Текст книги "Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке"

VII
Asar Wern

“Assar Wern”, sade direktör Axel Morell. “Det namnet har jag aldrig hört.”

“Nej, där ser du[55]55
  där ser du – ну вот, пожалуйста!


[Закрыть],” svarade doktorn. I detsamma trädde Mary in.

“Lilla salongen är iordningställd nu,” sade hon.

“Tack,” svarade doktor Merén. “Då skall vi försiktigt företa flyttningen.”

Lilly överfördes till lilla salongen och under hela flyttningen hördes hon inte yttra ett enda ord.

“Och nu?” frågade fadern bekymrad.

“Nu skall absolut intet företas. Ty intet kan göras. Syster Amalia skall endast se till, att Lilly på intet sätt får störas – att den mest ostörda ro råder runt henne.”

“Gott – och tror du då, att hon kan räddas?”

“Ja, utan tvivel,” svarade Merén. “Får Lilly blott ro och stillhet så kommer mekanismen snart åter i sin rätta gänga.”

“Låt oss hoppas det,” sade fadern lättad, “men nu tillbaka till den där duktige detektiven, som ingen känner.”

“Som ingen känner – hur så?”

“Jo, du sade ju det.”

“Det sade jag visst inte – jag påstod att här i Sverige är det endast jag, som känner till att han är en av de duktigaste detektiver som finns.”

“Nå, nå, gamle vän, låt mig då höra om denne märklige man – att börja med så är väl inte namnet, åtminstone inte förnamnet Assar, svenskt?”

“Assar Wern är ett taget namn.”

“Aha.”

“Ja. Du känner väl Stjärnehedarna.”

“Jo visst.”

“Assar Wern var gift med Viola Stjärnehed.”

“Vad säger du.”

“Jo, så är det och han heter i sig själv Arthur von Sterner.”

“Jaså. Berätta,” bad Morell.

“För några år sedan – närmare bestämt 1910 begick gamle baron Adolf Stjärnehed självmord – så sades det allmänt. Von Sterner som då var förälskad i Viola lyckades att, förklädd som detektiv och under namnet Assar Wern, komma in på det gamla godset och löste på ett briljant sätt gåtan med gamlebaronens död – det var alls intet självmord – det var ett väl, i alla detaljer, överlagt mord, som förelåg – nåväl han klarade upp alltsammans. Von Sterner var löjtnant då och hade ett par år vistats i Persien – därifrån har han namnet Assar, förresten – och här hemma har han på lediga stunder sysslat med elektroteknik och andra tekniska grejor – nå – han löste gåtan, en mycket invecklad sådan och vann på kuppen[56]56
  på kuppen – в результате


[Закрыть] den sköna Viola.”

“Men du sade, att han var gift med henne. Är det slut nu, eller vad menade du?”

“Vänta skall du få höra. Von Sterner hade nu fått tanden blodad[57]57
  få tanden blodad – войти во вкус


[Закрыть] som detektiv – han gifte sig med Viola Stjärnehed och bägge var eniga om, att han för framtiden helt och hållet skulle ägna sig åt detektivyrket han tog avsked ur armén och reste utomlands – ingen visste vart – hans hustru följde honom troget och om du frågar storstädernas polischefer torde du få reda på att en viss svensk, Anderson, som han kallade sig för att alldeles försvinna i mängden, gjort dem ofantliga tjänster – alltid utan ersättning[58]58
  utan ersättning – безвозмездно


[Закрыть] och utan att nämnas.”

“Såå, verkligen.”

“Som jag säger. Nåväl; genom en olyckshändelse förlorade Assar Wern sin ädla gemål – det är nu omkring ett år sedan – och efter den tiden går han helt och hållet upp i sitt detektivyrke – han har satt det som ett mål i livet; han är detektiv av böjelse och inte för att tjäna pengar, av vilka han har rikligt ändå. Och nu, efter hustruns död är invecklade gåtor hans passion – han glömmer sorgen i deras spänning, som rycker honom helt och hållet med sig.”

