Текст книги "Borta "

Kapitel 5

Mannen höll ett kort men diskret avstånd från kvinnan och sneglade bara lite i hennes riktning. Han la några varor i sin varukorg så att han skulle se ut som en vilken annan kund som helst. Han gratulerade sig själv över hur osynlig han kunde göra sig själv. Ingen kunde gissa sig till vem han verkligen var, eller vad han kunde göra.

Men han hade aldrig varit den typ av man som drog uppmärksamhet till sig. Som barn hade han nästan varit osynlig på riktigt. Nu kunde han äntligen använda sin egen harmlöshet till sin egen fördel.

För bara några minuter sedan hade han stått bredvid henne, knappt mer än två meter bort. Upptagen med att välja schampo hade hon inte märkt honom alls.

Han visste däremot en hel del om henne. Han visste att hennes namn var Cindy, att hennes man ägde ett konstgalleri, att hon arbetade på en öppen vårdcentral. Idag var en av hennes lediga dagar. Just nu pratade hon med någon på sin telefon – hennes syster lät det som. Hon skrattade åt något som personen sa. Han brann röd av ilska och undrade om hon skrattade åt honom, precis som alla tjejer brukade göra. Hans raseri ökade.

Cindy hade shorts, ett linne och dyra löparskor. Han hade sett henne jogga från sin bil, och han väntade tills det att hon hade slutat springa, varefter han följde efter henne in i affären. Han kunde hennes rutin för en ledig dag som den här. Hon skulle ta varorna hem och lägga undan dem, ta en dusch och sedan köra för att träffa sin man för lunch.

Hennes snygga figur berodde mycket på motion. Hon var inte mer än trettio år gammal, men huden runt hennes lår hängde lite. Hon hade förmodligen förlorat mycket vikt vid ett eller annat tillfälle, kanske ganska nyligen. Hon var utan tvekan stolt över det.

Plötsligt gick kvinnan mot närmaste kassa. Mannen blev överraskad. Hon hade slutat handla tidigare än vanligt. Han rusade för att hamna i kö bakom henne och knuffade nästan en annan kund åt sidan för att lyckas. Han skällde tyst ut sig själv för det.

När kassören skannade kvinnans varor höjde han sig och stod extremt nära henne – nära nog att känna doften från hennes kropp, svettig och skarp efter den intensiva joggingturen. Det var en lukt som han förväntade sig att bli mycket, mycket bättre bekant med, väldigt snart. Men lukten skulle då blandas med ännu en lukt – en lukt som fascinerade honom på grund av dess underlighet och mystik.

Lukten av smärta och rädsla.

För ett ögonblick kände han sig upprymd, även glatt yr, ivrig av förväntan.

Efter att ha betalat för sina matvaror drog kvinnan ut sin vagn genom de automatiska glasdörrarna och ut på parkeringsplatsen.

Han betalade lugnt sina egna varor. Han behövde inte följa henne hem, det gjorde inget om han tappade henne ur sikte. Han hade redan varit där – varit inne i hennes hus. Han hade till och med rört vid hennes kläder.

Inte länge nu, tänkte han. Inte länge alls.

*

När Cindy MacKinnon klev in i sin bil satt hon där en stund och kände sig skakad och visste inte varför. Hon kom ihåg den konstiga känslan hon just hade haft i affären. Det var en otrevlig, irrationell känsla av att hon var övervakad. Men det var mer än det. Det tog henne en stund att sätta fingret på det.

Till slut insåg hon att det var en känsla av att någon hade menat henne illa.

Hon ryste djupt. Under de senaste dagarna hade den känslan kommit och gått. Hon ignorerade sina tankar, säker på att de var helt grundlösa.

Hon skakade på huvudet och gjorde sig av med de kvarvarande obehagskänslorna. När hon startade bilen så tvingade hon sig själv att tänka på annat, och hon log vid tanken på telefonsamtalet med sin syster, Becky. Senare i eftermiddag skulle Cindy hjälpa henne att ordna en stor födelsedagsfest för hennes treåriga dotter, med tårta och ballonger och allting.

