning, som snart strålade i ljus och där värmeelementen inom få minuter spred en behaglig värme.

“Intet har flyttats?” frågade detektiven.

“Nej, rummet är orört,” svarade Lilly.

“Vi måste gå metodiskt till väga,” sade Assar Wern. “Ni, fröken Morell, låtsar nu som om ni skulle företa en resa till kontinenten.”

“Skall jag?”

“Ja. Detta bord här, mitt på golvet tar vi till upplagsplats och så torde ni vara av den stora godheten att plocka hit allt vad ni kan tänka er behöva på en sådan resa. Alla dessa reseffekter måste sedan noga undersökas, den ena efter den andra. Förstår ni?”

“Ja, fullkomligt.”

“Gott – och så till verket,” sade Assar Wern och flyttade en blomkruka och ett par band av Snoilsky bort från mittbordet, på vilket han tog av duken.

Så småningom fylldes bordet av de mest olikartade artiklar.

“Kappsäcken,” sade direktören.

“Nej,” svarade Assar Wern, “den tycks inte finnas inne i dessa rum.”

“Nej, den står på vinden.”

“Ja, då behövs den inte heller. Vi skall begränsa oss till föremål, som fanns här inne balnatten, naturligtvis. Det är alldeles otroligt, att fröken Morell mitt i natten har sprungit upp på vinden – vi får nöja oss med dessa.”

“Puderasken,” sade Lilly. “I den har jag gömt diamanten en gång i vaket tillstånd.”

“Låt mig se.”

Assar Wern hällde ut allt pudret på ett papper och rörde om i detsamma, men intet spår av diamariten syntes.

“Där finns den inte,” sade han.

Nu kom turen till manikyretuiet.

Heller inte i detta stod diamanten att finna.

Näsduksfodralet undergick samma minutiösa granskning, men inte heller detta dolde någon ädelsten.

Askarna, i vilka Lillys andra smycken förvarades genomsågs detaljerat – lika omöjligt.

Och på detta sätt granskade man varenda sak som tillhör utrustningen hos den, som reser.

Diamanten stod inte till att finna.

“Vill ni låta kalla in Mary,” bad Assar Wern och då kammarjungfrun trädde in, sade detektiven:

“Mary, vill ni titta ett slag på dessa saker och se om något, som er fröken brukar ha med sig på sina resor, fattas.

Mary lät sina ögon spela på alla de framflyttade reseffekterna.

“Kors,” sade hon, “tandborste och pasta finns inte med.”

Lilly skrattade.

“Hur kunde jag glömma dem?”

Hon sökte på den lilla hyllan över tvättstället.

“Borta,” sade hon häpen.

“Vad – borta?” undrade Assar Wern.

“Ja,” sade Mary, “tandborsten och tuben finns inne i lilla salongen. Jag flyttade in dem i frökens nya sovrum.”

“Hämta dem då strax.”

Assar Wern företog med tandpastetuben en märkvärdig manipulation.

Han öppnade den lilla hatten och rullade sakta ihop tuben, så att den ljusröda pastan lämnade den avlånga öppningen likt en lång, buktande mask.

“Ha, ha,” skrattade direktören, “ja, finns diamanten där så vill jag vara skapad som en nors[96]96
  vill jag vara skapad som en nors – я буду не я, если


[Закрыть] eller något ännu fulare. Ni detektiver finner då på de besynnerligaste saker.”

Men Assar Wern fortsatte, utan att låta sig bekomma[97]97
  utan att låta sig bekomma – как ни в чем не бывало


[Закрыть], sitt hoprullande av tuben och det ljusröda bandet blev längre och längre. Snart återstod endast ytterst litet av tuben. Nu var tuben alldeles tömd.

“Ha, ha,” skrattade Morell.

Men Assar Wern skrattade inte. “Ah – den kan ännu finnas i tuben,” sade han. “Än är det litet pasta kvar – uppe i valvet överst.”

Och med ett raskt snitt skar han med sin pennkniv upp det översta valvet.

“Här känns något hårt,” sade han.

De andra såg på i andlös spänning.

“Absolut något hårt,” fortsatte detektiven.

Så fick han fram en ljusröd klump av pastan. Han grep den mellan pekfingret och tummen och doppade handen i handkannan, rullande det hårda stycket mellan fingrarna. Han tog åter upp handen.

