Текст книги "Förrådd "

NIO

Samantha fann sig själv eskorterade av två klumpiga vampyrvakter genom en stenkorridor. De höll sig nära henne men ingen vågade ta tag i hennes armar. Hon var en mycket mer senior krigare än dem—de skulle aldrig vara så respektlösa. Trots deras storlek, och trots att de var män, var hon mycket starkare än dem både två—och det visste de.

De förde henne längre och längre ner, djupare in i klanens inre, mot Sams kammare. De gick ner ytterligare en stentrappa, och deras hårda läderkängor ekade mot väggarna. Det blev mörkare och mörkare ju djupare de kom, där de välvda korridorerna inte var belysta av mer än en sporadisk fackla.

Samantha var ursinnig där hon gick. Hon ville döda de två vakterna där och då, men hon kunde inte göra det riktigt än. Hon var tvungen att låta dem leda henne till var de höll Sam. Hon var tvungen att rädda honom.

Hur dum var Kyle egentligen. Trodde han verkligen att hon brydde sig så mycket om hennes eget liv, hennes egen heder, för att ta med Sam tillbaka och döda honom framför alla de andra? Han måste ha trott att hon var lika mycket en pjäs som de andra. Han hade mycket att lära. Hon var annorlunda. Mycket annorlunda. Hon hade inte överlevt i tusentals år genom att göra vad andra sa åt henne. Hon gjorde vad hon ville, när hon ville. Och ibland krävdes djärva handlingar för det.

De vände ner ytterligare en korridor, den här ännu djupare och mörkare än de andra. Kamrarna under deras klan i City Hall var oändliga. Man kunde tappa bort sig och gå runt i flera år. Det gjorde det en väldigt passande plats att hålla fångar. Det fanns till och med rykten som sa att vissa legendariska vampyrer fortfarande fanns här nere, och att vissa av dem hade varit där i tusentals år. Få visste omfattningen av kamrarna, var de ledde, och om den tusenåriga vampyrhistoria som de innehöll.

Till sist stannade de framför en välvd trädörr. En vakt tog tag i hennes arm medan den andra la sin hand i sin ficka och drog fram en stor ring av skelettnycklar. Han förde in en och vände om.

Så fort Samantha hörde klicket och såg dörren röra på sig, visste hon att det var dags.

I en snabb och bestämd rörelse svingade hon sin arm så att vakten tappade greppet och tumlade så att hon kunde slå hennes knytnäve i halsen på honom.

Det var ett perfekt slag.

Han slogs till knäna, och med stora ögon höll han sig kring halsen med båda händerna. Han försökte öppna luftrören. Men det gick inte. 3,000 år hade lärt Samantha hur hon skulle slå ett perfekt slag mot halsen, och bringa även den största man till knäna. Precis som hon förutspått svimmade han inom sekunder och föll med huvudet först mot stengolvet. Han var vampyr, så han skulle inte dö så enkelt. Men han skulle vara utslagen väldigt länge.

Innan hon hann vända sig kände hon två massiva, muskulösa armar ta stryptag på henne. Det var den andra. Han var snabbare än hon trott. Han höll henne hårt och klämde åt.

Men han var inte lika smidig som hon. Hon kunde känna att han var stark, men han saknade finess. En ung vampyr, utan så mycket som hälften av hennes erfarenhet. Antagligen var det därför han var tilldelad vakttjänst.

Hon gick ner på knä, steg åt sidan, svängde hennes ben runt hans, och när hon ställde sig upp kunde hon använda hela hans vikt för att få honom att falla handlöst baklänges. Hon kunde se att hon slagit luften ur honom, och innan han kunde ta sig upp på fötter hade hon redan ställt sig på hans hals, och krossade den med klacken på hennes kängor. Hon höll foten stadigt och tryckte hårdare och hårdare tills han också svimmade.

Samantha vände sig mot dörren. Hon kollade åt båda håll i korridoren så att ingen var på väg, och sen smet hon snabbt in och stängde och låste dörren. Hon visste att fler vakter skulle komma snart. Men än så länge hade hon tid.

Där var han. Sam. När hon såg hans ansikte igen kändes allt värt det. Han var kedjad mot väggen. Stackarn: han hade nog varit mer kedjad de senaste dagarna än han varit i hela sitt liv. Han såg väldigt blek ut, till och med för en människa, och det var uppenbart att han var i dåligt skick.