Det skulle bli en perfekt dag, tänkte hon.

Kapitel 6

Riley satt i jeepen bredvid Bill medan han växlade upp, och tillsammans körde de det fyrhjulsdrivna företagsfordonet längre upp för berget. Hon torkade sina handflator på byxorna. Hon visste inte vad hon skulle göra med svettigheten, och hon visste inte vad hon tyckte och kände om att vara där. De sex veckorna som hon hade varit borta från jobbet hade på något sätt kopplat bort henne från de egna känslorna kring arbetet. Att vara tillbaka kändes surrealistisk.

Riley stördes av den obekväma spänningen. Hon och Bill hade knappt talat under deras över en timme långa resa. Deras gamla kamratskap, deras lekfullhet, deras kusliga samförstånd – inget av det fanns kvar nu. Riley kände sig säker på att hon visste varför Bill var så frånvarande. Han var inte otrevligt, utan oroad. Han verkade också tvivla på om det verkligen var rätt för henne att vara tillbaka.

De körde mot Mosby State Park, där det senaste mordoffret hade hittats. Medan de körde så tog Riley in omgivningen runt henne, och sakta men säkert så började den där vanliga och professionella känslan smyga sig på. Hon visste att hon var tvungen att skärpa sig.

Hitta den jäveln och döda honom åt mig.

Maries ord ekade inom henne, motiverade henne, och gjorde hennes val enkelt.

Men ingenting verkade så enkelt nu. För det första så kunde hon inte låta bli att oroa sig för April. Att skicka tillbaka henne till hennes pappa var inte rättvist mot någon. Men idag var det lördag och Riley ville inte vänta ända tills på måndag med att se brottsplatsen.

Den djupa tystnaden förvärrade hennes ångest och hon kände ett desperat behov av att prata. Hon rannsakade hjärnan efter något att säga, och till slut sa hon:

”Alltså, har du tänkt berätta vad som händer mellan dig och Maggie?”

Bill vände sig mot henne med en förvånad blick och hon var inte säker på om det berodde på att hon brutit tystnaden eller på hennes klantiga fråga. Oavsett vad det var så ångrade hon sig direkt. Många hade sagt att hennes rättframma attityd kunde vara lite avstötande ibland. Det var inte hennes avsikt att vara sån – men hon hade helt enkelt ingen tid att slösa.

Bill andades ut.

”Hon tror att jag är otrogen.”

Riley kände sig överraskad.

”Va?”

”Med mitt jobb” sa Bill och skrattade lite surt. ”Hon tycker att jag är otrogen med mitt jobb. Hon anser att jag älskar allt det här mer än vad jag älskar henne. Jag försöker berätta för henne att hon är löjlig. Hur som helst kan jag inte sluta – inte mitt jobb, iallafall. ”

Riley skakade på huvudet.

”Låter precis som Ryan. Han brukade bli riktigt avundsjuk när vi fortfarande var tillsammans.”

Hon stoppade sig själv innan hon berättade hela sanningen för Bill. Hennes ex-make hade inte varit avundsjuk på Rileys jobb. Han hade varit avundsjuk på Bill. Hon hade ofta undrat om Ryan kanske hade anledning att vara det. Trots att det var en tuff dag så kändes det ändå bättre att vara med Bill. Var den känslan enbart professionell?

”Jag hoppas bara att det här inte är en bortkastad resa” sa Bill. ”Brottsplatsen har blivit helt rensad, du vet.”

”Jag vet. Jag vill bara se platsen själv. Bilder och rapporter funkar inte för mig.”

Riley började känna sig lite yr nu. Hon var ganska säker på att det var på grund av höjden, eftersom de klättrade allt högre upp. Förväntan hade kanske också något med saken att göra. Hennes händer svettades fortfarande.

”Hur mycket längre?” frågade hon när hon såg skogen tjockna och terrängen bli allt mer långsträckt.

”Inte så långt.”