Mellan fingrarna höll han en blå, blixtrande sten. “Var så god,” sade han och lade stenen på bordet, ”den blåa diamanten är återfunnen.”

XIX
En rent av förvillande likhet

“Hallå!” utropade direktör Morell. “Detta var det styvaste detektivarbete jag sett i mitt liv. Gratulerar.”

Lilly såg med förtjusning på diamanten. Hennes tacksamhet var gränslös.

Direktören fortsatte:

“Och nu, mina vänner, nu är sorgen all och glädjen återkommen – men – den som härefter inte ställer fram blåa diamanter till beskådande för allmänheten – det är allt undertecknad det. I kväll kommer den in i mitt kassaskåp och i morgon går diamanten till banken.”

Han tog den blåa diamanten ur detektivens hand och sade:

“I kväll skall vi glädja oss och till att dela glädjen inbjuder vi på stående fot[98]98
  på stående fot – без подготовки, экспромтом


[Закрыть] de närmast intresserade, Merén, Richter och Mörling.”

“Och Svedin,” insköt Lilly skrattande.

“Tack – helst inte,” svarade direktören. “Du Lilly, styr du om eftertelefoneringen; herr Wern och jag går in på mitt kontor för att jämföra diamanten och glasbiten med varandra.”

Därmed uppläts åter Lillys våning till hennes bruk som förr och de bägge herrarna gick ned till Morells kassaskåp, i vilket den blåa glasbiten förvarades.

LiIly skyndade sig till telefonen.

Inne på kontoret tog direktören fram etuiet och öppnade det.

De jämförde de bägge stenarna.

“Besynnerligt,” sade Morell, “besynnerligt. De är varandra så lika som bär. Jag erkänner min oförmåga att skilja dem åt.”

“Även jag,” medgav Assar Wern. “För mig är de fullkomligt lika. Jag har inte haft en aning om att en diamant och en dess efterlikning kunde vara så lika varandra.”

Morell fick en idé.

“Herr Wern,” sade han, “vad säger ni om ett litet skämt?”

“Med vem?”

“Med den gode professorn.”

“Ypperligt – att byta om stenarna menar ni?”

“Ja visst. Nu lägger jag den äkta diamanten i etuiet och den oäkta i denna tändstickslåda.”

“Utmärkt.”

“Och jag undrar om professorn skall gå i fällan.” “Det tror jag knappast, även om det skulle vara roligt att se,” svarade Assar Wern. “Förresten finns det ännu, besynnerligt nog, en ouppklarad sida av mysteriet.”

“Vad menar ni?”

“Jo, det finns. Och detta med fyndet nu har gjort, att jag tills vidare får skriva den på ett konto, som jag inte tycker om, på den rena slumpens.”

“Tills vidare? En ouppklarad sida? Men kära herr Wern – vad fanken[99]99
  vad fanken – черт побери


[Закрыть] gör det, om det är tio ouppklarade sidor kvar när den stora gåtan är löst och diamanten lyckligt återfunnen?”

“Jag väntar med stort intresse professorns uttalande,” svarade Assar Wern.

Direktören slog honom gemytligt på axeln och i detsamma trädde Lilly in.

“Nå, Lilly, vad svarade farbröderna?” frågade fadern.

“Farbror Richter lovade att ögonblickligen komma, doktor Merén likaså, men farbror Mörling kunde först senare infinna sig.”

“Gott,” svarade direktören.

Det blev ett muntert samkväm det som följde, och tal hölls till den skummande champagnen och alla gladde sig till kvällens stora clou, då den gode professorn skulle riktigt ordentligt “stukas”. Inte för det, att någon ville honom något illa – men det är så frestande att hålla fackmän för narrar en gång ibland, som till exempel att få en gammal, inbiten Feinschmecker[100]100
  Feinschmecker – (нем.) гурман


[Закрыть] att med välbehag smutta på fruns hårkonjak bara därför, att man bytt om etiketter och spindelväv, att se, hur en gammal tobaksrökare med förtjusning inandas en “Gröna Nöden” till tre öre emedan man påsatt den en maggördel med “Henry Clay” – något liknande skulle den njutning bli, som professorns misstag eller i alla fall tvivel, skulle bereda dem alla – detektiven minst – ty han deltog inte så mycket, som man skulle trott, i den allmänna glädjen.