“Gott – och du säger att han kan åta sig denna sak?”

“Ja visst – han har endast varit hemma några få dagar och längtar efter att få gripa sig verket an.”

“Präktigt – ber du honom komma hit, eller skall jag söka upp honom?”

“Jag ringer upp honom – vad? Så kommer han ju direkt in i situationen – men – inte ett ord till honom om att du känner hans förflutna och heller intet om detta till tredje man – han är Assar Wern och endast Assar Wern och om kort tid skall vi nog få se, att det namnet har en lika god klang som både von Sterner eller Stjärnehed ty att Assar Wern kommer att sätta fart i vårt nu så förslappade detektivväsen, det tar jag för alldeles givet – chi vivrà vedrà[59]59
  chi vivrà vedrà – (ит.) поживем – увидим


[Закрыть]! Nu ringer jag emellertid,” – och doktorn reste sig och gick ut till telefonen i vestibulen.

Direktör Morell riktigt gladde sig till att få göra den helt visst synnerligen intressante detektivens bekantskap, då doktorn ånyo trädde in och med en något generad min meddelade, att man hos Assar Wern svarat att detektiven just i går afton lämnat Stockholm och att man inte hade en aning om vart han begivit sig eller när han väntades hem.

“Det var en tråkig historia,” sade direktören. “Jag hade verkligen hoppats, att få träffa denne Assar Wern – vad skall jag nu göra?”

“Tja – du får anlita en annan detektiv,” svarade doktor Merén. “Och det måste du nog göra ju förr desto hellre, eljest blir utsikterna att återfå stenen mycket små. Emellertid råder jag dig till en sak – skriv ett brev till Assar Werns adress och be honom, att han, så fort han kommer hem, uppsöker dig och så en annan sak – om du nu får en annan detektiv att åta sig saken – se då till, för all del, att denne inte rent av förstör alla spår, så att inte allt är utplånat tills Assar Wern kommer åter.”

“Du tror då, att denne andre intet resultat uppnår?” undrade direktören.

“Ja, jag är mycket rädd för det,” svarade doktor Merén, smög sig mycket försiktigt än en gång in till Lilly, som fortfarande låg medvetslös, och avlägsnade sig.

Morell ringde upp detektiva polisen och anmodade chefen att ögonblickligen sända honom en mycket duglig detektiv.

“Svedin är disponibel,” svarade detektivchefen, “och han skall med det första infinna sig.”

VIII
Ett spår

Detektiven Svedin anlände efter endast en halv timmes förlopp[60]60
  efter… förlopp – по истечении


[Закрыть].

Det var en storväxt, robust, medelålders man med ett utseende, som synnerligen väl passade en detektiv i det att ingen i honom skulle ha kunnat ana detektiven. Däremot skulle han, om han varit slaktare, inte haft lika lätt att dölja detta faktum för världens ögon.

“Jag är Anton Svedin,” sade detektiven och räckte direktören sin hand att trycka.

“Aj,” skrek direktör Morell endast, ty näven klämde hans hand som ett skruvstäd.

Svedin skrattade lätt.

Så spände han ögonen rätt i direktören och sade:

“Nå – vem har begått brottet?”

Morell hajade till.

Detta var en besynnerlig företeelse bland detektiver! Trodde han att Morell var skyldig själv, eller vad betydde detta? Och hur kunde han helt burdus fråga efter brottet – han visste ju inte ens att ett brott var begånget.

“Men,” sade direktören.

“Nå, vem har gjort det?” upprepade Svedin. “Men snälla herr Svedin, om jag visste det, så hade jag väl inte sänt bud efter er.”

Detektiven såg upp.

Svaret slog tydligen an på honom:

“Ser man på[61]61
  ser man på – вот это да


[Закрыть], det fanns således också andra än detektiver, som var klyftiga – direktörer till exempel.”

Synnerligen blidkad fortsatte han:

“Där ser ni[62]62
  där ser ni – ну вот!


[Закрыть]; med en enda fråga har jag redan nu två saker på det klara[63]63
  ha något på det klara – выяснить что-л.