Framför allt såg han rädd ut. Hans ögon växte när han såg henne och han kämpade mot sina kedjor, och försökte prata, men hindrades av munkavlen.

Samantha skyndade till honom och tog av munkavlen. Han började prata direkt.

”Samantha, vad i helvete är det som händer!?” frågade han snabbt. ”Händer det här på riktigt? Var de vampyrer? Är du en vampyr? Ska du döda mig? Säg att jag drömmer.”

Innan hon avlägsnade kedjorna tog hon tag om hans kinder med båda händer och kysste honom. Det var en lång kyss. Först stod han emot, av rädsla, men sen kunde hon känna när han slappnade av och kysste henne tillbaka.

Ju längre de kysstes, desto mer kunde hon känna det. Han älskade henne fortfarande.

Det var allt hon behövde veta. Hon hade bestämt sig.

”Samantha, snälla,” sa Sam. ”Ta bort kedjorna. Ta mig härifrån. Jag vill vara med dig. Jag vill bort härifrån. Snälla—”

”Shh,” sa hon och gestikulerade med ett finger. ”Det finns ingen tid att förklara. Jag vill vara med dig också. Och vi har inte mycket att välja mellan. Det finns inget sätt att ta sig ut härifrån. Alla utgångar är blockerade. Det är tusentals fler vampyrer här nu, och det finns ingen väg ut. Vi måste spela med.”

”Spela med vad? Vad pratar du om?”

”Sam,” sa hon, och smekte hans ansikte, ”Jag älskar dig. Jag måste veta om du känner samma sak.”

Sam såg rakt på henne, med en blandning av rädsla och förvåning.

”Jag älskar dig också,” sa han. ”Jag följer dig var du än går. Ta mig bara bort härifrån. Snälla. Jag bryr mig inte om du är vampyr eller nåt. Jag vill bara vara med dig.”

Samantha log. Hon kände sitt hjärta svälla av något hon inte känt på tusentals år. Han kände likadant.

”OK,” sa hon, ”då måste du lita på mig. Det finns inget annat sätt. Vi kan inte fly. Om jag tar med dig upp dit så här, då kommer han att döda dig. Jag vill rädda dig. Men det finns bara ett sätt.”

”Vad menar du?” frågade han. Vem kommer döda mig? Varför?”

”Sam,” sa hon hastigt,” vi har inte tid. Du måste helt enkelt lita på mig. Vill du vara tillsammans med mig för alltid? Tänk igenom det noga. Det är inte en vanlig fråga. Jag menar det, verkligen.”

Han stirrade rakt in i hennes ögon, hans gröna ögon reflekterande i hennes blå. Han verkade stum.

Hon frågade honom igen, långsamt, så allvarsamt hon kunde: ”Vill du vara med mig för alltid?”

Han lugnade sig till slut, andades långsammare, och såg rakt in i hennes blå ögon. Han måste ha känt hur allvarlig hon var.

”Ja,” svarade han, självsäkert, med samma allvar. ”Jag vill vara med dig för alltid.”

Hon log.

Du kanske blir arg på mig till en början, men jag vill att du ska veta att det inte finns något annat sätt. Utan detta, skulle du inte leva. På något sätt. Vi skulle aldrig se varandra igen. Jag gör det här för din skull. För vår. Jag tror att du har en kraft som ingen av oss har, och det kommer att rädda dig.”

Samantha lutade sig bakåt, och lät all hennes åtrå flöda igenom henne. Hon dränkte sig själv i lukten från hans hud, där han andades djupt, som hon också gjorde, och då växte hennes huggtänder längre—otroligt mycket längre.

Hon kunde se pojkens ögon växa av skräck, då han plötsligt insåg vad hon var på väg att göra.

Han öppnade sin mun för att säga något, men det var för sent. Hon kunde inte låta honom förstöra stunden.

Hon ville ha honom.

För alltid.

Och innan Sam kunde göra något ljud lutade sig Samantha redan in med alla sin kraft. Hon kände den ljuvliga, salta smaken när hon grävde sina tänder djupt in i pojkens hals, och drack som aldrig förut.