Lilly fann på allt möjligt. Till exempel:

“Du Arthur,” sade hon till Richter, “följ mig upp, så får du se den besynnerliga ljusstaken.”

Men när de två unga väl var uppe i Lillys rum glömde de ljusstaken, tandpastan och hela världen förresten – det enda de brydde sig om var, att livet var skönt och kyssas det bästa, som fanns på jorden. Och när de kyssts av hjärtans grund[101]101
  av hjärtans grund – от всей души


[Закрыть] en stund, slutade de upp och bara såg på varandra.

De höll inte någon räkning på vare sig kyssarna eller smekningana eller ens på tidens gång, men nog översteg de förras antal ett par dussin, då lätta steg hördes utanför dörren och de förälskade flög ifrån varandra som ett par styvare aviatörer.

Det var Mary som kom.

“Fröken,” sade kammarjungfrun, “professorn har kommit.”

De skyndade sig ned i stora salongen.

Nu närmade sig det stora ögonblicket och direktören gick in till sitt kassaskåp oh återvände med etuiet och tändstickslådan.

“Nu broder Mörling, skall din diamantkunskap sättas på ett hårt prov.”

“Diamanthårt?”

“Låt gå för det. Vilken av dessa bägge är den äkta diamanten?”

Och Morell satte bägge askarna öppnade framför professorn.

Denne sköt glasögonen upp i pannan och granskade bägge stenarna mycket noga. Till slut sade han:

“Vem har funnit på detta dumma skämt?”

Nu brast skrattet lös på allvar. Man jublade och Lilly klappade händerna.

Och doktor Merén sade: “Nå, är du kuggad, broder Mörling?”

“Kuggad, vad menar du?”

“Ser du inte vilken är diamanten?”

“Av de här två glasbitarna?”

“Ja.”

“Nej, det ser jag verkligen inte. Kom fram med diamanten och skämta inte.”

“Men…”

Professorn såg bestört ut.

“Menar ni, att detta är allvar?” frågade han. “Är det verkligen denna nya sten ni funnit?”

“Ja visst.”

“Då är diamanten hopplöst förlorad; bägge dessa stenar är endast slipade glasbitar.”

Med ens avstannade munterheten och alla stirrade bestörta på professorn.

Var det endast en glasbit, som Lilly gömt i ljusstaken och som återfunnits?

“Ja, på mitt hedersord,” svarade professorn. “Har ni broschen?”

Denna framskaffades och professorn inpassade ytterst noggrant de bägge blåa glasbitarna.

“Men var är då den blåa diamanten?” undrade Lilly.

“Ja, var är den?”

“Hur har detta gått till?”

“Är du alldeles säker, Mörling?”

Utropen korsade luften.

Men i all villervallan satt detektiv Assar Wern lugn och oberörd.

Hans fruktan och misstanke hade gått i uppfyllelse[102]102
  gå i uppfyllelse – исполниться, сбыться


[Закрыть], diamanten hade gått helt andra vägar än dessa.

Nu hade han fått vissheten – nu gällde det att gripa sig an utan att vila.

Assar Wern hade gått den gyllne medelvägen – han hade inte underkänt möjligheten av att i reseffekterna finna diamanten – men han hade även redan vid sin examination av Richter öppnat vägen ett långt stycke in på en annan bana för diamantens finnande.

Och doktor Merén sade:

“Ser ni, goda vänner, att jag hade mina små funderingar.”

“Vilka då?”

“Att det betydde något, att bägge två stenarna var borta ur broschen.”

“Ja, du tycks ha rätt.”

Assar Wern bjöd tystnad.

“Saken är rätt enkel,” sade han.

“Enkel?”

“Ja.”

“Jag tycker att den är alldeles förskräckligt trasslig, sade Morell. “Alldeles förbaskat.”

“Nej,” svarade Assar Wern.

“Men professor Mörling såg ju, att diamanten, som fanns i etuiet vid supén, var äkta.”

“Ja, den var äkta.”

“Och nu – och nu – ja, jag tycker det är alldeles ofattligt alltsammans,” fortfor direktören.

“Nej, det är rätt klart och tydligt,” sade Assar Wern, “och nu, om ni tillåter, upptar jag tråden där jag lämnade den.”