[Закрыть]: pro primo[64]64
  pro primo – (лат.) во-первых


[Закрыть] – en förbrytelse har begåtts här; pro secundo[65]65
  pro secundo – (лат.) во-вторых


[Закрыть] ni har inte reda på vem som har begått den. Och nu vidare i galoscherna. Det här skall gå som en dans, herr direktör, lita på mig.”

Morell såg litet spotskt på Svedin.

“I så fall är det väl bäst att ni bara frågar då,” sade han. “Så går det så mycket fortare.”

“Just så. Nu kommer nästa fråga: gäller det mord, självmord, inbrott, försnillning, slagsmål eller våldtäkt?”

“Intetdera.”

“Där ser ni. Med en enda fråga fick jag reda på allt detta.”

“Ja, jag ser.”

“Så nästa fråga: vad består då brottet i?”

“Det är en stöld.”

“Aha. Nästa fråga: är det husgeråd, pengar, kläder, bordsilver, guldsaker, levande kreatur eller sängkläder det gäller.”

“Intet av detta.”

“Se där! Så vet man det. Och så frågan: vad är det som stulits.”

“En diamant.”

“Aha. Infattad i ring, örhänge, brosch eller i ett diadem.”

“I intetdera.”

“Såå. Och vad var då stenen infattad i.”

“I intet.”

“Aha – således en oinfattad diamant?”

“Just det.”

Och på detta sätt fortfor frågor och svar en lång tid framåt.

Svedin fick reda på att diamanten var blå, han fick se det tomma etuiet och liknande. Men då han inte frågade direkt efter om husets dotter var sjuk förblev han i ljuvlig okunnighet om detta faktum.

Så fick han förteckning över alla de gäster som besökt balen, deras namn och adress.

Efter ett par timmars tid var direktör Morell alldeles uttröttad på detektivens evinnerliga frågor och föregivande sig[66]66
  föregivande sig – сославшись на то, что


[Закрыть] ha affärer att tillvarata skuddade han stoftet av sina fötter[67]67
  skudda han stoftet av sina fötter – отряхнуть прах с ног своих


[Закрыть] och anbefallde Svedin att resonera med hovmästaren i stället.

Vid hemkomsten frågade han hovmästaren efter detektiven.

Denne hade försvunnit med löfte att snart låta höra av sig.

Och det fick Morell också snart nog, men på ett annat sätt än han tänkt sig det.

Svedin hade hyrt en bil, klasserat alla adresserna efter gatorna och på kortare tid än någon anat det besökt samtliga gäster till vilka alla han ställt den synnerligen originella frågan:

“Har ni stulit den blåa diamanten från direktör Axel Morell?”

Ty detektiv Anton Svedin ansåg sig äga en stor psykologisk iakttagelseförmåga och var övertygad om, att den skyldige på detta sätt skulle röja sig vid det oväntade i frågan. Men ingen gick i fällan. Alla visade sig för detektivens hökblick fromma som duvor.

Emellertid ringde Morells telefon utan uppehåll[68]68
  utan uppehåll – безостановочно


[Закрыть] och direktören svor i sitt inre[69]69
  i sitt inre – в глубине души


[Закрыть] mången ed över detektiv Svedins[70]70
  mången ed över detektiv Svedins – посылал многочисленные проклятья на голову детектива Сведина


[Закрыть] huvud. Ty varenda en av hans gäster från föregående dag frågade halvt förnärmad vad det skulle betyda, att han sände en detektiv på dem med en så sårande fråga. Och det hjälpte inte, att direktören urskuldade sig med, att det var ett misstag och dylikt – saken var förarglig nog, som den var.

Och att få fatt i Svedin var inte att tänka på – han susade i väg på sin förödande bana[71]71
  susade i väg på sin förödande bana – шел напролом, опустошая все на своем пути


[Закрыть], säker om att detta sätt var det enda riktiga.

Men på kvällen – i tiotiden – ankom ett telegram från detektiven till direktör Morell.