Ett par minuter senare svängde Bill av den asfalterade vägen och in på ett par grova däckspår. Fordonet hoppade vilt och stannade ungefär en halv kilometer in i den täta skogen.

Han slog av tändningen, och vände sig sedan mot Riley och tittade på henne med oro.

”Är du säker på att du vill göra det här?” frågade han.

Hon visste exakt vad som oroade honom. Han var rädd att hon skulle blicka tillbaka till sin traumatiska fångenskap. Även om det här var ett annat fall helt och hållet, och en annan mördare.

Hon nickade.

”Jag är säker” sade hon, inte alls övertygad om att hon verkligen menade det.

Hon klev ut ur bilen och följde Bill fram till en överväxt, smal väg genom skogen. Hon hörde det gurglande ljudet av ett närliggande vattendrag. När vegetationen växte sig allt tjockare var hon tvungen att trycka sig förbi lågt hängande grenar, och klibbiga barr började samla sig på hennes byxor. Tanken på att behöva plocka bort dem irriterade henne.

Äntligen kom de fram till bäcken. Riley blev omedelbart slagen av vilken underbar plats det var. Eftermiddagens solljus spred sig ner genom bladen och fläckade det flödande vattnet med kalejdoskopiskt ljus. Det stadiga ljudet från strömmen var lugnande. Det var konstigt att tänka sig denna som en grym brottsplats.

”Hon hittades här” sade Bill och ledde henne till en bred, jämn sten.

När de kom dit stod Riley och tittade runt och andades djupt. Ja, hon hade gjort rätt i att följa med. Hon började känna det.

”Bilderna?” frågade Riley.

Hon hukade sig bredvid Bill vid stenen och de började titta igenom en mapp full av fotografier som tagits strax efter att Reba Fryes kropp hade hittats. En annan mapp var fylld med rapporter och bilder av mordet hon och Bill hade undersökt för sex månader sedan – det som de inte hade lyckats lösa.

Dessa bilder förde tillbaka livliga minnen av det första offret. Det transporterade henne tillbaka till jordbruksbygden nära Daggett. Hon kom ihåg hur Rogers hade arrangerats på ett liknande sätt mot ett träd.

”Mycket likt vårt gamla fall” observerade Riley. ”Båda kvinnorna i trettioårsåldern, båda med små barn. Det verkar vara en del av det som triggar honom. Han gillar mammor. Vi måste kolla med föräldragrupper, ta reda på om det finns några kopplingar mellan de två kvinnorna eller deras barn.”

”Jag tar tag i det” sade Bill. Han tog anteckningar nu.

Riley fortsatte titta igenom rapporterna och bilderna, och jämförde dem med den aktuella scenen.

”Samma metod för kvävning, med ett rosa band” observerade hon. ”En annan peruk och samma typ av konstgjorda ros framför kroppen.”

Riley höll två fotografier sida vid sida.

”Ögonen var sydda också” sa hon. ”Om jag kommer ihåg rätt så fann teknikerna att Rogers ögon hade blivit sydda efter döden. Var det detsamma med Frye?”

”Ja. Jag antar att han ville att de skulle se honom även efter att de var döda.”

Riley kände en plötslig rysning i ryggraden. Hon hade nästan glömt den känslan. Hon fick den när någonting om ett fall precis skulle klicka och börja låta vettigt. Hon visste inte om hon skulle känna sig uppmuntrad eller skrämd.

”Nej” sa hon. ”Det är inte det. Han bryr sig inte om kvinnorna ser honom.”

”Varför gjorde han det då?”

Riley svarade inte. Idéer började hoppa runt i hennes hjärna. Hon var upprymd. Men hon var inte redo att lägga något i ord – inte ens för sig själv.

Hon lade ut par fotografier på stenen och pekade ut detaljerna för Bill.