Ja. Nu skulle för alltid vara deras.

TIO

Caitlin låg inrullad i en boll på hennes säng. Hon hade legat så i timmar. Caleb var långt borta nu, Sera också. Hon visste inte hur många timmar som hade gått sedan hon sagt åt honom att gå. Sedan dess hade hon inte kunnat röra på sig. Hon bara låg där, blickstilla, och ville dö.

Hur kunde han göra så mot henne? Hur hade han inte kunnat berätta för henne?

Men, funderade hon, var han verkligen skyldig att göra det? De hade bara känt varandra i några veckor—eller var det dagar? Caitlin förvånades av att tänka på det. Det kändes som att de redan hade varit tillsammans i flera år. Kanske var deras förhållande flyktigare än hon hade trott?

Nej. Så var det inte. Det fanns definitivt något mer. Hon såg det i hans ögon. Hon kände det i hans hjärta. Han hade starka känslor för henne, det var det inte fråga om. Så varför hade han hållit en sådan hemlighet från henne?

Kanske hade han bara väntat på rätt tillfälle. Tekniskt sett dejtade de inte ens officiellt. Vad var de egentligen? Caitlin kände som att de stod över etiketter, som att de hoppat över alla de stegen. Vad de hade var starkare. Innerst inne kände hon som att de redan var tillsammans, för alltid. Hon visste att det var galet, men det var så hon kände. Och det var så hon trodde att Caleb kände också.

Han borde ha berättat för henne. Om han verkligen hade förväntat sig att de skulle vara tillsammans för alltid, då skulle han ha hittat ett tillfälle att berätta. Sera och jag har ett barn tillsammans. Varför kunde han inte ha berättat? Varför dolde han det för henne? Hade inte hon rätt att få veta?

Och deras barn? Var det en pojke eller flicka? Hur gammal var han eller hon? Hon föreställde sig att det var en pojke. Stod Caleb och han varandra nära? Om inte, varför?

Och vad fanns det mer som han inte berättade för henne?

Alla frågor tumlade omkring i Caitlins hjärna när hon försökte förstå alltihop. En del av henne ville förlåta honom, och nu när hon låg där så förbannade hon sig själv för att hon inte ens lyssnade på honom, för att höra det från hans perspektiv.

Men en annan del, en starkare del, kände sig förrådd. Hon hade ju ändå sett dem kyssas. Det fanns inget tvivel om det. Det kunde bara betyda en sak: Caleb älskade henne fortfarande. Det fanns ingen annan logisk förklaring.

Caitlin rullade ihop sig tätare och ville bara försvinna. Nu, av alla stunder, var odödlighet en förbannelse. Att leva med ett brustet hjärta var tillräckligt svårt; nu var hon tvungen att leva med det inte bara i en livstid—utan för alltid. Kanske borde hon inte ha bett om att omvandlas. Kanske borde hon ha låtit sig själv dö där i kyrkan. Det skulle definitivt ha varit mindre smärtsamt.

Caitlin kände något blött över ansiktet, och såg Rose slicka och knuffa på henne med nosen. Rose började gny då hon slickade Caitlin allt mer aggressivt. Hon måste ha anat vad Caitlin kände.

Caitlin sträckte sig ut och klappade henne över ansiktet. Tack Gud för Rose. Caitlin visste inte vad hon skulle göra utan henne.

När Rose fortsatte att slicka och knuffa, satte sig Caitlin upp i sängen, och långsamt tog sig tillbaka. Hon såg runt i rummet och undrade: nu då? Hon visste att nedanför fanns ett helt samhälle av vampyrer som tagit in henne. De väntade antagligen på att få träffa henne. Borde hon gå dit?

Men Caitlin kände inte riktigt att hon ville träffa någon just nu. Smärtan var för rå, för intensiv. Hon behövde vara ensam, och reda ut vad hon kände.

Hon såg över rummet, och märkte att det fortfarande låg där på ett litet, antikt skrivbord i hörnet. Hennes dagbok. Hennes gamla, trogna vän.

Ja, tänkte hon, där har vi det. Det var vad hon behövde. Papper och penna. För att reda ut allt. Som alltid, hade allt hänt för snabbt. Hon kunde knappt minnas allt som hänt de senaste dagarna, än mindre de senaste veckorna. Hon behövde påminna sig själv.