Det lydde:

Har funnit ett spår.

SVEDIN.

Direktören tröstade sig något, men han hade så mycket annat att oroa sig över – Lillys sjukdom, som inte ville hävas – hon låg ännu medvetslös och så infann sig åter en lång, sömnlös natt.

Under denna reflekterade Morell flera gånger över det underliga i detektivens framgångssätt och fäste sig särskilt vid tanken, att det kanske vore bäst, att han fick reda på Lillys sjukdom och den därmed förknippade skräcken – men han själv trodde inte, att detta hade något direkt med själva diamantstölden att göra – trots att han fann det ganska frappant, att denna skrämsel inträffat just morgonen efter stölden. Men då nu Svedin funnit ett spår utan att han kände till Lillys befinnande, så var det kanske lika så gott, att han förblev i okunnighet om det – vem kunde förresten svara för, att inte den burdusa detektiven rusade in i Lillys rum, väckte henne och började att utfråga henne – och det minsta buller kunde betyda döden för dottern – nej, Svedin skulle inte få veta ett ord om Lillys rädsla – och därmed punkt.

IX
Kandidaten

När dagen nalkades sitt slut stod på detektivens lista två av alla gästerna noterade som: “inte hemma” och det var notarien Richter och hans rival kandidat Torsten Nilson.

Vid niotiden träffade Svedin emellertid till slut kandidaten hemma och denne öppnade dörren. Han, som de andra ryckte till vid frågan: “Har ni stulit den blåa diamanten från direktör Axel Morell”?

Och då hans tämligen ensidiga tankar allt fortfarande kretsade kring rivalen, notarien Arthur Richter brast det i hastigheten ut av honom:

“Nej, inte jag – men jag ger mig tusan på, att notarien Richter har gjort det.”

Nu var det detektivens tur att hoppa till ett slag[72]72
  nu var det detektivens tur att hoppa till ett slag – теперь была очередь детектива чуть было не подпрыгнуть


[Закрыть] och det gjorde han med sin voluminösa stofthydda så grundligt, att de, som bodde under Nilson började anställa filosofiska funderingar över världens ondska, därmed hänsyftande på samvetslösa husägare, som gjorde dåliga trossbottnar i nya hus.

Han hoppade alltså till ett slag och lät sig därefter sjunka ned i en stol samt slutade upp med sina vanliga frågor och sade i stället:

“Berätta!”

“Mja,” svarade Nilson, “det är inte stort att berätta alls”.

“Men ni misstänker mannen?”

“Mja…”

“Har ni bevis då.”

“M-nej…”

“Nå, men då begriper jag inte?”

“Mjo,” svarade kandidaten, “den där sabla Richter, den misstänker jag om allt, som galet är.”

Så började han att kallsvettas. Nu hade han bestämt kört sig fast – han fick fundera ut något – men vad?

“Kan ni inte precisera er misstanke?” frågade Svedin.

“Omöjligt – men fråga ni, så skall jag svara.”

Detektiven kom nu att tänka på, att det ju just var denne Richter, som hela dagen varit omöjlig att träffa, och detta gav notarien i detektivens ögon något ganska misstänkligt.

Nu slumpade han till att göra en fråga, just den enda fråga som kunde med ja besvaras. Han sade nämligen:

“Såg ni notarien Richter någon gång befinna sig i den blåa diamantens omedelbara närhet?”

“Ja,” svarade Torsten Nilson. “I den så kallade gula budoaren.”

“I det rummet, där diamanten förvarades?”

“Ja.”

“Nå – i vilken ställning såg ni honom?”

“Han stod med högra handen i byxfickan.”

“Hm! Och därav sluter ni?”

“Att han höll diamanten med den handen,” svarade Nilson utan att egentligen veta vad han sade. Påståendet var djärvt och han ansträngde sin hjärna för att kunna motivera det.

Detektiven anmärkte även, att denna slutsats var väl skarp och frågade:

“Varav sluter ni detta?”