”De är inte exakt likadana” sa hon. ”Kroppen var inte så noggrant placerad i Daggett. Han hade försökt flytta det liket när det redan var stelt. Min gissning är att den här gången tog han henne hit innan likstelheten satte in. Annars skulle han inte ha kunnat posera henne så…”

Hon tryckte tillbaka lusten att avsluta meningen med ”snyggt”. Då insåg hon, det var precis den sortens ord som hon brukade använda i jobbet, det vill säga innan hon tillfångatogs och torterades. Hon började komma in i det igen, och hon kände samma gamla mörka besatthet växa inuti henne. Ganska snart skulle det inte finnas någon återvändo.

Men var det bra eller dåligt?

”Vad är det med Fryes ögon?” frågade hon och pekade på ett foto. ”Det där blåa ser inte naturligt ut.”

”Linser” svarade Bill.

Rysningen i Rileys ryggrad blev starkare. Eileen Rogers lik hade inte haft kontaktlinser. Det var en viktig skillnad.

”Och det där… glansiga? På hennes hud?” frågade hon.

”Vaselin” sade Bill.

En annan viktig skillnad. Med ens började allt falla på plats i rasande fart.

”Vad har kriminalteknikerna hittat angående peruken?” frågade hon Bill.

”Ingenting än, förutom att den var ihopsydd av bitar från billiga peruker.”

Riley kände spänningen växa. Vid det sista mordet så hade mördaren använt en enkel, hel peruk, inte något han hade lappat ihop. Även rosen hade det varit så billigt att rättsmedicin inte kunde spåra den. Riley kände hur delar av pusslet föll på plats – inte hela pusslet, men en stor del av det.

”Vad planerar de att göra med peruken?” frågade hon.

”Samma som förra gången – köra en sökning på fibrer och försöka använda det till att spåra butiken som sålde den.”

Överraskad av den starka säkerheten i sin egen röst sa Riley: ”Slöseri med tid.”

Bill tittade på henne, tydligt förvirrad.

”Varför då?”

Hon kände en bekant otålighet hos Bill, en hon alltid kände när hon fann sig själv liggandes ett steg eller två framför honom.

”Titta på bilden som han försöker visa oss. Blå linser för att få ögonen att se ut som om de inte är riktiga. Ögonlocken sys så att ögonen är öppna. Kroppen lutar upp, benen hemskt särade. Vaselin för att få huden att se ut som plast. En peruk ihopsydd av bitar av små peruker – inte mänskliga peruker – dockperuker. Han ville att båda offren skulle se ut som dockor – som nakna dockor på en hylla.”

”Åh fan,” sa Bill och noterade febrilt. ”Varför märkte vi inte det förra gången, i Daggett?”

Svaret verkade så uppenbart för Riley att hon tvingade tillbaka en otålig grymtning.

”Han var inte tillräckligt bra ännu” sa hon. ”Han försökte fortfarande räkna ut hur han skulle skicka meddelandet. Han lär sig med tiden.”

Bill tittade upp från sitt anteckningsblock och skakade sakta på huvudet i beundran.

”Jag har saknat dig.”

Hur mycket hon än uppskattade komplimangen så visste Riley att en ännu större insikt var på väg. Och hon visste från många års erfarenhet att det inte fanns något annat sätt. Hon var bara tvungen att slappna av och låta den komma till henne. Hon hukade sig tyst på stenen och väntade på att det skulle hända. Medan hon väntade plockade hon barren från sina byxor.

Vilket elände, tänkte hon.

Plötsligt föll hennes ögon på stenytan under hennes fötter. Andra barr, några av dem hela, andra brutna i delar, låg mitt bland de hon plockade av nu.

”Bill” sa hon, hennes röst kvävd av spänning, ”Var de här barren här när du hittade kroppen?”

Bill ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.”

Hennes händer skakade och svettades mer än någonsin när hon tog bilderna och letade igenom dem tills hon hittade en bild av liket tagen framifrån. Där, mellan hennes särade ben precis runt rosen, var en grupp av små fläckar. Det var barren – samma barr som hon just hittat. Men ingen trodde att de var viktiga. Ingen hade orkat ta en mer skärpt och fokuserad bild av dem. Och ingen hade ens orkat sopa bort dem när brottsplatsen städades.