Caitlin gick över till skrivbordet och satte sig på den lilla, medeltida stolen. Hon tände ett ljus som lyste upp de slitna sidorna i hennes dagbok. Hon vände dem långsamt, och de spröda sidorna gjorde ett mjukt, knastrande ljud. I skenet från ljuset plockade hon upp pennan, la pannan i ena handen, och började skriva.

*

Hur kom jag hit? Och var är här, egentligen? Jag vet inte ens längre. Jag är i ett rum, i toppen av ett torn, på någon sorts ö långt bort, på någon sorts enorm flod. Jag känner mig som en sagoprinsessa. Förutom att min prins precis har lämnat mig.

Var ska jag börja? Caleb. Alltid, Caleb. Från att vi först träffade har det inte funnits mycket annat som jag har kunnat tänka på. Dagar och veckor gick, men han dominerade alltid mina tankar. Och mina känslor.

När vi träffades för första gången var han plötsligt där vid min sida, räddade mig, rusade med mig genom gatorna som i en virvelvind. Det verkar som att inget har förändrats i vårt förhållande. Om och om igen följer det samma mönster: vi är i fara, han räddar mig. Och det tragiska är, jag har aldrig haft någon chans att tacka honom, att berätta för honom hur mycket jag älskar honom.

De senaste veckorna har varit magiska…New York, Salem, Martha's Vineyard, Edgartown, Aquinna Cliffs, och till sist, Freedom Trail. Alltid på jakt efter det där antika Svärdet som tydligen ska rädda mänskligheten.

Ju längre vi kom i vårt letande, desto mer började jag tro på det, jag började tro på att jag, kanske, var Den Utvalda. Kanske var det sant. Kanske kom jag från någon sorts särskild släkt som kunde rädda mänskligheten…

Ledtrådarna ledde till fler ledtrådar, och till slut hittade vi det.

Men jag går för fort fram.

Först, fann Caleb och jag varandra. På Martha's Vineyard, på stranden, under Aquinnah Cliffs, hade vi en magisk natt tillsammans. Vi hade äntligen möjlighet att uttrycka vår kärlek för varandra. Vi blev ett par, och allt förändrades emellan oss, för alltid.

Men efter att vi hittade Svärdet, stals det av de ondskefulla vampyrerna. De kidnappade också min bror, Sam. Och sen knivhögg de mig. Caleb var tvungen att stanna med mig istället för att följa efter dem.

Jag kunde ha dött. Jag borde ha dött. Jag kände mitt liv flyta bort. Men jag insisterade på att Caleb skulle omvandla mig. Jag visste inte om han skulle göra det. Men jag hoppades. Och jag bad.

Och här är jag. Fortfarande vid liv. Men vid liv i odödlighet.

Jag vaknade upp här, på den här ön. Jag är annorlunda nu. Inte längre en vanlig människa. Jag känner mig starkare, mer självsäker. Men också mer emotionell.

Det värsta slaget, ironiskt nog, skulle komma från den närmast mig, från Caleb själv. Just när jag trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid, fick jag reda på att han fortfarande är tillsammans med sin exfru. Och jag ertappade dem när de kysstes. Och ännu värre, hon berättade att de har ett barn tillsammans. Jag har ingen aning vad mer Caleb döljer för mig.

Jag sa till honom att gå. Jag orkade inte lyssna på honom efter det. Kanske skulle han försökt att bortförklara det, men jag förstår inte riktigt hur. Han gick, och när han flög iväg tog han också med sig alla mina förhoppningar och drömmar med sig.

Jag vet inte hur mitt liv kommer bli nu. Och jag vet inte om jag vill…

*

”Ska du sova hela dan, eller?” kom en hastig, gladlynt röst i kraft Irländsk accent.

Caitlin såg upp, och försökte lista ur var hon var, vem som pratade med henne.

När hon långsamt satte sig upp kände hon att hennes löder var stela och insåg att hon somnat i stolen, med huvudet vilande på skrivbordet. Framför henne låg dagboken öppen. Hon måste ha somnat medan hon skrev.

Hon kunde se solen stråla in genom fönster. Hade hon sovit så där hela natten?