Nu var Torsten Nilson situationens herre[73]73
  situationens herre – хозяин ситуации


[Закрыть]. Som en blixt slog det ned hos honom vad han skulle ge till svar:

“Ni är ju psykolog, herr Svedin?”

Detektiven bröstade sig. “Jo, det skulle jag mena.” “Gott – det förstod jag strax. Nå – nu skall ni höra. Richter befinner sig inne i den gula budoaren. Jag träder in och retar honom. Richter är starkare än jag. Han klår inte upp mig. Han blir stående med handen i byxfickan, och låter mig retas. Ni kan begripa, herr Svedin, att detta under normala förhållanden varit komplett omöjligt.”

“Ja, för tusan. Nå?”

“Jag retar honom fortfarande. Han ser sig runt omkring. Antag, att han har diamanten – han törs inte släppa den av fruktan att förlora den under ett blivande slagsmål.”

“Men hur blev slutet?” undrade detektiven spänt.

“Richter ser sig om – drar till slut upp handen ur fickan och…”

“Slår till er, förstås!”

“Nej – absolut inte. Han tar handen ur byxfickan och går helt lugnt bort till ett litet marmorbord. På bordet står det en tallrik och på tallriken ligger det en mjuk gräddbakelse. Han tar tårtstycket, för det till munnen, biter av ett stycke och vänder sig så till mig och säger:

“Nu, min kära Torsten, kan jag kanske stå till din disposition.”

“Å fan!”

“Jo, så är saken.”

“Och sedan slogs ni?”

“Inte – jag hade sagt honom min mening – jag smet.”

“Nå – det är alltid det klokaste, när man inte är den starkaste. Men vad ville Richter med tårtan?”

“Ja, om jag visste det.”

“Än om han endast använde den som ett interimt gömställe för diamanten,” sade detektiven. “Ja så är det, så är det, herr Nilson – jag har det. Han har klämt in diamanten i tårtan för att ha den ur vägen medan han slog er halvt fördärvad – gott – ser man på, så lätt var det alltså att reda upp denna härva. Tack så mycket,” – och innan Torsten Nilson hann be honom att inte inblanda hans namn eller annat hade detektiven hoppat upp, tagit sin hatt och befann sig redan i trappan på nedgående.

Vad som än kunde sägas om den gode detektiv Anton Svedin, inte kunde man påstå, att han saknade energi och fermeté.

Han störtade in i den väntande bilen och gav order: “Stanna vid huvudpostkontoret och sedan vid Sibyllegatan 16.”

Från postkontoret avsände han så det telegram, att han funnit ett spår, som direktör Morell strax efter mottog och i Sibyllegatan 16 fick han verkligen svar på sin ringning.

Äntligen var notarien Arthur Richter hemma.

Han öppnade dörren för den besökande.

Under vägen hade detektiven haft ett av dessa stilla samtal med sig själv, som är så förnuftiga ibland och han själv och detektiven hade enats om ett bra sätt att överrumpla Richter. Han var i sitt inre fullt övertygad om att teorin om notariens skuld var alldeles korrekt – gott – han skulle veta att begagna sig av den.

Det var något av kattens natur fördolt i detektiv Anton Svedins solida kroppsbyggnad och han älskade att leka med sitt offer liksom katten tumlar den fångade råttan.

X
En psykologisk gåta

“Förlåt att jag stör”, sade Svedin och steg över tamburens tröskel.

“Ah – jag ber – vad kan jag stå till tjänst med,” svarade Richter.

“Mitt namn är Anton Svedin,” upplyste detektiven, “och jag är detektiv.”

“Var så god stig in,” uppmanade notarien honom.

“Det är fråga om den morellska diamanten.”

“Jaså. Ja, det var en förskräcklig olycka,” sade notarien.

“Vilket?”

“Stölden naturligtvis.”

“Hur vet ni, att en stöld begåtts?”

Notarien skrattade.

“Det vet halva staden,” svarade han. “Ni har ju åkt runt med en förskräcklig fart och frågat alla gästerna från i går, om de tagit diamanten.”

Detektiven bet sig i läppen.