Riley blundade och lät hennes fantasi flöda fritt. Hon kände sig virrig och yr. Det var en känsla hon kände igen alltför väl – en känsla av att falla ner i en avgrund, i ett hemsk svart tomrum, i mördarens onda sinne. Hon satte sig i deras skor, i deras erfarenhet. Det var en farlig och skrämmande plats att befinna sig på. Men det var där hon hörde hemma, åtminstone just nu. Hon omfamnade den återvändande känslan.

Hon kände mördarens övertygelse när han bar kroppen längs vägen till bäcken, helt säker på att han inte skulle bli upptäckt, och helt lugnt utan att stressa. Han kanske nynnade eller visslade. Hon kände hans tålamod, hans hantverk och skicklighet, medan han satte liket på stenen.

Och hon kunde se den hemska scenen genom hans ögon. Hon kände hans djupa tillfredsställelse efter ett väl utfört jobb – samma varma känsla som hon alltid kände när hon hade löst ett fall. Han hade hukat sig på stenen och avvaktade i några sekunder – lagom länge för att beundra det egna hantverket. Ett konstverk.

Och under tiden han satt där och beundrade så hade han plockat barren från sina byxor. Han tog sin tid med det. Han brydde sig inte om att vänta tills han hade tagit sig därifrån, och hon kunde nästan höra honom säga precis vad hon själv nyss hade sagt.

”Vilket elände.”

Ja, han hade till och med tagit sig tid för att plocka bort barren.

Riley flämtade och öppnade ögonen. När hon kände på barren i sin hand noterade hon hur klibbiga de var och att deras spetsar var skarpa nog att orsaka ytliga sår.

”Samla barren” beordrade hon. ”Vi kanske kan få fram lite DNA.”

Bills ögon vidgades och han tog omedelbart fram en påse och pincett. Medan han arbetade rusade hennes tankar för fullt – hon var inte klar än.

”Vi har haft fel hela tiden” sa hon. ”Det här är inte hans andra mord. Det är hans tredje.”

Bill stannade och tittade upp med ett bedövat uttryck..

”Hur vet du det?” frågade Bill.

Hela Rileys kropp spände sig när hon försökte få skakningarna under kontroll.

”Han har blivit för bra. Hans träning är över. Han är ett proffs nu. Och han gör bara framsteg. Han älskar sitt arbete. Nej, det här är hans tredje gång, minst.”

Rileys hals drog ihop sig och hon svalde hårt.

”Och det kommer inte dröja länge tills det är dags för nästa.”

Kapitel 7

Bill befann sig i ett hav av blå ögon, inga av dem var verkliga. Han hade vanligtvis inte mardrömmar om sina fall och han hade det inte nu heller – men det kändes som en. Här, i mitten av dockaffären, fanns små blå ögon överallt och alla var öppna och glänsande.

Dockornas små rubinröda läppar, de flesta med ett leende, oroade honom också. Likaså gjorde allt det noggrant kammade konstgjorda håret, så styvt och orörligt. Med alla dessa detaljer undrade Bill hur han kunde ha missat mördarens avsikt att få sina offer att se ut som dockor. Han hade behövt Riley för att kunna göra den kopplingen.

Tur att hon är tillbaka, tänkte han.

Ändå kunde Bill inte låta bli att oroa sig för henne. Han hade blivit hänförd av hennes strålande arbete vid Mosby Park. Men när han körde hem henne efteråt hade hon verkat utmattad och dyster. Hon hade knappt sagt ett ord till honom under hela resan. Kanske hade det varit för mycket för henne.

Ändå önskade Bill att Riley var här just nu. Hon hade bestämt att det skulle vara bäst för dem att dela upp sig för att täcka mer yta snabbare. Han kunde inte annat än hålla med om det. Hon hade bett honom att kolla dockbutiker i området medan hon återvände till brottsplatsen för det sex månader gamla brottet.