Caitlin såg upp på en söt flicka, kanske 17, som stod över henne, bara centimeter ifrån henne. Hon var tagen av flickans skönhet, och av hennes närhet. Hennes hy var väldigt blek och nästan genomskinlig, hennes hår var ljusbrunt och hennes ögon, stora och skinande, var blåa. Flickan log brett och hon utstrålade en känsla av glädje.

Caitlin hade ingen aning vem hon var., eller varför hon pratade med henne, men hon kunde redan känna att de var av samma sort—en vampyr—och att hon var en väldigt snäll och glad person.

”Du har redan missat morgonklockan, vet du,” sa flickan, fortfarande med ett leende. ”Aiden kommer inte bli glad. För att inte nämna alla horder av människor som vill träffa dig. De är alla jättespända, vet du. Jag, mest av alla,” sa hon hastigt och exalterat, och lutade sig tillbaka för att sträcka ut en hand. ”Polly heter jag. Jag är din nya bästa vän—om jag får vara så djärv. Om du vill ha mig, vill säga. Det är inte så många andra flickor som vi. Jag blev så glad när de släppte av dig här. Men du sover alltid.” sa Polly hastigt. ”Jag har väntat en evighet på att du ska vakna!”

Caitlin visste inte vad hon skulle svara på först. Hon gillade henne genast, och skakade hennes iskalla hand, medan hon långsamt vaknade upp och försökte bearbeta allt. Polly pratade så snabbt, och så exalterat, och med Irländsk accent, att det var svårt att ta in allt. Men det hjälpte Caitlin att ta sig ur sig själv och helt glömma vad hon tänkte på innan.

”Och vem är det här?” frågade Polly, när Rose sprang fram och hoppade mot henne. Polly gick ner på knä och kramade om Rose. Rose galltjöt och sträckte sig upp och slickade hennes ansikte. ”Wow! De hade inte berättat om det här! Ett nytt husdjur på ön, alltså!? Dubbel spänning! Jag hade ingen aning. Är det en riktig vargvalp? Och vad är ditt namn, älskling?”

”Rose,” sa Caitlin.

”Rose! Vad fint. Ja, perfekt. Du är verkligen en Rose, eller hur?”

Caitlin visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon visste inte helt vem den här personen var, och hur hon skulle reagera på allt. Allt hände för snabbt.

”Förlåt…” började Caitlin, ”vem är du?”

”Du är inte den enda på den här ön, raring,” började Polly med ett leende. ”det finns horder av oss här vet du. Alla är där nere. Vi är en stor, lycklig familj som de säger. Men det är ingen idé att sitta här och prata om det. Vi kan gå ner och se med egna ögon. Jag har blivit tilldelad att ge dig en rundtur. För att vara ärlig så angav jag mig frivilligt. Jag ville verkligen träffa dig, och jag ville vara först,” sa Polly, och utan att tveka tog hon tag i Caitlins hand och ledde henne glatt genom den öppna dörren.

När de kom ut i solskenet kände Caitlin flera hugg av smärta och ryggade tillbaka från solstrålarna; hon böjde genast sitt huvud och täckte för ögonen.

”Åh kära nån, du har inte varit ute i solen än, har du?” frågade Polly.

Smärtan var så intensiv att det var något helt annat än vad Caitlin någonsin känt förut. Det var hennes första gång i solen som en sann, full vampyr, och den pressade på henne. Hon försökte, men hon kunde inte öppna ögonen.

Hon kände en mjuk hand mot hennes panna. ”Luta dig tillbaka, kära du. Det här tar bara någon minut.”

Caitlin lutade sig bakåt och kände hur Polly sträckte sig över hennes huvud och placerade två doppar från en liten dosa i var och ett av Caitlins ögon. Caitlin kände en brännande sensation när hon pressade igen ögonen. Hon väntade flera sekunder innan hon kunde öppna dem igen.

Hon andades djup, smärtan var borta.

”Du är en av oss nu,” sa Polly. ”Du kommer inte undan med att promenera runt vart du vill, som en människa. Solen är på riktigt för dig nu. Inget skämt. Du måste ta dessa droppar varje morgon,” sa hon och la dosan i hennes hand, ”och använd dina hudöverdrag också.”