“Nå,” fortsatte notarien, “skall ni inte fråga mig detsamma?”

“Det är obehövligt,” svarade detektiven. “Varför jag uppsöker er, är endast pro forma. Jag har redan funnit den skyldige och nu gäller det endast att samla bevis mot honom.”

Richter hörde andlös på, men när detektiven sade ordet “honom” undslapp det honom en lättnadens suck[74]74
  undslapp det honom en lättnadens suck – у него вырвался вздох облегчения


[Закрыть] – han hade varit rädd för, att han skulle säga “hon” och att det var Lilly han misstänkte. Besynnerligt nog hade Richter intet hört om Lillys sjukdom på hela dagen; han hade spejat efter henne på Strandvägen vid den vanliga promenadtiden men inte sett henne och tillskrivit detta den oro, som måste bemäktiga sig henne just nu.

Detektiven fortsatte:

“Jag har vissa skäl att tro, att kandidat Torsten Nilson är den skyldige. Man har sett honom i den gula budoaren.”

“Vad säger ni!” sade notarien. “Nilson! Ånej, det tror jag visst inte. Det skall mycket till innan man blir tjuv och Torsten Nilson har alls inte en sådan natur. Nej, där hugger ni säkert i sten.”

“Besynnerligt,” tänkte detektiven, “om Richter är tjuven hade han väl i alla makters namn gripit detta tillfälle att skylla ifrån sig[75]75
  skylla ifrån sig – обвинить другого, отвести вину от себя


[Закрыть].”

Högt tillade han:

“Jag tar sällan fel. Men – tänk efter om ni inte sett Nilson i närheten av diamanten.”

Scenen i den gula budoaren stod med ens för Richters inre syn.

“Jo,” svarade han, “det har jag verkligen gjort.”

“Nå?”

“Men det var jag, som först befann mig i den gula budoaren.”

“Ni?”

“Ja.”

“Och vad gjorde ni där?”

“Jag?!”

“Ja, varför var ni själv där inne?”

“Jag hade stämt möte där med en dam – jag hoppas att ni inte vill tvinga mig att säga med vilken.”

“Nej, naturligtvis. Nå – så kom Nilson in?”

“Ja – han sökte mig.”

“Och vad ville han?”

“Det var en privatsak.”

“Aha – och han närmade sig inte diamantetuiet?”

“Nej. Jag står fast vid, att jag inte tror att Nilson har något med saken att göra.”

“Nå, men vem tror ni kan ha förövat stölden, herr notarie?”

“Jag! Hur skall jag kunna tro något? Jag är inte detektiv och har ingen aning om sådant.”

“Nej, nej. Men var det intet på balen, som särskilt tilldrog sig er uppmärksamhet?”

“Nej. Den var precis som en vanlig bal brukar vara.”

“Har ni inte tänkt på, att ni själv kan råka att bli misstänkt.”

“Jag?”

“Ja – ni har ju nu erkänt, att ni en stund uppehållit er ensam i det gula kabinettet, väntande på en dam.”

“Ja, än sedan då[76]76
  än sedan då? – ну и что?


[Закрыть]?”

“Åh – det kan vara farligt nog,” sade detektiven. Då gick notarien Richter fram till detektiven och slog honom lätt på skuldran:

“Ser ni, herr Svedin,” sade han, “i ett fall som detta måste man vara psykolog. Man måste uppställa för sig frågan: vilket motiv har drivit tjuven. Har ni gjort det?”

“Ja visst – motivet var naturligtvis det, att tjuven ville äga diamanten – det är simpelt och enkelt nog.”

“Gott – låt oss säga, att ni har rätt. Då skall jag med några få ord alldeles rentvå mig.”

Detektiven undrade, vad som skulle komma och Richter lutade sig mot honom och viskade:

“Jag är, unter uns gesagt[77]77
  unter uns gesagt – (нем.) между нами говоря


[Закрыть], hemligt förlovad med fröken Lilly Morell. Vad i allt i världen skulle förmå mig att stjäla en sak, som dock inom kort blir min egendom?”