Bill såg sig omkring och kände att han kanske hade tagit sig vatten över huvudet, och undrade vad Riley skulle ha tyckt om den här affären. Det var den mest eleganta av de han hade besökt idag. Här vid sidan av Capital Beltway fick affären antagligen många kunder från det rika norra Virginia.

Han gick runt och tittade. En liten flickdocka fångade hans blick. Med sitt uppåtvända leende och bleka hud påminde den honom lite extra mycket om det senaste offret. Även om den var helt klädd i en rosa klänning med massor av spets på kragen, manschetterna och benen, så satt den också i en störande lik position.

Plötsligt hörde Bill en röst till höger.

”Jag tror att du tittar i fel avdelning.”

Bill vände sig om och såg en tuff liten kvinna med ett varmt leende. Det syntes lång väg att det var hon som hade ansvaret i butiken.

”Varför tror du det?” frågade Bill.

Kvinnan skrattade.

”Eftersom du inte har döttrar. Jag kan se om en man har en dotter från en mil bort. Fråga mig inte hur, det är bara en slags instinkt, antar jag.”

Bill blev tagen av hennes insikt och var djupt imponerad.

Hon erbjöd Bill sin hand.

”Ruth Behnke” sa hon.

Bill skakade hennes hand.

”Bill Jeffreys. Jag antar att du äger den här butiken.”

Hon skrattade igen.

”Jag ser att du också har en slags instinkt” sa hon. ”Trevligt att träffas. Men du har söner, eller hur? Tre av dem skulle jag gissa.”

Bill log. Hennes instinkter var ganska skarpa. Bill anade att hon och Riley skulle njuta av varandras sällskap.

”Två” svarade han. ”Men ganska nära.”

Hon skrattade.

”Hur gamla?” frågade hon.

”Åtta och tio.”

Hon tittade runt på stället.

”Jag vet inte om jag har mycket för dem här. Åh, faktiskt så har jag några ganska pittoreska leksakssoldater i nästa gång. Men det är inte den typ av saker som killar gillar längre, va? Det är bara TV-spel nu för tiden. Och våldsamma sådana. ”

”Jag är rädd för det.”

Hon såg fundersamt på honom.

”Du är inte här för att köpa en docka, eller hur?” frågade hon.

Bill log och skakade på huvudet.

”Du är bra på det här” svarade han.

”Är du polis, kanske?” frågade hon.

Bill skrattade tyst och tog ut sin bricka.

”Inte riktigt, men en bra gissning.”

”Åh, gud!” sa hon med oro. ”Vad vill FBI med min lilla butik? Är jag på någon slags lista?”

”På sätt och vis”, sade Bill. ”Men det är inget att oroa sig för. Din butik kom upp på vår sökning av butiker i detta område som säljer antika dockor och samlarexemplar.”

Faktum var att Bill inte visste exakt vad han letade efter. Riley hade föreslagit att han skulle kolla upp några av dessa butiker, i hopp om att mördaren kanske hade besökt dem – åtminstone vid något tillfälle. Vad hon väntade sig att han skulle hitta visste han inte. Förväntade hon sig att mördaren själv skulle vara där? Eller att en av anställda hade träffat mördaren?

Tvivelaktigt att de hade det. Även om de hade gjort det så var det föga troligt att de skulle kunna peka ut honom som mördaren. Förmodligen så var alla män som kom in här, om det nu var några, skrämmande.

Mer sannolikt var det nog att Riley försökte ge honom mer insikt i mördarens tankesätt och hans sätt att se på världen. Om så var fallet så räknade Bill med att hon skulle bli besviken. Han hade helt enkelt inte hjärnan hon hade, eller förmågan att helt enkelt sätta sig in i mördarnas sätt att tänka.

Det verkade nästan som om hon fiskade efter något. Det fanns dussintals dockaffärer inom den radie som de hade sökt igenom. Det var bättre, tyckte han, att låta rättsmedicinska fortsätta sitt jobb med att spåra dockans tillverkare. Men hittills hade det inte givit något resultat.

”Jag skulle vilja fråga vilken typ av fall det här är” sa Ruth, ”men jag borde inte det.”