Polly inspekterade Caitlins hud. ”Jag ser att du redan blivit omlindad, så det får vara nog för tillfället. Men du måste byta dem, vet du, i alla fall var tredje dag eller så.”

Polly tog Caitlins arm och ledde henne över terrassen och ner en smal, slingrande stentrappa. ”Kom nu Rose, vi har inte hela dan på oss!” sa Polly.

Rose tvekade vid toppen där hon såg ner över den branta trappan, sen studsade hon plötsligt till liv och följde tätt efter.

Polly skrattade. ”Stackars liten, hon är säkert utsvulten. Hur länge har det varit sen du matade henne?”

Caitlin försökte tänka efter. Hon kunde inte ens minnas.

”Vi ska ta han om dig också,” sa Polly till Rose, och klappade henne.

När de gick nedför trapporna började Caitlin känna sig bättre, mer som sig själv. Hon gillade Polly direkt, och det kändes redan som att hon alltid känt henne. Hon hade redan en ny vän, någon som uppenbarligen brydde sig om henne, och hon hade Rose. Hon insåg också att hon inte sett dagsljuset på flera dagar, och att se solen och himlen fick henne att må bättre.

Dessutom hade Polly rätt. Rose behövde bli matad. Saker behövde göras i den riktiga världen. Livet behövde gå vidare. Ja, hon var tvungen att ta sig tillbaka, och fungera som en vanlig person igen. Livet kunde faktiskt gå vidare utan Caleb, insåg hon, trots att det gjorde ont.

Trapporna snurrade och snurrade när de gick ner, och Caitlin fick se ut över hela ön, åt varje håll. Det var vackert. Stenslottet och vallarna spred ut sig åt varje håll, och vissa var högre, vissa lägre, de flesta sönderfallna, men några av dem, speciellt de inne på gården var vackra och oskadade. Det fanns flera öppna innergårdar i varje riktning med lysande grönt gräs och trädgårdar, och massor av mark utanför som var fylld av tät skog. Ön verkade vara i ruiner, men samtidigt kändes den väldigt bekväm, och bebodd. Och överallt, åt alla håll, syntes floden där solskenet glittrade mot vattnet. En frisk bris från varje håll kylde henne då hon gick ner.

”Var är vi?” frågade Caitlin. ”Ön, menar jag. Vilket land är vi i?”

Polly skrattade lekfullt.

”Kära du, är du lite desorienterad? Vi är fortfarande i gamla goda USA. Vi är faktiskt fortfarande i New York. Vattnet du ser omkring dig, trots att det är så sort, är inte ett hav. Det är bara en flod. Hudsonfloden, faktiskt. Du är mitt i den. Och inte ens så himla långt från Manhattan. Bara 97 kilometer. Eller, räknat på vårt transportsätt, en flygtur på 20 minuter,” sa hon och blinkade mot henne.

Miljoner frågor rusade igenom Caitlins huvud, men innan hon kunde fråga hade Polly börjat med sin kvittriga röst igen, ”Den här ön heter Pollepel. Människorna brukar kalla den för Bannerman's Island, bara för att de inte vet vad den egentligen heter, men Pollepel är dess namn. Den har funnits här i evigheter, och den har alltid varit en helig plats för vår sort. I tusentals år var vi de enda som var här, inga människor tillåtna. Till och med Indianerna var rädda för den: det var egentligen den enda plats i Amerika som de inte vågade ta sig till. De visste att den var vår.

”Sen kom Holländarna, på 1600-talet, med deras höga segelfartyg. Det var då den fick sitt riktigt namn. Pollepel är Holländska för ”Polly.” De gav namnet efter en ung flicka som fastnade på isen och kom iland här, och sen gifte sig med mannen som räddade henne. Om du undrar,” sa hon med ett leende, ”det var så jag fick mitt namn. Polly. Hoppas du gillar det. Jag lämnades här när jag var ett spädbarn. Man kan säga att mina föräldrar övergav mig. Den här klanen tog in mig. Den här ön är faktiskt den enda plats jag någonsin varit. När jag lämnades här visste de andra vampyrerna inte vad de skulle kalla mig. Så de namngav mig efter ön. Vissa säger att jag är ön. Som jag sa, jag har aldrig varit någon annanstans. Inte för att jag skulle vilja det heller.