Svedin satt förtumlad.

Nej, detta föreföll ju logiskt och plausibelt.

Naturligtvis var det mycket otroligt, att Richter skulle stjäla den diamant, som i och med hans giftermål kom att tillfalla honom. Men – i alla fall. Det hade nu en gång inpräntats i detektivens hjärna, att Richter var skyldig, således måste knuten lösas på ett annat sätt.

Ah – nu begrep han det.

Richter var helt enkelt en psykologisk gåta – ja, så var det – det, som såg enkelt och logiskt ut var endast ett villande sken och med det fasta beslutet att nästa dag anställa ingående undersökningar just angående notarien Arthur Richters göranden och låtanden[78]78
  görande och låtande – дела и поступки


[Закрыть] under balaftonen tog han farväl och rusade i väg hem till sin bostad.

Inte förr var emellertid detektiven utanför dörren, innan Richter föll ihop.

Han begrep, att spelet nu höll på att tillspetsa sig, och att det kunde bli ganska farligt.

Om han ändå kunde få tala med Lilly.

Skriva?

Nej, han skulle telefonera.

Och han grep resolut telefonluren.

Det var direktör Morell personligen, som svarade.

“Det är Richter.”

“Jaså,” svarade direktören. “Jag vet, vad ni vill.”

“Vet direktörn?”

“Ja. Ni vill beklaga er över, att jag sänt en detektiv på er med påstående att ni stulit diamanten. Här har varit ett pinglande och ringande från alla gästerna, så att man kan bli vimmelkantig[79]79
  han är vimmelkantig – у него голова кругом идет; он совсем сбился с ног


[Закрыть] – och jag har, tag mig tusan, inte givit herr Svedin någon order alls.”

“Nej,” svarade Richter, “det är inte om detta jag vill tala.

“Jag önskade få tala ett par ord med fröken Lilly.”

“Lilly, ja det är också ett elände – hon ligger mycket svårt sjuk – har legat medvetslös hela dagen – doktorn säger, att hon i dag på morgonen skrämts av ett eller annat.”

“Åh, Herre Gud!” utbrast Richter förfärad, “vilken olycka.”

Han hängde bort luren och först nu förstod han till fullo vilken fruktansvärd ställning han befann sig i – det var ju, så att man kunde bli tokig av mindre – när som helst kunde skenet vända sig mot honom och Lilly, den enda, som kunde rädda honom ur fataliteten, låg medvetslös. Och vidare: hans dyrkade flicka svävade mellan liv och död.

Åh – detta var förskräckligt och tänk, om någon sett honom på balen – det, att han för Lillys räkning[80]80
  för någon räkning – лично для кого-л.


[Закрыть] tagit hennes egen diamant och överlämnat den i hennes egna händer, var ju en småsak – men i och med att Lillys bekräftelse saknades, så hade saken kommit i ett skede, som var rent av förtvivlat.

Han kunde ju – inför världens ögon – när som helst stämplas som en tjuv.

Ah – blotta sammanhanget för fadern?

Ånej – det skulle han dock aldrig förmå sig till. Att svika Lillys förtroende – aldrig fick det ske. Det vore detsamma som att ge hela deras blivande äktenskapliga lycka förlorad – ty aldrig skulle Lilly glömma ett sådant svek. Det skulle sätta ett djupt skår i det förtroende man och kvinna emellan, som måste vara helt och utan brister för att inte lyckans gudinna skall vända dem ryggen.

Således filosoferade han.

Och så en annan sak.

Om han påstod detta, att Lilly fått diamanten av honom, var hade hon den i så fall förvarad? Hur skulle han kunna visa corpus delicti[81]81
  corpus delicti – (лат.) состав преступления


[Закрыть]? Omöjlighet på omöjlighet, svårighet på svårighet.

Och åter förlorade han sig i onyttiga självförebråelser för sin överilade handling samtidigt med att oron för den älskades liv plågade honom över hövan[82]82
  över hövan – сверх всякой меры


[Закрыть].