”Nej” sade Bill, ”det borde du nog inte.”

Fallet var inte direkt hemligt längre – inte efter att Senator Newbroughs gäng hade gett ut sitt pressmeddelande. TV och tidningar var nu fulla av nyheter kring fallet. Som vanligt var byrån nedringd med felaktiga telefontips, och internet var irriterande fullt av bisarra teorier. Hela situationen hade blivit en riktig cirkus.

Men varför berätta om allt det för kvinnan? Hon verkade så rar, och hennes butik var så fin och oskyldig att Bill inte ville uppröra henne med något så grymt och chockerande som en seriemördare besatt av dockor.

Ändå var det en sak han ville veta.

”Du kanske kan hjälpa mig” sa Bill. ”Hur många köp görs av vuxna—jag menar vuxna utan barn?”

”Åh, det är nog där jag säljer mest, helt klart. Till samlare.”

Bill var fascinerad. Han hade aldrig kunnat gissa det.

”Varför tror du det är så?” frågade han.

Kvinnan log ett udda, avlägset leende och pratade med en mild ton.

”Eftersom människor dör, Bill Jeffreys.”

Nu var Bill verkligen förvånad.

”Ursäkta?” sa han.

”När vi blir äldre förlorar vi människor. Våra nära och kära dör. Vi sörjer. Dockor stoppar tiden för oss. De får oss att glömma vår sorg. De tröstar oss. Se dig omkring. Jag har dockor som är över ett sekel gamla och några som nästan är nya. Åtminstone vad gäller några av dem kan du förmodligen inte se skillnaden. De är tidlösa.”

Bill såg sig omkring och kände sig skrämd av alla de hundraåriga gamla ögonen som stirrade på honom, och han undrade hur många människor dessa dockor hade överlevt. Han undrade vad de hade bevittnat – kärlek, ilska, hat, sorg, våld. Och ändå stirrade de tillbaka med samma tomma uttryck. De var helt ologiska för honom.

Folk borde åldras, tänkte han. De borde bli gamla, rynkiga och grå, så som han sakta men säkert började bli, med tanke på allt mörker och all fasa som finns i världen. Med tanke på allt som han hade sett skulle det vara synd, tänkte han, om han fortfarande såg likadan ut. Brottsplatserna hade sjunkit in i honom som ett levande väsen och de hade gjort att han inte ville förbli ung längre.

”De är—inte levande”sa Bill äntligen.

Hennes leende blev bittert, nästan ledsamt.

”Är det verkligen så, Bill? De flesta av mina kunder tycker inte så. Jag är inte säker på att jag tycker så heller.”

En märklig tystnad uppstod. Kvinnan avbröt den med ett skratt. Hon erbjöd Bill en färgstark liten broschyr med bilder av dockor överallt.

”Det råkar vara så att jag ska åka på en kommande tillställning i Washington Du kanske också vill gå? Kanske kommer det att ge dig några idéer om vad det är du söker.”

Bill tackade henne och lämnade affären, tacksam för tipset om konventet. Han hoppades att Riley skulle vilja följa med honom. Bill mindes att hon skulle intervjua senator Newbrough och hans fru i eftermiddag. Det var ett viktig möte – inte bara för att senatorn kunde ha viktig information, utan även av diplomatiska skäl. Newbrough gjorde verkligen det svårt för byrån. Rileys uppgift där var därför att övertyga honom om att de gjorde allt de kunde.

Men kommer hon verkligen att dyka upp? undrade Bill.

Det verkade synnerligen bisarrt att han skulle känna sig så osäker. Fram tills för sex månader sedan så hade Riley varit den enda pålitliga aspekten av hans liv. Han hade alltid litat på henne i alla lägen. Men hennes uppenbara problem bekymrade honom.

Och han saknade henne ännu mer. Även om hon var lite oberäknelig ibland, så behövde han henne på ett fall som detta. Under de senaste sex veckorna hade han också insett att han behövde hennes vänskap.

Eller var det, djupt där inne, mer än så?