”Men det handlar inte bara om mig, som jag så ofta glömmer,” sa Polly hastigt. ”Det finns massor av oss här, och jag älskar dem alla—bortskämda och vilda som de är. Vi tillhör alla samma klan, Pollepelklanen. En stor, glad familj, som de säger—även om vi inte är så stor, och oftast är vi inte så glada på varandra heller. Det är väl det som händer när man bor på en ö. Särskilt när du är fast i dina tonår för hela livet.”

Caitlin såg ner på alla tonårsvampyrer nedanför. De stod i små grupper över hela gården. De flesta tränade på något vis—vissa slogs med träsvärd, medan andra kastade spjut eller hoppade stavhopp. Det såg nästan ut som ett militärläger, men mer avslappnat.

”Vi är en klan för de missanpassade,” fortsatte Polly. ”Vi är bara 23 stycken—eller ja, 24 nu när du är här. Vi är en ganska utvald grupp skulle jag säga. Vi är alla här för att ingen annan vill ha oss.”

”Vad menar du?” frågade Caitlin, som äntligen lyckades få en syl i vädret. Ju mer hon pratade, desto mer kände hon sig hemma med Polly. Men det var väldigt svårt att få något sagt med henne. Hon pratade så snabbt, och tog knappt några andetag.

”Vi är alla missanpassade vampyrer,” sa Polly sakligt. ”Du lämnas inte här om du inte gjort något fel eller är skitjobbig. Om inte någon annan, någon annanstans, vill ha dig. Om inte du är på flykt från något. Den här klanen tar in de som ingen annan vill ta in.

”Jag, till exempel, lämnades här som ett föräldralöst barn; andra lämnades för att de var halvblod, eller resultatet av förbjudna relationer. Vissa lämnades för att de har särskilda krafter, krafter som ingen annan i vampyrvärlden förstår, eller vill acceptera. Det skapar ganska roliga middagssamtal, skulle jag säga,” sa Rose med ytterligare en blinkning.

Så det är därför Caleb lämnade mig här, tänkte Caitlin. Ingen skulle ha tagit in mig. Hans skulle det definitivt inte. Och han visste inte vart han annars skulle ta mig.

Allt var självklart för Caitlin nu. Återigen var hon utstött. Men konstigt nog kändes det som att hon passade in den här gången, som att hon inte var den enda som var konstig. Kanske kunde hon hitta vänner här, hitta den gemenskap som hon aldrig riktigt hade förut. Ön var vacker, och hon kunde redan se sig själv känna sig som hemma här. Kanske, med tiden, skulle hon till och med sluta tänka på Caleb. Vad hade hon egentligen för annat val?

De gick in i det enorma slottets innergård, och Polly förde henne genom övningsfältet, förbi flera vampyrer. Caitlin hade en välbekant nervös känsla i magen, som om hon var på väg till första dagen på en ny skola. Hon insåg att hon var nervös för att träffa de här personerna; hon hoppades att de skulle gilla henne.

”Det här är Tyler och Taylor,” sa Polly med en rörelse. ”Vampyrtvillingar. Det är inte ofta du ser det. Deras klan ville inte ha dem, så de hamnade här. Bra för oss. De är riktiga krigare. Och medan vi alltid vet vad andra tänker på, vet de här verkligen vad den andra tänker på.”

Caitlin såg på dem. De identiska tvillingarna, bror och syster, var förstummande vackra, kanske 16 år gamla, och de slogs mot varandra med bambusvärd, parerande varandras varje slag. De var båda täckta av svett.

När Caitlin passerade förbi vände sig Taylor, flickan, och log och vinkade till henne. Hennes bror, Tyler, tog sin chans och slog henne på benet med sitt bambusvärd.

Taylor vände sig och skrek upprört åt honom. ”Orättvist! Det där var billigt!”

Tyler skrattade bara.

”Kan ni två sluta och komma över här istället och ge vår nya syster ett riktigt hej?” sa Polly.

Syster. Caitlin gillade hur det lät. Hon hade alltid velat ha en syster.

Taylor och Tyler joggade mot dem.

Rose sprang för att möte dem och Taylor såg henne med stora ögon av förtjustning. ”Herregud! Hon är så vacker!” utbrast hon, och gick ner på knä för att krama Rose.

Rose slickade hennes ansikte.

Taylor ställde sig sedan upp och gav Caitlin en stor kram.

Caitlin förvånades och kramade försiktigt tillbaka.

”Det känns som att jag har känt dig för alltid,” sa Taylor då hon lutade sig tillbaka för att studera Caitlins ansikte.

”Min tur,” sa Tyler, som knuffade Taylor år sidan och gav Caitlin en kram han också.

Caitlin förvånades igen och visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Hon var på väg att krama honom tillbaka när hon med sina nyfunna vampyrsinnen plötsligt kände en kyla gå igenom kroppen. Hon kunde verkligen känna vad den här vampyren kände. Och det skrämde henne. Hon visste att han var attraherad av henne.

Caitlin drog sig snabbt tillbaka från hans kram, och kände som att hon på något sätt varit otrogen mot Caleb. Tyler stirrade på henne och hon kunde känna hans attraktion som om det vore något gripbart.

”AJ!” skrek Tyler.

Han vände sig om och såg att Taylor hade slagit honom hårt i ryggen med sitt bambusvärd.

”Så går det!” sa Taylor. ”Lämna den nya tjejen ifred!”

Caitlin log och vinkade när Polly tog hennes arm och fortsatte leda henne genom slagen på gården. Snart var de på en annan gång, och i en annan innergård.

”De flesta sover nu,” sa Polly. ”Vi kan så klart komma ut i solen, men de flesta vill det inte ändå. De enda som vanligtvis är uppe nu är de som har vakttjänst, eller de som tränar för att Aiden tvingat dem.”

”Aiden?” frågade Caitlin.

”Han är vår klanledare. Som en tränare och mentor och skolrektor i en och samma person. Han är antik. Han har varit här så länge, antagligen längre än ön till och med. Ingen vet exakt när han kom hit, men han är tusentals år gammal. Han är jättesnäll, så länge du håller dig på hans goda sida. Han är den som bestämmer vad du ska göra. Han ser till att allt fungerar här, och att vi håller oss på rätt väg. Vi lyssnar alla på honom—om vi vill stanna här, vill säga. Men han är mer som en fadersfigur än något annat. Och han är en av de bästa vampyrtränarna som finns.

Hur som helst, som jag sa, de flesta sover nu. De kommer vara ute i full kraft ikväll. Titta där borta—där är det vi sover.”

Caitlin tittade dit, och medan de gick igenom ytterligare en valvgång i sten såg hon flera välvda gångar leda in i slottet.

”Och där borta, där är det vi äter,” fortsatte Polly och pekade.

Caitlin såg ett stort middagsbord i sten, tillräckligt stort för att minst 30 personer skulle få plats, bredvid gården.

”Vi roterar. En är alltid ute och jagar. Den personen fångar rådjur åt alla de andra. Den här ön är, som tur är, full av dem. Stora, stora massor av skog, om du inte redan märkt det. Hur som helst, den som är ute på fångar maten åt alla de andra. En av Aidens regler. Han vill att vi äter tillsammans, som civiliserade personer. Vi dricker faktiskt mer än vad vi äter, men vi gör det i alla fall tillsammans.

Rose sprang mot bordet, hoppade upp på det och började nosa. När hon gjorde det började hon gny.

”Jag tror att hon är hungrig,” sa Caitlin. ”Finns det något jag kan mata henne med?”

Polly log. ”Det tror jag vi kan ordna.”

Polly gick över till en stenkittel, lyfte locket och tog ut rått kött. Roses ögon lyste upp när hon såg det.

Polly slängde det över gården och Rose skuttade efter det och åt glatt.

”Tack,” sa Caitlin, väldigt tacksam. Hon visste inte vad hon hade gjort utan Polly.

”Det är inte brist på rått kött här,” sa Polly med ett leende. ”Rose kommer vara i himmelriket.”

Plötsligt gav Rose ett lågmält, mörkt morrande. Det chockade Caitlin för hon hade aldrig hört Rose göra något ljud som det. Hon antog att någon person eller något djur hade närmat sig henne när hon åt, men när hon såg sig omkring såg hon ingenting. Hon följde Roses blick och såg då vad det var hon tittade på.